Jag hade bestämt mig för att jag ville måla något stort. Så jag klippte ut en stor bit med canvasduk. Jag satt länge och bara tittade. Ni kanske känner igen känslan av att ha en alldeles vit, orörd duk framför sig? Det är nästan som om man måste ta sig igenom en spärr för att kunna börja måla på den. Och den här gången hade jag ingen skiss eller något. Jag ville bara måla. Helt fritt.

Jag satt i säkert 30 minuter först och lekte och spelade in massor med filmer med skuggorna från lamporna mot canvasduken. Jag tappade nästan bort mig helt i det, för det var så vackert. Tills min katt tillslut kom och avbröt mig, och sedan min hund. Jag brukar ha stränga regler att inga djur får vara inne i ateljén eftersom de blir så rysligt mycket hår som sedan fastnar överallt när jag ska måla. Det kan ibland vara nästan hopplöst att få bort hår som fastnat på duken.

Men nu kunde jag inte låta bli. De var så himla glada och gosiga och då smälter mitt hjärta. Så det blev flera omgångar med dammsugaren innan jag kunde sätta igång och gå bananas på canvasduken. Jag spelade in en del av den här lördagkvällen och skrattade åt vissa klipp i efterhand. Så jag klippte ihop en liten film av det, och komponerade ihop lite passande stämningsmusik.
Jag inser att jag verkligen ser ut att vara galen ibland. Men det kanske jag är. I så fall bjuder jag på det

Förbered er på en färg-chock!