Mina mardrömmar handlar om att jag gått miste om hela våren och tiden när alla växter och blommor slår ut. Det låter mesigt men den sorgen som jag känner i dessa drömmar är hjärtskärande. Jag gråter i drömmarna.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser att alla blommor på ängen redan slagit ut. Häggen har redan blommat och bladen flyger i vinden. På ängarna står lupiner och vaggar i kvällsbrisen och släpper sina frön.
Jag missade allt. Jag var inte där när naturen föddes på nytt och tog sitt första andetag. Jag var inte där och tog emot den i min famn.

Tiden kring maj och juni är för mig en näst intill helig tid. Magisk på alla dess vis. En tid då jag vill fånga varje sekund. Jag tror att dessa drömmar kommer den här tiden på året eftersom det närmar sig. Det blir någon slags omedveten rädsla av att jag ska missa den. I natt drömde jag att jag gick ut i min trädgård och såg meterhöga solrosor som var utslagna och alldeles torra. Jag hade inte ens vattnat dem. De dog och jag grät.

Sådan tur att det bara är drömmar. För vi har ju hela våren framför oss fortfarande. Vi ska inte missa något av den, eller hur?