Tankar om utbildning

Tycker alltid om att läsa era kommentarer! Och det är roligt att få ta del av era egna erfarenheter, perspektiv och tankar. Det var ganska intressant att läsa några kommentarer på mitt inlägg ”När allt stannar” som jag skrev igår. Jag blev lite förvånad hur vissa hade tolkat mitt inlägg. Och jag måste ändå säga att det var väldigt märkligt hur många som efter att läst mina grubbel-tankar om livet och framtiden tipsade om att jag ska börja plugga istället, eller skaffa ett “riktigt” jobb och se till att få en god och trygg ekonomi. Konstigt att ens så många drog den slutsatsen att det var det jag grubblade över. Lite komiskt, men intressant.

Mitt inlägg handlade varken direkt om pengar, eller utbildning eller att jag inte trivdes med det jag gör. Oavsett om man är jätterik, superlycklig eller har en 5 års utbildning bakom sig så kan man nog gå och grubbla över livet ändå. Det är jag helt säker på att alla gör ibland. Att grubbla lite ospecifikt över hur ens liv ser ut om ett år, och vad man kommer göra i framtiden, det är för mig oundvikligt att göra. Även om det för det mesta är onödigt att göra det om man gör det av rädsla, och det var det jag ville lyfta fram. Ibland stannar man upp och funderar, och grubblar och oroar sig över onödiga saker, eller ibland viktiga saker. Man är ju inte mer än människa 🙂

Jag driver två företag, jag jobbar med det jag älskar, jag bor dit jag längtat större delen av mitt liv. Jag tjänar inte mycket pengar men tillräckligt för att kunna leva, och jag har tusen idéer på vad jag vill göra för att utveckla det jag gör idag. Jag känner ofta en väldigt djup tacksamhet över att jag får leva så som jag gör, och att jag klarat det hittills.

Ändå får jag faktiskt ofta frågan “Men Jonna, ska du inte utbilda dig?“. Och så frågar jag “Ehh naaee jag vet inte, varför då tänkte du? Och så får jag svaret “Det är ju alltid bra att ha något att luta sig tillbaks på, någon grund att stå på

Jag kan absolut förstå tänket där, speciellt hos den äldre generationen då långt ifrån alla ens hade möjlighet att utbilda sig då. Så jag förstår att det känns som en självklarhet att man ska göra det när man har möjligheten, det är ju en väg till ett tryggt, stabilt liv. I alla fall ekonomiskt, om man nu får jobb efteråt ( 😉 ) Men det är ju en annan diskussion.

Så vill man utbilda sig och har hittat en intressant utbildning, så är det ju jättebra, och säkert väldigt roligt!  Men det är inte allas vilja, eller dröm. Och något jag tycker är viktigt att lyfta fram är; Man måste inte ha utbildning för att “bli något”. Det beror självklart på vad man vill göra. Men det har man ju koll på själv om det krävs utbildning för det eller inte. Andra kanske inte ser möjligheten, men någon måste ju börja trampa en stig på okänd mark för att visa att det faktiskt gick att ta den vägen också. 

Jag måste också erkänna att ibland när någon frågat om jag inte ska utbilda mig istället så känner jag mig rent av kränkt. Visst, jag har valt en osäker väg i livet, jag lever på mitt skapande och är aldrig riktigt säker på hur nästa månad ser ut. MEN, jag gör det jag älskar, jag får vara kreativ och jobba på mitt sätt, och jag har stått emot att följa en väg som jag inte ville gå.
Så när någon säger ”Men Jonna, har du inte tänkt på att skaffa dig en utbildning” så är det nästan som att höra ”Men Jonna, sluta upp med tramset, du kommer ingen vart på det där, skaffa utbildning istället och se till att gör något vettigt

Det är ju självklart beroende på i vilken situation man får höra det. Det kan vara helt i välmening också. Men ibland gör det mig riktigt upprörd, och då tycker jag bara att personen har lite snävt perspektiv på vilka möjligheter det faktiskt finns. Eller ett helt annat perspektiv är väl mer rättvist att säga.

Jag har aldrig varit lockad av utbildning. Inte ens i gymnasiet. Jag klarade skolan hyffsat bra utan att jag la någon större energi på att plugga. Jag var mycket bättre på att noggrant planera in vilka och hur många lektioner jag kunde skolka från varje månad för att det inte skulle märkas eller påverka mig för mycket negativt.
Lektionerna jag gillade mest var musiken och teatern, bilden, och gymnastiklektionerna så klart. Jag är inget läshuvud när det gäller skolämnen. Det som skolan lärde ut i stort, det intresserar inte mig så mycket. Jag upplevde en stor del av skolan som ett ställe där man skulle lära sig memorera så mycket fakta som möjligt på kort tid, och sedan spy ut allt på ett papper på provet. Jag anser att man kan lära sig allt man vill på många andra sätt också! Alla kan inte vara lika, alla kan inte intressera sig för samma saker. Och det är ju väldigt tur! Därför tycker jag att skolan i sig inte alltid är bra. Inte för alla. Då alla stöps i samma form. Man utgår ifrån att alla ska tänka likadant, och lära sig samma saker, när vi ju faktiskt är helt olika och unika! Något som är alldeles fantastiskt, men som inte tas till vara på.
Einstein sa något VÄLDIGT bra!

”Everybody is a Genius. But If You Judge a Fish by Its Ability to Climb a Tree, It Will Live Its Whole Life Believing that It is Stupid.”

Det är synd att man ska behöva känna det där tvånget från samhället att man ska plugga vidare, om det inte är det man vill. För mig var det i alla fall så. Jag hade ingen aning vad jag ville plugga till. Det fanns inget program på universitetet som kändes sådär tillräckligt intressant för att jag skulle vilja ägna flera år till att läsa om det. Det jag var intresserad av kunde jag läsa hemma. Jag hade hela bokhyllan fylld med böcker om det som intresserade mig. Men inget av de ämnena fanns att välja på i urvalet av utbildning.

Men jag rättade ändå in mig i ledet, påbörjar det där livet som fick mig att känna ångest så fort jag bara tänkte tanken. Jag sökte in till olika universitet och kom in på Socionom-programmet i Örebro. En 3-årig utbildning till något jag inte ville bli. Men vad gör man då? Man måste ju ”bli något”, man kan ju inte gå runt och känna sig som en parasit heller? Sådana gick tankarna.

Flyttlasset gick och i stunden kändes det spännande, bara för att det var något nytt. Men på första skoldagen när jag satt inne i något klassrum och lärarna gick igenom planen för första terminen, så kände jag hur gråten låg i halsen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, för jag förstod inte hur jag skulle kunna plugga, hur jag skulle kunna ta mig igenom det här. Alla andra var så peppade och glada inför den nya starten, en utbildning som skulle ge dem något och bli en väg till deras framtida mål. Men för mig kändes det som en väg in i ett mörkt hål, där min eld sakta skulle släckas och tillslut sätta lock på allt jag drömt om.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag stängde in mig på toaletten vid entrén och grät. Jag grät och grät så att jag nästan tappade andan. Jag satte på vattenkranen så att min panik-gråt inte skulle höras ut.
Jag vet inte hur länge jag var där inne på toaletten. Men oavsett om det var en av mina jobbigaste stunder i livet, så var det en stund som fick mig att inse något. Det var inte det här jag ville. Jag hade hamnat så fruktansvärt fel.
Och det som fick mig att bli så ledsen var att jag trodde det redan var försent. Jag hade redan flyttat till Örebro, jag hade börjat universitet, jag hade en lägenhet som jag delade med min dåvarande pojkvän och jag hade redan tagit det där steget till ett nytt liv.

I tre månader försökte jag ändå. Jag hade fått fina vänner från universitet och killen jag bodde ihop med förstod mig. Det blev tre månader med väldigt blandade känslor. Ena dagen tänkte jag att jag skulle hålla ut, och andra dagen kändes det bara så fel.
Men känslan av att det kändes fel tog ändå över allt annat tillslut.

Det var en regnig oktoberkväll som jag gick ut och ringde hem. Jag stod under ljuset av en gatulykta och jag minns så väl att jag stod där i flera minuter innan jag faktiskt slog numret. Jag skulle berätta för mina föräldrar att jag ville avsluta utbildningen och komma hem igen.

Det var inga konstigheter. Bara någon dag efter det var mamma och pappa på plats för att hjälpa mig att flytta. Jag kan inte beskriva vilken lättnad det var att komma hem igen.
Det kändes så bra. För det blev en ganska bubblande tid efter att jag kommit hem. Bara någon månad efter det startade jag och mamma vårt företag. Men det är en annan historia 🙂

Ibland är det nog så att man måste testa lite olika vägar innan man får klart för sig vad man vill göra egentligen. Jag har jobbat i restaurang, varit vårdbiträde, fastighetskötare, och pluggat. Om jag inte hade åkt till Örebro så hade jag nog aldrig fått den där idén till att starta företag, och tillslut flyttat hit.  Allt har nog ändå någon mening, även det saker som man tror var helt onödiga.

Så, det här med utbildning har jag provat på. Men för mig kändes det inte rätt. Självklart har tanken slagit mig någon gång att jag kanske ska gå någon foto-utbildning. Men ska jag vara ärlig så har det inte riktigt lockat mig så pass att jag sökt in. Jag tror nog att jag vill försöka på mitt sätt istället. Har jag någon gång lust att utbilda mig till något, ja då gör jag det. Men vill jag inte göra det, nej då ska jag inte göra det heller 🙂

Jag har fått bevisat för mig att när man släpper taget och gör det man vill så öppnas dörrar upp med möjligheter som man inte ens i sin vildaste fantasi kunde ana.
När jag först flytta hit fanns det inte ens på kartan att jag skulle göra det som jag idag gör. Därför är det ibland så förbaskat svårt att se möjligheter från det perspektiv man befinner sig i, därför att de skapas i stunden när man ändrat på något i sitt liv.

Så jag ville med detta väldigt långa inlägg bara dela med mig av mitt perspektiv och tankar kring det här med utbildning, jobb osv. Från de erfarenheter jag själv fått. Alla har vi olika liv och säkert väldigt olika syn på vad som är viktigt. Det är det som gör det intressant också. Ingenting är rätt eller fel. Man har alla sin egen verklighet. Och det här var min syn på det hela 🙂

Berätta gärna om era erfarenheter. Hur var ni när ni gick i skolan? Vad tänker ni kring vidareutbildning? Är det ett måste, eller något ni valt bort? Dela gärna med er! ♥

Ibland liknar jag livet med ett träd. Man börjar med en stam och genom det val och händelser som sker i ens liv skapas det nya kvistar som grenar ut sig på det mest otänkbara vis. Alla helt unika.

Ibland liknar jag livet med ett träd. Man börjar med en stam och genom det val och händelser som sker i ens liv skapas det nya kvistar som grenar ut sig på det mest otänkbara vis. Alla helt unika.

154 Kommentarer på “Tankar om utbildning

  1. daniela

    Hej Jonna! Sitter nu och är jättetrött efter att ha skrivit klart ett pm som jag är långt ifrån nöjd med. Är hela tiden stressad och ångesten ligger över mig, och ditt inlägg är en sådan befrielse för mig att läsa. Tack tack tack! Du är så otroligt klok, klokare än de flesta i vår ålder och tack för att du påminner oss om att vi inte behöver vara ingenjörer för att vara nöjd med livet, det underlättar mycket för mig i min situation idag!

    Reply
  2. isa

    Vad bra skrivet! Såklart är alla olika. Jag tycker verkligen att du har rätt i att livets högsta mening inte måste vara en högskoleutbildning. Jag har hittat det jag tycker är roligast i världen (vilket iofs inkluderar utbildning :P), men jag har personer i min omgivning som tycker att det är jättejobbigt att inte ha hittat rätt. Och rätt för dem är detsamma som en utbildning. Jag önskar för deras skull att samhällets syn på att “lyckas” inte vore så snäv.
    Lycka till med allt!
    Kram

    Reply
  3. Jessica

    Jag älskar det här inlägget.

    Jag vet precis hur det känns att vara på fel väg, och att vara på rätt. Att slåss mot normen och att gå sin egen väg. Att möta människor som ser ner på en för att man inte trampar samma stigar som dem.

    Trots att jag pluggat vidare har jag aldrig gillat skolan. Jag har läshuvud men hatar att använda det – när jag tvingas 😉 Tycker INTE om hur skolan är upplagd idag. Har dessutom haft otur med lärare som bara kört över eleverna och vägrat visa hänsyn och inte förstått att människor är olika. Hoppas du når ut till människor som tänker som dem med det här inlägget. Kram!

    Reply
  4. Karin

    Det är många som tycker att man ska läsa vidare och skaffa sig en ordentlig utbildning, att det är det som behövs idag! Men det beror helt på vad man vill i livet egentligen, en del behöver utbildning för att uppnå det man vill, en del inte. Tycker att vi i den så kallade västvärlden är alldeles för fixerade på karriär och att ha mycket pengar. Fantastiskt blogg du har förresten 🙂

    Reply
  5. Christina E

    Heja! Låter helt vettigt tycker jag! Jag har pluggat en lång utbildning och trivs jättebra med jobbet (är ganska nyexaminerad), men har också tidigare börjat på utbildning som jag hoppat av. Och många som pluggar ganska långa utbildningar har ju jättesvårt att få jobb efter, vilket verkar jättejobbigt.

    Reply
  6. Evy

    Hej Jonna. Det där var ord och inga visor och du gör ju det du är bra på så … Och livets skola är absolut inte fel och man lär sig något nytt varenda dag. Nog kommer du klara dig utan skolor, det bevisar ju alla utmärkelser du får :D.

    Tipset på bok som du fick av mig var just en sådan bok som gör en starkare i sig själv. Det är bara så himla rolig att bara slå upp på måfå och få ett litet tänk inför dagen. Som igår, då fick jag upp följande rubrik: “Inre dialog.” (Det verkar ju som att du för en inre dialog med dig själv, och det gör jag också.) Sedan följer lite förklaring i boken vad de menar med detta. Som avslutning på varje sida finns ett citat av någon känd eller mindre känd person. Igår stod det: “Det förflutna är ett avslutat kapitel, vi kan inte ändra det nu men vi kan ändra på våra tankar om det förflutna” (Louise L.Hay).

    Detta tål att tänka på, eller hur. Andra exempel är”Att bli vuxen”, “Kroppsminnen” och “Musik” bl.a.

    Ge boken en chans så du ser vad jag menar.

    Stå på dig och lev DITT liv 😀

    Reply
  7. johanna holmström

    Fina du, när jag läser det du skrivit är det som att se sig själv, jag förstår dig precis! Du är en tusenkonstnär, du behöver inte lära dig på någon skola, du gör det du tycker om och du är duktig på det! Jag provade också att plugga, men det resulterade i samma som du, jag grät och ringde hem…..
    Om du känner dig nöjd med det som du gör nu så håll fast vid det! Du vet, det är alltid läskigt med människor som inte följer normen, utan går sin egen väg….Lycka till med allt! Stor kram från en tjej som också bor i en liten stuga mitt i skogen.

    Reply
  8. Anna

    Jonna! Herregud det kunde vart jag som skrev det där inlägget. Du har satt ord på det som snurrat i mitt huvud! Tack!

    Reply
  9. Anny

    Jag känner helt klart igen mig i det du skriver om att man “trycks” in i ett led där alla ska studera, alla ska vilja “bli något” och man i princip förutsätts veta vad man vill. Jag har ingen aning om vad jag vill, det är få yrken som lockar tillräckligt för att jag ska tycka att det är något jag vill spendera de kommande 40 åren med att göra, och de yrken som faktiskt lockar, ja de är inte särskilt smarta val att studera eftersom arbetsmarknaden är en katastrof inom de områdena. Lösningen? Jag sitter still och väntar. Jag vet inte på vad. Men jag har ett jobb, jag har mina vänner, och jag har (lite..ibland..) tålamod. Det får räcka för stunden. Jag är glad att du finns där och påminner mig om att det är okej 🙂

    Reply
  10. Nina

    Jag tror inte alls att läsarna menade något illa med sina kommentarer, det var ren
    omtänksamhet! Man kan alltid vidareutbilda sig genom kortare distanskurser i det
    man är intresserad av, det handlar inte alls om den vanliga högskoleutbildningen
    på flera år. Jag har aldrig tyckt om den traditionella skolutbildningen. Jag läste
    däremot en kurs hemma i import och företagande, som tog tre månader att läsa,
    och efter det skaffade jag eget företag, som jag kunde sköta hemma, och jag har
    haft mycket stor framgång med det.

    Reply
  11. Liie

    Mycket intressant inlägg, kul att läsa om någon som känner som jag. Jag vill inte heller utbilda mig, för min del som inte vill bli något avancerat så känner jag att det jag behöver veta, det kan jag lära mig själv. Jag lär mig bäst på det sättet också, när jag får prova mig fram. Råkade nämna en gång att jag kanske kanske ville utbilda mig till webbutvecklare, och nu är ju alla på mig hela tiden, precis som du säger “Men ta tag i det där med utbildningen som du ville gå nu” lite som att de inte tror på att det här med egna företaget inte kommer hålla. Men jag vill inte tjäna massor av pengar, jag vill bara ha tillräckligt till det nödvändigaste, mer än så behöver inte jag och tror folk har svårt att förstå det, att man inte lever för att tjäna pengar.

    Reply
  12. Oskar

    Pluggar just nu och känner igen mig, ena dagen ligger man i soffan helt utslagen och tänker att man valt helt fel, andra dagen känner man att det går bättre. Jag antar att man får ge det lite tid för att se om det är rätt..

    Reply
  13. Vivvis

    Du resonerar så klokt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så behöver man stanna upp och andas ibland och tänka. Det betyder inte att man måste ändra inriktning för det, utan man går vidare som det känns bäst för en själv. Har själv ingen “högre” utbildning men har varit nöjd med mitt liv och inte ångrat de val jag gjorde. Kram

    Reply
  14. Caroline

    Jag är 30 år gammal och vet fortfarande inte vad jag vill bli yrkesmässigt. Blir frustrerad över hur det är det enda människor fokuserar på många gånger. Att lösningen till allt är att plugga även om man inte vill osv. Viktigast för mig i mitt liv är att få må bra, men det är det inte många som skulle förstå. Jag växte upp med en missbrukande förälder och andra svåra relationer, jag har haft problem med depressioner, dåligt självförtroende och ångest och ofta bitit ihop och tagit mig igenom mycket för att det förväntas av mig. Det absolut största och viktigaste för mig i livet är att få bli förälder tillsammans med min sambo. Vi har flera år av försök bakom oss och tar hjälp av läkare nu i hopp om att lyckas. På min dödsbädd vill jag kunna känna att jag skapade det liv jag ville ha. Jag fick min familj, och det gav den mening och trygghet jag alltid saknat… Men det är såklart väldigt privat och de frågor jag får är alltid “Vad jobbar du med? Vad vill du bli? Varför pluggar du inte nåt bara?” Jag tror ingen skulle förstå att min stora drivkraft i livet är att få leva ett lyckligt familjeliv… Det är inte tillräckligt med prestation i det, och inga pengar heller antar jag.

    Du är en frisk fläkt Jonna och jag ÄLSKAR hur du ser på livet och ger mig styrka att tänka att jag och det liv jag lever faktiskt är värt nåt också. Stort tack för att du finns därute och delar med dig av dina tankar!

    Reply
  15. Nea

    Tack.
    Sitter här med tårar i ögonen. 3:an, sista året på gymnasiet. Det känns som om det enda jag gör är att plugga. Att varje ledig stund går åt eller borde gå åt till det. Som att jag aldrig gör tillräckligt. Jag har inte dåliga betyg, de flesta skulle väl säga att de är riktigt bra. Men ändå är det någonting som skaver, som gör mig obekväm och osäker. …… (forts. på bloggen)

    Läs gärna resten på min blogg om du vill ( Det blev löjligt långt och jag kanske inte ska ta upp hela kommentarsfältet själv :P)

    Tack för ditt inlägg i alla fall. Det fick mig att inse saker och att tänka till.

    Reply
  16. Pernilla

    Det viktiga Jonna är att följa hjärtats väg! Allt för många människors vägar kantas av rädsla- rädsla leder kanske till att vi överlever som människor men det fyller inte därmed livet med LIV. Vad vi behöver är fler människor som liksom du vågar släppa taget om föreställningar om hur man bör leva. Om vi vågar hysa tillit till livet så öppnar sig tusen och åter tusen vägar framför oss. Så Tack Jonna för att du är den du är och för att du visar på att ALLT är möjligt. Du ska vara mycket stolt över den du är <3

    Reply
  17. Beatrice

    I stan, där jag tidigare bodde, finns måååånga blomsteraffärer. Jag valde dock alltid att åka till en speciell butik med en florist med en speciell gåva. Ingen, vare sig förr eller senare, gör så fantastiska buketter, begravningsdekorationer etc. Helt magiska. Hon är helt självlärd för skolan var inte hennes grej. Hon hade alltid mycket kunder och hon hade helt klart hittat sin grej. Skolor och utbildningar är inte alltid det rätta för alla. Vi är olika, och tack o lov för det ;). Lyssnar du bara till ditt hjärta så kommer du att lyckas vad du än känner för att göra. Du har så mycket skapande inom dig så jag tvivlar inte en sekund på att du lyckas. Du lyckas ju beröra oss nu här genom bloggen och det är bara början… Jodå, så är det 🙂

    Reply
  18. Per Asp Bölen Junsele

    Väldigt bra skrivet man ska inte följa i andras fotspår för då måste du se ner hela tiden i den andres spår.Nej gör som du gjort gör ett eget och du kan se dig ikring under tiden du går genom livet.Själv hade jag det lätt i skolan fick en 2a fyra 3or och resten fyror dom sa att ja skulle läsa vidare men jag gick maskinmekanikerutbildning istället sen lantbruksskola efter det skogsbruksskola .Då sa dom att ja slängde bort min talang men min talang var ju jord skog och djur.Började sen köra lastbil på norden och andra länder nu har vi våran gård här i Bölen med Highland Cattle och utegrisar .Jag trivs och djuren trivs med mig så gå din egen väg du den har ju lyckats så långt.

    Reply
    • Livet på Nedergård

      Det där känner jag igen! Man anses slösa bort sin talang om man väljer jord- och skogsbruk trots att man har “läshuvud”. Helt ofattbart egentligen. Vad kan egentligen räknas som viktigare här i världen än att kunna sköta det allra mest grundläggande för mänskans existens, d.v.s. jorden och skogen? Att det dessutom finns oändligt mycket att lära sig inom det området, vill många inte erkänna.

      Reply
      • Per Asp Bölen Junsele

        Nej helt rätt jag har inte ångrat mig . Att gå ut och sätta sig hos djuren dom kommer fram och hälsar kalvarna vill bli kelade och att få vara med och hjälpa till när kalvarna föds.Bla har vi en Highland tjur på drygt 750kg som är som en kattunge han kommer och vill bli kliad lägger jag mig ute hos dom så lägger han sig bredvid och lägger huvudet i mitt knä. Livskvalitet kallas sånt

        Reply
  19. ung och oerfaren

    Du är bäst på det du gör! Fortsätt följa ditt hjärta! Jag är 24 år, egen företagare utan utbildning och erfarenhet-precis som du, och precis som du får jag höra samma, utbilda dej “ifall att”. Varför då? Ifall att “ifall att” inträffar så tar vi väl det då! Nä jag tror att många som säger så är lite avundsjuka, över att man faktiskt vågat göra något helt annat än utbilda sej. Jag tror att självlärning är bästa utbildningen. Man lär av sina misstag och utvecklas av sina framgångar. Jag tänker inte utbilda mej om jag inte känner att det är det jag vill, och just nu klarar jag mej mycket bra utan utbildning. Så fortsätt följa ditt hjärta, det är det modigaste man kan göra! Kram!

    Reply
  20. Anonym

    Jag tänker på dig när jag ser det här. Det här är en vanlig högskoleutbildning, men ändå ingen “vanlig” utbildning, mer som Hogwarts School of Wichcraft & Wizardry 😀 Du studerar 3 år av vetenskapen bakom vad som gör människan lycklig, sk. “positiv psykologi” med fokus på hjärnan.
    http://www.his.se/psykologisk-coach/

    Reply
  21. Helena

    Ja du Jonna, alla grubblar vi på hur morgondagen ska bli och om vi ska klara oss från sjukdommar, sorger och ekonomisk kris, men vet du vad, om man lever i bekymmer är man aldrig glad, det kommer ständigt nya saker att bekymmra sig över. Tycker att du gör helt rätt i att göra vad du vill inte vad som andra förväntar sig, du har bara ett liv och det går tyvärr inte att leva om igen. Inte alla passar till att studera och det värsta är att studera något man inte tycker om och vara tvungen att jobba med det, det är en livslång plåga. Studera något för att sedan lägga det i byrålådan är ej heller något att stå efter, man har inget att falla tillbaka på som folk tror, har du inte jobbat med det blir det gammalmodigt och till ingen nytta, för om någon vill anställa dig vill dom ha erfarenhettom utbildningen är några år, har du inte erfarenhet tar dom hellre en som precis gått ut utbildningen. Hur du än vänder dig i detta liv så har du ändan bak. Har en väninna som sökt jobb nu, hade du kunnat data hade vi tagit med diggi arbetsintervjun, har hon data ska hon kunna engelska, kan hon engelska, data,svenska,spanska som jag då ska hon kunna ryska, japanska,chinesiska,tyska,franska eller något annat, det finn alltid ett men när du söker jobb. Det finns helt enkelt inte jobb till alla och gallra gör dom med attkräva en massa saker istället för att säga som det är. Jag tycker du gör rätt, lev ditt liv lycklig och ska du jobba med något så jobba för dig själv. Om jag bodde så som du skulle jag skaffa bikupor, det ger en extra förtjänst, ta emot gäster och visa norrsken eller sommarens grönska med avkoppling och promenader för den som vill hälsa på dig, servera kaffe o sockerkaka eller renklämma för en liten peng och sälj dina almenackor, kort och smycken. Spara en liten slant när det går bra men inte så mycket så skattemyndigheten plockar av dig det, det är mitt råd, livet är aldeles för kort för att slösa bort det på att vara lycklig

    Reply
  22. Fjällsippa

    Hej
    Lite samma sak: Jag fick mina barn när jag var ganska ung och ofta hör jag hur folk menar att man ska skaffa utbildning, jobb och resa INNAN man får barn… Men jag hade aldrig något behov för det. Nu är jag blir 45 är mina barn stora och vet du…Jag känner mig inte dö-färdig ( färdig för att dö…) och jag tror världen fortfarande är öppen! Jag läste till lärare när jag fyllde 35 så livet tar inte slut för att man får barn. Jag blir ledsen när man inte ser att livet inte tar slut efter 30! 🙂 Allt har sin tid och sin plats och hjärtat ser ofta till att det blir rätt! Vi är nog bara lite dåliga på att lyssna….

    Reply
  23. Hanna

    Bra skrivet!
    Jag är så trött på samhällets syn om att pengar är lycka. Att det viktigaste är att tjäna mycket pengar. Handlar vårt liv om långa utbildningar, CSN-lån och att sedan spendera den mesta av sitt liv på en arbetsplats. Jag tycker inte det låter så lockande. Jag vill hellre vara fri men ha lite mindre i plånboken än fängslad och mycket i plånboken.
    Jag drömmer själv om att ha ett småskalit ekologiskt lantbruk, där jag kan vara självförsörjande på den mesta maten. Ett jobb som inte ger mycket pengar, men som istället ger frihet och jag kan bestäma över mig själv.

    Livet handlar om att göra det man tycker är roligt.
    Kram

    Reply
  24. Susanne

    Åh, vad jag skulle vilja få träffa dig på riktigt!
    Du är ett okonstlat “naturbarn” som har så sunda värderingar. Att läsa din blogg ger oss läsare ett mervärde. Du kan sätta just de rätta orden på hur fint och vackert livet kan vara utan onödig materialism.
    Skulle du fundera på utbildning så är det inom foto, konst du verkar ha din stora styrka. Fast du verkar hantera de medierna galant utan lärarhjälp.
    Kram

    Reply
  25. Helena

    Livet är alldeles för kort för att slösa bort det på stt vara OLYCKLIG ska det stå! Skriver från en skruttig ipad (android) och det blir därefter 🙂

    Reply
  26. Jenny

    Fantastiskt bra skrivet Jonna!

    Jag är tio år äldre än dig och vet fortfarande inte riktigt vad jag skall bli när “jag blir stor”. 😉 Jag har en högre utbildning som jag gick för att det var något jag borde göra, men som jag idag inte använder mig av. Jag vill göra annat helt enkelt. Vi får försöka sudda ut de där gränserna som den sociala normen talar om att vi borde hålla oss inom. Vi är ju så himla olika allihop!

    Trevlig kväll!

    Reply
  27. Ellinor

    Hej Jonna!

    Jag är 25 och har först nu sökt skola till Nästa år. Innan dess har jag varit ganska antiplugg just för att jag valt andra vägar i livet som att tjäna pengar/säsonga och framförallt resa runt.
    Efter tre år i en väska längtade jag efter att ha ett eget hem så jag tog mitt pick och pack i Norge där jag levde på ett högfjäll och kom hem igen. Eller well, till en stad där jag knappt känner en käft eller vet något. Men det är först nu, när jag har suttit ned och tagit det lugnt som jag har kommit på vad jag vill utbilda mig till.
    men främst för att jag har jobbat sedan jag var 18 år.
    Under min “resa” so far så har jag träffat så himla många inspirationspärlor och ingen av dem har haft utbildning i något, men de har verkat förbaskade lyckliga ändå. Där tror jag anledingen bl.a har varit att de inte är svenskar.
    Här i sverige kan jag verkligen känna en press “vad ska du göra med mitt liv?” trots en uppmanan att “leva i nuet”. En kombination som är omöjlig i dagens samhälle.
    Folk dömer alldeles för hårt.

    Reply
  28. Johan

    Man måste nog ändå kunna erkänna att man inte kan allt. Det finns många olika sätt att
    utveckla sig själv, låna faktaböcker på bibliotek, kurser m.m. Det finns bloggläsare här,
    som t.ex. har frågat Jonna om dom kan köpa tavlor av henne, och hon har svarat att hon
    vet inte hur och på vilket sätt hon ska sälja dom. Jonna var inte för stolt att ta emot
    välmenta råd, det är så synd att du bara blir irriterad av det.

    Reply
  29. Julia

    åh, vilket bra inlägg. Du är så klok. Jag är inte heller speciellt sugen på att studera. I alla fall inte på högskola. Har kollat igenom typ hela sveriges högskolor och kurser och känner att där inte finns någonting för mig. Gillar inte själva studieformen heller. Samtidigt är jag utbildad (gymnasiet, yrkesförberedande linje) inom något jag inte har intresse för. Så känner ofta att jag “måsta” studera något annat för att få en chans att göra något annat. Just nu känns ingenting lockande. Är inte en sådan person som har lätt för att göra saker som jag finner ointressanta. Har svårt att söka arbeten som jag inte vill jobba med. Helst av allt skulle jag vilja ha ett eget företag. Få in delar av min utbildning i det, men göra om det på mitt sätt. Att få vara min egna chef och kunna styra mina tider. Men jag vet inte alls hur man går tillväga. Tror inte jag tror på mig själv tillräckligt för att kunna utveckla det. Känner också det lite kränkande när folk frågar varför man inte gör si eller så. Jag är inte en i mängden, jag kommer inte kunna ta samma väg som många andra, för då skulle jag gå emot mig själv och mitt välmående. Det är synd bara att så många har svårt att förstå, att inte alla vill gå i andras fotsteg.

    Reply
  30. AktivaDagar

    Heja Jonna! Och tack för de tankar och reflektioner du väcker hos oss!
    När jag läste detta inlägg kom jag att tänka på denna text som jag har i en bok:

    Den rika industrimannen blev förfärad när han såg fiskaren ligga bredvid sin båt och lättjefullt röka pipa.
    -Varför är du inte ute och fiskar, frågade han.
    -Har redan gjort det, har så det räcker, svarade fiskaren.
    -Men varför inte åka ut och fånga mer? fortsatte industrimannen.
    -Varför det? undrade fiskaren.
    -Jo, då skulle du tjäna mer pengar. Du skulle kunna köpa dig en större båt, bättre nät och få större fisk. Sen skulle du kunna sälja fångsten och köpa dig en större båt, och sen kanske ännu fler båtar. Till slut skulle du bli lika rik som jag.
    -Jaha, och vad skulle jag göra sen då, undrade fiskaren.
    -Sedan skulle du kunna njuta av livet, utropade industrimannen.
    -Och vad tror du egentligen att jag gör just nu…? svarade fiskaren…

    Reply
  31. Anna

    Heja heja! Jag önskar att jag hade hamnat där du är nu, för det verkar vara ett betydligt behagligare liv. Själv är jag lärare och det är mest stressigt. Jag drömmer om den lugn och ro som du har, men tyvärr har jag ingen möjlighet att försörja mig då, så det är bara att släpa sig upp vid 6-tiden varje morgon och köra sitt Svensson-liv.

    Jag reagerade själv på alla tips om utbildning som du fick i förra inlägget. Som att man MÅSTE ha en utbildning. Det var lite som det där man fick höra innan man fick barn, att det SKA man ha, annars är man sämre och inte lika mycket värd som andra. I do not like.

    Nej, fortsätt du leva det liv som vi andra drömmer om, så har vi i alla fall ett litet andningshål medan vi läser. 😉

    Reply
  32. C

    Jag tappade andan lite när jag läste det där för det kunde lika gärna ha varit om mej! jag sökte in till en utbildning mest bara för att man skulle och ja, på ordet exakt det du skrev. I oktober samma år som jag kom in sökte jag mej också bort och hamnade på min lilla ö och här är jag kvar, snart 5 år senare. Och även om det är osäkert och svårt och jobbigt ibland så skulle jag inte byta det mot något annat.
    Jag är så glad att du skriver här, det är så fint att veta att det finns fler som tänker och känner likadant.

    Reply
  33. Irene

    Så fint att du står stark i ditt:) Och det är väl lite det livet handlar om att finna sin rätta väg och när man gjort det så står man stadigt kvar även om det kommer in saker i form av människor och händelser som gör att man ruskas om ibland. Men i hjärtat så känner man sin egen sanning och den känslan går aldrig att ta miste på. Så fortsätt du på den väg du hittat och med all säkerhet känner är den rätta för just dig, det kommer att utvecklas till något väldigt bra:)
    Och dagar när allt stannar upp som du skriver är nog dom dagar vi utvecklas mest som människor. Utveckling kan vara jobbigt men dom stunderna när vi stannar och låter tankar komma och gå så jobbar vi nog mer än vi tror:)
    Ha en jättefin kväll:)

    Reply
  34. Åsa

    Hej! Åh vad härligt att läsa om det här! Jag har känt mig väldigt deppig i det senaste pga tankar om vad jag vill göra med mitt liv, min framtid och egentligen känt en väldigt stor meningslöshet med allt. Vad tjänar någonting till egentligen? Jag är ju ändå för dum för att börja plugga och har för dålig utstrålning för att kunna bli något viktigt. Jag har inget vidare läshuvud och allt i skolan lärde jag mig bara för provens skull. Jag hade noll intresse för gamla kungar, matematiska uträkningar eller vilken stad som hör till vilket avlägset land. Och har därför alltid känt mig ganska så dum och tom, för jag saknar allmänbildning. Jag kanske inte är så bra på att ta in vad som står i böcker, men jag kan arbeta med mina händer! Jag har skjutit på att utbilda mig av samma anledning som du, jag har inte hittat något som intresserat mig tillräckligt mycket. Men har upptäckt att det finns en massa jobb ändå, där du får arbeta med kroppen. Det är kanske inte de jobben som du blir rikast på eller får mest status av. -“Hej, jag heter Åsa och jag jobbar som städare” -“Jaha, okej…hehe…men det är bara tillfälligt eller?”. Eller det återkommande samtalet jag har haft hela sommaren, “Du jobbar bara här över sommaren va? För du pluggar väl annars? Nähä, inte? Men vad GÖR du då?”. Det är väldigt tröttsamt och jag känner samma frustration som du över att man inte verkar vara lika mycket värd utan utbildning.
    Av någon anledning så lyfte det upp mig lite att du har jobbat som fastighetsskötare, min bild av en sån är en grov man i 40-60 års åldern, gärna utbildad elektriker som springer runt och snickrar hela dagarna, alltså något som jag aldrig identifierat mig med, men ett yrke som jag vet att jag skulle älska.
    Nu har jag babblat på, men det jag tänkte säga var att jag uppskattar verkligen det du skrev för det hjälpte mig en bit på min väg mot vad som nu än är framför mig! Tack! /Åsa

    Reply
  35. PJ

    Oj, detta måste vara den längsta epistel jag läst av dig. Du skriver att du är inget läshuvud på skolämnen, må så vara, men skriva kan du, och mycket mer.

    Förslag om utbildning är kanske inte så dumt och de flesta tänker väl så med tanke på ett tryggt jobb, stadig inkomst och det sociala livet. Själv var jag på vippen att skriva i en kommentar till inlägget “När allt stannar” att du borde göra en resa, en långresa eller en jorden-runt-resa och sedan återvända till Grundtjärn. Men så kom jag att tänka på att det kostar en massa pengar, du har företag, Nanook och sånt. Pengarna hade jag en lösning på, nämligen att du skulle jobba dig fram, t.ex. som guide på semesterorter i södern, t.ex. i Spanien, Latinamerika, ett drömjobb för många unga men vid närmare eftertanke så tyckte jag ändå inte att det passade Jonna, det var liksom inte din stil. Jag hade svårt att se dig glatt lotsa en massa turister hit och dit, samma varje dag. Jag avstod från att kommentera.

    Det jag egentligen menade var att du borde träffa andra ”konstnärssjälar”, uppleva andra miljöer, utvecklas bland likasinnade men så återkomma till ditt älskade Grundtjärn. Du har delvis gjort detta genom att du träffade Michael, han verkade också vara en sådan person. Detta var min reaktion på ditt tidigare inlägg men som du skriver: alla har vi olika liv.

    Mest glad över dina skriverier i detta inlägg är stycket som börjar med: ”Jag har fått bevisat för mig att när man släpper taget och gör det man vill så öppnas dörrar upp med möjligheter som man inte ens i sin vildaste fantasi kunde ana”. – Det känns klokt och trösterikt!

    Annars tack till många andra intressanta kommentarer i ämnet!

    Reply
  36. Cornelia

    I somras tog jag studenten. Då kände jag att jag aldrig mer i livet ville plugga igen. Jag mådde väldigt dåligt för att jag undrade vad jag då skulle göra? Vart kommer man utan utbildning? Jag funderade på allt möjligt. Lastbilskörkort, eget företag, osv. Jag har dock inte kommit på vad jag vill göra än. Jag är inte så särskilt kreativ av mig så vet inte vad jag skulle ha som affärside om jag startade ett eget företag. Jag är också väldigt beroende av trygghet. Men jag inspireras så av ditt mod att bara följa din dröm och göra något oväntat. Något som jag också skulle vilja göra egentligen. Nu har dock tankarna om vidarutbildning kommit tillbaka. Jag har hittat något som jag känner är min grej. Inte något som alla andra tycker att jag “borde bli bara för att jag har kapasitet och möjlighet”. Typ ingenjör som min morfar tycker. “Du kan ju inte bara gå en treårigutbildning!”. Sådana saker har jag fått hört. Vad som gett mig mest ångest är dock inte själva utbildningen, för jag tycker det är kul att lära och vill jobba med det här sedan. Vad som gett mig mest ångest är ordet universitet och studentliv. Även fast alla andra tycker att det är så roligt och något man bara måste uppleva, så är det inte rätt för mig. Bara tanken av att behöva flytta till en större stad, bo i en studentkorridor, tvingas spendera min tid på ett stor universitet med massa människor, festa varje helg och leva på nudlar och matlådor, vara ifrån min familj, studielån – får mig att vilja gråta. Det är överhuvudtaget inget som lockar mig. Trots att alla andra anser att det är något man bara inte får missa. Så jag kommer att välja bort den lite större studentstaden, flytten, studentlivet fullt ut… mot ett litet, mer gemytligt universitet i en mindre stad i närheten, och pendling. Jag väljer en kortare utbildning där jag kommer att tjäna mindre pengar, för att det är det som känns mest rätt för mig. Det ger mig fortfarande en del ångest, och min dröm om att flytta högre upp i landet och starta ett fjällhotell, skaffa hundar och köra hundspann, lever kvar. Men jag väljer att kämpa mig igenom dessa tre år, för att det ger mig något att “luta mig tillbaka på”, försöka göra något roligt av tiden, och utvecklas som människa. Vem säger att jag inte är mer redo för ett fjällhotell senare i livet när jag är lite äldre i alla fall? Lite vilsen är jag nog fortfarande. Men jag ska försöka att göra det här bra ändå! Detta var min erfarenhet:)

    Reply
  37. Emelie

    Man ska syslla med det som gör en lycklig tycker jag. Jättebra citat av Einstein där, älskar det! Alla är olika och alla vill inte plugga vidare. Jag är själv 33 och har inte ens gått klart gymasiet. Har aldrig velat bli något vanligt man kan plugga till. (För nunna, eremit, fyrvaktare eller konstnär är nog inga vanliga drömmar.) 😉 Ibland får jag ångest för det där med press från samhället om utbildning när folk frågar vad jag gör och jag inte har ett vanligt jobb, men sen tänker jag att alla inte behöver vara likadana. Jag trivdes aldrig i skolan, milt sagt, men jag läser jättemycket och lär mig på andra sätt om det som jag är intresserad av nu som förr.

    Fortsätt vara den du är och gör det du älskar, då följer du rätt väg! 🙂

    Reply
  38. VI SOLENS BARN INTERNATIONAL.

    Du är mer än fantastisk Jonna… Fortsätt på Din livsväg… Lycklige Nanook… Han och vi behöver Dig… Kramar!

    Reply
  39. Fredde

    What does school really teach children?

    1. Truth comes from authority.
    2. Intelligence is the ability to remember and repeat.
    3. Accurate memory and repetition are rewarded.
    4. Non-compliance is punished.

    Reply
    • Amanda

      Ja, i en skola på kinas landsbygd kanske?

      Det finns skolor som lär ut
      Respekt för andra
      Samarbete
      Kritiskt tänkande
      Förmågan till analys
      Färdigheter son människor och samhället behöver
      Att egna initiativ är värdefulla
      Hur man kan utveckla ens kreativitet
      etc

      Säger inte att det inte finns andra sätt att få dessa saker på. Men att skolan lär ut de saker du nämner, det känns inte helt aktuellt i dagens Sverige. Skola behöver inte vara en fyrkantig låda.

      Reply
  40. Sofie

    Tusen tack för att du skrev allt det här, för det är så viktigt. Jag är verkligen innerligt tacksam. Tack! <3

    Reply
  41. Angelica

    Men gud så tråkigt att folk ger dig råd om att så att säga “rätta dig in i ledet”. Jag kan inte föreställa mig något värre än att arbete med något jag inte trivs med eller bo på ett ställe jag inte tycker om, hur “ekonomiskt rätt” det än skulle vara. Utbildning är många gånger dessutom överskattat. Bara för att någon har en utbildning behöver den personen nödvändigtvis inte vara bättre på något än en person som har samma sak som intresse men inte några betyg på att det. Vad jag förstår har du inte någon fotografisk utbildning men varför skulle du ens behöva det? Dina fotografier talar för sig själva. Du är redan jätteduktig på det du gör så varför skulle du behöva studera det? Jag har slösat bort tid på en universitetskurs bara för att få betyg på något jag redan kunde, bara för att man “ska” ha betyg på att man kan något. Blev jag bättre på det jag gör tack var den där kursen? Nej. Det enda jag fick ut av det hela var ett papper som visade att jag kan göra det jag redan visste att jag kunde göra.

    Reply
  42. M

    Ditt inlägg väcker många tankar… Känner igen både mig själv och andra i det du beskriver. Och jag önskar att fler fick möjlighet att upptäcka fler möjligheter, valbara vägar, alternativ och så vidare – men jag vet att det kan vara svårt. Uttrycket att inte se skogen för bara träden är inte så dumt. Och jag kommer också osökt att tänka på såna där optiska illusions-bilder (gamla damen/unga flickan eller hästen/grodan) som exempel på hur en och samma vy kan innehålla olika bilder beroende på hur man tittar på det. Att våga ta klivet utanför den utstakade “vägen” garanterar inte lycka och välgång förstås. Det kan lika gärna leda till svårigheter och motgångar. Men ändå… Jag beundrar ofta ditt mod, din förmåga att göra något du blir glad av och inte minst ditt val. Intressant att läsa om dina upplevelser. Tack för att du delar med dig. Hoppas många läser och uppfattar det du beskriver. Man ser ofta inte alla alternativ från den punkt man befinner sig i. Precis som du beskriver: “Därför är det ibland så förbaskat svårt att se möjligheter från det perspektiv man befinner sig i, därför att de skapas i stunden när man ändrat på något i sitt liv.” Lyckönskningar till alla som provar nya vägar, hittar tillbaka till gamla spår eller hamnar i något nytt och oväntat – oavsett om det är självvalt eller ofrivilligt!!! <3 /M

    Reply
  43. Johnny Forslund

    Du skriver precis vad jag har känt under så många år, skönt att du sätter ord på alla tankar och att det faktiskt finns annat än studier här i Världen och att det faktiskt finns fantastiskt många andra vägar att gå för att få känna sig lyckad och lycklig som människa.

    Reply
  44. Fredrik

    Jag gick också vilse på högskolan, men gjorde fler och längre försök än vad du har gjort. Nu arbetar jag sedan flera år tillbaka. Man måste inte plugga, men, förlåt att jag säger det, det kommer alltid att tjatas om utbildning och höjas ögonbryn om man inte tar en examen, rätt eller fel att det är så. Att åtminstone ta en kandidatexamen är bra att ha med sig i bagaget. Och vet man att man jättegärna vill bli jurist, ingenjör, läkare går man ju en förhållandevis säker, trygg framtid till mötes. Men jag skulle ändå vilja säga att det är bra med en yrkesutbildning eller åtminstone en bred kandidatexamen som kan byggas på. Du verkar vara så driftig och duktig att du säkert kommer klara dig bra även utan och jag tycker inte att man skall tvinga sig själv att plugga ifall man inte vill. Om man gör något mot sin egen vilja blir man till slut sjuk och viktigare än allt annat är hälsan, livet som kommer i första hand. Det är också viktigt att leva i nuet och inte fundera/oroa sig mycket. När man fokusera på att vara här och nu, lever man och utför de uppgifter som ligger närmast på bästa vis. Då brukar alla frågor få svar av sig själva också, tids nog. Själv kan jag åldern till trots tänka mig att börja plugga igen. Men just nu fokuserar jag på att leva här och nu. Det som inspirerar mig med dig är din styrka, självständighet, duktighet, ditt mod, att du verkar vara en levnadsglad, driftig person och att du lever just här och nu, gör det du vill göra, lever på landet, i naturen. Och jag önskar dig verkligen all lycka och allt gott! Glöm inte bort att hälsan och att leva livet är viktigast av allt!

    Reply
  45. Nin

    Men alltså en av anledningarna till att man läser den här bloggen är ju för att du är så härligt annorlunda. Det är du som fattat det här med livet. Du lever i den verkliga verkligheten. Det är därför vi som lever det vanliga svensson-livet följer dig, för att du är en inspirationskälla, en fri själ. Det är så typiskt att få höra alla de där “men borde du inte?” när det är du som är den kloka av oss här.

    Reply
  46. Helena

    Tänk, jag förstår dig! Inte exakt då jag är i en annan situation men det där att folk i allmänhet inte riktigt tycker det är bra nog, det man jobbar med.
    Jag läste estetiska programmet i gymnasiet, tyckte det var superkul, men inget riktigt framtidsyrke… Efter gymnasiet var jag inne på att bli fritidsledare, florist, ja allt möjligt. Samtidigt som jag alltid mer eller mindre jobbat inom vården. Till slut, efter att ha besökt folkhögskolor till förbannelse i jakt på “rätt” utbildning så fick jag ett kortare vikariat på ett äldreboende. Så småningom fick jag ett långtidsvik på en demensavdelning på samma boende och då nånstans insåg jag att det var precis det jag ville jobba med! Jag sökte genast in till undersköterskeutbildningen men fick stå i kö eftersom det räknas som en gymnasieutbildning och jag hade ju redan tagit studenten.
    Efter vikariatet så fick jag fast anställning som personlig assistent. Det var både tufft, roligt, lärorikt, jobbigt och otroligt ett viktigt arbete. Det tär både psykiskt och fysiskt på en att vara assistent. När jag stått i kö till utbildningen i 1 1/2 år så kom jag äntligen in, blev klar undersköterska efter ett år med MVG och VG i alla ämnen. Efter skolan jobbade jag på sjukhuset i ett år som vikarie och till sist hamnade jag inom kommunen, på ett korttidsboende med fast anställning. Nu är det snart fyra år sen jag blev klar med utbildningen och jag har aldrig ångrat! Trivs fantastiskt bra inom äldreomsorgen, är stolt över min fasta heltidsanställning trots att jag bara är 28 år.
    Men. Men. Detta är inte bra nog. Eftersom jag “bara” är undersköterska så får jag höra, om inte varje dag så minst en gång i veckan, när jag ska läsa vidare. När jag ska utbilda mig till sjuksköterska/socionom/ambulansförare/läkare/vad som helst. För inte kan man nöja sig med att vara undersköterska? Fast att det faktiskt är det enda jag vill göra just nu, jag skulle aldrig kunna tänka mig att plugga just nu, då är det inte bra nog i samhället…

    Reply
  47. Daniel

    Så otroligt härligt och helt rätt skrivit.
    Glöm inte att de är de galna som skapar nya stigar som de visa sedan använder.

    Ha en go kväll

    Ps. Är också en göteborgare som flyttat ut i skogen. Närmare bestämt västerbottens inland. Och det känns såååå gött.

    Reply
  48. Emma

    Filmen berör ämnet du tar upp men man får ge den lite tid, alternativt spola fram till mitten och början av slutet där fotografen berättar om sitt sätt att skapa med bilder, att vara.. Något som fastnade hos mig var den runda glada gubbens härliga uttryck om att man tillslut får lägga ifrån sig läroboken och börja navigera. För livet är skola. Genom att skapa sin egen verklighet, lära sig att använda sin egen kraft och kreativitet. Länk: http://vimeo.com/34268758

    Reply
  49. Susanne

    Oj, så många långa kommenterar på detta inlägg. Det är ju ingen här
    som ens har påstått att Jonna borde skaffa sig en längre utbildning,
    en feltolkning av Jonna.

    Reply
  50. H

    Vilken skön inställning. Jag har också gått runt och tänkt så i flera år att jag var tvungen att plugga, tvungen att göra alla rätt på listan av “måsten”. Försöka leta och försöka hitta rätt för att klockan hela tiden tickar. Jag hittade däremot en utbildning som jag kände var rätt för mig och som jag verkligen älskar och kan ta mig dit jag verkligen vill. Jag hittade den när jag slutade leta och faktiskt började acceptera att jag kanske inte var den personen. Även om jag inte hade börjat plugga så hade jag säkert hittat det jag ville göra ändå. Jag tycker som säkert alla andra som läser din blogg att du är inspirerande och modig och gör det rätta. Jag sitter just nu med en kurs som inte riktigt är det roligaste men som kommer ge mig mycket inför kommande moment och med din text så gjorde du det lättare att faktiskt ta mig igenom den. Tack! Du är grym! Kör hårt!

    Reply
  51. Bosse

    Gillar vad du skriver här 🙂
    Vi är individer och skall få vara individer också, tycker jag!
    Jag tycker du gör något väldigt spännande och intressant, så som du gör just nu 🙂

    Reply
  52. Ninni

    Alltså Jonna, du a n a r verkligen inte hur pass mycket jag behövde det här inlägget just idag. Jag är mästare på att tvivla. Expert på att få dåligt samvete. Specialist på att vilja vara andra till lags.
    Skolan har för mig alltid gått bra, jag har haft toppbetyg och riktigt lätt för att lära. Skolan har varit rolig. Gymnasiet gick först som på en räls. Men sen, där, i mitten på gymnasiet, kom livet emellan. Det hände saker, saker jag inte var beredd på att få gå igenom. Så skolan hamnade åt sidan. Och jag i en kris. En existentiell kris.

    Jag såg att livet var så förbannat skört och började dagligen fundera över om vi verkligen inte spenderar väldigt mycket tid på något vi kanske inte ens vill – utan bara förväntas att göra?

    Varje år sedan gymnasiet har folk i min närhet tjatat, tjatat och frågat. “Vad har du för mål? När ska du plugga vidare? Vad ska du bli? Du måste komma på nåt snart! Tiden går ju faktiskt!” Frågor av välmening kan jag tänka mig, men jag upplever det extremt tungt inombords. Så jag valde att plugga igen, av ångest över att jag på något sätt “svek” de som trodde på mig. I början gick det bra, men efter ett tag kom en annan sorts ångest. En ångest över att jag kände mig på helt fel ställe – det var inte där jag ville vara. Jag började känna en ängslan och en oro över livet. Så jag hoppade av, och testade att byta till andra kurser. Men jagas ändå av den där ständiga oron. Jag ska nog inte plugga. För jag vill nog inte.
    Jag vet inte vad jag vill “bli”. Jag vill bara VARA. Här och nu. Varje sekund. Göra sånt jag mår bra av. Alla dessa förväntningar och krav på oss idag medför att jag dagligen funderar över vad jag ska göra för val, göra det som förväntas av mig – eller det jag innerst inne känner att jag vill göra?

    Jag vill iallafall tacka dig, för allt du skrev ned här gav mig hopp och mer pepp på att man kan faktiskt leva hur man vill. Man måste inte ha en fancy utbildning i bagaget för att vara accepterad eller klara sig i livet. (Så får det inte vara). Det gäller bara att hitta sin styrka att tro på sig själv, i slutändan är det ju bara JAG som vet om jag lever mitt liv “rätt” eller “fel”.
    Tack ♡

    Reply
  53. dick

    Du skriver rakt, ärligt och berörande.
    Dina existensiella tankar kunde lätt höra hemma på vilken filosofisk institution som helst och är alldeles naturliga för en reflekterande människa. Frågor som vem är jag, var kommer jag ifrån och vart går jag har filosofer i alla tider vridit och vänt på. Du står inte efter dem.
    Du är en kreativ fotograf med stor känsla för innehåll, ljus och komposition.
    Och du lever ett självständigt liv i på en vacker plats och bemästrar ditt liv beundransvärt.
    Jag tycker du är i alla avseenden unik och en person som skapar sitt eget.

    Reply
  54. Hilding Ragnarsson

    Har en dotterson som nu är 25 år. Han valde bort körkort eftersom han ansåg han aldrig skulle få råd att köpa bil. Han studerade i Uppsala (nån konstig utbildning som inte skulle sluta i en anställning) men sitter nu o donar med datorer på ett IT-företag för ingen inkomst alls bara AF. Men skulderna finns kvar. M a o du gör rätt. Kram från Värmland.

    Reply
  55. Frida

    Åh Jonna! Jag har tänkt på detta SÅ mycket. Det “perfekta livet” som samhället skapat. En kärnfamilj med välutbildade föräldrar, mycket pengar, nyrenoverade villor, senaste tekniken, flådiga bilar och utlandsresor varje år.

    Jag har skrivit många inlägg om detta. Som jag INTE publicerat.

    Jag lever inte det där livet och innan jag lärde mig förstå att det inte är det normala och att man kan ha egna och annorlunda värderingar i livet så mådde jag ganska dåligt. Idag är jag nöjd med att arbeta i butik, ha mindre betalt och vara hemma mer med barnen. Vi har inte råd att renovera vår villa som andra, kör inga flådiga bilar, kan inte åka utomlands varje höst. Men vi har annat!

    Du har så rätt och jag tror att du stärker många vilsna själar som liksom du och jag en gång hoppade på en utbildning för att man borde. Livet blir vad vi gör det till! Man kan leva lycklig utan mycket av det som annars behövs i det där perfekta livet.

    Reply
  56. Mellan skog och gård

    Vilket härligt svarsinlägg! Jag tycker nog att du fick en del pekpinnar förklädda som goda råd i inlägget du hänvisar till och jag tycker att du svarar bra på dom.

    Alla kan vi grubbla och fundera på vad vi vill med livet oavsett vilket yrke, utbildning, familj, bostadsort och fritidsintresse vi har. Livet händer hela tiden och om ett år kanske vi vill något annat än det vi vill idag och om tio år ytterligare något annat. Vi får ändra oss. Jag har avslutat en 3-årig akademisk utbildning för ett och halvt år sedan, jobbat inom yrket sedan dess och nu tror jag inte att jag vill det längre. Jag ska försöka följa min dröm, den jag drömmer just nu.

    Mitt intryck av dig via bloggen är att du är lycklig och att du är en kännande människa. Dagar som den du beskrev kommer då och då till de som känner.

    Tack för din vackra blogg. Så inspirerande!

    Kram

    Reply
  57. Pella Stjärnströ

    Tack Jonna.
    Jag har tagit del av glimtarna från ditt liv länge nu (för att det inger tröst och kraft, inspiration och lugn), men aldrig skrivit – tänkt att det blir väl jobbigt med för många kommentarer. Men jag vill bara säga att det är så det känns, som du beskriver. Intet ont anandes kommer någon där och bara “Men sen då? Vad ska det bli av dig?”
    Som om man inte redan vore något. En helt egen människa i ett enda liv. Men jag har börjat se igenom normerna, det är så skönt att se att man behöver inte, man behöver faktiskt inte se världen så som en del verkar tro att man måste.
    Tack Jonna.

    Reply
  58. Holmér

    Överheten försöker trycka ned oss med att vi måste ha en massa utbildning. Det är ren bullshit! Du skall gå din egen väg och hitta stigarna till den utbildning du kanske behöver.
    Det finns internutbildningar på företagen mm. så det ordnar sig alltid BARA MAN GÖR NÅGOT. För man måste, precis som du Jonna, göra något så ordnar det sig alltid med tiden. Jag tycker att politikerna trycker ner ungdomarnas initiativkraft med sitt eviga tjat om utbildning, utbildning, utbildning är nödvändigt i “kunskapssamhället”. Bullshit!
    Själv hoppade jag av gymnasiet och började jobba på golvet i industrin och det har gått jättebra. Efter två år var jag förman. Efter sju år var jag avdelningschef. Allt med internutbildning.
    Du gör helt rätt Jonna som följer din inre röst ty den vet vad som är rätt för just DIG!
    Lycka till fina Jonna!

    Reply
  59. Patricia

    Hej Jonna! Jag har ganska nyligen börjat följa din blogg och kan inte sluta att fascineras av dig och din resa. Det var min 20-åriga dotter som visade mig den första gången. Men oavsett ålder, så känner jag igen mig så i det du skriver. Jag tycker det är fantastiskt starkt av dig att du gör på det du vill! Själv har jag också i många år fått liknande kommentarer om utbildning. Jag har liksom aldrig riktigt vetat vad jag ville göra, utan provat mig fram och följt mitt hjärta. Jag tror det är rätt vanligt att vi ofta vill gå in och “lösa” andra människors “problem” utan att vi sagt att vi önskar en lösning eller ett svar. Ofta behöver vi bara att någon lyssnar på våra funderingar. Hur son helst, keep up the good work. Du är verkligen en ljusbärarinna på många olika plan.
    Kärlek, Patricia

    Reply
  60. Ingela

    Bra inlägg! Väcker många tankar och fundering. Har liknande erfarenheter och val av liv. =) Tror att vi behöver varandras stöd verkligen, för att känna oss mer hemma i den här världen…

    Reply
  61. Sanna

    Jonna, tack för för det här inlägget. Jag blev faktiskt tårögd för att jag känner igen mig så mycket i det du skriver men har svårt för att uttrycka det själv. Du inspirerar mig till att våga välja en annan väg en den samhället säger att man “ska” ta. Tack!

    Reply
  62. Tomas

    Vad du har gått igenom mycket och vilket mod du visat prov på. Allt det här med boendet,flytten,fotandet, smycken kommer från dig. Du har visat att det går och banat väg för andra vilket i sig är större än vad man kan tro. Att dela med sig, ja. Jag har prövat på lite och det var när jag blev tvungen att ta ett beslut om just. Vad ska det bli av mig då. Som det skedde stora förändringar i mitt liv. Jag gick en utbildning och jag jobbar inom det sen många år tillbaka. Jag är glad för mitt val och gör något jag trivs med, jag har funnit mitt skrå. Det fanns inte på kartan när jag var 19. Det är sämre att jag är borta hemifrån och reser mycket.

    Att någonting tar slut innebär att något annat tar sin början.
    En annan sak jag är glad över är att jag tog mig tid och följa den här bloggen.

    Reply
  63. gammelmor utanför Paris

    Förstâr precis hur du kände det när du ringde föräldrarna grät och ville hem. Hade samma känsla i förgâr, fick nästan panik och kollade flygbiljett och hotell i Gbg för ett par dar âtminstone. Nägon skrek högt och tydligt pâ ett ägarmöte i mândags att hon hatade mig för att jag var utlänning och borde âka tillbaka till mitt land. (Jag är fransk medborgare) Det var sâ besinningslöst utvräkt att jag blev helt chockerad. Tur att dina föräldrar lever och att de förstâr dig ! Man skall leva tillsammans med människor som tillâter en att vara lycklig och inte naggar pâ ens liv. Till slut finns det ju inget kvar i sâ fall !!

    Reply
    • Monica

      Fy så hemskt! Lider med dig och tyvärr vet jag att det inte är speciellt lätt att vara utlänning=svensk på en arbetsplats utanför Sverige. Åh vad jag tänker på det ofta här när jag är med kollegor från andra länder, att det inte är lätt för dem att komma hit heller och arbeta här.

      Reply
  64. Lisa

    Finaste Jonna!
    Du är så stark, modig och klok som går din egen väg! Det är nog alltför lätt att hamna i utstakade spår som samhället kräver och att man går in i “fållan” med utbildning bara “för att”!
    Jag känner igen mej (precis som många andra här) i din beskrivning, trots att jag tillhör “den gamla generationen”.
    Jag tror också att det är nödvändigt att flera tänker som du – dvs. går sin egen väg, utanför normerna, om vi ska kunna leva ett mänskligt liv här på jorden. Nu handlar i princip ALLT om pengar, pengar, pengar i alla avseenden.
    Vi behöver andra värdegrunder och ett mänskligare samhälle!
    Du är en förebild och föregångare! Fortsätt så! Du kan inte ha en bättre utbildning än din egen! Du är på helt rätt plats och i helt rätt sammanhang!

    Kramar från en tant, som tänker precis som DU!

    Reply
  65. Amanda

    Hej Jonna! Du resonerar så klokt tycker jag. Jag blir väldigt inspirerad av hur du fattar beslut och tar för dig av livet.

    Jag har pluggat både kandidat och master. Jag pluggade i England. Jag har alltid njutit av studier. Jag älskar när min hjärna får lösa problem, bearbeta saker och vrida och vända på ideer. Studierna både i gymnasiet och på universitetet upplevde jag fick mina tankar att lyfta. Min värld blev större. Jag kände att jag upptäckte nya världar i världen, enorma världar med kunskap och ideer . Jag fick bekanta mig med och andra intelligenta människor i världshistorien som tänk ut och skrivit ner sina tankar, och vars tankar vi sedan har byggt vidare på. Det var så roligt att skriva uppsatser, sitta uppe hela nätterna och knacka på datorn för att fåndet precis som jag ville. Att få prata med andra studenter och lärare och diskutera olika frågor.
    Nu jobbar jag och det ör väldigt annorlunda. Inte lika fritt och kreativt som plugget. Men jag gläder mig varje dag åt mina år i skolan och försöker behålla den fria men skarpa tanken på jobbet.
    Mitt mål har nog hela tiden att utvecklas på olika sätt, det vill jag göra i allt jag tar mig för.

    Reply
  66. Madeleine

    Jeg kunne ikke vært mer enig. Har vært gjennom akkurat det samme selv. Jeg begynte på sykepleierstudiet, men hoppet av allerede etter en uke da jeg kjente panikken bre seg. Det var ikke det jeg ville, så jeg pakket sakene og reiste til Afrika og gikk på Kilimanjaro og dro på safari i stedet. Dette er to-tre år siden. Jeg har ennå ingen utdanning og har foreløpig ingen planer om å ta det heller. Det er naturen og friluftslivet som betyr noe for meg, ikke hvor mye penger jeg har på konto eller papirer over utdanning.

    Reply
  67. Tyska

    Jag har en utbildning, men jag hatar mitt jobb.
    Om jag skulle göra det igen……………?
    Som är klokt, det skapar också utan! Jag ville till Sverige 2001,
    tyvärr är mitt jobb inte mycket eftersökta…………………..

    Du är smart, bara göra det om det är fantastiskt.

    Hälsa

    Reply
  68. VictOrion

    Livet är en skola, vi lever och lär! Min skoltid var ofta ganska svajig, fick gå på special matte, special svenska osv eftersom jag egentligen inte var intresserad av det. Jag blev tvungen att gå sommarskola för att ens komma in på gymnasiet, skolkade mycket och gick sen ut gymnasiet med underkänt i de flesta teoretiska ämnena. Men efter gymnasiet gjorde jag trots allt en helomvändning och pluggade upp allt och lite till och tog mig in på universitetet och har nu en fil. kand. i bagaget. Visst har utbildningen givit mig mycket men har inte direkt tagit mig någonstans speciellt. Det var och är ett bevis för mig själv att jag visst kan! Klapp på axeln Ångest borta! Jag har alltid varit något av en mångkonstnär och har aldrig egentligen velat avgränsa mig till något specifikt. Även om jag fördjupat mig i specifika saker så är det alltid kreativiteten, passionen och upptäckarlusten som är min drivkraft. Utan kreativitet så “ruttnar” jag! Upptäckarlust, kreativitet och passion är glädje!!! Tänk om det var skolans ledord istället för mallstöpning och standardisering. 😉 Mycket kärlek till dig och Tack för intressant läsning! 🙂 Peace

    Reply
  69. Nicklas

    Åh vad jag känner igen mig i det du berättar. Många har sagt till mig varför skaffar du dig inte en utbildning? Varför ska jag sätta mig på skolbänken och vantrivas. Jag har inte ens en gymnasieutbildning men har klarat mig bra ändå. Har inget överflöd med pengar och lever inget lyxliv men det är inget jag precis längtar efter. Jag trivs med att leva lite enklare och slippa jobba ihjäl sig för att få ihop till dyra huslån och andra dyra saker på avbetalning. Är så glad för min stuga som jag köpt för en billig peng här uppe i skogarna som jag själv ska rusta upp. Att ha eget företag har både för och nackdelar men jag kan mest se fördelar i det. Det är en viss frihet att tex slippa att ha bestämda arbetstider. Att jobba sju till fyra mån till fre. är inget jag trivs med men tur att vissa personer trivs med det. Ja det är ju tur att vi människor är olika. Nu håller jag faktiskt på med en liten utbildning för att få taxileg. Men inget roligt att plugga teorin blir lätt att man fixar med stugan istället!

    Reply
  70. Anders

    Hej Jonna. Du har ju gjort helt rätt och du vågade göra rätt, du lyssnade på kroppen och medvetandet och då får man belöning.

    Du försökte som dom flesta att slå bort signalerna men din andra känsla var alltför stark, man måste även ha styrka och tuffhet för att våga, det har du.

    Alltför många går i flocken och låter andra forma dom till fyrkantiga varelser som har som enda uppgift att behaga andra på ett sätt de tror är rätt.

    Fortsätt ditt race Jonna, och du kommer bara att bli bättre och bättre på att lyssna till kropp och intiution vilket bl.a. kommer att göra dig oberoende av läkare och sjukvård, terapi m.m. i.o.m. att du kan må så bra och vara nöjd i dig själv.

    Har träffat/sett dig en gång och det räcker för att bedöma att du är väldigt frisk i kropp och själ. Det lyser ju ett skimmer omkring Jonna det måste väl ni alla ha sett som någon gång varit i hennes närhet.

    Jag håller starkt på dig Jonna och jag är säker på att du skyddas av goda och för oss osynliga makter.

    Reply
  71. Lina

    Jag kan bara hålla med dig Jonna. Framför allt i de större städerna så är ditt yrke din identitet. Att folk ser dig som en ögonöppnare bekräftar hur långt ifrån de står. Alla vill följa sin inre känsla, men många tror inte att det är möjligt. De vågar inte ta steget. Jag förstår att det kan kännas kränkande, men försök att finna kraften i det faktum att du vågade gå din väg. Förmodligen gjorde inte dom det. All kraft till dig tuffa tjej!

    Reply
  72. En som inte brukar kommentera, men som hänger här ändå.

    Tack för att du skrev detta inlägg. Det känns skönt att veta att man inte är ensam. Jag har alltid haft svårt för skolan. Aldrig haft koncentrationen som krävs eller varit något “läshuvud”. Gymnasiet tog jag mig igenom med små marginaler.

    Idag är jag 25 år och har hoppat runt mellan olika jobb. Pressen från samhället som du nämner är fruktansvärd. Varje gång någon ifrågasätter varför jag inte pluggar vänder det sig i magen på mig. Jag blir ledsen och känner mig dålig, eftersom jag inte klarar av att leva upp till normen. Men när jag vet att jag inte har det som krävs, att jag inte har intresset för att studera, vad gör man?!

    Det är skitjobbigt att man ska bli ansedd som snäppet sämre bara för att man inte utbildar sig. Man blir precis som du säger ifrågasatt och bedömd hela tiden. Du har tur som har hittat något du brinner för och som du klarar av att gå runt med ekonomiskt. Var stolt och glad för det! Själv är jag fortsatt jättevilsen jobbmässigt – trots att jag börjar bli “gammal” och borde veta vad jag vill.. Eller rättare sagt, samhället förväntar sig att jag ska veta vad jag vill 🙁

    Mitt liv är ett kaos och helvete på många sätt och vis, men vet du vad? Varje gång jag klickar in på din blogg blir jag lite gladare. Du förmedlar en sån fin värme och livsglädje. Du får mig att tänka över konsten att uppskatta småsaker. Dessutom är dina foton fantastiska. Tack för det, Jonna. Din blogg är så mysig 🙂

    Reply
  73. Malin

    Hej!

    Vilket otroligt inlägg. Det du skriver det stämmer så bra. Tack för att du är ärlig, finns så många människor som inte är riktigt ärliga när det kommer till utbildningsfrågan. Bara för att man “ska” vilja studera.

    Jag är en av dem som känner som du, som vill leva på mitt eget sätt, inte följa alla andra. Jag vill leva på min kreativitet och inte följa med i Stockholmsstressen. Tyvärr är jag redan där, jobbat på samma jobb i flera år. Jag tycker att det är ett ganska roligt jobb, men i slutändan är det inte min dröm.
    Och denna ständiga fråga: Ska du inte börja plugga nu?
    Nej och nej.

    Jag gillar mitt liv som det blivit men jag har en inre längtan att få leva ett annat liv. I en annan stad. Pysslandes med det som gör mig glad.
    Men förtillfället saknar jag både inspirationen och ambitionen.

    Tack för din blogg. Det är så kul att kika in här och bli inspirerad. 🙂

    Reply
  74. Emelie Fagerberg

    Blir så himla glad när jag läser ditt inlägg Jonna, blir så inspirerad av att du gör det du vill oavsett vad andra tycker.

    Jag läste den där utbildningen på många år som alla andra tyckte man “borde”. Både i början, under tiden och i slutet av utbildningen fanns det en känsla någonstans som sa att detta är jag inte intresserad av egentligen. Nu 4 år efter examen känner jag fortfarande så men har hittat det jag helst av allt vill göra, bröllops- och porträttfotograf. Har börjat så smått bygga upp ett företag. Naturligtvis kommer olyckskorparna runt omkring och säger “det där är inget du kan leva på”, “ha det som hobby istället”. Jag väljer att ignorera dem och satsar i alla fall. För jag vet att jag kommer att ångra mig vid livets slut annars…

    Reply
  75. Catherine

    Oj så överdrivet detta blev!! Man gör väl som man vill själv, studera eller inte, vad omgivningen tycker skulle jag strunta i totalt. Men det är viktigt med kunskaper i
    alla sammanhang, och dessa kan man skaffa sig på egen hand, genom att läsa böcker
    hemma.

    Reply
    • Olivia

      Jag tycker inte att det är överdrivet alls. Det är människors undertryckta känslor som äntligen får komma till tals. Det är något som aldrig syns därför att normen för vad man “borde” är så stark.
      Du har helt rätt i att man ska göra som man själv vill, men det är inte alltid lätt att veta vad man vill, särskilt inte när ens omgivning får en att rikta blicken mot de alternativ “som finns”. Vi behöver såna här diskussioner för att folk ska våga, som du säger, strunta totalt i vad omgivningen tycker.

      Reply
  76. Ida

    Tusen tack Jonna för det här inlägget!
    Ditt skrivande och fotande inspirerar mig varje dag till att göra precis det som jag själv vill!
    Jag hör också en del gnäll från olika håll att jag borde plugga och bli något vettigt. Att fristående kurser och deltidsjobb inte duger till något. Men har också själv insett att jag inte mår ett dugg bättre av att göra som alla de andra vill, stanna i en stad där jag inte längre växer som person och fastna i ett bordeplugga-liv. Så, jag flyttade och det är så träffande som du skriver; att så många dörrar kan öppnas! Så himla sant, jag fick jobb efter att ha sökt i tre dagar och fler och fler saker verkar lösa upp sina knutar.

    Toppenbra inlägg verkligen, tack!

    Reply
  77. Kicki

    Ja, när man gör saker utifrån rädsla och måsten så blir det oftast inte rätt… Och det är klart att det är “lättare” att falla tillbaka på nåt konstnärligt om man har läggning för det. Och kan leva på det. Det gäller också att vara realistisk… Men prova ska man ju och se om dörrarna öppnas…

    Reply
  78. Johanna

    Utbildning är inte till för alla. Samhället verkar inte heller vara till för alla. Jag tycker man ska våga välja vad man vill göra med sitt liv. Motsägelsefullt nog håller jag såklart på med en utbildning själv. Jag har hållit på med den i 2/3 år utan att trivas dessutom, men jag har inte direkt fattat att jag hatar det förrän vi skulle ha praktik, då kände jag att “vänta nu, jag kan ju inte ett skit av det här, jag hatar detta” så då hoppade jag av några av kurserna. Jag har försökt intala mig själv så hårt att jag tycker om det att jag trott på det…Tyvärr kan jag inte hoppa av hela grejen än eftersom jag bor i studentlägenhet vilket ju kräver att man pluggar på skolan, och jag har ingen “backup” att bo hos/få stöd av så jag kan ju inte flytta ut speciellt enkelt. Jag ser verkligen upp till dig för att du vågar allt du gör.

    Reply
  79. Evelina

    Jag har läst fem år på universitetet och har ett halvår kvar, utbildar mig inom det jag är intresserad dvs djur och natur och kommer att sluta upp med en kandidatexamen och en masterexamen i biologi. Men alla dessa år har varit jobbiga, jag gillar inte att plugga på universitet men jag älskar att lära mig nya saker -dålig kombination. Funderat fram och tillbaka om jag valt rätt, men i slutändan har jag alltid tänkt att jag vill ju lära mig mer om det här. Men nu när jag snart är färdig och folk frågar “ja men vad kan du jobba med efter din utbildning?” får jag en klump i magen. Det känns som alla förväntar sig att man ska få ett toppjobb med mycket ansvar etc. när man pluggat så länge, att man ska bli något “viktigt”. Men jag vill inte ha ett sådant jobb, jag drömmer om att leva på landet och ha en massa djur, samt ha ett jobb som jag trivs med -och då spelar det inte så stor roll om det är i en butik eller som receptionist. Jag har ju studerat för att jag vill lära mig mer och inte i huvudsak för att jobba med det. Men i och med det får jag skuldkänslor, att jag kastar bort min utbildning, att jag har flera hundratusen i studielån “helt i onödan” och att folk ska se ned på mig. Samtidigt som jag vill förstå att jag har ju studerat för MIN skull så kan jag inte släppa att jag har gjort det för vad folk förväntar sig av mig, vilket är jätte jobbigt.

    Reply
  80. Ida

    Fina Jonna! Så glad jag blev att läsa ditt inlägg.
    Jag har ett bra jobb på ett företag, men har aldrig pluggat. Vilket jag mår dåligt över. Jag “är” ju ingenting.
    Det värsta jag vet är när man träffar en ny människa och de frågar: Vad gör du då? Då brukar jag svara, jag brukar gå ut med min hund, läsa osv. Sen kommer de fram att de menar, vad jobbar du med, vad är du? Jaha, så spelar jag dum att jag inte fattade att det var det de menar.
    Man är inte sjuksköterska, man är inte lärare, man jobbar som det. punkt.
    En människa är så otroligt mycket mer än sitt jobb. Tänk vad mycket tankar, funderingar och egenskaper som ryms i varje individ. Kram

    Reply
  81. astrid

    intressanta inlägg, nästan som en lång partiledardebatt, dock utan politiker…….kanske……

    Konstaterar en sak; Alla har inte samma möjlighet här i livet att själv få välja vad man vill göra och inte göra, så är det bara !

    Jonna är en person som lyckats att genom sitt foto, sitt skrivande och sitt delägarskap i smyckeföretaget få ett bra liv. Hon har vunnit många utmärkelser m m, hamnat i fokus i många sammanhang och detta är inte självskrivet för alla. Till alla som lider av grupptryck, tvångstankar och måsten vill jag bara säga att allt det där blir lättare att uthärda om man får prata av sig (och skriva av sig). Så fortsätt med det, men glöm inte bort att titta lite närmare omkring er, för ni kommer att upptäcka att en ljusglimt eller flera finns runt hörnet. Tack för livet, tack för att vi får leva !

    Reply
    • Jenny

      Jag tror faktiskt att alla har samma möjligheter att göra precis det de vill. MEN och det är ett stort MEN, alla har inte samma utgångsläge och omgivning och DET kan göra att det blir väldigt mycket svårare för en del. Tyvärr.
      Ha det gott 🙂

      Reply
  82. Madeleine

    Vilken härlig inställning du har till livet. Jag själv kämpar med det sista på min kandidatexamen, men jag vet inte om det är något jag vill. Det är så tråkigt, det enda som är kul med min utbildning var gruppdiskussionerna, men det har jag inte längre då det är bara en uppsats kvar. Och den måste jag göra helt själv. Men jag kämpade mig igenom tre år och ska ha klart det sista också. Bara för att få det klart. Sen ska jag flytta till Norrland, odla mina egna grönsaker, ha mängder med djur och bara njuta av livet.

    Anledningen till att jag valde att studera var ganska mycket tack vare min mamma. Hon ville att jag skulle bli något, och kämpade för att jag skulle få en bra framtid, och det är väl lite för att göra henne nöjd som jag valde att studera vidare. Jag ser det här som min “betalning” till henne och sen ska jag göra vad jag själv vill. Och jag börjar redan ta några kliv på den vägen.

    Intressanta tankegångar du hade. Jag störtgrät också när jag började min utbildning, och låg hemma och grät varje kväll i en månad. Men jag valde att genomföra det ändå, fast det gick mig emot. Jag hade kanske varit lyckligare tidigare om jag hade gjort som du.

    Reply
    • Madeleine

      PS. Ämnet jag studerar är superintressant, det är själva upplägget med uppsatser och pm och sånt jag stör mig på. Enda gången jag lär mig något är vid gruppdiskussionerna, då alla får utveckla sina tankegångar tillsammans. Mycket mera upplysande än något prov!

      Reply
  83. Mikael

    Det bästa är att rösta på politiker, som vill utveckla landsbygden, den håller ju på att
    avvecklas helt, speciellt i Norrland. Alla ska ju ha möjlighet att leva på landet, nu finns det
    ju bara jobb i städer.

    Reply
  84. Magnus

    Ja du Jonna, du har så rätt i det du skriver. Det där med omgivningens (och samhällets) förväntningar på vad som anses ”normalt” eller ”självklart” kan stundtals vara jäkligt jobbigt om man inte faller inom dom ramarna.

    Som du vet gick jag ju i samma gymnasieskola som du, även om det var ett ”gäng” år före dig. Med akademiska föräldrar som vigde sina yrkesliv åt skolans värld så var det väl självskrivet att även jag skulle ha en ”ordentlig utbildning”. Jag valde, utan att egentligen veta vad jag valde, det som då hette 4-årig teknisk linje då det var en linje som gav bred bas för vidare studier. 3:e året hade jag inriktning mot konstruktion, vilket jag i och för sig tyckte var roligt, men då inte heller jag har något vidare läshuvud så blev det kämpigt. Jag har alltid haft lättare för ”learning by doing” än att plugga in det teoretiskt. Jag kämpade dock på då planen var att söka mig till marinens officershögskola (OHS) efter gymnasiet. Dessutom behövdes inte det fjärde året för att vara behörig att söka dit. Efter värnplikten så blev jag antagen till OHS, dock först ett år senare, och jag kände då att det fick vara. Skulle jag fortsätta inom försvaret så ville jag göra det utan avbrott då det är en ganska speciell tillvaro. Att då bli ”civil” i ett år för att sedan åter gå in i den speciella tillvaron kändes inte lockande. Idag skulle jag inte kunna jobba som konstruktör även om jag skulle vilja. Inte utan ytterligare utbildningar då min skolutbildning är från tiden före datorernas intåg på arbetsplatserna. Även om de teoretiska grunderna är de samma idag så är jag helt ”rökt” vad det gäller de datorprogram som används idag.
    (Sista terminen funderade man på att köpa in en (1) PC till skolan, men avstod då den kostade för mycket. 100.000 kr pratades det om. Bara matrisskrivaren tog upp ett halvt normalstort skrivbord, och lät som ett tröskvärk! 😀 )

    I stället sökte och fick jag ett jobb i en anrik gammal butik på Kungsgatan i centrala Göteborg. Det var ett väldigt roligt jobb men tyvärr så dåligt betalt att jag inte hade en chans att skaffa eget boende vilket då stod överst på önskelistan. Det blev därför ett knappt år i butiken innan jag klev in genom grindarna för första gången på min nuvarande arbetsplats. Idag, snart 26 år senare, gör jag i princip samma sak som då. Jag har visserligen haft andra arbetsuppgifter under längre eller kortare perioder men när folk får reda på att jag i princip står på ”samma ruta” idag som där jag började kommer ju frågorna, givetvis, varför man inte ”kommit längre” inom företaget. Och visst kan jag väl ibland känna att det är trist att jag fortfarande står längst ner på karriärstegen. Speciellt när jag möter min gamla skolkamrat, som jag en gång övertalade att lämna sitt butiksjobb, som idag är en av de högre cheferna i organisationen. Hans månadslön är kanske 2-3 gånger högre än min, och oavsett vad man tycker om det så ger ju en bra privatekonomi en trygghet i dagens samhälle. Men, han har jobbet med sig 24/7 medan jag kan släppa det i samma sekund som slutsignalen ljuder, och DET värderar jag mycket högt. Jag har inget personalansvar, inga interna konflikter att hantera osv. Jag har bara ansvar för min egen arbetsinsats och behöver bara komma i tid och utföra mina arbetsuppgifter. Jag behöver knappt ens tänka på vad det är jag skall göra under arbetsdagen då alla momenten är så väl innötta att det går av bara farten. Istället kan jag ägna arbetstiden åt mina egna tankar och funderingar medan händerna sköter jobbet ”automatiskt”. Nackdelen med jobbet är att det sliter på kroppen och alla åren har satt sina tydliga, och i vissa fall förmodligen bestående, spår. De fysiska nackdelarna och det faktum att mina arbetsuppgifter är styrda in i minsta detalj, på under sekundnivå, är det som gör att jag drömmer mig bort, drömmer om ett annat liv. Jag är så trött på att vara så låst att jag tappat all arbetslust och helst av allt skulle vilja slippa jobba helt. Inte ens om jag helt fritt fick välja ett annat arbete vet jag vad som skulle få mig att få tillbaka arbetslusten. Jag skulle vilja kunna styra mina arbetstider själv! Det egna företaget, som inte är geografiskt bundet, lockar, OM jag bara visste vad det skulle handla om. Att kunna skita i att jobba en dag när det tex är extra vackert väder och i stället ta kameran och gå ut i naturen hade varit värt så oändligt mycket. Fritiden har kommit att bli allt viktigare i mitt liv. Jag erkänner förbehållslöst att jag är avundsjuk på de av mina grannar som idag njuter av ett stillsamt pensionärsliv!

    Därför Jonna, har du och din blogg blivit ett underbart andningshål för mig. Du visar att det går att leva så som jag egentligen skulle vilja göra. Jag önskar bara att jag visste hur jag skall göra för att ställa om mitt liv från det inrutade jag har idag.

    Jag har ett råd till dig som är ung idag, och inte vet vad du vill göra i framtiden. Hoppa inte på en utbildning bara för att ”andra” förväntar sig det av dig! Speciellt inte om du är genomtrött på skolan, eller vet med dig att du liksom jag inte har det där läshuvudet. Att ge dig på en utbildning du inte helhjärtat känner för och då kanske få dåliga betyg som ändå inte kommer att hjälpa dig i framtiden är nog ganska bortkastad tid. Då är det bättre att ta något jobb i eller utom landet och känna på arbetslivet något/några år. Kanske kommer lusten att plugga tillbaka, eller så har du turen att hamna på ett jobb du trivs med och/eller där det ges bra möjligheter att utvecklas och klättra vidare till andra arbetsuppgifter inom organisationen.

    Tack för dina tankar Jonna! Du är en mycket klok och jordnära tjej! Fortsätt att leva det liv du vill och gör dom förändringar du vill om och när du vill! Det är bara DU som kan avgöra om det känns rätt för DIG!
    Min helg börjar idag så nu skall jag ta och gå ner till stranden

    Reply
  85. Anneli

    Så bra skrivet Jonna!!! Håller helt med i allt du skriver! Alla är unika och har sin väg att gå. Man ska inte måsta plugga vidare om man inte vill!! Så bra att du vågar stå upp för en lite annorlunda väg att gå jämfört med det som “förväntas” här i Sverige idag…

    Reply
  86. MrsUniversum

    Har du läst Henry David Thoreau´s bok “Skogsliv vid Walden”? Om inte så gör det – jag tror du skulle uppskatta den. 🙂 Ni har likartade tankar fast med så där drygt 100 år emellan er.

    Reply
    • jonas nohrstedt

      Som signaturen här ovan nämner kan jag verkligen rekommendera denna bok som på engelska heter “Walden” kort och gott OCH som vanligt med översättningar inom litteraturens värld, så ska du läsa den på engelska helt klart för att då kommer dess verkliga liv & mening verkligen till dess fulla rätt. Ett citat ur boken som fick mig att slå upp ögonen för just denna bok (har en del böcker, men läser alltför få av dessa 😉 ) och som stämmer ganska bra in på dig efter vad jag har läst och ser genom att vara en följeslagare till din blogg är följande:

      “I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and to suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put rout to all that was not life..”

      Något att tänka på: att leva det liv man vill, lev det till fullo och att endast en själv kan leva livet och ingen annan för dig 🙂

      Reply
  87. Ella

    Vad modig och klok du är. Jag gick också en högskoleutbildning som jag inte alls ville gå, bara för att utbilda mej till nåt. Jag förstod ganska snart att jag egentligen inte ville, men “härdade” ut. Nu har jag jobbat över 20 år inom ett yrke jag inte trivs med. Inser nu hur oerhört sorgligt det är.

    Reply
  88. Inger

    Jag blir så full i skratt, du tänker precis som jag. Jag blev också kränkt och blir fortfarande
    när folk ska berätta vad jag ska göra eller inte. Och vadå utbilda sig innan barn och familj?
    Det låter som att livet är slut då, och hur kan man vara säker på att få barn och familj.
    Och vill man det ? Eller kan man få barn? Det ska ju kännas rätt, och vad man jobbar med
    får man faktiskt bestämma själv och var man vill bo också. Och det man tänkte för några
    år sen kanske inte lika intressant längre, man kan ändra sig. Helt plötsligt så flyter allt åt ett håll, och då blir det så. Det är svårt att besluta sig för något man inte vet nåt om.
    Njut av livet, det kan ramla fram saker som du inte trodde skulle bli.
    Kram

    Reply
  89. Petra

    Åååh Jonna! Du träffar mitt i prick som vanligt! Just idag är en sådan dag då jag behövde läsa denna text. Min akademiska karriär har varit väldigt kringelkrokig och nu sitter jag här rådlös igen. grundskolan för mig gick inte alls bra. Jag har väldigt lätt för att läsa och lära mig och kan lätt klara skolan utan ansträngning, men jag mådde så dåligt att skolan inte var någonting jag prioriterade överhuvudtaget. efter skolan började jag att jobba istället för att gå gymnasiet, jobbade på ett cafe och som frukostvärdinna på ett hotell. och GUD vad jag trivdes. Jag var femton år och hade min egen lägenhet och mina jobb som jag älskade. Så gick åren och man kom upp i tjugoårssåldern, och allt det där man “måste” började göra sig påmint. “Ska du inte skaffa dig din utbildning?…” ja jo man skulle kanske det. Läste in hela gymnasiet på två år och sen då… alltid fick man höra av andra vad man skulle passa som. “DU som är så mild och snäll” (?!) “DU skulle passa som sjuksköterska!!” jaha…. ja innerst inne visste jag väl alltid att jag egentligen inte ville bli sjuksköterska, men efter att fått höra hur braaaa man skulle passa som sjuksköterska år ut och år in sökte jag in och påbörjade utbildningen. Det där tvivlet det fanns alltid där… jag visste nog ganska klart att jag faktiskt ville bli socionom men “deeeet kan du inte välja” “det är så underbetalt” (Till skillnad från sjuksköterska då?) “det är alldeles för tufft” och “nej usch det vill du väl inte”… åren gick och snart hade jag bara en termin kvar på sjuksköterskeprogrammet, då tog det stopp! den där gråtdagen du hade kan jag verkligen relatera till, bara det att min kom efter två och ett halvt år. Jag tog ett uppehåll från mina studier och började jobba som undersköterska tills jag kommit på hur jag skulle göra. Fyra år senare har åren kommit ikapp mig, nu närmar man sig trettio och har fortfarande inte den där utbildningen. Började läsa till juridisk administratör i höstas. Tänkte att det var rimligt med en tvåårig utbildning som man “blir nått av”… och det känns… fel. så fel. De där socionomdrömmarna har aldrig lämnat mig bara det att jag är inte tjugo längre och intagningskraven har skjutit i höjden.

    Gör vad du vill från början, lita på din magkänsla! Min magkänsla sa åt mig att läsa till socionom men jag lyssnade på folk som tvunget skulle tycka åt mig tyvärr. Gud vad långt det blev nu. tack för en fin blogg

    Reply
  90. Elisabeth

    Jonna , så fantastiskt bra att du sätter ord på det kanske många vill göra. Sätta ner foten och visa att det inte ska vara EN väg till lycka och välgång. Som samhället i stort fungerar idag så måste vi alla lära oss att följa ett visst mönster, vilket måste vara att ta död på kreativitet och förmåga att utveckla både sig själv och hela “maskineriet”. Det finns massor av exempel där man kan se hur vi knuffas in i ett visst sätt att vara. Ex. barnomsorg-skola-äldreomsorg. Du har för mig växt oerhört i ditt sätt att sätta dina ord på att vi måste få ha ett LIV. Ett liv värt att leva 🙂

    Reply
  91. Monica

    När man läser alla kommentarer här, så förstår man än mer hur styrda vi alla är av staten.
    Kommer socialdemokraterna till makten nästa år, så kommer det ju bli ännu värre, för
    dom propagerar ju för att alla ska studera!!

    Reply
  92. BARBRO PERSSON

    Efter avslutad utbildning…3 år i grundskola så började jag jobba på grannens Gård…Byggde upp ett framgångsrikt lantbruk på en fäbod på en fjällsluttning…
    Överallt behövde människor mina råd…så jag blev nån form av konsult & livs-coach…
    Detta ledde till en 2 veckors utbildning till hemsyster…som jag sedan arbetade med och var väldigt uppskattad…Sen kom bilar & traktorer in i bilden…Jag kände att jag var less på människor & startade en egen taxi-rörelse fast körde oftast tom för jag var så less på folk. Svart-taxi var inte så vanligt på den tiden så jag sågs som en udda fågel. Köpte mej en buss & tänkte starta en turism-buss förening fast det blev bok-buss istället…kombinerad med lant-handel…inuti bussen…Det kom en del fil & grädde på böcker och tidskrifter i vissa branta kurvor och gupp….detta ledde till att Kafka & andra filosofiska böcker blev ännu mer obegripliga så jag skaffade ett släp & hade böckerna där istället…
    Det hade mycket kunnat sluta i en existensiell kris i vår landsända…om jag ej skaffat det där släpet…speciellt för en ung man som alltid lånade allt för tung litteratur så jag fick förbjuda honom att låna annat än Ellos & Hobbex katalogerna en tid…Man har ett själavårds-ansvar som bok-buss biblotikarie oxå!
    Sedan blev det skoter-uthyrning…& samåkning samtidigt som jag var lotta i Försvaret!
    Min utlandstjänstgöring gjordes i Roovanjemi…på en kyrkogård där…som dö-grävare…
    fast då kom jag på att det visst är mer trevligt med levande människor så då engagerade jag mej politiskt i Miljöpartiets Centervänner som jag startade…samtidigt som jag extraknäckade extra på ett äldreboende & ett dagis för att få balans. Det var mycket trevligt och givande…för dom..som fick ha mej där…Barnen var i början lite rädd för mej när jag skulle ha friluftsdagar för både barn & äldre…Men dom vande sej såsmåning om..
    Dom äldre hängde bara me på Barbros frisk-sportardagar…om dom inte kunde gå…drog vi dom i pulkor & snow-racers till allas glädje & tacksamhet…Vi åt mycke pinn-bröd på den tiden…
    Det enda jag ej provat på är Präst, Imam, eller pastor i frikyrka men då blir det krångligt på andra sätt…
    Tänk det tar aldrig slut på ideer bara man vågar…& är open minded…
    Yoga instruktör skulle nog oxå funka för i täckbyxor & dunjacka ser jag närmast ut som en Budda om jag ska va ärlig! Fast det kanske inte är samma sak? Nä tränare för Brynäs skulle oxå funka fast då får dom börja träna på riktigt nångång… Zlatans mentala coach skulle oxå funka…fast det är risk att han får komplex för jag har väldans gott självförtroende! (Livs coach… är nog bättre) Jag skulle kalla Zlatans 5 mentala steg till ödmjukande…& han skulle få hänga med till min gamla arbetsplats i Rovaniemi & fundera på hur han ska kunna göra mål på Sankte Per utan fotboll…Detta bör sätta honom i ett bra utgångsläge för att lära sej ödmjukhet…fast det kanske ej är så bra inför Portugal matchen kom jag på så vi kan vänta till efter Zlatan & jag vunnit VM åt Sverige först!
    Ja det var bara några enkla ödmjuka tankar & lite perspektiv på allas tillvaro såhär en Torsdag-eftermiddag…Härligt va? Nyttigt om inte annat….
    Näe…livet är en fest & vi är alla bjudna!
    Barbro Persson/ Livscoach…& livsnjutare…

    Reply
  93. Jenny

    Jag är 40 och utan utbildning. Jag kan ibland känna att det är en sorg att inte “vara något” men samtidigt kan jag än idag inte säga vad jag skulle ha läst. Jag har genom åren haft väldigt roliga och spännande jobb och har fortfarande – utan utbildning. Jag har hus och familj men lyckas ändå leva det liv jag vill – utan utbildning. Och jag ÄR jag!! Oavsett utbildning eller fast jobb eller utstakad riktning i livet!
    Fortsätt ditt race! Lev ditt liv precis som DU vill! Framför allt gör bara saker du tycker är kul, resten löser sig alltid!

    Reply
  94. Marie

    Hej Jonna!

    Lev det liv du vill och har lust med.Man kan alltid lyssna på andra och så men följ ditt hjärta det är det som räknas,och rädslor bär vi väl alla inom oss i olika perioder i livet.

    Jag är helt ny på din blogg,men jag älskar det sätt du lever på och naturen ger så mycket kraft och näring .Dina foto är fantastiska.

    Lycka till Marie

    Reply
  95. Birgitta

    Skönt att du orkar skriva dina tankar. Jag skrev ingen kommentar till det andra inlägget men visst måste vi stanna upp och tänka efter ibland. Du gör så rätt som följer dina drömmar och det är ju du själv som väljer att leva efter en lägre inkomst. Vad är “pryljakten” eller status värt om man inte trivs. Fortsätt med ditt fina skapande men självklart kan du sätta pris på dina alster, du har ju faktiskt ensamrätt till dina bilder men det bjuder ju också på. Du är ett stort och fint föredöme-mönster för många! Många lycka till och kram

    Reply
  96. Petra

    Hej Jonna!

    Blir glad av att läsa din text. Faktum är att jag står på lite samma ställe som du stod innan du flyttade upp till Grundtjärn – fastän nästan precis tvärtom! Nästa år fyller jag 30, då kommer jag förhoppningsvis redan vara klar med min avhandling och disputerat. Och vad ska jag göra då? Utbildning är ingen garanti för jobb, men vad jag tycker är ännu viktigare – det är ingen garanti för att hitta det man vill göra i livet. Just nu lever jag med en mycket inspirerande man som jag hoppas att leva alla mina dagar med. Vår stora dröm är att bygga ett helt ekologiskt hus som ska vara helt självförsörjande (byggt av halmbalar, timmer, och lerputs). Vi vill odla våra egna grönsaker och arbeta mindre, njuta mer!

    Vad har jag då för nytta av min doktorsexamen? Det vet jag inte idag, men jag tror om det är något som förenar oss människor så är det viljan att utvecklas. Om vi inte får chansen att utvecklas mår vi helt enkelt inte bra. Om någon eller något håller oss tillbaka, om vi inte har tillräckligt mycket pengar, eller när något tragiskt händer i våra liv, då är det svårt att ta sig framåt. Men om vi utvecklas via utbildning, arbete, hobby eller familjeliv tror jag är skit detsamma!

    När jag är klar med min avhandling tänkte jag till exempel försöka mig på det där med att ta körkort 🙂

    Lycka till med allt!

    Reply
  97. Jennifer

    hej Jonna! Verkligen toppen skrivet. Jag förstår exakt vad du menar med att man får ånget över att göra nåt man inte vill. Jag själv har hatat studietiden under hal min gång, men ändå sitter jag här nu och har gått 2 år på universitet. Det är till och med så att jag just nu studerar 200% bara för att jag studerar en kurs som jag “måste” gå för att bli klar med den 3 1/2 års utbildning och sedan en kurs som jag går för att jag VILL gå den. Så sitter här just nu i soffan och har skolkat ifrån skolan för att jag fick just en sån panik som du fick när du började din utbildning. Fast jag grät inte på toan, jag grät på tåget hem. Men det är nog samma känsla. Och jag vet inte riktigt vart jag ska komma med det här, men jag känner mig fast. Du hade en familj att flytta tillbaka till och “börja om” på en ny väg. Jag bor ensam med min familj som bor i samma stad och jag måste ha något för att kunna hålla mig stående ekonomiskt. Så jag kommer nog att stå ut det sista året för att sedan kunna flytta dit jag vill och bygga upp något bredvid medan jag står ut med mitt Utbildningsjobb ett tag. 🙂 Men sen är det så också att jag valde utbildningen för att ha en grund att stå på. Har blandade känslor här. Men sista måste jag bara säga att jag älskar din blogg! Den är underbar att läsa! KRAM

    Reply
  98. Vardagsmagi

    Många vägar bär till Rom. Utbildning kan vara en väg, men är definitivt inte den enda och är verkligen ingen garanti för att man får det jobb man tänkt sig sen. Att lyssna inåt och följa sin egen visdom är enligt min erfarenhet mer rätt väg att gå än att plugga en utbildning för att ha en grund att stå på. Vi vet så oändligt mkt bara vi vågar stanna upp och lyssna inåt. Så Jonna, fortsätt på den väg du valt! Det är tusan så mkt viktigare att älska det man gör och klara sig ekonomiskt än att känna att man vantrivs och ha en bra lön. You go girl! 🙂

    Reply
  99. Lina

    Jag hoppade själv av gymnasiet för att jag tyckte det kändes helt meningslöst. Det är tydligen något av det mest provocerande man kan göra, vissa människor kan bara inte ta det. Det är nästan så att vissa kräver en förklaring och då kan jag också känna mig kränkt. Jag behöver inte förklara mig mer än någon annan. Det finns så otroligt många sätt att leva på, tror man att det bara finns ett sätt så måste man leva i en väldigt liten värld. Det är som du säger, att “andra kanske inte ser möjligheten, men någon måste ju börja trampa en stig på okänd mark för att visa att det faktiskt gick att ta den vägen också”. Jag får upp några rader av Kapten Röd: “Vill du se stjärnorna, ta dig en titt omkring. Vem är det som bestämmer om man blivit någonting? Jakten på framgång och succé gör människan blind. Livet är större än materiella ting.”

    Om du inte redan har läst Åke Mokvists böcker De ovanliga: människor som går mot strömmen och De ovanliga 2: där friheten är viktigare än tryggheten, gör det! Och tack för att du visar att det finns andra sätt att leva på. 🙂

    Reply
  100. Maria Emilsson

    Vad jag känner igen snacket och så trött jag är på det. Jag har en whiplashskada och är sjukpensionär. Blev det strax över 30. Idag är jag såpass frisk att jag kan arbeta ett par timmar i veckan. Men får alltid veta att jag inte är någon att räkna med, inte vet hur samhället fungerar för jag har inget jobb. Skrämmande attityd tycker jag. Jag är lika mycket värd som alla andra, jag har också idéer och framtidsplaner. Det var därför jag startade min blogg, för att kunna se själv att jag gör något och har planer. Så följ ditt hjärta Jonna!
    Kram Maria

    Reply
  101. Dick Scott

    Helt rätt av dig Jonna!! Varför ska alla passas in i något bestämt mönster för hur tillvaron ska ordnas. Många är trygghetsnarkomaner i Sverige utan förmåga att tänka “out of the box” och följer andras direktiv för hur de ska leva sina liv. Kände själv när man skulle välja till gymnasiet att det finns inget av detta som passar mig; är det här livets framtida alternativ?!
    Gick ändå den utbildning som kändes minst främmande men hoppade av. Har alltid försökt följa min inre röst och gå obrutna stigar och göra det alla säger “det går inte”. Det är så man utvecklas och tyvärr lär skolan oss mer om vad vi ska tänka än hur vi ska tänka. Det känns som att det fattas väldigt mycket i skolans utbildning som har med entreprenörskap, att utveckla sina inre resurser och ett holistiskt tänkesätt. Jag har ett bra citat som säger mycket: var dig själv alla andra är upptagna! och ett till: enligt aerodymaniken borde inte humlan kunna flyga men den flyger ändå! Ja livet vore bra trist om ingen vågade pröva sina vingar!

    To fly like an eagle
    To dare like a bear
    To raise like a mountain
    To love instead of fear
    DickScott
    Reiki Master/Musiker/Poet/

    Reply
  102. Kattrina

    Åh va härligt att läsa din blogg och följa ditt liv Jonna, för mig lever du redan ditt liv till fullo. Du satte verkligen orden i mun på mig, jag har haft samma tankar ett tag nu. Även om jag bara är 20 år så får jag ständigt frågor om vad min plan är för framtiden och vad jag ska plugga som om det är en självklarhet. Jag mår som bäst när jag får vara ute på mitt landställe och bara njuta av stillheten, lugnet och naturen. Jag har ett jobb i butik och klarar mig utmärkt på det, trivs verkligen. Men i framtiden skulle jag vilja göra något lika vågat som du gjorde för några år sedan och flytta ut dit. Dit där jag är mitt verkliga jag.

    Du är så himla inspirerande och det är alltid lika kul att läsa din blogg och se dina bilder och filmer! 🙂
    Kram Kattrina

    Reply
  103. Katrin

    Kära Jonna,
    Det handlar inte bara om utbildning. Varje val som avviker från det som samhället förväntar sig av en blir ifrågasatt.
    Jag har studerat och till och med doktorerat så ingen har något att säga om detta. Men jag har valt att inte skaffa barn. Varken jag eller min sambo känner den längtan. Vi har funderat ofta på det. På hur samhället sätter press på att man MÅSTE skaffa barn.
    Alla kommentar som man får ”ni får se, så fort du blir gravid blir ni glada!” Herregud, vad menar de med detta? Kan de inte fatta att vi inte vill ha barn? Ännu värre blir det när folk börjar prata om den biologiska klockan ”tiden går och väntar du några år till kan de bli svårt”. Tror du att jag inte känner mig kränkt? Att folk räknar på hur många år jag har kvar tills jag blir av med min fertilitet. Att de ser mig och min kropp som en maskin som bara ska producera ett barn. Att de tycker att den ända meningen med livet är att skaffa barn. Jag och min sambo har varit ihop i 15 år och vi vet väl vad vi vill och vad vi inte vill. Barn vill vi inte ha men samhället verkar ha svårt att acceptera detta.
    För 10-12 år sedan funderade jag ofta på det. Jag kände mig pressad att vi skulle skaffa barn för de flesta gör det och det är det som förväntas av ett ungt par. Men vi ville inte och tack och lov valde vi det liv som vi önskade dvs ”barnfritt”. Nu struntar jag i vad folk säger och tycker till och med synd om de som har åsikter om oss bara baserat på vår val att inte ha barn.
    Så Jonna, fortsätt som du känner. Det är bara du som vet vad det bästa är för dig.

    Reply
  104. L Pettersson

    Hej Jonna
    Dina tankar är för mig tecken på en god och väl utvecklad klokskap. Att utbilda sig så som det uppfattas idag är att bli till ett yrke eller ett arbete. Det är att fostras till en funktion. Förr läste man och inget var bestämt i en viss yrkesinriktning. Då kunde man skapa sina egna vägar. Detta anses i dag bara var ett flummigt sätt att tänka. Jag för min del tror att det är ett mänskligare sätt att se framtiden ann. Vi lever i ett konsumtionssamhälle som kräver ett välbetalt arbete för att ekonomiskt klara av all konsumtion. Om man so du verkar göra lever på små utgifter så behöver man bara små inkomster. Det som är bra med et är att din frihet blir så mycket större. Vi har idag allt för lite frihet. Vi är konsumtionens fångar på samma sätt som de som levde för bakom den sk. järnridån var tankens fångar. Jag vill bara säga att “Just go for it Jonna, follow your feelings, and it vill be right”.

    H
    L

    Reply
  105. Sinna

    Man ska verkligen inte studera om det inte känns rätt. Själv går jag i liknande tankar och känslor om att jag borde läsa saker jag verkligen brinner för istället för det jag gör nu.
    Det stör mitt estetiska sinne att behöva se samhället och specifikt skolsystemet med dess alla fel. Det finns skolor som även har bra system där eleverna får blomstra och utöva kreativitet på sitt eget unika sätt, men dessa är sällsynta.
    Du verkar ha ett så otroligt fint estetiskt sinne och verkar brinna för konst i bredare mening- fotografi, som skulptör och jag kan tänka mig att du även kan utöva din världsbild och dina intryck i musik, som att skriva egen musik som tonsättare, kompositör och liknande.
    Finns musik-kurser/pianokurser vid mittuniversitetet..? Vet att det finns där uppe vid Luleå Tekniska Universitet men att det kanske inte har rätta kurserna som är tillgängliga 😛
    http://www.ltu.se/edu/bli-student/courses/Musik-Teater

    Efter dina otroligt vackra bilder kan jag föreställa mig den lika vackra musiken från dig. 🙂

    Reply
  106. Emelie

    Det är så sant det du skriver och det gör mig så ont att det ska behöva vara så. Själv så läser jag på universitetet, enbart för att jag tycker ämnet är så otroligt intressant och jag vill bara lära mig mer och mer. Men min pojkvän, som inte alls vill studera, eller ens jobba heltid (helst skulle han vilja vara hemma och arbeta på gården, med djur och odling och han har mitt stöd, vi måste bara komma fram till hur) får dock höra detta hela tiden. Jag får höra det å hans vägnar. Folk anser att han är lat och att han slösar bort sin intelligens (han är ett geni killen min) och jag blir så arg när jag hör det! bara för att hans syn på livet och lycka inte har något med karriär och pengar att göra så är han lat! Vi köpte ju nyligen ett hus långt ut på landet, långt från stan där vi nu bor och folk verkar verkligen tycka att det är det värsta som vi någonsin kunde komma på. När vi kan bo i stan och jobba heltid och få massor av pengar och inte ha tid för varandra eller hunden eller någonting förutom jobbet! Och att han sen vill gå ner till heltid! oj, folk har tagit mig åt sidan och försökt få mig att tala han på rätt spår så att jag inte ska behöva stå ut med en lat hemmagående sambo på landet. Jag har hellre en lycklig och glad lusig fattiglapp till pojkvän än en stressad ledsen rik en som jag aldrig hinner träffa. Att folk vågar! Det upprör mig.

    Reply
  107. Ylva

    Underbara Jonna
    Inte ska du plugga om det inte känns lockande, då lär man sig just inte mycket är min erfarenhet. Hoppade själv av gymnasiet några veckor in på 3:e terminen men tog igen det 10 år senare på komvux när jag var sugen på det. Nu lutar det återigen med utbildning för egen del, men mest för att få papper på det jag redan kan. suck. Alla kunskaper ska ju kunna styrkas med papper i samhället, annars är de inget värda-typ. Fortsätt med du brinner för, du är ju så lyhörd för vad som gör dig väl, det kommer att gå bra.
    Kram Ylva

    Reply
  108. Johanna

    Å tack Jonna för den här texten. Någon måste beskriva detta, och du gör det så bra. Nu har det jag och många andra känner blivit synligt. Tack.

    Reply
  109. Ella

    Så klokt du skriver.
    Man ska inte utbilda sig för att bli lönsam, man ska utbilda sig för att man vill.
    Jag är glad att du insåg att du valt fel och hade modet att hoppa av.
    Sen kanske om 10 år eller så ser du en utbildning du vill gå och då är det dags.
    All lycka i dina val!

    Reply
  110. Lisa

    alltså tusen tack för orden. Jag känner så mycket igen mig i det du skriver om. Det finns redan låsta förväntningar. Jag går tredje året på gymnasiet och har härdat ut från första terminen, att fortsätta plugga känns så långt bort. Men då kommer dessa kommentarer som påminner om hur det “ska” fungera och tynger ner de drömmar man har. Skola och utbildning med studentliv kan säkert vara bra, men knappast något för alla!
    Tack för att du delade med dig, att få veta att det finns någon som inte tycker att fortsatt utbildning ska vara en självklarhet, det värmer! tack.

    Reply
  111. Karin

    Vad klok du är Jonna! Jag har också börjat på utbildningar som absolut inte passade mig. Sen har jag hoppat av, men grämt mig (mycket på grund av andras kommentarer) att jag inte slutfört dem. Men vet du, man vet i sitt hjärta vad som är rätt.

    Reply
  112. Sofia från Svanö

    Hej!
    Nu har jag inte läst alla kommenterar så detta kanske är en upprepning. Jag tror att de som kommer med sådana kommentarer som du beskriver egentligen bara är rädda själva. Att ha kontakt med sitt hjärta och sina känslor och att uppleva lycka skrämmer människor. Fastän de själva förmodligen längtar till ett liknande tillstånd.

    Det jag har lärt mig är att om man följer sina drömmar så löser sig allt det andra av sig själv. Livet är hela tiden på vår sida om vi vågar se vår längtan och följa den <3

    Tack för din fina blogg som jag följer ofta!
    Kram

    Reply
  113. John

    Om jag hade fått göra om min skoltid efter grundskolan skulle jag gått så många yrkesinriktade utbildningar jag kunnat. Det viktiga är att kunna klara av det mesta själv och slippa leja till allt. Nu har jag fått lära mig själv och det har fungerat hyfsat så nu kan man det man behöver fast inte så bra 😉 Vad jag menar med yrkesinriktade utbildningar är typ, bygg, svets, rörmockare, elektriker mfl.

    Jonna det är bra att du följer ditt hjärta, bättre att trivas och ha det knapert än vantrivas och ha en fet lön.

    Reply
  114. stefan

    Men jonnsiponnsi, har du inte hört citatet “Mr. Franz I think careers are a 20th century invention and I don’t want one”. Jag har ju sagt att du ska se filmen Into the wild, om du inte redan sett den vill säga. Du är inte ensam Jonna. Jag hade säkert kunna sitta en hel dag o snacka med dig, för jag känner igen mig så mycket i dig och de känslor du beskriver. Du är i vart fall alldeles normal, vi är många som känner som dig =)

    När jag var i din ålder kände jag likadant. Och känner fortfarande likadant. Att det fanns ingen plats för det jag vill vara och göra, ingen utbildning föll inom ramen för vad som intresserar mig. Och man kände alltid pressen “men vad vill du bli, vad ska du göra med ditt liv”. Som om det mest primära med livet vore att skaffa en yrkestitel. Jo för den har du säkert mycket glädje av dagen då du ligger på din dödsbädd och ser tillbaka på livet. Den som är lyckligast dagen då det är dags att dö, det är den som lyssnat till sitt hjärta och levt sitt liv så nära möjligt som man mår bra av att göra.

    Jag hoppas att jag på något vis, en vacker dag, klarar att bryta mig ur mönstret och finner min plats där jag kan vara mig själv och bara göra det jag mår bra av att göra. Just nu vet jag inte hur, men jag hoppas ödet, och lite egen vilja, för mig nånstans där jag hör hemma.

    Reply
  115. Mia

    Du skriver med sån känsla! Och det är fint att läsa om hur du valt att gå dina egen väg istället för att göra något som förväntas och “räknas”. Modigt. Själv har jag studerat i många år, och många ämnen – helt enkelt för att jag tyckt det varit så roligt, och det har varit en enorm förmån att få/kunna ägna sig åt det i flera år. Att få gräva ner sig i saker jag fascineras av är något jag saknar nu när jag är arbetande småbarnsmamma… Det var roligt. Och nu när jag jobbar som lärare har jag faktiskt nytta av allt jag läst också, så även om jag inte var så målinriktad när jag valde blev det på bästa möjliga sätt till sist.

    Men det jag tror är viktigt är att gå på sin egen magkänsla. Det går inte att göra något bara för att man “ska”, det funkar inte. Olika människor har olika drömmar. Olika delar av livet har olika lösningar. Och ingen kan säga om en annans sätt att leva räknas eller inte. Och en sak till – det där om att grubbla över var man är om ett år, i vilken riktning livet ska gå… det tror jag är livsviktigt oavsett var i livet man är!

    Reply
  116. Pingback: Om att söka det positiva | PJ

  117. Emma Andersson

    Hej, ja hittade nyss din blogg och jag måste säga att jag älskar den. Förstår inte att jag inte hittat den förut för det är precis detta jag behöver, och detta jag letat efter. Du verkar vara en otroligt inspirerande person. Du verkar vara väldigt äkta när du skriver, du följer ditt hjärta och vågar satsa, vågar ta risker. Jag behöver sån här inspirerande läsning för jag står själv i en tid då jag måste lista ut vad jag nu vill göra, efter att mina studier är färdiga. Tack för att du lyckats ge mig lite extra mod och inspiration till att våga leva livet!! 🙂

    Reply
  118. Sara

    Hej Jonna!

    Jag kan säga att fastän jag har en bra utbildning, halvvägs till att få en Master-examen och har ambitioner och verkligen VILL forska och doktorera får jag liknande reaktioner. Förklarar jag för vissa så tittar de leende med “lilla-vännen”-blick och frågar “Jaha, men när ska du skaffa dig ett RIKTIGT jobb då?” De förstår inte att jag vill ägna mitt liv åt att utbilda mig, forska och utbilda andra, de tycker att jag har ett hittepå-jobb där jag aldrig kommer bli något även fast att jag vet att jag har valt ett av de yrken som kommer vara mest eftertraktade i framtiden.

    /Sara

    Reply
  119. Ellinor

    Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har själv aldrig varit intresserad av att plugga. Tror inte att jag kommer att göra det i framtiden, om det inte är så att jag hittar en utbildning jag känner att jag verkligen vill läsa. Det är precis som du säger; att man kan lyckas i livet även utan utbildning genom universitet. Livet i sig är ju en utbildning. Man lär sig något nytt varje dag! Man ska leva så som man känner för själv och gå den väg ens hjärta väljer. Tack för din underbart fina blogg!

    Reply
  120. Johanna

    Hej Jonna!

    Jag fastnade i detta inlägg för jag vet PRECIS hur du känner!
    Hela livet har jag egentligen vetat vad jag velat bli och hur jag ska uppnå det. Jag vill skriva böcker och redan som trettonåring gjorde jag ett litet manus som jag skickade in till Wahlströms. Men det blev såklart inte antaget, men jag fick ett fint brev tillbaka där det stod att att jag skrev underbart och definitivt skulle fortsätta! Något jag kämpar med och problemet just nu är att det inte är något förlag som inte vill ha det jag skriver, men det är inte därför jag skriver till dig 🙂

    Jag har alltid fått höra (speciellt från min förra svärmor) att jag ska utbilda mig och jobba för att man inte kan leva på att vara författare, “Det där kan du ha mer som hobby.”
    Ingen förstår att jag tar det seriöst och verkligen JOBBAR när jag sitter och skriver…
    Men jag trotsar allt! Och skriver så fort jag fått hela idén i huvudet, brukar bli en bok varje år. Men det är bara få som tror på mig. Jag skulle vilja slå folk på fingrarna när de säger “utbilda dig” när det inte finns något annat för mig än bokskrivandet.
    Vi kreativa människor mår bäst när vi får göra det vi älskar och ofta blir det så bra att det märks utåt också. Jag tror på oss människor som gör det vi vill för att det finns passion!
    Heja oss! 😀
    Massa kramar!

    Reply
    • Daniel

      Johanna, man behöver inte skicka sitt manus till olika bokförlag för att det ska godkännas. Det bästa är att registrera ett eget lite bokförlag, och billiga tryckerier
      finns i bl.a. Estland. Googla så finner du mycket information.

      Reply
  121. Jennifer

    Just nu sitter jag bara och nästan flämtar över det här inlägget och hjärtat bankar jättehårt. Jag känner igen mig så starkt i det du skriver. Jag ville inte utbilda mig efter gymnasiet, jag ville gå min egen väg och tänkte att “det löser sig nog”, “jag hittar det jag ska göra till slut”. Alla mina vänner sa emot mig så starkt och jag har hört exakt samma formuleringar som du “Det är bra att ha en utbildning som grund att stå på så kan du göra det som är kul sen”, “det är alltid bra att ha en utbildning att falla tillbaka på” osv. Livet efter gymnasiet gick inte så jättebra! Jag var arbetslös någon period, jobbade med saker jag inte trivdes med, jag tappade kontakten med de flesta vänner och var ganska ensam. Jag behövde en nystart och jag blev till slut övertalad av alla möjliga människor att flytta till en ny stad och plugga på universitet. Sagt och gjort! Utbildningen var jätterolig det första året men det var egentligen bara på grund av att jag fick träffa så trevliga människor och jag behövde det efter all ofrivillig ensamhet. Studierna var ett nödvändigt ont. Jag sa hela tiden att jag ville göra något mer praktiskt och kreativt och efter första året flyttade jag till dalarna i en liten by på landet. Där trivdes jag så bra, men jag kom inte fram till något jag ville göra utan jag blev även här övertalad till att fortsätta plugga. Efter ett halvår flyttade jag tillbaka igen för att fortsätta plugga, hela tiden med tanken på att utbildningen skulle vara en “trygg grund” och så kunde jag göra det som var roligt sen. Efter ett till års studier sitter jag nu i samma sits igen. Jag vill inte det här! Jag trivs inte! Jag vill göra något jag brinner för och tycker är kul! Det känns som jag har sakta men säkert dött lite känslomässigt inombords under det här året. Jag längtar tillbaka till landet, till att få vara nära naturen och till att få vara kreativ. Jag bestämde mig igår efter en lång tids velan att avsluta mina studier. Det spelar ingen roll hur trygg grund man får av en utbildning, jag är beredd att offra all trygghet för att få göra något jag brinner för och kan lägga ner min själ i. Det är så tråkigt att synen i samhället är så smal, att plugga är den enda bra vägen och man är lyckad när man har haft en karriär, jobbar heltid och har lyxigt hur och bilar. Jag har tidigare tänkt att det nog är klokt att lyssna på andra och lära sig av andras misstag. Jag har nämligen flera gånger hört andra som har barn osv. säga att det de ångrar i livet är att de inte pluggade i unga år. Tänk så fel man kan ha! Livet ser inte lika ut för alla, det som är bra för någon är inte alltid bra för någon annan. Först var jag lite bitter över att det har tagit så lång tid för mig ta beslutet att avsluta mina studier för att följa mitt hjärta och göra det jag vill istället. Sen tänkte jag att nej jag ska vara glad över att jag över huvud taget har kommit till den här insikten eftersom att det är så många som aldrig gör det. Jag blev så glad över att hitta din blogg och läsa om dig och ditt liv. Det är verkligen inspirerande! Nu blev det här jättelångt men jag behövde skriva av mig. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter 🙂

    Reply

Lämna ett svar till Catherine Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.