26 år. Så lång tid! Och ändå bara ett litet, litet ögonblick på jorden. Att tänka på tiden ger mig alltid svindel. Jag tänker på alla som funnits och som bara försvinner en efter en. Mormor och morfar. Farmor och farfar. En gång i tiden fyllde de också 26 år, och nu finns de inte här mer. Det känns så sorgligt och vackert på samma sätt. Men jag tycker om att leva med tanken på att livet är så skört. Och en dag finns vi inte heller kvar. Om 100 år är garanterat ingen av oss vid liv längre. Det kanske känns hemskt att tänka så, men det får mig bara att uppskatta livet ännu mer. En dag kommer jag inte finnas längre, och den dagen som jag lämnar livet vill jag tänka tillbaks och känna att jag levde, och inte grävde ner mig i problem som inte egentligen spelade så stor roll. Jag vill inte ägna för mycket tid, eller egentligen ingen tid alls, på att oroa mig och må dåligt. På att försöka ändra eller kontrollera saker som inte går att ändra på. Inte försöka göra motstånd mot allt som känns jobbigt. Istället vill jag följa med på livets våg och uppskatta varje dag, oavsett vid livet bjuder på. I slutändan, så vet vi ju inte varför vi är här. Vi är alla lika inuti, och vi gör alla vårt bästa av vårt korta, värdefulla liv här på jorden. Och det räcker

En liten mobilbild från i natt. Bästa födelsedagspresenten åt mig själv, bara vara ute hela natten och göra jag vill!

Frukost på grusvägen! Ännu bättre än frukost på sängen. Jag lovar

Awww….titta! En älg som bajsat ett hjärta. Finaste presenten ever