stjärnorna – Jonna Jinton

Min vän i stjärnorna

Jonna — Wed, 13 Apr 2016 06:32:31 +0000

Det var inte längesedan som jag vandrade ut på kvällarna med stjärnorna och vintergatan som sällskap i mörkret. Nu är det istället det vackra vårljuset som lyser upp längs horisonten. För varje dag som går så blir kvällarna allt ljusare. Om en kort tid är det ljust dygnet runt.
När jag var ute och tittade på stjärnorna här om kvällen så insåg jag att det kanske var en av de sista kvällar som jag får se stjärnorna så klart som jag gjorde då. Utan minsta påverkan av det nattliga solljuset. När de lyser så starkt att det inte går att göra annat än att blicka upp och förundras.

Det känns underbart med den ljusa tid som väntar nu, men jag kommer också sakna stjärnorna. Under mina långa, kalla och mörka vintrar här i Grundtjärn, så har jag alltid hämtat så mycket kraft från att just blicka om mot stjärnhimlen. Det har blivit som en trogen vän som alltid berättar för mig att jag inte ska oroa mig för något, för allt som sker är ett mirakel i ett oändligt universum. Att det finns så mycket mer än det vi kan se och ta på och att jag aldrig ska vara rädd, för livet är ett ögonblick och det är värt att satsa allt på att göra det ögonblicket till något vackert, för det finns inget att förlora. Och när jag saknat ljus så har stjärnorna lyst upp i min tillvaro.
Jag kommer sakna stjärnhimlen och den mäktiga vintergatan som sträcker sig över hela himlavalvet. Jag kommer sakna alla kvällar och nätter som jag står under stjärnorna med frusna fingrar som fifflar med kameran i mörkret för att sedan känna lyckan i att ha fångat en bild på stjärnorna, precis så som jag önskade.
Jag vet inte om det var sista natten med en sådan här stjärnhimmel, men det är definitivt en av de allra sista. Och jag är glad att ett litet stjärnfall visade sig i mitten av bilden. Nu får vi önska oss något

Hoppas ni får en vacker dag mina kära vänner!

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)

Vinternätter under stjärnorna

Jonna — Sun, 17 Jan 2016 16:56:34 +0000

Tack för den fantastiskt fina responsen på mitt tidigare inlägg. Ni anar inte vilken otrolig glädje jag känner när så många uppskattar mina foton. Era ord går som alltid rakt in i hjärtat

Helgen har varit helt underbar och kylan håller fortfarande i sig. Men jag är så tacksam för varje dag som solen skiner och som jag får andas in den iskalla luften. Jag vet inte varför, men jag mår så himla bra av temperaturen som är ute nu. Det är något med den torra, klara luften. Och allt det vackra såklart. Stjärnorna, rimfrosten, de snövita granarna.

Jag har varit ute och fotat lite varje dag under helgen, under den korta stunden det är dagsljus. Men jag märker en otrolig skillnad redan nu. Nu börjar äntligen solen gå upp en ganska hög bit ovanför träden. I december hann den knappt upp innan den gick ner igen. Så nu har jag lite mer tid på mig innan mörkret faller.

Men att fota i skymning och i mörkret är ju något jag älskar också. Speciellt sista tiden då det var så otroligt vackra nätter med miljontals stjärnor och en liten månskära som lyst upp i natten. Med riktigt mycket kläder går det att njuta av en vinternatt med -30 grader ute. Det är så magiskt vackert på något sätt. Alldeles tyst och stilla.

Vedboden under stjärnorna i -30 grader.

Ute på skogsvägarna och flänger.

Det spelar ingen roll hur mycket tid jag redan spenderat av mitt liv tittandes upp mot stjärnhimlen. Jag blir aldrig trött på det. Varje gång blir jag lika fascinerad. Ja, jag tror till och med att jag blir mer och mer fascinerad ju äldre jag blir. Jag kan aldrig sluta att älska stjärnhimlen.

Ute och går i Grundtjärn en vacker vinternatt.

Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer

Jonna — Thu, 27 Aug 2015 15:44:59 +0000

I början av sommaren brukar jag alltid vilja att tiden ska stanna, och jag nästan räds inför att sommaren och de ljusa nätterna ska ta slut. Men varje sensommar så ändras det och plötsligt så känns det som jag gärna tar emot hösten och de kallare årstiderna med öppna armar. Det är för att jag inser att varje tid har sin egen magi på något sätt.
När det blir kallare, så får jag elda i vedpannan och tända ljus. När sommarens växtlighet dör så får jag uppleva en färgexplosion. Och när mörkret faller så vaknar stjärnhimlen och norrskenet till liv. Allt som försvinner öppnar upp en dörr mot något nytt.

I natt sprang jag ut i min morgonrock och stövlar och beskådade ett norrsken som täckte hela himlen. När jag stod där och blickade upp mot himlavalvet så insåg jag att jag haft en helt magisk sommar, men att det också väntar en helt magisk vinter.

Natten och stjärnorna

Jonna — Tue, 09 Sep 2014 20:45:12 +0000

När natten faller och allting somnar vaknar stjärnorna till liv och i drömmarna flyger vi bland stjärnstoft och planeter. Om natten vaknar vi på riktigt.

Under stjärnorna

Jonna — Fri, 21 Mar 2014 20:47:44 +0000

Jag har varit ute i över en timma och tittat på den vackra stjärnhimlen som syns denna fina fredagkväll. Det har varit få stjärnklara nätter under vintern, så jag glömmer nästan bort hur fantastiskt det är emellanåt. Blev alldeles häpen när jag gick ut förut och såg upp mot himlen. Det är så mäktigt och vackert att jag bara vill gråta.

Stjärnhimlen i kväll

Med mörkret kommer stjärnorna

Jonna — Thu, 15 Aug 2013 23:04:03 +0000

I natt är det första natten som jag verkligen kan se stjärnhimlen igen. Helt klar himmel och tillräckligt mörkt för att se en hel del stjärnor. Så vackert. Jag älskar de ljusa nätterna i juni och juli, men att se stjärnhimlen är också något alldeles underbart. Jag klädde på mig varma kläder och gick ut en stund för att titta på stjärnorna och fota. Jag fick se ett litet, litet norrsken också! Lyste lite svagt grönt en stund men det försvann ganska snabbt. Fint var det i alla fall

Månen i kväll

Det mörker du ser, gör att stjärnorna märks lite mer

Jonna — Fri, 26 Aug 2011 13:16:33 +0000

Hej på er kära läsare!
Det är är en regnig, men vacker förmiddag här i Grundtjärn, och jag har spenderat morgonen vid arbetsbänken. Men så fastnade jag stund vid datorn och lyckades snubbla in på en länk som fick mig att åka en mycket känslofylld berg och dalbana. I en timma vankade jag fram och tillbaks i köket och var alldeles upprörd, och samtidigt kände jag mig riktigt mesig som blev upprörd över något så litet. Men tro det eller ej, så är jag väldigt känslig när det gäller vissa saker. Jag kan vara hur lycklig som helst, men ett litet hårt ord riktat mot mig kan få mig att gå i tusen bitar. Jag är känslig som en porslinsdocka, som en tant en gång sa. Jag tar åt mig väldigt mycket, speciellt om det är något negativt. Det är ju verkligen dumt att man är sådan, men jag tror jättemånga av er kan känna igen sig i det. Det är nog ganska mänskligt att av tusen positiva ord ta åt sig mest av ett enda negativt. Visst är det märkligt?

Men i alla fall, så gick jag runt i köket och mycket tankar flög i luften. Jag kände ganska snabbt ett starkt behov av att få skriva om det här, och få ner mina tankar till ord. Den här länken som jag pratar om, är en krönika i Västerbottens Folkblad skriven av Emma Lövgren, som handlar om just bloggande och där jag nämns ett antal gånger. HÄR kan ni läsa krönikan.

Om ni nu läst krönikan så förstår ni nog vad som fick mig att bli så berörd. Jag ser det nu som ett väldigt bra tillfälle att visa hur jag tänker om det här. För visst stämmer det som Emma skriver, att jag alltid är positiv om precis allting, och det verkar som om jag aldrig har några dåliga dagar eller stunder då livet känns extra tufft. Några har faktiskt sagt till mig ” Jonna…livet är ingen dans på rosor“.

Självklart förstår jag det, och självklart har jag lika mycket upp och nedgångar i livet som vem som helst. Speciellt det senaste året har varit otroligt tufft. Men även de dagar med mycket motgångar försöker jag vända om till något positivt. Om jag inte hade gjort det så hade det här året blivit tusen gånger jobbigare. Jag hade kunnat fokusera på det negativa och jobbiga när jag t.ex. skrev inläggen om när jag ägnade större delen av juni till att klyva ved, eller de kalla vinternätterna när plusgraderna här inne började närma sig minus. Men jag fokuserar istället på det som är positivt. Jag har också väldigt lätt för att bli jätteglad för “småsaker”.

Jag tror att hur man upplever världen och livet helt beror på hur man själv väljer att se på det. En fantastisk upplevelse kan för en annan upplevas helt annorlunda. Allt kommer inifrån oss själva. Oavsett vad som händer så tror jag att vi skapar vår verklighet genom hur vi själva uppfattar den.

Och ja, det stämmer också det som Emma skrev, att jag hejdlöst romantiserar livet. Jag är en romantiker. En stor sådan. Jag romantiserar det mesta i livet men det är också för att jag helt enkelt upplever verkligheten så, inifrån

Jag, en överglad hopplös romantiker