Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! 

Mitra hade ju hoppats på att SVT skulle köpa dokumentärfilmen, men de var inte intresserade, vilket gjorde att hon fick kämpa så otroligt mycket med att få den klar. Jag är så full av beundran över hennes driv att slutföra projektet helt på egen hand. Jag vet att det ligger så mycket jobb och slit bakom detta. Under lång tid nu har vi väntat på att den skulle kunna gå att hyra eller köpa online, och nu är det alltså möjligt.

En hel timmes dokumentär som spelades in under 2014 och som handlar om mitt liv här i Grundtjärn. Allt från min bakgrund, min livssyn, till mitt liv bakom bloggen och kärleken till byn och mina rötter. Som jag skrivit innan, så finns det ingen som jag tycker fångat mitt liv och mig själv så bra som just Mitra. Med henne kunde jag vara helt mig själv. Hon kunde ibland sitta långa, långa stunder tyst framför kameran och bara låta mig prata. Eller låta mig vara tyst. Hennes tålamod, kreativitet och hennes stora hjärta har verkligen berört mig. Jag är så tacksam för filmen hon gjort.

Här kan ni se en kort TRAILER från dokumentären // Here is a short trailer from the documentary

Om ni vill se dokumentären så finns den här på Vimeo att hyra eller att köpa.  Att hyra kostar 48 kr och att köpa den kostar 72 kr. Om man hyr den kan man se på den i 24 timmar. Den är såklart på svenska, men har engelska undertexter så att även följare från andra länder ska kunna se den. Skriv gärna en kommentar om ni har några funderingar eller behöver hjälp med hur ni genomför köpet. Men det ska inte vara några konstigheter. Man kan betala med kort eller Paypal, precis som när man hyr vilken film som helst på nätet, eller köper något via en webshop.

ÅHH, det känns så spännande nu när ni äntligen kan få se den. Både nervöst och pirrigt. Precis som jag kände när jag satt i biosalongen sist och undrade vad alla människor skulle tänka när dom såg den. Det är ju ändå en väldigt speciell känsla att ha fått en hel timmes dokumentär gjord om sig själv och sitt eget liv. Men också, vilken gåva jag fått av Mitra. Jag är så obeskrivligt tacksam för att hon fångat ögonblick ur mitt liv som aldrig kommer att komma tillbaks igen.
Jag hoppas ni tycker om den och att ni får en ännu bättre bild av mitt liv här i Grundtjärn efter att ha sett den.
Om några av er kommer att vilja se den ikväll eller under helgen (eller när som helst för den delen), så vore det superkul om ni ville lämna en liten kommentar efteråt om vad ni tyckte! Jag hoppas såklart ni kommer tycka om den och att ni får en mysig filmstund!

Som sagt, säg till om det är något ni undrar över med själva köpet så ska jag försöka hjälpa till så gott jag kan!
Nu önskar jag er alla en helt fantastiskt fin helg! KRAM PÅ ER! 

Hej på er allihopa!

I mitt senaste inlägg så var ju jag på Sollefteå BB och ockuperade tillsammans med Stefan Sundström. En oförglömlig dag! Stefan har ju som sagt engagerat sig enormt mycket i debatten, och för ca en månad sedan skrev han en låt som handlar om just nedläggningen av Sollefteå BB, som han kallar för “BB blues“. En helt fantastisk låt och text! De spelade upp den några gånger under ockupationen i onsdags, och jag sjöng gladeligen med. Det var då vi kom på den brillianta idén att sjunga den ihop! Så i lördags träffades vi hemma hos mina vänner Åsa och Arvid i Näsåker, och spelade in låten i deras kök!

Ni kan ju bara tänka er hur förbaskat STOLT och glad jag var över att få sitta där bredvid Stefan och sjunga! Vilken dröm alltså. Det kunde jag ju aldrig ana. Och det betyder extra mycket eftersom låten dessutom handlar om något som står mig väldigt varmt om hjärtat. Så, från mig och Stefan (och lite Malte också), här kommer BB BLUES!

ENJOY! 

Men den känslan när vi kom upp till fjälls igen kommer jag aldrig glömma. Det där “flowet” infann sig igen. Vädret blev bra, och nu har jag fotat hela, hela dagen till mörkret lade sig. Jag är så tacksam. De här två senaste dagarna har varit så fruktansvärt jobbiga. Ni vet när man vill leverera bra och man inte riktigt hittar rätt väg dit. Man tänker för mycket. Oroar sig för mycket. Och mitt i allt sorl så hör man inte hjärtats röst som alltid vägleder. Men det ordnade sig tillslut. Jag var bara tvungen att lära mig två saker.
Att aldrig lita på väderprognoser igen, och att aldrig ge upp.

Jag satte mig på fjället i kväll efter många lyckade fotograferingar och tackade Stekenjokk för hjälpen. Ett lugn liksom la sig i själen. Jag andades ut.
I morgon blir det en tidig fotografering till, innan vi sedan beger oss hemåt igen.
Sov gott mina älskade läsare, och tack för alla superfina kommentarer på förra inlägget. Ska ta igen lite och svara er när jag kommer hem igen 
Kramar på er!

Det finns en hel del klipp ute nu med folk som tittat på mina kulningsfilmer och själva börjat kula, och det gör mig så himla glad! Det finns ett klipp som jag gillar allra mest och som verkligen berörde mig i hjärtat. Det är den här autistiske pojken Drake från Canada som älskar videon med min första kulning i vinterskogen, och lärt sig att kula samma melodi. Det är så sött och så fint att jag nästan smälter

Drake kulning at the zoo. He lives for this, because he loves @jonnajinton ‘s video #ilovemyautisticson

Ett filmklipp publicerat av Greg James (@sacrdandprofne) Jun 19, 2016 kl. 2:03 PDT

Älskar att se glädjen i hans ögon när han kular. Det syns verkligen att han tycker det är roligt. Och dessutom är han så otroligt duktig på det! Han härmar så himla bra. Åh, vilken underbar liten själ. Önskar jag fått höra honom i verkligheten!
Har även passat på att städa lite idag. Har varit rörigt här hemma ett tag nu eftersom jag inte haft tid till städning. Men åh vad det känns skönt när man äntligen tagit tag i dammsugaren och orkat sig ut med alla mattor. Det blir som att byta luft i hela huset. Nu kan jag andas här inne!

Vill återigen passa på att tacka er för allt fint ni skrev igår! Ni anar inte hur glad jag blir!! Nu ska jag strax dricka en kopp kaffe och jobba klart med det sista för idag innan det blir dags att laga lite mat. Sen hoppas jag få lite tid i ateljén ikväll. Träramarna till mina 5 vintertavlor har kommit så nu vill jag montera klart dom så fort som möjligt.

Hoppas ni får en riktigt fin kväll! Kram på er

I en veckas tid har vi varit på resande fot, rymdstenen och jag. Vi har susat fram över ödsliga landsvägar och sett hur de djupa skogarna övergått till snövita fjäll. Jag har vandrat över dimmiga berg och känt fjällvindarna i mitt hår. Druckit vatten från Silverfallet och sett isen smälta i Torneträsk. Dansat på en bergstopp och tvättat mig i vilda forsar.

Jag har känt doften av nyutslagna fjällbjörkar och sett renar med nyfödda kalvar. Sjungit så det ekat över berg och dal, och lyssnat till vildmarkens viskningar. Jag har sett månen resa sig över Lapporten, och känt midnattssolen lysa i mitt ansikte.

Jag har gjort en resa, som tog mig till min längtan.

Jag visste redan innan att den här resan skulle bli något alldeles speciellt. Jag kände det på mig. Det bubblade inom mig när jag tänkte på att jag äntligen fick en chans att leva ut en dröm jag haft i flera år. En dröm om att sätta mig i en bil och bara köra norrut, utan varken tidsplan eller specifika mål. Som en vacker scen i en film. Köra mot friheten i gryningen och stanna på varenda plats som tilltalade mig.

Det var när jag fick förfrågan om ett samarbete med Hyundai och deras nya kampanj “Vad längtar du till?“, som jag bestämde mig för att göra verklighet av min dröm. Jag skulle få färdas i deras alldeles nya Santa Fe, för att ta mig till det jag längtade till, och dokumentera min resa med bilen och fota när jag upplevde just det som jag längtade till. Inte bara en drömresa, utan även ett drömjobb. En kombination av allt jag älskar.

Dagarna som jag nu fått uppleva ute i det fria har varit några av de bästa dagarna i mitt liv. Jag har fått vara med om så mycket vackert att jag nästan har svårt att få fram orden i skrivande stund. Jag blir rörd. Det är som om alla känslorna vill komma ut på en och samma gång. Ni som följt mig under resans gång har säkert märkt att de här dagarna har varit väldigt speciella för mig. Det har inte bara varit en resa till Norrbotten. Det har varit en resa i mig själv. En inre resa. 

Det konstiga är att trots att tiden gått fort och dagarna liksom nästlas in i varandra, så känns det som jag varit borta jättelänge. Det känns som jag varit med om så mycket. Sådana där stunder och ögonblick som egentligen knappt går att återberätta eftersom de är så simpla. Inget speciellt hände. Men känslan fanns där. Hela stämningen gjorde just den stunden till något alldeles oförglömligt. Och det kan handla om stunden när jag öppnade bildörren efter många mils resa och tog ett djupt andetag av frisk fjälluft. Eller när jag satt på en sten och såg hur ljuset ändrade sig i takt med att solen steg ovanför bergen. Efter dessa dagar är hela mitt hjärta fyllt av sådana där ögonblick som får mig att le bara jag tänker på det.
Mitt i alla vackra, stilla stunder, så har jag också jobbat hårt under både dagarna och nätterna. Jag tror sällan min hjärna gått i högvarv under så lång tid som den gjort under denna veckan. Det var så mycket som jag ville hinna med under resan, och samtidigt så kände jag mig så otroligt inspirerad av alla vackra landskap att det omöjligt gick att trycka på “av-knappen”.
Min huvudsakliga uppgift med resan var att göra ett fotojobb, och jag hade bestämt mig redan innan för att verkligen lägga ner min själ i att ta bra foton på bilen i olika miljöer. En riktigt utmaning, eftersom jag aldrig tidigare gjort något liknande. Men jag ville ändå försöka lägga min touch på det hela och verkligen försöka att få även bilbilderna att väcka känslor. Och jag upptäckte att jag kunde bli väldigt passionerad i att fota bilen i olika vinklar, ljus och miljöer.

Utöver fotojobbet, så fanns så mycket annat jag ville få ut av resan. Även om resan kom till på grund av samarbetet, så var ju också huvudsaken att jag faktiskt skulle få uppleva allt det som jag längtade till. Det här var ju en resa jag drömt om i flera år. Jag ville njuta av varje sekund och riktigt känna friheten i att vara på den plats jag var på. Att känna friheten i att susa omkring på vägarna, fri som vinden och få upptäcka nya platser.

Den känslan gav mig så mycket inspiration, vilket gjorde att jag samtidigt ville dela med mig av så mycket jag bara kunde till er. Jag fick tusen fotoidéer och tusen blogginlägg jag ville skriva. Samtidigt fick jag en filmidé som jag ägnade flera nätter åt att spela in. All denna inspiration bara öste över mig och jag önskar att jag hade kunnat pausa tiden så att jag fått ta en sak i taget. Men å andra sidan, så älskade jag känslan av att vara helt fullständigt uppslukad av alla visioner. Och samtidigt få ägna all min tid åt att bara vara kreativ. Inget kontorsarbete. Inga tider att hålla. Inget hus att städa. Ingen hund att gå ut med. Jag fick ägna all tid åt att uppleva, skapa och ta in. Det var en väldigt härlig känsla.
Och bilen. Min rymdsten, som jag kallat den för sedan första sekund jag såg den. Den väntade tålmodigt på mig medan jag stannade längs vägarna för att ge mig ut och fota, filma och uppleva. Sedan, när jag kom tillbaks någon timma senare, så var det så skönt att få sätta sig i bilen och värma mig. Jag brukade ta något att äta, medan jag lyssnade på radion, laddade kamerabatteriet och tinade upp. Älskade de stunderna. Som en vilopaus för att ladda upp inför nästa äventyr.
Det var just nätterna som lockade mig mest. Ljuset var alldeles magiskt och en dröm för en fotograf. Även om de soliga, varma dagarna mot slutet också var helt underbara så var det nätterna som satte allra störst avtryck. Sedan är det något med mig och nätter också. Aldrig känner jag väl sådan inspiration som på natten. Allt liksom kommer upp till ytan då.
Jag tyckte det var komiskt, eftersom jag bokat tre nätters rum på ett vandrarhem i Abisko, men aldrig sov där på nätterna. Jag hade det mest för att kunna få ladda kamerorna och datorn, och för att sova en stund på morgonen.
Hälften av tiden sov jag i bilen. Och även om det är skönare att få sträcka ut sig i en riktigt säng, så är det inget som slår att få öppna bagagelyckan på morgonen och blicka ut över denna utsikt. Att vakna till den friska fjälluften och höra vårfåglarnas sång.

Jag har alltid älskat att köra bil. Eller, inte när jag bodde i Göteborg. Då stressade det mig på grund av trafiken. Men att köra bil här hemma, på ensliga grusvägar genom skogarna, det är bland det bästa jag vet. Eller som vägen upp mot norr, som jag körde nu. Det var verkligen en drömväg att köra på. Lite trafik, bra vägar och vackra omgivningar. Då njuter jag verkligen av att köra. Jag har alltid upplevt det nästan som en slags meditation. När man kör bil kan man inte göra något annat, vilket gör att det blir avslappnande på något vis.  Tankarna flyger fram så lätt och jag tycker ofta att jag får så bra idéer. Som om jag ser allting klarare.
Och bilen jag fått köra under resan har ju verkligen gjort det till ännu en upplevelse. Det har känts så himla lättsamt att köra, trots att jag inte alls är van att köra sådana långa sträckor som jag gjort. Men det har gått så bra på alla sätt och vis. Som jag skrev i tidigare inlägg så har bilen varit som mitt hem och min trygga punkt. Bland det mysigaste stunderna under resan var när jag körde sent på kvällarna och nätterna och lyssnade på radion, sjöng med i låtar och samtidigt njöt av det vackra landskapen utanför fönstren. Jag kände sådan trygghet där inne, och jag älskade känslan av att inte behöva åka “hem” någonstans. Jag hade allt jag behövde i bilen.
Det är några som efterfrågat rutten som jag kört, så jag tänkte att jag skulle visa den här för er som är intresserade. Jag valde att köra inlandsvägen då många tipsat om att det är mycket finare upplevelse att köra just den vägen. Och jag tyckte verkligen det var en helt fantastisk väg. Jag började från Grundtjärn, sedan Junsele, Åsele, Vilhelmina, Storuman, Arvidsjaur, Jokkmokk, Stora Sjöfallets Nationalpark, Gällivare, Kiruna, Nikkaloukta och till sist Abisko.
Natten när jag körde mot riksgränsen minns jag extra starkt. Det var något mystiskt i luften, och dimman låg tät över fjällen. Jag kom till en plats med helt fantastiska vyer. Berg så lågt ögat kan nå. Det var något hisnande vackert. Och jag gillade tanken på att jag var vid Sveriges ände. Och det kändes som världens ände.
Den ser ut som en rymdsten på utsidan, och som ett rymdskepp på insidan. Den här natten var också alldeles magisk. Midnattssolens ljus lyste upp himlen i så vackra färger att jag nästan blev knäsvag.
Jag packade ut allt bagage (mycket!!) ur bilen för att kunna ställa kamerastativet och kameran i bagageluckan och ta den här bilden. Haha. Bara så ni vet 
Under de här dagarna har jag fått uppleva allt det där som jag längtade efter och drömde om med den här resan. Och mer därtill. Även om jag visste att den här resan skulle bli helt fantastiskt, så kunde jag aldrig ana att den skulle bli såhär. Varje dag har varit ett äventyr, och jag har fått styrt det precis som jag vill. Varje dag har jag fått känna den där känslan av frihet i att köra iväg i en bil utan att veta vart nästa mål blir. Jag har fått uppleva norra Sveriges hjärta och det är något jag kommer ta med mig för resten av livet.
Jag känner en djup tacksamhet över veckan som varit. Den kommer lämna spår efter sig. Vackra spår. Jag är så glad att jag fick möjligheten till att göra det här samarbetet som ledde till att jag fick åka iväg på min drömresa. Jag känner mig så upplyft av dagarna som varit, och jag får dessutom komma hem med hjärtat fyllt av vackra minnen. Det kommer nog ta ett tag innan jag landat i allt fint som jag fått vara med om.
Jag är också så överlycklig över att ni är så många som följt mig under resans gång. Det har verkligen varit SÅ roligt att få dela den med er. Ni har varit så otroligt engagerade och det har verkligen peppat mig! Ni skänker så mycket glädje. Om ni bara det visste. Så tack kära ni! Tack 

Om det är något ni undrar om resan så får ni gärna ställa frågor! Nu kommer jag ha mer tid till att svara på era kommentarer igen.
Kram på er 

Jag tror att vårkänslorna blossade upp lite extra mycket idag eftersom jag gick igenom bilder från förra sommaren. Åh…den här kvällen minns jag så väl. Jag hade klippt gräsmattan och trimmat och gjort jättefint ute i trädgården. När jag var klar plockade jag lite mynta från växthuset och gjorde te av det, med några droppar av honung. Sedan satte jag mig ute i trädgården och bara tittade ut över nejderna. Den känslan när man klippt klart gräset 
Och Nayeli…hon kommer verkligen leva upp igen när våren kommer. Under vintern vill hon nästan aldrig gå ut. Men på sommaren är hon ute nästan dygnet runt. Jag längtar tills hon får springa ute på ängarna och leva livet.
Midsommarblommor och känslan av att gå barfota ute. Vilken frihet.
Och alla dessa magiska stunder i skogarna som väntar nu till våren och sommaren. Stilla, mystiska skogstjärnar med dansade dimmor och tranornas läten som ekar i de ljusa vårnätterna. Åhh…även om det är några månader kvar och vi just nu befinner oss mitt i vintern (i alla fall vi i uppe i norr), så får jag en energiboost av att tänka på våren. Den kommer allt närmare och det gör att jag kan uppskatta vintern ännu mer på något märkligt vis.

Längtar ni efter våren? 

Ni som har läst min blogg länge har nog redan ganska bra koll på hur jag tar mina foton. Men bland nya läsare så är det här en fråga som kommer ganska ofta, så jag tänkte gå igenom lite snabbt igen hur jag gör när jag fotar mig själv.

För det är alltså inte någon annan som tar bilderna på mig, utan jag tar dom själv med hjälp av en fjärrutlösare. Vad jag vet så finns det att köpa till alla systemkameror. Det är som en en liten dosa man sätter i en ingång till kameran, och sedan har jag en liten fjärrkontroll i handen (med ca 80 meters räckvidd) som jag då kan trycka på när jag vill att kameran ska ta ett kort. Om man tittar noga på vissa bilder kan man se att jag håller den här kontrollen i handen. Men jag kan även ställa in på fjärrkontrollen om jag vill att den ska ta ett kort om t.ex 5 sekunder så att jag på vissa bilder kan trycka på den och sedan gömma undan den innan kortet tas ifall jag inte vill att den på något sätt ska synas.

Fjärrutlösaren jag har är en Hähnel Giga T Pro II, och kostade ca 950 kr när jag köpte den för två år sedan.

Fjärrutlösaren har varit en viktig del i mitt fotograferande i många år. Jag hade inte klarat mig utan den. Under två veckor nu så hade jag tappat min fjärrutlösare, när jag tog dom här bilderna. Jag hade råkat lagt den i det höga gräset bredvid gräsmattan när jag skulle fota min katt i trädet. Jag letade flera gånger men hittade den inte, förrän i söndags! Så alla bilder från 30 augusti fram till några dagar sedan fotade jag endast med självutlösaren i kameran. Det funkar det också, men det blir himla mycket springande fram och tillbaks och gör det ofta väldigt krångligt. Dessutom är det väldigt lättsamt med en fjärrutlösare när man fotar norrsken och stjärnhimlen, då kameran är så känslig för minsta rörelse.

När det där kaoset uppstår och jag har så mycket att göra att jag inte vet vad jag ska börja, så brukar jag ibland bara göra något helt annat istället. För att jag inte klarar av det. För att det känns som i vilken ände jag än börjar i så blir något annat lidande. Att bara strunta i allt är ju absolut den sämsta lösningen på det hela. Men jag känner mig själv vid det här laget och vet att jag har en tendens att göra just så.

Idag är en sådan dag då jag känner att jag tappat kontrollen lite. Jag har mycket att göra just nu. Jag borde sitta i verkstaden och jobba, jag behöver fota bilder,  mailinkorgen svämmar över och jag har en hel del pappersarbete jag borde sätta mig med. Och tusen andra smågrejer. Som att hämta ved. Eller bara gå ut med Nanook den stackarn. Han har inte fått mycket till långa promenader de senaste dagarna.

Så nu kom jag på mig själv att jag stod här, mitt i rummet, tittandes på min arbetsbänk. Bitandes på naglarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag börja med? Så kom den där känslan av att bara vilja stänga av ett tag.
Men NEJ! Jag får inte göra så. När saker verkligen börjar snurra på så vill jag inte att min enorma brist på organisation och struktur ska sabba allt för mig. För det har det gjort många gånger tidigare. Nej, nu ska jag verkligen ta tag i saker och i mig själv! 

Men snälla, har ni några tips? Jag är säker på att jag har bloggläsare där ute som är bra mycket mer strukturerande än mig. Hur gör ni för att få ordning när det händer mycket på en gång? Alla tips skulle vara guld värt! För nu vill jag lära mig att hantera många bollar i luften samtidigt, en gång för alla!

Ok, here we go!

• Jag njuter mest av mat när jag får äta den helt själv, och slippa prata med någon eller vara trevlig medan jag äter.

• Ibland när jag är jättetrött och vill ta en tupplur mitt på dagen men känner att jag inte borde göra det, så lägger jag mig på golvet en stund istället, för att få mindre dåligt samvete. Ungefär som att ”det är mindre skönt på golvet så då känns det mer okej att vila en stund”
  

  En gammal bild, men ungefär såhär

• Jag var barn väldigt länge. Jag lekte med käpphästar tills jag gick i 9:an, och byggde kojor tills jag nästan borde flyttat hemifrån. Jag hade speciellt en jättekonstig lek som jag höll på med tills jag var i övre tonåren, som jag ska försöka förklara lite kort. På somrarna lekte jag alltid med klädnypor och röda vinbär ute i trädgården. Det låter helt sjukt…men klädnyporna var som ett djur med en stor mun som åt vinbären. Men mina klädnypor (ett gäng på 4 som alla hade olika namn) försökte rädda vinbären från alla andra klädnypor. Lite som vampyrer som inte vill äta andra människor…typ. När några vinbär dog så gjorde jag skinnfällar av dem som jag torkade på små stenar (ööh?) som jag använde till plåster för vinbär som blivit skadade i kriget. (kriget mellan vinbären och klädnyporna). Det kunde bli väldigt blodigt ibland.

• Jag pratar oftast mer om jag är nervös i en social situation. Pratar innan jag hinner tänka efter, vilket ofta resulterar i att jag missuppfattar saker, missar skämt och blir ännu mer nervös just därför.

• Jag har ett enormt behov av att få vara själv. När jag är bland folk, med familj, vänner osv så kommer alltid en liten gräns när jag känner att jag behöver gå undan en stund. Ibland kan det räcka om jag bara får 10 minuter själv. Om jag t.ex sover borta eller är någonstans där jag inte kan få samma utrymme så måste jag gå ut, eller hitta någonstans att gå undan. Det är jättekonstigt. Men om jag inte får den där lilla stunden själv så känner jag mig alldeles kvävd och mår skitdåligt. Det har inget att göra med vilka människor jag är med eller vilken situation. Det är bara mitt behov av att få vara själv en stund.

• Jag har haft en piercing i tungan. Jag ville egentligen pierca mig i läppen men tänkte att det var smartare att göra det i tungan så inte mina föräldrar skulle märka något. Hade kvar piercingen i många år, tills jag råkade svälja kulan. Har även haft knallrött hår!
  

• Jag har lätt för att störa mig på saker som folk gör omedvetet. Jobbiga små ticks, eller rörelser som sker regelbundet. Som när någon t.ex ”piper i näsan”. Det kan förstöra hela min dag haha.

• Jag har ganska dåligt tålamod. Jag vill ofta att saker ska ske snabbt. Om jag får en impuls att göra något så vill jag inte vänta med det. Då kan intresset försvinna. Jag känner ofta stark passion för något under en kort tid och gör jag inget av det då eller inte ser några resultat eller måste invänta något så kan jag snabbt tappa tålamodet.
  

  Fort ska det gå!

• Jag är en extrem känslomänniska. Jag påverkas otroligt mycket av minsta lilla, vilket gör att jag både kan bli väldigt glad och väldigt ledsen väldigt fort. Jag är nog sällan bara något mitt emellan. Men för det mesta är jag glad och ibland när jag är bland folk så har jag svårt att dämpa min glädje. Ofta så tänker jag innan jag ska träffa folk ”Nu måste jag försöka ha lite låg profil och lugna ner mig lite. Vara lite mer eftertänksam och tyst”. Men det funkar aldrig, jag har svårt att kontrollera det. Jag blir ofta så glad, uppspelt och exalterad att jag själv känner att det blir ”too much”. Säkerligen andra också.
  När jag var ute och dansade med några vänner för något år sedan så kom en man fram och fråga om jag gick på ecstacy. Jag försökte förklara att jag bara var glad men han trodde mig inte. Ja… typ så extremt är det.

• En gång, när jag var ca 10 år så fick jag för mig att om man dricker såpbubblor så skulle det komma bubblor när man pratade. Så jag tog en hel mun från en såpbubble-flaska och svalde. Det var så extremt starkt att jag trodde jag skulle kvävas en sekund. Inga bubblor kom det dock.

• När jag gick i dagis i Göteborg, (samma dagis som jag stängde in en pojke i dockvrån och tvinga honom att gifta sig med mig), så fanns där en annan pojke som hette Oskar. Jag var livrädd för honom. Han var väldigt ”brötig” och gjorde mycket väsen, slog andra barn och gjorde sönder saker. En gång stängde han in mig i en stor leksakslåda ute på gården. Inte förrän jag blev äldre så förstod jag att hans namn var Oskar, och inte Åskar. Alltså, som i åska…att han var ett åskväder. Med blixtar och dunder. Perfekt namn för han. Man kan tänka så himla logiskt när man är barn alltså.

• När jag var liten så brukade jag alltid gömma godsaker hemma så ingen av mina bröder skulle hitta det och äta upp det. Som t.ex om vi hade oboy eller kalaspuffar eller något annat gott hemma, så gömde jag det bakom andra grejer i skafferiet så jag skulle få äta upp allt det goda helt själv.

• Jag var en riktig datornörd när jag var tonåring. Spelade mycket onlinespel som t.ex Tibia, World of Warcraft, Return to castle Wolfenstein, Aion, Battelfield heroes. Jag var grymt duktig på det också, både rollspel och skjutspel. Under de åren fick jag ofta höra ”spela inte så mycket datorspel, du kommer ångra dig när du är äldre”. Men jag kan ärligt säga att under högstadiet och gymnasiet när jag spelade som mest så hade jag jättekul! Mina bästa vänner hade jag online och det bästa som fanns var på fredagkvällarna när det äntligen var helg och jag satte mig vid datorn med en coca cola, loggade in på spelet och träffade alla vännerna som jag också pratade med i mikrofon samtidigt. Ibland träffades vi på riktigt också och lanade. Jag ångrar ingenting av alla dygn jag ”spelat bort på spel”. Det var en riktigt rolig tid och jag fick både minnen och vänner för livet. Dessutom lärde jag mig bra engelska och även spanska under dessa år.
  

Har ni någon rolig udda fakta om er själv att dela med er av?