Det här lilla stugan/boden kanske många av er känner igen? Den står ute i vår trädgård och förr i tiden var det byns kiosk. Sedan jag flyttade hit har den bara använts som förvaring av t.ex gräsklippare och verktyg. Och för två år sedan byggde jag och Johan en hundgård runt den, som vi sedan nästan aldrig använde. Och sedan dess har den stått här inburad och gjort sig bra som förvaring.
Jag har aldrig reflekterat över att den lilla boden skulle kunna användas till något annat, just eftersom den är så liten. Men allting är ju relativt.

Det var i onsdags förra veckan som jag och mamma gick runt på gården och tittade vart man skulle kunna ställa en barack. Ja, jag funderade på att göra ännu ett försök att kunna ha min studio och arbetsplats här hemma i Grundtjärn. Ni som följt bloggen vet ju att jag just nu har min studio i den vackra grannbyn Myckelgensjö i ett hus jag hyr där. Jag var så otroligt glad när den möjligheten kom upp eftersom jag snabbt behövde en plats att jobba på, och jag har nu hyrt huset i fem månader och spenderat många kvällar i min lilla inredda studio i ett av rummen.

Av lite olika anledningar har jag sista tiden känt att jag skulle må bättre av att kunna jobba här hemma i Grundtjärn. Dels har jag stundtals känt mig otrygg och det är något jag tyvärr inte kan skriva om mer här än. Men jag kan säga såhär; att vara offentlig kan ibland leda till vissa nackdelar.
Men sen, så har jag såklart hela tiden önskat att kunna ha allt på samma plats oavsett. Jag har insett att jag inte jobbar lika bra när jag måste planera vilka tider jag ska vara på olika platser. Jag kan inte planera när jag ska vara ute och fota eller när jag ska spela in musik eller när jag ska måla, eller när jag ska skriva blogginlägg. Den kreativa delen funkar allra bäst för mig när jag får låta det komma naturligt. Följa känslan och göra det jag känner för just i stunden.
Det är det jag är van vid, att ha allting nära så att jag kan ta kameran och springa ut en stund och sen sätta mig och skriva eller göra något annat.

Det här med att “åka till jobbet för att jobba tre timmar med ett visst projekt”, det funkar inte så bra för mig. Jag blir låst.
Och sen, jag har känt mig lite splittrad. Vart ska jag ha mina kameragrejer? Hemma i Grundtjärn eller i studion i Myckelgensjö? Om jag har min dator i Myckelgensjö så kan jag inte blogga hemifrån. Men den måste jag ha där i studion för att jobba med musiken.
Det har varit ett problem för mig länge. Det skär sig på så många vis och jag har fått så svårt att känna det där kreativa flowet.
Jag har behövt planera min kreativitet till vissa specifika tider, och jag kan inte det. Jag kan inte tvinga fram något. Det har jag verkligen lärt mig nu.

Min dröm har ju i alla år varit att kunna ta cykeln eller gå till min lilla stuga där jag jobbar. Att kunna ha mitt hem som bara hem, och min arbetsplats för mitt jobb. I det lilla huset skulle det finnas plats för allt. Studio, ateljé, kontor och kanske till och med en liten utställningssal där jag kan ha öppet vissa helger för folk att komma på utställning. Och en mysig liten altan där man kan sitta på morgnarna i solen med en kopp kaffe och planera dagen (drömmer stort!!). Den möjligheten har inte öppnats upp än, men är det något jag lärt mig efter alla år så är det att ta ett steg i taget.
Att se vad som finns just nu och göra det bästa av det.

Först och främst nu, så är det allra viktigast för mig att i alla fall ha en plats där jag kan spela in min skiva som jag jobbar med detta året. Och som tur är så är det till och med bra med ett litet utrymme för det, eftersom det blir bättre dämpad akustisk då. Så även om mina drömmar om min framtida arbetsplats är helt uppe i det blå, så kände jag att i denna stunden så har jag bara två kriterier för att jag ska kunna jobba bra. Att platsen är nära mitt hem (alltså här i Grundtjärn) och att det är tillräckligt stort för ett skrivbord och en stol. Då tänkte jag återigen att jag ska hyra en barack så länge och ställa ute på gården. Det får duga!

Jag och mamma gick ut och kollade vart den skulle stå, och det var då mamma sa “Men kiosken då, det är ju nästan som en liten barack!”
På en gång fick den lilla boden som ett helt nytt skimmer över sig. Från att jag nästan inte lagt märke till den så blev den plötsligt centrum i mitt universum.
Det kändes så rätt på en gång. Där ska jag ha min studio och arbetsplats! 
På en gång gick vi upp till mammas morbror Tage och bad han komma och titta på hur vi skulle göra med golvet, för det var väldigt gammalt och skadat och ett stort hål mitt i rummet. Efter hans råd åkte vi sedan på en gång till Sollefteå och köpte virke och allt som behövdes. Samma kväll rev vi upp hela golvet.
Alla var där och hjälpte till. Mamma, Johan och Tage, så det gick väldigt fort att komma igång.
Vi bestämde oss helt enkelt för att lägga ett helt nytt golv och göra ny trossbotten på de värsta ställena.
Tage kom med traktorn och lastade av virke som han hade och som jag fick använda för att lägga grunden till golvet. TACK Tage! 

Nästa dag var jag och mamma uppe tidigt för att fortsätta renoveringen av den gamla kiosken. Då var det dags att lägga själva “fingolvet”.
För varje planka som kom på plats blev det bara vackrare och vackrare. Och doften av trä. Så underbart!
När golvet var lagt ägnade jag resten av kvällen åt att sätta upp madrasser och hundratals äggkartonger på väggarna för att få ljudet riktigt bra för skivinspelningen. Dock satte jag upp dom en dubbelhäftande tejp som släppte nästa morgon så då fick jag spika upp alla igen haha. Nu sitter dom i alla fall!
Mamma var med och hjälpte till varje dag från morgon till kväll. Bland annat så gjorde hon iordning fönstren. Kittade om dom och skaffade två nya fönsterglas som var trasiga.
Jag målade fönstren på insidan.
Det känns så märkligt att det här faktiskt har varit en riktig kiosk en gång i tiden. Det här fönstret, som är det enda som går att öppna, var det som användes när man skulle handla här. Då stod man där ute och sa vad man ville ha. Haha, så mysigt!
Mamma som ju är född här i byn minns när hon va liten och stod här och knappt räckte upp till fönstret och köpte kola. Tänk vad tiden är märklig.
Det var ju över 50 år sedan nu. Och nu står vi här och gör ordning kiosken för att jag ska ha den som studio och kontor.
Johan ägnade varje kväll efter jobbet åt att fixa med nya vindskivor (alla är inte på plats ännu) och dra el. Vilken himla tur att jag har min alldeles egna elektriker!
Det blev långa dagar även för djuren. Nayeli som alltid ska vara med tog sig en liten tupplur i skuggan.
Exakt en vecka senare så var allting klart invändigt och jag kunde flytta in mina grejer! Nu väntar jag bara på att fönsterkitet ska torka så jag kan måla fönstren ute en gång till och sen ska vi upp med de sista vindskivorna. Visst ser det mysigt ut?
Och titta så bra det blev här inne! Allting fick plats! Och jag stortrivs verkligen. Igår morse satt jag här inne för första gången och jobbade, och idag är det min andra dag här. Jag myser ända in i benmärgen. Det blev SÅ bra!
Och vi lyckades till och med pressa in min fåtölj genom den lilla dörren, så jag fick plats med en liten myshörna också.
Det är inte illa att få till detta på 8 kvadratmeter.
Det känns fortfarande lite overkligt bra. Jag behöver bara gå några meter över gräsmattan för att komma hit. Och det ser så mysigt och välkomnande ut.
Jag kan ha med mig Nanook och han kan gå lös utanför, eftersom vi ändå är inne i en hundgård haha. Han har aldrig gillat att sitta i en hundgård, men nu när jag också gör det så stortrivs han. Så det känns så skönt att få vara med honom på dagarna också. Och dessutom har jag ju nu nära till Stjärna som går och betar på ängarna här i Grundtjärn på sommaren. Underbart! Allt jag älskar finns nära.

Jag tror att jag hittat en pusselbit nu som jag letat länge efter. Ja, jag kan inte riktigt förklara. Men det här känns bara väldigt, väldigt bra.
Vill verkligen tacka mamma, Johan och Tage som häjlpt mig så mycket så detta kunde bli klart så fort! 

Vad tycker ni om min nya arbetsplats?

Hoppas ni mår bra allihopa och att ni har en härlig vecka!
KRAM PÅ ER 

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte “Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min “granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.

Jag brukar stanna till varje natt och kliva ut på den leriga grusvägen och bara lyssna en stund. Känner luften som är både varm och kall samtidigt. Det är så stilla och tyst den här tiden innan allt vaknar till liv. Någon enstaka skogsduva hörs med sin dova sång en bit bort.
När jag ropar får jag bara svar av mitt eget eko.
Men den tystnaden är också så underbar. Även om jag tycker att tiden innan maj månad känns som en enda lång jobbig längtan, så är det också en tid för att bara låta lugnet vara sig själv en stund, innan stormen drar igång.
Snart är det sommar med sprudlande liv och rörelse.
Så nu njuter vi en stund av tiden mitt emellan.

Idag kommer största delen av dagen spenderas här inne framför datorn. Jag städade äntligen mitt arbetsrum igår, så äntligen känns det mysigt att sitta här inne igen. Senaste dagarna har jag suttit i köket istället eftersom jag rymt iväg från röran. Men plötsligt fick jag den där känslan av “get shit done” och röjde i stöket.

Så här ser det ut där jag sitter och jobbar om dagarna.
Nanook satt i köket och filosoferade. Det såg så lugnt och mysigt ut. Men några sekunder efter att bilden togs hörde Nanook en bil som körde genom byn och hoppade upp med frambenen på köksbordet för att titta ut genom fönstret, och välte ut koppen med kaffe över den nytvättade duken. Bleh.
Blev så glad när jag hittade min lilla varg när jag rotade i kameraväskan idag. Min maskot.
Jag fick den av min syster Jannike. Nej, hon är inte min biologiska syster, men jag kallar henne för min syster, för det känns så. Hon bor i Göteborg, så vi träffas vääääldigt sällan numera. Sist var 2011. Men hon är en nära vän till både mig och min mamma. När jag bodde i Göteborg så drömde både jag och Jannike om att ha en varghund. En blandning av varg och hund helt enkelt. Det var en sådan där romantisk dröm som säkerligen inte är lika romantisk i verkligheten. Men då fick jag den här lilla varg-valpen av Jannike. Sedan dess har jag haft den i min kameraväska. Den har legat där i 7 år! Den har följt med mig överallt. Dag ut och dag in. Över skogar och berg. Över atlanten och till andra sidan jorden. Och varje gång jag ser den när jag rotar i väskan för extra batterier eller något annat som ligger i det där lilla facket så blir jag så otroligt glad. Jag tänker att det är den är vargen som ser till att det blir bra bilder.
Och den här lilla ekorren hängde jag upp på väggen för ett tag sedan. Den gör mig också glad varje dag. Fick den i ett jättevackert brev från en läsare som heter Michelle, och är illustrerad av finskan Henna Adel. Den är så söt att jag inte kan annat än le när jag ser den.
I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Att resa-podden. Jag fick äran att träffa Annika och Lisa som skapat den här podden när jag var på Winter Workation i Åre för två veckor sedan. De driver båda två varsin reseblogg och startade tillsammans Sveriges första rese-podd! När vi sågs i Åre så passade de på att göra ett avsnitt där de intervjuar några av oss.

Så i det här avsnittet intervjuar det mig om bland annat glädjen i att resa inom Sverige och upptäcka platser på nära håll. Jag ger tips på min absoluta favoritplats i Sverige, och jag svarar också på frågan om varför jag inte skrivit så mycket om Göteborg, där jag växte upp.
De intervjuar också Jennifer Sandström som driver bloggen Forever Abroad, och hon berättar riktigt intressant om hennes upplevelser från när hon bott utomlands. Både med och motgångar. Vi får också otroligt bra och tänkvärda fototips från fotografen och resebloggaren Katarina som driver bloggen Äntligen Vilse. Vill ni lyssna på avsnittet så hittar ni det här. 

Nu ska jag ta mig lite lunch. Lite senare i eftermiddag ska jag åka och hämta min storebror Isac på flygplatsen. En stor del av familjen kommer samlas nu till helgen. Inte av ett bra skäl egentligen. Vi ska på begravning för min nära släkting. Jag mår verkligen så dåligt inför begravningen då jag vet att sorgen kommer slå mig som ett slag i magen. Men samtidigt känns det fint att få samlas allihop och finnas där för varandra i livets tyngre stunder.

Nu hoppas jag att ni får en fortsatt fin torsdag! Sänder en stor kram till er alla 

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig. 
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er 

Semestertiderna börjar ta slut, och jag kan ana svag förnimmelse av höstens ankomst, även om sommaren fortfarande är kvar nästan en månad till. Men det är som om jag börjar komma in i en annan fas. Även om sommaren på ett sätt känns mer intensiv än andra tider på året, så är det ändå något slags lugn över den. Och även om jag inte haft någon riktig semestervecka i år så har jag ändå tagit allt i ett lugnare tempo.
Men nu när vi börjar närma oss mitten på augusti och så är det som om jag mentalt börjar förbereda mig för “vardagen” igen. Lite som man kände när man var liten innan skolstarten. Men det känns på ett bra sätt. Lite som en ny början.

För att få igång känslorna av en nystart efter sommaren, så bestämde jag mig i förrgår för att göra en riktigt stort rensning i mitt arbetsrum. Senaste tiden har jag nästan inte velat sitta där inne och jobba, eftersom det varit så rörigt. Tung energi på något vis.
Men jag har liksom inväntat det där naturliga rycket man kan få ibland när kroppen nästan fylls av en stark instikt av att städa och röja. Den kommer inte så ofta, men när den väl kommer så är det som att min största passion i livet är att städa och göra fint. Jag blir stark som ett berg och kan bära möbler jag annars inte orkar. Och jag kan städa i flera timmar utan uppehåll. Jag kan slänga gammal skit som jag annars har svårt för att slänga därför att jag tänker “men åh..jag kan ju behöva den någon gång“.

Nu kom de där rycket i förrgår, så jag bara lät det komma till uttryck och röjde och möblerade om. Tre stora sopsäckar fyllde jag med skräp, och jag kan för mitt liv inte förstå hur allt det fick plats i arbetsrummet. Men nu sitter jag här och känner att jag kan andas igen. Varje gång jag städat ett rum som tyngt mig så inser jag hur viktigt det är att ha det fint runt om sig för att få saker gjort. För att kunna känna inspiration.
Tog lite bilder idag så att ni skulle få se hur det ser ut här nu. Jag möblerade om lite och ställde ut mitt skrivbord från väggen till mitten av rummet istället. Det blev så mycket härligare och kreativare känsla här inne då. Och dessutom köpte jag en ny skrivare här om dagen som redan nu förenklat mitt liv tusen, miljoner gånger. Min förra skrivare har varit trasig länge vilket resulterat i att jag var och varannan dag behövt springa med datorn hem till min mamma för att låna hennes skrivare. Men nu kände jag att det var dags att göra något åt det också. Ett nystädat arbetsrum och en fungerande skrivare, det behöver jag unna mig för att få en bra start nu efter sommaren. För att få lite workflow.

Jag ägnade mycket tid och eftertanke till hur jag skulle få rummet både fint, inspirerande och med mycket plats för att jobba. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Och det känns så luftigt nu om jag jämför med innan. Men det är inte konstigt när tre stora sopsäckar med skräp försvunnit härifrån.
Eftersom det är här inne jag sitter största delen av tiden när jag bloggar, redigerar bilder och gör annat jobb framför datorn, så är det viktigt för mig att jag känner mig inspirerad här inne. Att det är ett rum som får mig att må bra och som sätter igång kreativiteten. Det känner jag verkligen att det gör nu.
Finns det något mysigare än att ha en sovande hund under skrivbordet? Min tjocka lilla gris Jag minns att jag drömde om det när jag bodde i Göteborg. Att jag skulle ha eget företag och sitta och jobba hemifrån i min lilla stuga i Grundtjärn med en sovande hund som värmde mina fötter. Känns så häftigt när jag tänker på att det liv jag drömde om då stämmer ganska bra överens med det liv jag lever nu, även om jag då inte hade någon aning om vad jag skulle jobba med och hur det skulle vara möjligt. Jag är så tacksam att 6 långa år lett mig hiIgår satt jag i flera timmar och höll på med momsredovisningen till sena kvällen. Det hade jag aldrig börjat med igår om det inte vore för att det var så rent och fint där inne. Jag liksom fick en naturlig lust till att få ordning på papper och sådant som jag annars tycker är så fruktansvärt tråkigt. Men ett rent och fint arbetsrum gör att jag blir mer effektiv. Jag blev nästan klar med allt, och det kändes så otroligt skönt. Jag tände lite ljus och bara myste där inne.
Jag städade i min bokhylla också, och just denna mittenhyllan har jag fyllt med sådant som ligger mig varmt om hjärtat. Några viktiga böcker, bland annat några av Nicke Sjödins böcker. “På annersia” var den sista han gav ut innan han dog, och den tycker jag om så mycket. Och ett väldigt gammalt exemplar av en bok med John Bauers illustrationer som jag fick av min vän Lasse. Den boken älskar jag att bläddra i. Den tar mig till en annan värld. Och sen den vackra sagolika ljuslyktan från Wik & Walsøe, och en handgjord keramikhäst som jag fick av en bloggläsare vid namn Jenny som är keramiker, efter att hon lyssnat på min föreläsning i Kisa.
Jag tycker om att inreda med sådant som jag berörs av. Som väcker varma minnen och som får mig att hamna i en kreativ stämning. Är så glad för den stora städningen i arbetsrummet. Jag känner att detta verkligen var något som behövdes. Nu är jag redo för nya tag och alla de utmaningar som väntar till hösten.

Hoppas ni alla har en jättefin onsdag. Kramar i massor 

Det såg helt magiskt ut när månen gick ned bakom horisonten. Som en solnedgång, fast med månljus istället. Lite mer mystiskt, svagt ljus.

När jag kom in kokade jag lite mer kaffe och tände några ljus.

Och satt framför elden en stund. Det bästa jag vet är att släcka ner alla lampor i köket så bara ljusen och elden lyser upp. Då blir det så mysig stämning och varmt, fladdrande ljus.

Godmorgon allihopa  Hoppas ni får en bra start på dagen och en riktigt mysig fredag! Kram på er!

För från den stunden jag hamnade på platsen som jag älskade så tändes en eld upp inom mig, som jag aldrig tidigare känt. Den höll mig varm i de kallaste vinternätter och fick mig att aldrig ge upp. Den öppnade upp mina sinnen med en sådan kraft att det kändes som jag upplevde livet för första gången på riktigt. Dofterna, ljuden. Känslorna.
Den fick mig att våga tro på att nästa steg skulle veckla ut sig, trots att jag inte i stunden kunde se hur det skulle vara möjligt. Den fick mig att känna en magi så stark att den överröstade rädslan. Den fick mitt hjärta att vilja skapa.

Det finns en eld i oss alla som vill brinna av passion. Blås liv i den 

Jaja, nu ska jag inte babbla mer. Here we go!

Så här ser det ut när man kommer in i hallen. Nanook är dörrvakt!

Och här kommer vi in i köket, husets hjärta, där jag även har min vedpanna.

Och andra sidan av köket. Köksbordet och min absoluta favoritfåtölj.

Och här har vi mitt arbetsrum i anslutning till köket.

Här sitter jag t.ex just nu, när jag bloggar. Använder det här rummet i allt datorjobb jag gör. Redigerar bilder, skriver, mailar. Mitt kontor helt enkelt. Älskar detta rummet! Ljust och gott om plats.

Och från arbetsrummet går en dörr in till min ateljé.

Och det här rummet blev klart natten innan första filmteamet skulle komma hit. Så jag har inte hunnit visa er det än.

Jag älskar, älskar ÄLSKAR min nya ateljé. Så stort och luftigt och bra ljus! Enorm skillnad från övervåningen där det var väldigt trångt och lågt i tak. Med den här stora arbetsytan känns det som jag har allt jag behöver <3

Ena väggen har jag täckt med plats och gjort ordning att ha som “målarhörna”. Här ska jag skapa mästervärk haha

Och jag har ett stort bord i mitten av rummet där jag bland annat slår in fotoprints som jag säljer via min webshop .Det är SÅ skönt att ha ett helt bord och så mycket plats för det. Annars har jag stått i köket och gjort det och det blir så stökigt fort! Det här är som en ny värld för mig

Har ordnat med bra förvaring så att jag lättare ska kunna hålla ordning här inne, även när jag är mitt i ett kreativt kaos.

Och när man kommer upp på övervåningen nu så ser det först ganska tomt ut. Här hade jag min ateljé förut. Superfint rum men väldigt lågt i tak. Det är många långa människor som inte kan stå helt upprätt här uppe. De måste varit väldigt korta förr i tiden?
Här har jag i alla fall en dröm om att fixa ett riktigt mysigt vardagsrum. Det känns som det enda jag “saknar” här hemma idag. Någonstans att sitta eller umgås med vänner istället för i köket. En soffa, och kanske en TV. Jag är ingen stor TV tittare men det vore mysigt med ett litet vardagsrum här uppe. Soffan ska jag i så fall ha vid fönstren så jag kan ligga och titta på norrskenet om vinternätterna

Och här är min garderob som ni ju sett ganska nyligen då jag gjorde ordning den i maj. Min fina walk-in-closet!

Och här är mitt sovrum. Jag trivs så bra med att sova här uppe. Förut har jag alltid haft mitt sovrum där nere bredvid köket, där jag idag har mitt arbetsrum. Men det här rummet är helt perfekt som sovrum. Det är så mysigt och romantiskt och vackert ljus.

Och utsikten ifrån mitt sovrumsfönster är helt underbar! Älskar att sitta vid fönstret och titta ut en stund på natten innan jag lägger mig. Jag ser en liten bit av sjön.

Nu har ni sett det mesta av huset, förutom någon skrubb här och här och verandan. Och badrummet glömde jag bort att fota idag, men så kom jag på att det ju finns bra bilder på det i mitt bad-inlägg HÄR, om ni vill se hur det ser ut också. Inte något märkvärdigt alls, men där finns allt jag behöver. Dusch, varmvattenberedare och till och med tvättmaskin. Underbart!

Det är roligt att tänka tillbaks på hur allt var för snart fem år sedan. Då jag flyttade in i den gamla skolan här i Grundtjärn. Ett hus utan varmvatten, dusch eller tvättmaskin. Utan ved och utan värmesystem. Utan pengar eller en plan på hur jag skulle klara mig. Allt jag hade var en dröm. En vision och ett hjärta som så starkt sa till mig att jag skulle fortsätta kämpa mot mitt mål. Tydligen så räckte det, för nu är jag kvar här i Grundtjärn, nästan fem år senare. Och först nu känner jag att jag verkligen har landat här. Jag har allt jag behöver och har ett bekvämt hem, något som är viktigt för mig. Jag är så tacksam. Så obeskrivligt tacksam. Får jag bo såhär vackert mitt ute i ingesntans och samtidigt ha allt jag någonsin drömt om? Ett mysigt kök, en stor ateljé, ett växthus, en trädgård, en vedpanna och en vedbod full med ved, och en hund och en katt. Samtidigt som jag får skapa, skriva, blogga, fota och uttrycka mig. Just nu känns det som att jag på ett sätt kommit i mål. Det har hänt så mycket positivt och jag är så glad att jag får sitta här i denna stund och känna mig nöjd. Jag är så nöjd att jag skulle kunna stanna tiden nu och bara njuta.

Det är så sällan den känslan infinner sig i livet. Ofta är vi påväg mot ett nytt mål hela tiden. Vi stannar aldrig upp och känner tacksamhet för det som vi har nu! Men nu gör jag verkligen det. Jag är så himla nöjd.
Självklart har jag massor av drömmar och mål framöver som jag vill förverkliga. Men jag vill inte bara leva för det. Jag vill inte att mitt liv ska bli en enda lång resa för att nå något nytt hela tiden.

Jag vill leva för detta, som jag har nu. Livet känns så fint nu, och jag vill ta tillvara på varje dag som jag får känna såhär.