“Nu har juryn bedömt ansökningarna till Vårsalongen 2016. Av 2318 sökande kommer 114 konstnärer att delta i årets salong – 64 kvinnor och 50 män – med sammanlagt 214 verk. Tyvärr blev inte dina verk antagna till utställningen denna gång.”

Jag satt med tomma ögon och stirrade på skärmen. Försökte ta in det som jag läste. Det blev inget. Det blev ingen Liljevalchs. Alla mina fantasier om vilken sorts ram till bilden/bilderna jag skulle ha. Vilken klänning jag skulle ha på mig på vernissagen. Glädjen och spänningen. Jag ville det så mycket att jag nästan inte kunnat tänka mig hur det skulle vara att inte få komma med. Så typiskt mig att fullständigt leva mig in i något som bara är verkligt i mitt eget huvud.
Men, det vart inget. Jag bara satt där och kände ett sådant himla konstigt lugn. Andan for ur mig och en känsla av tomhet infann sig. Vad händer nu då? Jag gick runt i köket och smågrät lite i en halvtimma.

Sen satte jag på en bra låt och spelade så högt att väggarna vibrerade. Sedan åkte jag ut i skogen en stund och tänkte “Fuck it. Liljevalchs eller inte, det är bara att köra på och fortsätta kämpa och göra det jag älskar“. Jag vet inte vad det är med mig numera som kan släppa allt så himla fort. Jag känner så intensivt en stund, sedan bara går jag vidare. Men det är så skönt. Att inte fastna i motgångarna. Jag tror det är för att jag känner så mycket glädje för så mycket annat att jag ändå kan se det från ett annat perspektiv. Och allt som händer i världen…det påminner mig ständigt om att känna tacksamhet för det jag har. Att känna lycka här och nu, och inte låta glädjen bero på något som kanske kan hända i framtiden. Att leva här och nu, helt enkelt. Utan att göra motstånd till det som är.

Och så känner jag såklart en glädje över att jag nu i alla fall får visa mina bidrag här på bloggen istället. Jag ska göra det om ett tag. Jag är inte riktigt redo än. Speciellt en av bilderna… den känns som allt jag är och har. Jag har lagt ner hela min själ i den och på något sätt är det nästan så att jag skulle kunnat behålla den för mig själv för resten av livet, av rädslan att “förstöra den”. Jag har svårt att förklara varför jag känner sådär. Den betyder bara så mycket för mig. För det var inte bara jag som gjorde den. Hela skogen hjälpte till med sin magi. Jag kände det.

Så nu tar vi nya tag igen! Det är onsdag och jorden snurrar fortfarande. Livet är vackert, det snöar och ett nytt avsnitt av “Bonde söker fru” sänds ikväll. Mitt absoluta favoritprogram.

Ha en underbar onsdagkväll allihopa  Ni är fantastiska