De viskande bergen

Jonna — Sun, 29 May 2016 14:42:19 +0000

Sedan första dag jag nådde de stora bergen och höga fjällen så har jag känt en skräckblandad förtjusning inför alltings storhet. En känsla av att vara nyfiken på något och vilja gå närmre, samtidigt som det nästan skrämmer mig lite. Dessa stora, öppna ytor och gigantiska naturskapelser. Det påminner om känslan jag kan få när jag på hösten för första gången får se en riktigt klar stjärnhimmel, med hela vintergatan som sträcker sig över himlen. Jag hukar mig ner mot marken, för det känns som jag ska trilla ut i rymden. Samma sak när jag får beskåda ett riktigt stort norrsken som dansar över hela himlen. Det blir en övermäktig känsla inför något så vackert och magiskt men som samtidigt visar på något så mycket större än oss. Dessa stora, respektingivande berg och fjäll med sina branta sluttningar får mig att känna precis samma sak. Att bara blicka upp mot de dimmiga topparna har fått det att pirra och knipa i magen sådär som när något väldigt spännande, och kanske lite farligt, väntar.
Under nätterna när jag varit ute bland bergen och fotat så har jag fått ta mod till mig för att verkligen våga ge mig ut. En del av mig har velat kura ihop bakom en sten och nästan gömma mig, av någon slags märklig rädsla. Medan en annan del av mig ville kasta mig ut och möta de mäktiga landskapen och känna deras uråldriga väsen borra sig in i själen på mig.
Så jag gjorde det.

viskande – Jonna Jinton

De viskande bergen