Mot slutet så är det lite mer ilska inblandad. Lite mer irritation varje gång jag kastar nya klabbar till vedklyven och inser att det inte minskar på högen. Eller varje gång jag hittar en sådan där stor, tung, kvistig klabb som jag ser med blotta ögat kommer fastna i vedklyven och ställa till det för mig rejält. Eller klabbar som smätter iväg med 100 km/h och ger mig en snyting. Och klabbar som “trådar” sig och vägrar att klyvas. Jag står tillslut med yxan och tar i för kung och fosterland. Ibland slutar det med att jag kastar den åt sidan för att jag bara inte orkar ta itu med sådana problem-klabbar just för stunden. Det har blivit en liten hög bortom vedboden märkta “mission impossible”. Den får jag ta itu med någon dag när jag är mycket gladare.

Ja, den sista timmen kändes lite jobbig. Jag tror jag skulle tagit en paus lite tidigare innan ved-glädjen övergick i frustration. Men nu har jag varit inne ett tag. Ätit, slappat och druckit kaffe. Det är kväll och nu ska jag ut och klyva igen. Jag känner mig mer pigg nu! Nu ska jag banne mig klyva upp den där sista högen innan jag får gå in. Inget annat godkännes. Även om det så blir att jag får stå ute till midnatt!

Högen med kluven ved har i alla fall blivit större än högen med klabbar. Det är alltid nåt!