Nu låter det kanske värre än vad det är. Kan tänka mig att de flesta människor känner en slags “torka” ibland.
Det händer som oftast när jag känner att jag ligger lite back med en del saker. Och året började så konstigt så jag tror jag tappade tråden lite där. Och sedan dess har jag inte riktigt hamnat på banan igen.

Jag känner det så tydligt. Det är som om en dörr till något har stängts. Det är som om en slags energi i kroppen saknas. Det är inget flöde. Det där kreativa flowet som ibland får mig att totalt sväva iväg bland drömmar och visioner är liksom stängt. Och det går inte att öppna bara sådär.

Men idag när jag åkte ut i skogen så kändes det genast så mycket lättare. Jag ropade så det ekade dubbelt över skogarna. Jag kramade en stor gran som tycktes utstråla värme. Jag såg vackra snöflingor som fick mig att gråta för det var så vackert. Som en egen liten stjärnhimmel. Bara den där timman ute i skogen gjorde så mycket.
Och när jag åkte hemåt igen så lovade jag mig själv att inte pressa fram något. Som alltid brukar jag komma fram till samma sak. Att det bästa är att bara ge sig hän åt situationen och känslan. Inspirationen kommer igen, när det är dags.

Skickar en varm kram till er 

Skogen skänker ett lugn som inte går att finna någon annanstans.

Att ta bilen och bara köra någonstans och stanna på vackra platser…det är så himla roligt! Något av det bästa jag vet.

Tänk att snöflingor kan skapas så unika och vackra…det är ett mirakel ju. Varenda flinga.

Det är något med gamla granar. De utstrålar värme, trygghet och harmoni.