Ja, helt ärligt så blev jag så himla ledsen att jag inte fann ord till att skriva och berätta för er sent igår. Och jag vet ju att ni är så många som hoppats med mig och det är så himla fint av er. Ni anar inte vad det betytt mycket med ert stöd! 
Det blev så konstigt igår bara. I en vecka har jag bara tänkt på Yukon och fokuserat stenhårt på att göra allt för att vinna den här fotoresan. Plötsligt blev det som typ meningen med mitt liv haha. Jag vet, jag är sådan. Det blir kanske nästan för mycket. Men jag ville så. Jag ville så himla mycket få se Yukon.

Så igår när jag fick beskedet så var det som om en motor stannade. Som om jag ständigt haft ett ljud i bakgrunden som plötsligt tystnade. Det kändes så tomt. Så konstigt stilla. Allt var över och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra resten av kvällen, så jag gick och lade mig men somnade aldrig riktigt. Bara korta stunder och då drömde jag konstiga drömmar om Yukon. Vid femtiden klädde jag på mig och gick ut och fotade istället.

Det känns fortfarande lite tomt och ledsamt, men det är ingen fara. Jag kommer nog låta mig vara lite ledsen idag, det är bättre än att låtsas som ingenting. En försiktig liten sorg. Samtidigt är jag tacksam att jag fick chansen att vinna den här resan, och obeskrivligt tacksam över ni varit så goa och hjälpt mig och hejat på. Att ni orkat med mitt tjat och att ni trott på mig! Jag vet också att jag gav mitt allt. Jag la min tid, mitt hjärta och min själ i mina bidrag till tävlingen, så jag vet att det inte finns något jag kunnat gjort annorlunda. Men det räckte inte hela vägen fram till Yukon denna gång.

Nu laddar vi om kör på igen. Eller hur?  : )

Kram på er underbara ni 

Juni är tiden då allt är i sin allra vackraste, mest fulländade form och ljuset är något alldeles speciellt. Midnattsljus och dimmor. Blomsterängar och stilla nätter med tusen fåglar som sjunger i skogarna.

Nu är det så kallt att knappt maskrosorna vill slå ut. Jag går med långkalsonger och tjocktröja, och måste elda minst två gånger varje dag för att hålla huset varmt. Jag bär in lika mycket ved varje dag som jag gör en oktoberdag.
6 grader och kalla, kraftiga vindar. Åh…jag måste bara vara ärlig. Jag känner en enorm sorg över detta. En sorg över att tiden jag älskar mest försvinner bort. Jag hoppas varje dag att det ska bli en fin dag eller kväll så att jag ska kunna skapa. Jobba. Filma. Fota. Mitt huvud och hjärta sprängs av idéer och visioner som jag inte kan förverkliga på grund av blåsten och kylan. Ja, jag är så beroende av vädret. Eller…kanske ska jag säga känslan. Jag är beroende av känslan för att skapa. Det är som två olika världar. Två olika dimensioner. En kylig, blåsig mulen kväll mot en stilla, solig, tyst kväll. Det går inte att skapa eller känna samma känsla. Inte ens när jag försöker. Det blir inte äkta.

Jag tittade på det här klippet från förra våren. Vilken lycka. En stilla sjö, solljus, värme, barfota på grusvägen. Myggor som dansar i kvällssolen och fåglarnas sång. Jag hade gjort vad som helst för att bara få lite av detta.
Nu är vi halvvägs in i juni och jag kommer inte ge upp hoppet om en magisk tid.

Lite nostalgibilder från förra juni.