Jag gick hem och öppnade sedan det inslagna paketet. Där i låg en film, med en titel så vacker att den direkt gick rakt in i mitt hjärta och skapade en reaktion som jag inte var beredd på. Jag blev tårögd, och ville helst bara fortsätta gråta en kvart. För att det var så vackert.

“Låt fjällvind blåsa hjärtat rent”

Det var en dokumentärfilm, som Pia själv hade gjort, när hon och hennes man gjorde verklighet av en dröm, och i två månader vandrade 80 mil genom Lappland. Från Fattmomakke i söder till Treriksröset i norr. Jag satt en lång stund och bara tittade på fodralet och läste titeln om och om igen. Det kändes som det fanns en mening med att jag skulle få den här presenten just denna dag, då jag själv precis fått reda på att jag skulle på en resa till Lappland, och uppleva Sveriges allra nordligaste vyer. Någon vecka senare tittade jag på dokumentären, och den berörde mig djupt. En sådan ärlig berättelse från deras vandring, med både med och motgångar. Och vackra möten med samer och andra fjällfolk. Jag kunde känna igen mig så mycket, från vandringen jag gjorde för två år sedan, då jag gick 11 mil från Nikkaloukta till Abisko. Det går inte ens att jämföra med Pia’s vandring, men ändå så var det så många scener som fick mig att känna att jag nästan var där. Vyerna, matlagningen på gasköket, kylan, vindarna, de tyngre dagarna och de lyckliga stunderna som tar andan ur en. Den väckte en ännu starkare längtan i mig.
En längtan efter fjällvärlden.

Den vackra titeln kommer från en dikt som är skriven av den samiske poeten och slöjdaren Paulus Utsi (1918-1975). Inte bara titeln fick mig att bli rörd till tårar. Hela dikten är så vacker och rör något väldigt djupt i hjärtat på mig. Och enligt mig, så bär den på en sanning lika ren som det forsande vattnet i fjällbäckarna.

Naturen har en läkande effekt på oss människor. Det är en övertygelse jag haft så länge jag kan minnas. Vi är en del av den, och den en del av oss. Vi hör samman. Det är när vi skiljs åt och tappar det där viktiga bandet till naturen som vi också tappar en del av oss själva. Vi försöker fylla tomrummet med annat istället, men det går aldrig att ersätta.
Dikten berör mig så starkt, eftersom jag verkligen känner hur naturen kan tvätta bort våra negativa tankar och känslor. Hur den kan få oss att blomstra och plötsligt uppskatta sådant vi aldrig tidigare lagt märke till. Hur det kan få oss att känna oss lätta som vinden. Jag tror de flesta kan känna igen sig i hur en stund ute i naturen kan få en att sänka det inre tempot och verkligen landa. Som att bli pånyttfödd, och hitta ny livskraft.  Det är därför jag flyttat hit, för att kunna ta del av det där dagligen. För att få känna naturens helande, som jag behöver för att må bra.

Låt fjällvinden smeka kinden
Låt regn skölja ansiktet
Låt fjällvind blåsa hjärtat rent
Kom och se Lekfulla ljuset
Och lysande Himmelsstöttan
Kom, lek med fjällvind

Var inte rädd. Ge dig iväg långt
Var inte rädd. Vind visar väg!
Låt fjällvinden smeka kinden
Kom!

Under hela resan så bar jag med mig dikten i hjärtat. Jag hörde den i huvudet medan jag vandrade längs fjällen under nätterna. När jag kände mig rädd, och när det mäktiga landskapen nästan tog över, så fann jag trygghet i dikten. Den låg där i bakgrunden som en vacker melodi. Den fick mig att känna hur jag verkligen lät fjällvindarna blåsa mitt hjärta rent.

Jag gjord en liten film av några av de klipp som jag filmat under resan. Så det här blir som en liten förhandstitt till den lite längre filmen jag senare kommer att göra.

Vill passa på att önska er en underbar helg allihopa  Kramar i massor!