Natten vaknar till dimmornas dans,
till röster och sånger från flera tusen år
En värld bortom bergen, som ingen trodde fanns
en plats så avskild, dit bara ekon når.

Här kommer en liten godnatt-visa till er såhär på kvällskvisten, som jag spelade in en helt magisk natt för någon vecka sedan. Ibland känns det verkligen som om jag hamnar i en annan värld för en stund. Just denna natten var en sådan.
Jag spenderade flera timmar vid den här skogstjärnen men det kändes som ett ögonblick.

Jag filmade. Fotade. Kulade. Snubblade över den mjuka, blöta myren i min långa vita klänning. Gjorde glädjetjut som ekade över berg och dal. Betraktade allt det vackra som levde runt omkring mig.
Sådana här nätter…det är ren och skär magi för mig. Och jag lägger min själ i att försöka fånga det så att jag kan återberätta det på ett sätt så ni så verkligt som möjligt kan få uppleva att ni också är där. Mitt i skogens magiska skådespel.

En liten kulning i skogen, med Mats Pettersson på mandola i slutet. En fantastisk musiker som jag har äran att få samarbeta med i den kommande kulnings-skivan som jag kommer jobba stenhårt med nu till hösten och vintern.  Det är verkligen min största dröm att få till skivan precis sådär som mitt hjärta önskar, och jag längtar efter den dag under 2018 när den är klar och redo släppas fri.

Nu önskar jag er en riktigt fin kväll allesammans. God natt och dröm vackra drömmar 

Och sparkföret var sådär overkligt bra så man knappt behövde sparka något alls. Så tillslut la jag mina kameragrejer på sparken och åkte ut i skogen en sväng.

Det var något vackert, melankoliskt över denna morgon. Färglöst, skirt och svagt. Men ändå stark.

Det var alldeles tyst i skogen. Inte ett endaste ljud av fågelkvitter. Som om allting fortfarande sover djupt, trots att det redan börjat ljusna vid halv sju. Men om det är något jag aldrig tröttnar att lyssna på så är det tystnaden.

Jag har inte hunnit läsa allt ni skrivit än, men ska precis hälla upp en ny kopp kaffe och läsa igenom era kommentarer. Jag är nämligen alldeles nyss hemkommen efter en väldigt rolig helg ute i Höga kusten, kring Bönhamn. Har varit med på en Fjällräven plåtning och blivit fotad i nästa års höst och vinterkollektion. Precis som förra gången har det varit väldigt roligt. Underbart gäng, vackra miljöer och mysig stämning. Ser verkligen fram emot att se dessa bilder nästa år. I morse var vi ute och vandrade vid havet i soluppgången och fotades bland vågorna som slog upp mot klipporna och stänkte ner våra vattentäta kläder. Det var en häftig känsla.

Jag fick lov att lägga ut en av bilderna som tagits under helgens Fjällräven plåtning, så ni får lite mer känsla av hur det ser ut. Här var vi i Sund, i Docksta. En helt otroligt vackert plats.
Fotograf: Fredrik Lewander

Så nu har jag precis kommit hem och efter en hel dag ute i ruggig kyla, och har gjort upp en eld i kaminen för att värma upp huset igen. Nu känns det skönt att sitta framför kaminen ikväll med en varm kopp kaffe och tina upp, och läsa era kommentarer. Ett perfekt avslut på en härlig helg! Hoppas ni haft en fin helg också 
Hemma hos mig just nu.

Men efter en stund släpper det och jag anpassar mig. Och istället så njuter jag plötsligt av att vara där “allt händer”. Att möta andra människor på kvällspromenaden är ju näst intill exotiskt nu. Nästan så att det känns konstigt till en början. På vardagar hemma i Grundtjärn, om jag inte åker för att handla i någon närliggande by, så är det inget ovanligt att jag inte träffar en endaste människa på flera dagar om jag inte avsiktligt hälsar på någon granne. Vi är ju bara tio pers där. Så på kvällspromenaden vore det konstigt om jag mötte någon, i alla fall under vinterhalvåret då inga sommarboende är där.
För en månad sedan så hände det. Nära midnatt var jag ute och gick och såg en man i mörkret som kom vandrande på vägen och visslade. Jag blev så rädd att jag hukade mig ner i en snödriva och gömde mig, och trodde helt seriöst att det var något riktigt mystiskt som hänt. Tills jag någon vecka senare fick höra att det var min granne som var ute och gick.
Bara så ni skulle få ett perspektiv på hur illa det är haha

Därför känns det konstigt till en början när jag är i stan, att möta så många människor. Varje sekund går man förbi någon utan att ens möta varandras blickar. Det är något fascinerande i det. Att inte vara någon alls förutom en förbigående människa. Att två människor, som under någon sekund för första gången i livet korsar sina vägar på denna jord, och antagligen aldrig mera ses igen, inte ens säger hej. Man ses för första och sista gången. Då kan jag ibland nästan känna en sorg över det haha.

Sådana tankar har jag givetvis bara första timmarna i stan. Efter ett stund sätts det liksom in ett filter och de där “sinnena” stängs ner. Jag har ju bott mitt i centrala Göteborg och inte tänkte jag på sådant då. Men jag gillar den där första stunden, innan jag blivit van med tempot, människorna och allt som händer omkring mig. Det är en stund av hög mottaglighet. Helt öppen inför allt som händer. Ett intresse inför alla människor jag ser och känslan av att vilja möta deras blick.

Det är minsann lite snö i Stockholm nu. Ser riktigt mysigt ut med snön och alla upplysta hus.

Tappade min ena vante när jag tog upp kameran och fotade. Märkte det inte förrän långt efteråt, så jag var tvungen att gå tillbaks hela vägen. Blev så glad när den låg kvar. Den såg så söt ut i all sin ensamhet.

Haha jag skrattar när jag inser att alla bilder jag tagit från min promenad är tom på folk. Jag som skrivit så långt om att möta människor i stan. Men det har en förklaring. Jag är så konstig när det gäller att fota inför folk. Jag liksom omedvetet inväntar att ingen människa ska vara inom synhåll för att jag ska kunna fota “i lugn och ro”. Det är nästan så jag tycker det är pinsamt om någon ser mig fota. Hur knäpp får man bli? Jag insåg detta tydligare efter dessa bilder haha.

Gick in på affären och handlade choklad och glass! Nu blir det lite fest i kväll igen. Det är ju faktiskt lördag

Snön yr utanför fönstret. Det är snöstorm och det blåser så det dånar i hela huset. Jag har nyss varit ute till vedboden och burit in några lass med ved. Nu går det åt lite mer ved när man kan lägga i en hel drös med vedklabbar åt gången i pannan. Jag behöver inte heller klyva varenda vedträd i mindre bitar som jag behövde innan. Nu kan jag bara gå till vedboden och fylla påsen med ved i alla olika storlekar och längder. Vilken tid jag sparar!

Nu har jag ved så jag klarar mig över helgen.  Jag går fortfarande runt som på moln här hemma. Jag har än inte vant mig vid att det är varmt i alla rum. Jag stänger dörrar om mig även om jag inte behöver. Det känns inte som jag tror på det än. Som om jag snart kommer vakna och inse att allt var en dröm. Vakna upp på madrassen i köket till 5 grader igen. Men nej, i morse vaknade jag i min säng, till 17 grader. Och om det inte är en dröm så kommer jag få fortsätta göra det. Tänk vad värme betyder mycket för att man ska må bra. Nu när jag inser skillnaden förstår jag inte hur jag stod ut i tre vintrar. Men samtidigt är jag så glad att jag fick uppleva det också. Jag har lärt mig så mycket och jag kommer nog aldrig sluta vara tacksam för värmen i mitt hus

Nu är det fredag! Önskar er en underbar helg 

Ute i snöstormen och hämtar in ved.

Nanook hälsar