Foto: Hanna Persson // Allehanda

Det var min vän Elaine Callicoat i Junsele som hade anordnat en modevisning av hennes fantastiska samling vintagekläder. Vi var ett gäng bybor som var mannekänger och vi hade verkligen så roligt hela dagen! Trots att det började regna så vi fick gå in. Men det gick lika bra det!
Kläderna vi visade upp var från 30-talet till 80-talet. Ni som följt bloggen ett tag har säkert sett att jag skrivit om henne tidigare. Jag lärde faktiskt känna henne och hennes familj för exakt ett år sedan under “återvändarveckan” i Junsele, då de precis hade flyttat hit ifrån Stockholm.
Hennes man Mattias köpte ett foto av mig när jag hade utställning, och då tipsade han om Elaines vintagebutik. Och på den vägen är det!

Jag har sedan dess besökt den här fina vintagebutiken många gånger och köpt en hel del vackra gamla plagg som jag använder väldigt ofta. Bland annat klänningen jag hade på mig när jag hängde tvätt, den hade jag köpt här

Och den där blå klänningen som jag har på bilden ovan, den är från 30-talet och en av de vackraste klänningar jag någonsin haft på mig. Ni ska se tyget, det är sådär tungt och faller så fint. Jag köpte den såklart!

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Foto: Hanna Persson // Allehanda

En rosa klänning från kanske…40-50 talet?

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Jag fick äran att visa upp en gammal vacker bröllopsklänning. Och så fick jag ha en vacker pärlkrona i håret.
Medan vi visade upp kläder så berättade Elaine liten info om varje plagg. Många av kläderna vet hon vem som ägde och var personen bodde. Det är häftigt. De bär alla på en historia. Det är nog därför jag tycker om vintage-kläder. Både för att det är snällare mot miljön att återanvända, men också för att jag gillar att plaggen får nytt liv igen. De kanske har legat i en kartong i 50 år och så plötsligt, så får någon glädje utan dom.
Deras historia får fortsätta.

På lördag åkte vi iväg på en riktigt rolig logfest som min kompis Emil Källström och hans syster Karin Källström anordnar varje år. Nu var det många år sedan jag var där sist, men nu kändes det som det var dags igen. Temat var 1968!
Såhär såg vi ut strax innan vi begav oss iväg till festen. Jag tror aldrig jag känt mig så snygg och cool i hela mitt liv haha. Såhär hade jag velat klä mig lite oftare. Och jag kunde inte låta bli att skratta åt Johan. Han såg verkligen ut som en äkta hippie. Vad tycker ni om vår nya stil? haha.

Vi hade verkligen en jätterolig kväll! De där festerna är verkligen något speciellt. Roliga lekar, massor av dans och underbara människor!
Och nu är det ny vecka och väldigt, väldigt varmt. Jag älskar värme men jag måste erkänna att saker och ting tar mycket längre tid nu när det är så otroligt hett ute. Helst vill man bara ligga i skuggan någonstans och vila.
Nanook har det väldigt jobbigt nu med värmen. Han är väldigt känslig för varmt väder, och trots att han ligger i skuggan så är luften så varm. Så jag låter han ligga inne stundtals, för att det helt enkelt är för varmt ute.
Och 2-3 gånger om dagen tar jag ned honom till sjön så han får svalka sig. Jag tar mig ett dopp lite då och då, men föredrar att bada på kvällarna när Johan har kommit hem. Det är så mysigt att gå ned till sjön då och ta en kvällsdopp.

Har ni alla också lika varmt som här? Vilket märkligt år alltså. Först en extrem vinter, och sedan en extrem sommar.
Jag hoppas innerligt att det kommer rejält med regn snart, för att minska skogsbränderna. Vilken kris vi står inför nu, med torkan som gjort att våra djur inte kommer få tillräckligt med mat. Ush, vill knappt tänka på det.
Vill bara att allt ska ordna sig.

Jag hoppas i alla fall att ni mår bra allihopa! Tack för alla fina kommentarer!
Hoppas ni har härliga dagar ute i sommarvärmen!
KRAM 

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er 

Jag kände att jag ville skriva ett snabbt och kort inlägg och låta er veta att jag är inlagd på sjukhus sedan lördag natt. Några av er har ju sett mina stories på Instagram och fått en liten inblick vad som hänt. Det kommer ett längre inlägg sen men vill först och främst bara att ni ska veta att jag mår bra.
Jag fick ett plötsligt bortfall av halva mitt synfält i lördags kväll. Saker och personer som befann sig i mitt högra synfält försvann ur bilden, samtidigt som jag tappade känseln i mina armar. Det var en fruktansvärt otäck upplevelse och jag har nog aldrig varit så rädd förut.

Jag blev inlagd på intensiven samma natt och eftersom symptomen pekade på blodpropp så fick jag väldigt snabb behandling. Synen blev bättre igen bara efter några timmar. Sedan dess ligger jag inne för utredning av stroke. Och ja det känns helt overkligt att bara skriva den meningen. Det är mycket känslor i kroppen nu. Men samtidigt är jag så oändligt tacksam att det gick så bra som det gjorde. Jag har verkligen haft tur.

Jag fick permission från sjukhuset igår så att jag äntligen fick komma hem och sova i min egen säng. Men nu är jag tillbaks på Sollefteå sjukhus igen, och snart ska vi till Sundsvall för vidare undersökning. Han har tagit ledigt från jobbet hela veckan så att han kan köra mig och finnas där. Är så tacksam för det. Han är en ängel.

Jag har dessa dagar hållit på med ett större blogginlägg där jag berättat mer detaljerat om allt, men det tar så lång tid för mig att skriva då min syn fortfarande inte är helt återställd. Det blir så ansträngande för ögonen så jag måste pausa hela tiden. Så jag tänkte vänta med att fortsätta med det inlägget tills det känns bättre.

Men nu vet ni lite om vad som hänt, och att jag mår bra. Jag längtar tills jag kan skriva oavbrutet för jag har så mycket tankar och känslor kring det här som jag vill dela med mig av. Snart kommer allt bli som vanligt igen. Som sagt, jag är så tacksam att allt gått såpass bra.

Och tack för alla fina meddelanden, kommentarer och mail som skickats under dagarna. Det värmer så i hjärtat 

Vi hörs snart igen. Ta hand om er!
Tack för att ni finns  Kramar

Ganska snabbt kände jag att det var en sådan där typisk dag när allting liksom tycks gå fel. Jag vaknade med en stressklump i magen.
Men jag kände ändå att jag ville fortsätta filma eftersom jag tror vi alla kan känna igen oss i dessa dagar. Ibland är man inte på topp helt enkelt. Men det är ju kontrasterna i livet som också gör det fina stunderna ännu bättre.
Däremot så vände min jobbiga dag när jag tog en time out för att åka och hälsa på Stjärna istället. Det stunden lever jag fortfarande på.
Ni kommer säkert förstå varför om ni ser videobloggen. Kan inte förstå att det ens är möjligt att en ko är så kärl

Jag tänkte visa er lite bilder till detta inlägget också men jag mår så illa av att sitta med datorn i bilen så jag lägger endast upp videobloggen nu haha. Men nu önskar jag er en UNDERBAR helg så hörs vi snart igen. Tack för allt ni ger. Kramar 

Så här kommer den, en 14 minuter lång video från min resa norrut. Hoppas ni gillar den! KRAMAR 

När jag körde mot bergen i morse blev jag alldeles tagen av hur vackert det var. Aldrig tidigare hade jag sett sjön ligga spegelplank mellan de majestätiska bergen som lystes upp av solgula träd. Jag som innan bara varit här under vinterhalvåret fick verkligen en helt ny upplevelse av denna plats.
Så det blev en lång dag, från morgon till kväll. Jag la mesta fokus på att filma till mitt lilla projekt, men försökte ta lite bilder emellanåt också. Som jag skrev igår så kändes det nästan jobbigt ibland, för jag ville vara överallt samtidigt. Jag kunde inte begripa hur jag någonsin skulle kunna ta mig hem igen, utan att någon måste komma och släpa mig härifrån. Så vackert var det.

Och tiden, den bara sprang iväg, och jag insåg sedan att jag varken ätit eller druckit kaffe under hela dagen! Jag har varit så inne i projektet och så uppslukad av allt det vackra runt omkring mig att jag inte kunnat tänka på annat. Det är verkligen ett bevis på att jag har roligt, haha.
Jag drack i alla fall mycket av det godaste vattnet man kan tänka sig, direkt från en iskall fjällbäck.

En printscreen från ett filmklipp.

När mörkret lade sig befann jag mig högt uppe på ett berg och jag förvånades över hur fort det blev mörkt. Jag skulle filma några sista scener med det sista av ljuset från himlen men insåg sedan att det blev svårt att hitta ned igen. Jag brukar inte vara mörkrädd, men kände mig just då lite obekväm, så jag ringde Johan och bad honom berätta om sin dag och vad han ätit till middag medan jag famlade ned för berget. Det kändes tryggt.

När jag kom tillbaks till bilen igen kände jag en sådan lättnad. Och en väldig glädje över att jag faktiskt tog mig upp på berget trots att det redan hade börjat skymma. Ofta när jag är ute och fotar eller filmar så hamnar jag i situationer där jag måste pusha mig själv för att få till det resultat jag vill. Det tar ibland emot att göra vissa grejer. Det kan handla om pusha mig själv till att orka göra det, eller att våga göra det. Ibland både och.
Efteråt får jag alltid ett glädjerus om jag faktiskt gjorde något som jag först tvekade inför.

Printscreen från ett filmklipp.

Nu är jag tillbaks på hotellet igen och har nyss ätit lite nudlar och kollat igenom allt material från dagen. I morgon är min sista dag här, innan jag beger mig av mot nya vidder.

Vill bara säga TACK för alla era fina kommentarer. Det känns så trist att jag inte haft möjlighet att svara er något nu när jag är på resande fot. Men jag anar att ni nog förstår. Jag läser i alla fall allt ni skriver, och det gör mig så glad. Det är alltid så roligt att få dela mina resor med er!

Sov gott allihopa! Kram på er 

Men nu är jag hemma igen. Och i går kändes det äntligen som jag fick lugn och ro att landa.
Jag spenderade största delen av söndagen ute i skogen. Det var en märklig känsla att gå ut i skogen igen med kameran över axeln.
Det känns så längesen sist. Men vad härligt att få komma tillbaks till skogen och känna hur den omfamnar mig igen.
Det är så vackert med ljuset i oktober. Det är så försiktigt på något vis. Letar sig så fint in genom skogen och träffar några gulnade löv på ett litet träd och får det att lysa upp som guld.
Tänk att naturen kan skapa så vackra färgskalor. Utan att ens försöka. Det bara sker. Och det blir magi.
Nayeli är ute och jagar i höstljuset. Hon har blivit så rund och frodig igen. Vinterpälsen gör sig redo för kallare tider.
Efter min härliga skogspromenad mötte jag upp med min gammelmorbror Tage som var ute och höll på att klyva nästa vinters ved. Jag frågade om han trodde att det var försent att plocka lingon, eftersom det varit flera minusgrader senaste nätterna. Men han trodde att det fortfarande gick att plocka, så jag fick låna en plockare och begav mig sedan ut i skogen en sväng igen för att plocka lingon, så jag kunde fylla på med lite lingondricka och lingonsylt inför vintern.
Jag älskar att plocka lingon. Det går så fort! Det tar inte lång tid innan man fyllt en hink om man är på rätt ställe.
Det var så skönt att komma ut i skogen och plocka bär. Jag har verkligen sett fram emot oktober. Jag har tänkt att saker och ting kommer lugna sig nu. Just september var ju den mest intensiva tiden jag någonsin varit med om. Så oktober tänker jag blir lite lugnare. Ett lugnare tempo.
Vilken lycka att få bo intill skogen, och bara kunna gå ut en söndagseftermiddag och plocka bär och tanka sig full av ny energi. Jag är glad att lingonen inte hade frusit sönder än. Söndagkvällen ägnade jag åt att koka flera liter saft, så nu har vi så det räcker ett tag.

Hoppas ni hade en jättefin helg allihopa! Stor kram på er 

NU tänkte jag visa lite bilder från den häftiga gala-kvällen, Finest Awards 2016, på Café Opera i Stockholm. Precis som jag anat så var det som att för en kväll få uppleva en helt annan värld. Jag var beredd på att det skulle bli något jag aldrig tidigare ens varit i närheten av men istället för att bli nervös över det så bestämde jag mig för att njuta av varje sekund fullt ut. Och det gjorde jag verkligen. Det blev en kväll som jag kommer minnas för resten av livet.
Jag och Johan innan det var dags att gå in på galan!
Vi mötte upp med Linda utanför Café Opera. Jag hade bästa tänkbara sällskapet!
Ingången till Café Opera. Det var första gången som mina fötter fick gå på röda mattan. Det kändes roligt!
Väl inne så var det mingel i någon timma innan själva galan drog igång. Det var fullt med folk och vi bjöds på god champagne och gick omkring och hälsade och lärde känna några nya människor.
Vi fann en ny vän i den härliga Louise Nordahl som bland annat är en grym imitatör! Vi blev som ett litet gäng som höll ihop en stor del av kvällen.
Dags att ta plats inne på galan. Såååå spännande!
Det var den fantastiske Daniel Paris som ledde galan och han bjöd på många skratt med sin härliga personlighet. Han och Ida Warg som vann årets träningsblogg var för övrigt med i TV4 nyhetsmorgon i går efter galan och Daniel pratar lite om mig där. Blev SÅ glad. Ni kan se klippet HÄR.
Det var ett pris för varje kategori som skulle delas ut, och när det var dags för Årets Inspiratör så trodde jag nästan att jag skulle svimma av nervositet. Men ÅHH vilken glädje när Anita Schulman ropade upp mitt namn!!
En bild lånad från Finest.se. Här stod jag och tackade alla som röstat. Jag önskar ni fått höra på det, eftersom det var just NI mina älskade läsare som jag tackade. Om ni vill se fler bilder från de andra lyckliga vinnarna så kan ni gå in HÄR.
En väldigt lycklig stund!
Galan avslutades med att själva Arne Weise kom in på scenen! Han gjorde succé!
Sedan var det dags för den stora efterfesten! Jag fick ett drinkbord på VIP-hyllan med egen bartender dit jag fick ta med mina vänner. Oj oj säger jag bara. Snacka om att jag den stunden befann mig väldigt långt ifrån det jag vanligtvis är van vid. Det var verkligen fest där inne! Men även om det var så långt ifrån min egen värld man kan komma så hade jag superkul och bara njöt av att faktiskt få uppleva det.
Det var smockat med folk där inne!
Jag fick äran att träffa den här underbara människan som driver bloggen Knivlisa. Åh vad hon spred kärlek och glädje och hennes ögon glittrade som tusen diamanter.
Daniel Paris och Louise Nordahl.

Som sagt så var varje sekund av galan en helt ny upplevelse. Efterfesten var väldigt pampig och jag som knappt minns när jag var ute på krogen senast (många år sedan). Därför var det extra roligt, att få uppleva det tillsammans med min älskade Johan och med fina vänner. Att få ett eget drinkbord var ju också något helt nytt. Det serverades nya drinkar hela tiden och det var som gjort för att få en minneslucka hela kvällen haha. Men jag var väldigt försiktig och sippade på nästan samma drink hela kvällen. Det kan ju annars sluta illa om man inte är van att dricka såhär.

Jag tänkte visa er en liten videoblogg med små klipp från galan och efterfesten. Det blir en videoblogg där ni kommer se mig i en miljö ni aldrig tidigare sett mig. Men jag tycker det är roligt med kontrast. Nu i skrivande stund sitter jag hemma vid mitt skrivbord och med skogen och ängarna utanför fönstret igen, och kan med glädje titta tillbaks på dessa ögonblick från kvällen när jag vann Årets Inspiratör och fick fira på pampigaste vis.
När klockan var runt 1 på natten så kände jag mig nöjd med festandet och ropade genom den höga musiken till Johan “Nu tror jag att jag vill hem“. Han nickade och höll med. Så vi tog varandra i händerna och smet ut till en taxi som tog oss tillbaks till hotellet. Det var en underbar känsla att komma in i det tysta rummet igen. Vilken kväll. Vilken upplevelse! Jag kände mig så lycklig, nöjd och tacksam efter allting, och redo att fara hem till lugnet i Grundtjärn igen.
Nästa dag satt vi trötta på bussen och allting kändes helt overkligt. Tre intensiva, roliga och spännande dagar i en annan värld. En känsla av lättnad låg i luften och tanken på att jag snart skulle få komma hem igen kändes underbar. Jag tog upp telefonen ibland och läste era kommentarer på mitt inlägg och smågrät mellan varven. Jag hade lindat in priset i en tröja och försiktigt lagt ner det i min handväska. Vilken lycka att få komma hem med det guldskimrande priset till skogarna.
Och bredvid mig satt en sovande, underbar Johan. Mitt livs största vinst. 

Tack återigen, från djupet av mitt hjärta för att ni är så obeskrivligt fina och underbara. Massor av kramar och kärlek till er 

Idag stänger röstningen, och efter den här månaden så måste jag erkänna att det känns väldigt skönt. Jag känner mig lättad. Nu har vi gjort allt vi kan, och jag är tacksam bortom ord för ert otroliga engagemang och för att ni röstat på mig. Ni upphör aldrig att förvåna mig. Jag måste seriöst ha de snällaste och mest kärleksfulla läsare i världen. Ni vill verkligen att jag ska vinna, och det är det som är så himla fint. Jag blir på riktigt väldigt rörd av detta. Att ni hela tiden vill mig väl och vill att det ska gå bra. Jag är så evigt tacksam 

Idag har jag haft en sådan där lugn känsla, som att jag pustar ut efter ett långt äventyr. Det blir nog så också. Ett slags lugn lägger sig när jag vet att varken jag eller ni kan påverka längre. Det känns skönt, och även om jag fortfarande är nervös, spänd och förväntansfull inför galan nästa vecka så är jag så glad och tacksam över alla röster jag fått, alla fina kommentar och att bara ha blivit nominerad. Det känns stort. Och nu är det fredag, och en härlig helg väntar.
Vädret har också haft något sådant där konstigt lugn över sig idag. Små, små droppar och snöflingor som susat runt i luften och tunga moln och dimmiga skogar. Väldigt tyst. Knappt någon fågel som sjungit. Jag gissar att det beror på den kyliga luften. Men jag bestämde mig för att ta med mig kameran och en kopp kaffe ner till isen idag på eftermiddagen. Allt kändes ändå så vackert på något sätt, och jag tyckte det skulle vara ett fint avslut på denna fredag.
Isen ligger fortfarande tjock över sjön och den kommer nog ligga kvar ovanligt länge i år verkar det som, eftersom nätterna varit så kalla. -10 hade vi här om natten. Men jag har ingen brådska. Den får ligga kvar ett tag till om den vill.
En värmande kopp kaffe i handen blev ett mysigt kontrast till de kalla vårvindarna.
Jag älskar den här platsen. Det är så lätt att gå hit. Bara att gå över ängen och sedan har man hela sjön som utsikt och det här vackra gamla båthuset, vars tak jag suttit på många gånger, som ni säkert känner igen från några bilder. Kanske är det därför det håller på att rasa?
Och mitt absoluta favoritträd. Det som är dött men som ser så levande ut. Jag leker fortfarande med tanken på att om jag bara besöker det tillräckligt många gånger till så kommer det snart ta sig igen. Lite som man ska göra med blommor ni vet, att man ska prata med dom för att de ska växa sig starkare. Jag undrar vad det är för trädsort egentligen? Det har så vacker form och ser så mäktigt och starkt ut.

Nu vill jag önska er en riktigt mysig fredag och en underbar helg! Tack för att ni finns