Jag fastnade i detta inlägg för jag vet PRECIS hur du känner!
Hela livet har jag egentligen vetat vad jag velat bli och hur jag ska uppnå det. Jag vill skriva böcker och redan som trettonåring gjorde jag ett litet manus som jag skickade in till Wahlströms. Men det blev såklart inte antaget, men jag fick ett fint brev tillbaka där det stod att att jag skrev underbart och definitivt skulle fortsätta! Något jag kämpar med och problemet just nu är att det inte är något förlag som inte vill ha det jag skriver, men det är inte därför jag skriver till dig 🙂

Jag har alltid fått höra (speciellt från min förra svärmor) att jag ska utbilda mig och jobba för att man inte kan leva på att vara författare, “Det där kan du ha mer som hobby.”
Ingen förstår att jag tar det seriöst och verkligen JOBBAR när jag sitter och skriver…
Men jag trotsar allt! Och skriver så fort jag fått hela idén i huvudet, brukar bli en bok varje år. Men det är bara få som tror på mig. Jag skulle vilja slå folk på fingrarna när de säger “utbilda dig” när det inte finns något annat för mig än bokskrivandet.
Vi kreativa människor mår bäst när vi får göra det vi älskar och ofta blir det så bra att det märks utåt också. Jag tror på oss människor som gör det vi vill för att det finns passion!
Heja oss! 😀
Massa kramar!

Jag kan säga att fastän jag har en bra utbildning, halvvägs till att få en Master-examen och har ambitioner och verkligen VILL forska och doktorera får jag liknande reaktioner. Förklarar jag för vissa så tittar de leende med “lilla-vännen”-blick och frågar “Jaha, men när ska du skaffa dig ett RIKTIGT jobb då?” De förstår inte att jag vill ägna mitt liv åt att utbilda mig, forska och utbilda andra, de tycker att jag har ett hittepå-jobb där jag aldrig kommer bli något även fast att jag vet att jag har valt ett av de yrken som kommer vara mest eftertraktade i framtiden.

/Sara

Men det jag tror är viktigt är att gå på sin egen magkänsla. Det går inte att göra något bara för att man “ska”, det funkar inte. Olika människor har olika drömmar. Olika delar av livet har olika lösningar. Och ingen kan säga om en annans sätt att leva räknas eller inte. Och en sak till – det där om att grubbla över var man är om ett år, i vilken riktning livet ska gå… det tror jag är livsviktigt oavsett var i livet man är!

När jag var i din ålder kände jag likadant. Och känner fortfarande likadant. Att det fanns ingen plats för det jag vill vara och göra, ingen utbildning föll inom ramen för vad som intresserar mig. Och man kände alltid pressen “men vad vill du bli, vad ska du göra med ditt liv”. Som om det mest primära med livet vore att skaffa en yrkestitel. Jo för den har du säkert mycket glädje av dagen då du ligger på din dödsbädd och ser tillbaka på livet. Den som är lyckligast dagen då det är dags att dö, det är den som lyssnat till sitt hjärta och levt sitt liv så nära möjligt som man mår bra av att göra.

Jag hoppas att jag på något vis, en vacker dag, klarar att bryta mig ur mönstret och finner min plats där jag kan vara mig själv och bara göra det jag mår bra av att göra. Just nu vet jag inte hur, men jag hoppas ödet, och lite egen vilja, för mig nånstans där jag hör hemma.