Det påminde så mycket om våren. Då blir det väldigt mycket sådana spontana rus ut genom dörren för att något alldeles magiskt händer utanför. För att inte missa det springer jag allt jag orkar för att hinna fram i tid. Naturen är sådär skiftande. Den kan bjuda på ögonblick som är bortom denna värld, men lika snabbt kan de försvinna igen. Det gäller att vara där när det händer. Därför älskar jag att bo med naturen utanför fönstret. På några minuter kan jag befinna mig där, mitt i naturens skådespel.

Vi sprang ner till isen, in i den tjockaste dimman. Det var som att kliva in i en värld av rosa bomull och aprikos.

Space. Ja, här har jag mitt utrymme. Långt från köer och trängsel. Långt från stadens puls, men mitt i naturens hjärtslag.

Nanook vandrar runt på isen under månen.

En sak jag verkligen upptäckt under tiden jag bott här i Grundtjärn, är att det kan vara en enorm njutning att andas. Något som jag aldrig tidigare tänkte på. Det skedde automatiskt. Men här, kan jag ibland uppleva hur ett andetag av den friska luften fyller mina lungor med ett lugn. Det är en underbar känsla. Jag älskar att andas här.

Skymning och fötterna börjar bli kalla. Då är jag glad att grannarna och de som har stuga här i byn har kört upp skoterspår att gå på se det går fortare att ta sig hem än att springa i den djupa snön och känna blodsmak i munnen.

Lycka

Det har varit några otroligt vackra morgnar nu, när solen, frosten och dimman samspelar med varandra och skapar scener i naturen som får mig att helt tappa andan. Det är en kort tid nu, när löven fortfarande sitter kvar på träden med krampaktiga tag och visar sina allra vackraste nyanser. Det blir så vackert tillsammans med oktobers kalla, frostiga färger.
Här kommer några morgonbilder!

Jag gillar de här björkarna. En har gröna löv, en har gula löv, och en har tappat sina löv.

Solen lyste så vackert genom den gulröda björkskogen och de gamla granarna. Det såg nästan ut som om träden stod i brand. Marken var täckt av mossa så det kändes som jag gick runt på dunkuddar. Jag glömde bort tid och rum och bara ägnade mig åt ingenting. Som blev allting.

Vitmossan var så mjuk och vacker att jag hade kunnat lagt mig där och sova.

Två världar som möts. En sten som funnits i skogen sedan urminnes tider, och en annan sten som legat i en flod sedan tidens begynnelse och slipats rund och vacker av vattnet. Tillsammans skapar de balans.

Nu längtar jag efter rimfrostens magiska dagar, i december och januarikylan. När graderna närmare sig -38 och ögonfransarna täcks av frost så fort man går ut. Det är något förtrollande med den tiden också. Men nu har vi först oktober och november framför oss. Den där mörka tiden. Men vi ska nog kunna hitta ljuset och magin i dessa månader också. Eller vad tror ni?

Bara en månad sedan var vi på äventyr i höstskogen.

Och idag har naturen förändrats ganska rejält. Haha jag såg nu att jag på båda bilderna har byxor med fläckar av akrylfärg på mig. Trodde nog inte att det skulle synas på bilderna. Jaja, på den fronten har inget förändrats i alla fall

En tanke slog mig här om dagen, när jag var ute tidigt en morgon och fotade spindelnät med vattendroppar på. När man kommer riktigt djupt in i naturen, riktigt nära, så finns där mycket likheter med rymden. Det är som att beträda ett annat universum. Tänk vad vackert alla små insekter ser naturen. Varje litet grässtrå är som enormt träd. Varje liten daggdroppe är som en stor såpbubbla.

Det är fascinerande. Det är som att universum inte bara är oändligt stort. Det är också oändligt litet. 

Spindelnät.

Nästan som planeter i en galax. 

Mossa. Där varje liten del blir en supernova. En exploderande stjärna.

Sol