Och sedan, när hon började kula och berätta om de olika lockropen, så nästan stannade mitt hjärta. Jag upplevde precis samma slags trollbindande fascination som jag hade gjort när jag var 11 år och var på klassresa till Stockholm, och fick höra Susanne Rosenberg kula på Kungliga musikhögskolan. Aldrig tidigare hade något borrat sig in i så djupt i själen på mig. Och den kvällen i oktober 2013 när jag återigen fick höra kulning av Ulrika Bodén, så var det som om jag hittat något jag länge letat efter. Så kvällen efteråt skrev jag ett mail till Ulrika och frågade om hon hade en skiva med kulning så att jag kunde härma och lära mig.

Hon svarade så otroligt fint och berättade att hon än inte hade någon skiva med kulning, men att hon hade tänkt på det och hoppades kunna göra verklighet av det längre fram. Istället tipsade hon mig om sin sånglärare, som var just Susanne Rosenberg, och hennes bok om kulning med tillhörande CD skiva. Samma timme som jag läste mailet så hade jag beställt boken om kulning. Men inte förrän nu i vintras så satte jag igång på riktigt med att försöka lära mig denna fantastiska urgamla sångteknik. Har läst boken om och om igen och lyssnat på skivan så många gånger att jag kan varenda text, tonhöjning och paus utantill.

Så, mina två stora inspiratörer när det gäller kulning är just Ulrika Bodén och Susanne Rosenberg. Är så evigt tacksam för vad de gör och för deras röster och kulning som bär på något alldeles speciellt. De inspirerar mig varje dag till att fortsätta lära mig sången och tekniken.

Ulrika Bodéns nya skiva “Te berga blå”

När jag fick hem paketet med skivan som jag längtat efter varje dag sedan jag la beställningen, så var det nästan som om jag höll en oupptäckt värld i min hand. Det var en sådan bubbland lycka över att få veta att här fanns en hel skiva med kulning, lockrop och vallvisor jag aldrig tidigare lyssnat på.

Det var middagstid och jag och Johan skulle egentligen börja med maten. Men Johan visste hur mycket jag längtat efter skivan. “Jag fixar maten nu. Sätt du dig och mys och lyssna på skivan i lugn och ro”.
Vilken lycka.
Jag satt i fåtöljen i köket och lyssnade medan jag följde varenda textrad i de lilla häftet man fick med. Luktade på det nytryckta pappret. Fascinerades över de norrländska orden och de vackra melodierna. Och sen kom en låt som träffade mig rakt i hjärtat. “Hör nu alla mina djuren kom”. Bland det vackraste jag någonsin hört. Jag satt där med tårarna längs mina kinder och kände återigen sådan lycka över att något så vackert skapats.

Nu har jag haft skivan i en vecka och jag har lyssnat på den varje dag. I bilen, på datorn när jag sitter och jobbar, i mobilen när jag är ute. Älskar den där känslan som musiken ger mig. En känsla som är svår att förklara. Något från förr, som berör mig så djupt.
Sent igår kväll satt jag inne i ateljén. Jag målade och lyssnade till skivan. Sen kom den där låten igen som rörde mig till tårar i köket förra veckan. Det har blivit en sådan där låt som jag “är rädd om”. Om jag har funnit en riktigt vacker låt som verkligen berör mig, så lyssnar jag bara på den vid speciella tillfällen, när jag har ro i själen att ta in allt som den ger. Det är svårt att förklara. Men jag vill inte “förstöra” en låt genom att lyssna på den i en vardaglig situation som inte når upp i den kvalitet som låter ger. Då tas den inte emot på det sätt den förtjärnar.
Så har det blivit med den låten, “Hör nu alla mina djuren kom”. Den är så vacker att den bara kan lyssnas på vid speciella tillfällen. På nätterna när jag är ute och kör genom dimmiga skogar, eller vid en vacker stilla sjö. Eller som igår, i ateljén.

Det var mitt i natten, och när låten började spelas så släppte jag penslarna och reste mig upp. Jag gick fram till fönstret och blickade ut. I samma veva som första meningen sjöngs i den vackraste stämma man kan tänka sig, så såg jag den allra första stjärnan på himlen. Jag rös. Jag har inte sett stjärnorna sedan i maj. Himlen var skymningsblå, och ovanför trädtopparna lyste ljuset av solen som sedan länge gått ner och skapat en morgon någon annanstans på jorden. Jag tittade upp mot stjärnan och kände återigen tårarna i ögonen. Musiken, stämningen, natten. Allt var så obeskrivligt vackert. Sedan gick jag ut med kameran för att fota sensommarens första stjärnhimmel.
Det är något speciellt med de där blåa ljuset och det starka skenet ovanför granarna.
Jag har en dröm om att någon gång själv få ge ut en skiva med kulning. Skapa melodier med toner från förr och som berör människor med den där speciella urkraften som kulning har. Men tills jag lärt mig tillräckligt, är jag så evigt tacksam för skivan med kulning som Ulrika Bodén skapat. Den inspirerar, berör och skapar nytt liv i något som fanns för länge sedan. “Te berga blå” finns att köpa HÄR om någon är intresserad.

Detta är inget reklaminlägg, utan bara tips från djupet av mitt hjärta