Jag har spenderat senaste dygnet med att redigera min längsta video någonsin. Och innan dess tog det över tre dagar för mig att ens få fram vad jag ville säga. Jag gjorde ett flertal försök men känslorna tog över.
Senaste tiden har vi försatts i en väldigt jobbig situation som jag aldrig trodde att vi skulle behöva hamna i igen. Jag kunde aldrig ana att vi skulle behöva gå igenom samma sak. Samma fruktansvärda väntan och ovetskap. Samma känsla av att förbereda sig på att ta farväl av något man älskar så innerligt mycket.

Senaste veckan har jag känt mig förtvivlad. Har stundtals bara velat packa ihop och dra här ifrån eftersom jag egentligen inte vill spendera en enda dag mer åt att låta vår framtid ligga i någon annans händer. Vi har redan spenderat 7 år så.

För första gången bestämde jag mig för att berätta om detta i en video, och det blev en del utav en videoblogg.
Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att berätta. Jag skulle inte klara av att fortsätta göra filmer och låtsas som ingenting, när det känns som mitt hjärta brister mer för varje dag som denna väntan river upp gamla sår och gamla känslor.

Av erfarenhet vet jag att detta ämne är känsligt, vilket är förståeligt. Det finns både för och nackdelar. Men min förhoppning är helt enkelt att visa det här från vårt perspektiv. Hur det påverkar oss personligen…och naturen och djurlivet. Jag hoppas, att oavsett om man är för eller emot denna slags industri, att det i alla fall kan ge lite mer förståelse och kunskap för hur det drabbar både människor, natur och djur. Hur det ser ut på andra sidan av det som marknadsförs som bara grön energi.

Denna videon blev otroligt lång. Det började som en vanlig videoblogg, eftersom jag inte hade trott att det skulle bli så fasligt långt. För er som vill hoppa direkt intill den delen där jag berättar om denna situation vi hamnat i så kan ni spola fram till ca 12:05.

PS: Har precis upptäckt nu att någon vid namn Abbie startat en namninsamling för att kunna vara med och påverka.
Jag tycker det är så OTROLIGT fint gjort. Blir alldeles varm i hjärtat. Jag själv har knappt tänkt tanken eftersom det känts som att det inte är någon ide.
Men hade aldrig kunnat föreställa mig att det på så kort tid kunde komma in flera tusen namnpåskrifter!

Vill ni skriva på listan så kan ni göra det HÄR.

TACK! 

Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer på förra inlägget! Ni är bara för underbara 
Hoppas att ni fått en härlig start på den nya veckan! Kram på er!

Jag gick hem och öppnade sedan det inslagna paketet. Där i låg en film, med en titel så vacker att den direkt gick rakt in i mitt hjärta och skapade en reaktion som jag inte var beredd på. Jag blev tårögd, och ville helst bara fortsätta gråta en kvart. För att det var så vackert.

“Låt fjällvind blåsa hjärtat rent”

Det var en dokumentärfilm, som Pia själv hade gjort, när hon och hennes man gjorde verklighet av en dröm, och i två månader vandrade 80 mil genom Lappland. Från Fattmomakke i söder till Treriksröset i norr. Jag satt en lång stund och bara tittade på fodralet och läste titeln om och om igen. Det kändes som det fanns en mening med att jag skulle få den här presenten just denna dag, då jag själv precis fått reda på att jag skulle på en resa till Lappland, och uppleva Sveriges allra nordligaste vyer. Någon vecka senare tittade jag på dokumentären, och den berörde mig djupt. En sådan ärlig berättelse från deras vandring, med både med och motgångar. Och vackra möten med samer och andra fjällfolk. Jag kunde känna igen mig så mycket, från vandringen jag gjorde för två år sedan, då jag gick 11 mil från Nikkaloukta till Abisko. Det går inte ens att jämföra med Pia’s vandring, men ändå så var det så många scener som fick mig att känna att jag nästan var där. Vyerna, matlagningen på gasköket, kylan, vindarna, de tyngre dagarna och de lyckliga stunderna som tar andan ur en. Den väckte en ännu starkare längtan i mig.
En längtan efter fjällvärlden.

Den vackra titeln kommer från en dikt som är skriven av den samiske poeten och slöjdaren Paulus Utsi (1918-1975). Inte bara titeln fick mig att bli rörd till tårar. Hela dikten är så vacker och rör något väldigt djupt i hjärtat på mig. Och enligt mig, så bär den på en sanning lika ren som det forsande vattnet i fjällbäckarna.

Naturen har en läkande effekt på oss människor. Det är en övertygelse jag haft så länge jag kan minnas. Vi är en del av den, och den en del av oss. Vi hör samman. Det är när vi skiljs åt och tappar det där viktiga bandet till naturen som vi också tappar en del av oss själva. Vi försöker fylla tomrummet med annat istället, men det går aldrig att ersätta.
Dikten berör mig så starkt, eftersom jag verkligen känner hur naturen kan tvätta bort våra negativa tankar och känslor. Hur den kan få oss att blomstra och plötsligt uppskatta sådant vi aldrig tidigare lagt märke till. Hur det kan få oss att känna oss lätta som vinden. Jag tror de flesta kan känna igen sig i hur en stund ute i naturen kan få en att sänka det inre tempot och verkligen landa. Som att bli pånyttfödd, och hitta ny livskraft.  Det är därför jag flyttat hit, för att kunna ta del av det där dagligen. För att få känna naturens helande, som jag behöver för att må bra.

Låt fjällvinden smeka kinden
Låt regn skölja ansiktet
Låt fjällvind blåsa hjärtat rent
Kom och se Lekfulla ljuset
Och lysande Himmelsstöttan
Kom, lek med fjällvind

Var inte rädd. Ge dig iväg långt
Var inte rädd. Vind visar väg!
Låt fjällvinden smeka kinden
Kom!

Under hela resan så bar jag med mig dikten i hjärtat. Jag hörde den i huvudet medan jag vandrade längs fjällen under nätterna. När jag kände mig rädd, och när det mäktiga landskapen nästan tog över, så fann jag trygghet i dikten. Den låg där i bakgrunden som en vacker melodi. Den fick mig att känna hur jag verkligen lät fjällvindarna blåsa mitt hjärta rent.

Jag gjord en liten film av några av de klipp som jag filmat under resan. Så det här blir som en liten förhandstitt till den lite längre filmen jag senare kommer att göra.

Vill passa på att önska er en underbar helg allihopa  Kramar i massor!

Idag stänger röstningen, och efter den här månaden så måste jag erkänna att det känns väldigt skönt. Jag känner mig lättad. Nu har vi gjort allt vi kan, och jag är tacksam bortom ord för ert otroliga engagemang och för att ni röstat på mig. Ni upphör aldrig att förvåna mig. Jag måste seriöst ha de snällaste och mest kärleksfulla läsare i världen. Ni vill verkligen att jag ska vinna, och det är det som är så himla fint. Jag blir på riktigt väldigt rörd av detta. Att ni hela tiden vill mig väl och vill att det ska gå bra. Jag är så evigt tacksam 

Idag har jag haft en sådan där lugn känsla, som att jag pustar ut efter ett långt äventyr. Det blir nog så också. Ett slags lugn lägger sig när jag vet att varken jag eller ni kan påverka längre. Det känns skönt, och även om jag fortfarande är nervös, spänd och förväntansfull inför galan nästa vecka så är jag så glad och tacksam över alla röster jag fått, alla fina kommentar och att bara ha blivit nominerad. Det känns stort. Och nu är det fredag, och en härlig helg väntar.
Vädret har också haft något sådant där konstigt lugn över sig idag. Små, små droppar och snöflingor som susat runt i luften och tunga moln och dimmiga skogar. Väldigt tyst. Knappt någon fågel som sjungit. Jag gissar att det beror på den kyliga luften. Men jag bestämde mig för att ta med mig kameran och en kopp kaffe ner till isen idag på eftermiddagen. Allt kändes ändå så vackert på något sätt, och jag tyckte det skulle vara ett fint avslut på denna fredag.
Isen ligger fortfarande tjock över sjön och den kommer nog ligga kvar ovanligt länge i år verkar det som, eftersom nätterna varit så kalla. -10 hade vi här om natten. Men jag har ingen brådska. Den får ligga kvar ett tag till om den vill.
En värmande kopp kaffe i handen blev ett mysigt kontrast till de kalla vårvindarna.
Jag älskar den här platsen. Det är så lätt att gå hit. Bara att gå över ängen och sedan har man hela sjön som utsikt och det här vackra gamla båthuset, vars tak jag suttit på många gånger, som ni säkert känner igen från några bilder. Kanske är det därför det håller på att rasa?
Och mitt absoluta favoritträd. Det som är dött men som ser så levande ut. Jag leker fortfarande med tanken på att om jag bara besöker det tillräckligt många gånger till så kommer det snart ta sig igen. Lite som man ska göra med blommor ni vet, att man ska prata med dom för att de ska växa sig starkare. Jag undrar vad det är för trädsort egentligen? Det har så vacker form och ser så mäktigt och starkt ut.

Nu vill jag önska er en riktigt mysig fredag och en underbar helg! Tack för att ni finns 

Bloggkommentatorerna skrev ett inlägg igår och uppmärksammade filmen. Det kändes fantastiskt roligt! Hoppade runt av glädje när jag såg det. Och i fredags uppmärksammades min förra luciafilm i Panelen (webb-tv. Spola fram till 10:50) på Allehanda. Deras tema handlade om just lucia och i fredags hade ju inte min nya film kommit ut än. Men den fick väldigt fint betyg och jag nästan smälte när jag lyssnade på allt fint som sades om mig, filmen och bloggen.

Så jag känner mig så glad och tacksam nu. Precis som förra gången jag gjorde en luciafilm har jag fått så otroligt mycket tillbaks av alla ni läsare. Tack från hela mitt hjärta!