Idag kommer största delen av dagen spenderas här inne framför datorn. Jag städade äntligen mitt arbetsrum igår, så äntligen känns det mysigt att sitta här inne igen. Senaste dagarna har jag suttit i köket istället eftersom jag rymt iväg från röran. Men plötsligt fick jag den där känslan av “get shit done” och röjde i stöket.

Så här ser det ut där jag sitter och jobbar om dagarna.
Nanook satt i köket och filosoferade. Det såg så lugnt och mysigt ut. Men några sekunder efter att bilden togs hörde Nanook en bil som körde genom byn och hoppade upp med frambenen på köksbordet för att titta ut genom fönstret, och välte ut koppen med kaffe över den nytvättade duken. Bleh.
Blev så glad när jag hittade min lilla varg när jag rotade i kameraväskan idag. Min maskot.
Jag fick den av min syster Jannike. Nej, hon är inte min biologiska syster, men jag kallar henne för min syster, för det känns så. Hon bor i Göteborg, så vi träffas vääääldigt sällan numera. Sist var 2011. Men hon är en nära vän till både mig och min mamma. När jag bodde i Göteborg så drömde både jag och Jannike om att ha en varghund. En blandning av varg och hund helt enkelt. Det var en sådan där romantisk dröm som säkerligen inte är lika romantisk i verkligheten. Men då fick jag den här lilla varg-valpen av Jannike. Sedan dess har jag haft den i min kameraväska. Den har legat där i 7 år! Den har följt med mig överallt. Dag ut och dag in. Över skogar och berg. Över atlanten och till andra sidan jorden. Och varje gång jag ser den när jag rotar i väskan för extra batterier eller något annat som ligger i det där lilla facket så blir jag så otroligt glad. Jag tänker att det är den är vargen som ser till att det blir bra bilder.
Och den här lilla ekorren hängde jag upp på väggen för ett tag sedan. Den gör mig också glad varje dag. Fick den i ett jättevackert brev från en läsare som heter Michelle, och är illustrerad av finskan Henna Adel. Den är så söt att jag inte kan annat än le när jag ser den.
I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Att resa-podden. Jag fick äran att träffa Annika och Lisa som skapat den här podden när jag var på Winter Workation i Åre för två veckor sedan. De driver båda två varsin reseblogg och startade tillsammans Sveriges första rese-podd! När vi sågs i Åre så passade de på att göra ett avsnitt där de intervjuar några av oss.

Så i det här avsnittet intervjuar det mig om bland annat glädjen i att resa inom Sverige och upptäcka platser på nära håll. Jag ger tips på min absoluta favoritplats i Sverige, och jag svarar också på frågan om varför jag inte skrivit så mycket om Göteborg, där jag växte upp.
De intervjuar också Jennifer Sandström som driver bloggen Forever Abroad, och hon berättar riktigt intressant om hennes upplevelser från när hon bott utomlands. Både med och motgångar. Vi får också otroligt bra och tänkvärda fototips från fotografen och resebloggaren Katarina som driver bloggen Äntligen Vilse. Vill ni lyssna på avsnittet så hittar ni det här. 

Nu ska jag ta mig lite lunch. Lite senare i eftermiddag ska jag åka och hämta min storebror Isac på flygplatsen. En stor del av familjen kommer samlas nu till helgen. Inte av ett bra skäl egentligen. Vi ska på begravning för min nära släkting. Jag mår verkligen så dåligt inför begravningen då jag vet att sorgen kommer slå mig som ett slag i magen. Men samtidigt känns det fint att få samlas allihop och finnas där för varandra i livets tyngre stunder.

Nu hoppas jag att ni får en fortsatt fin torsdag! Sänder en stor kram till er alla 

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig. 
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er 

Ute i -30 grader. Luften är rysligt kall men ändå älskar jag att ta riktigt djupa andetag av riktigt iskall luft. Det känns så uppfriskande. Som om man andas in ny energi som renar hela kroppen.

Men än hur vackert det är så tar det verkligen emot att springa ut med kameran och fota. Att bara ta av sig vantarna i 30 sekunder för att göra några inställningar på kameran gör att dom hinner bli bedövade av kylan. Och sladden till fjärrutlösaren fryser så den nästan bryts av om man råkar vika den lite.

Det går åt otroliga mängder ved just nu.

Men även om det är väldigt kallt och saker blir väldigt omständigt och värmen rymmer ut från mitt hus så är det ändå en speciell känsla att behöva kämpa lite. Det väcker någon urkraft i mig ändå. Att få kämpa lite för att överleva. Det skulle vi behöva lite oftare tror jag.

Nu är det bara hälften av veden kvar i vedboden. Inte klokt vad mycket ved som gått åt trots att det varit en mild vinter. Får hoppas att den räcker fram till maj/juni.

Efter branden i helgen har jag haft blandade känslor vad gäller eld. Igår vågade jag tända värmeljus igen för första gången. Och att se lågorna inne i pannan påminner mig om lågorna i gardinerna. Samtidigt så skulle jag vara helt körd utan värmen som lågorna ger. Eld kan verkligen bara det bästa och det värsta.

Det bästa med kylan är att det är så vackra soliga dagar. Även om solen bara syns drygt en timma ovanför träden så är den timman alldeles underbar. Igår var jag ute och tankande solenergi så länge jag kunde. Vetskapen om att det blir ljusare och ljusare för varje dag som går gör mig så lycklig. Även om det känns som en ny istid är på väg just nu så vet vi ju att det kommer en till vår. Vi kommer att få uppleva våren igen. Och tanken på det gör mig alldeles varm.

Idag har tiden bara sprungit iväg och det var lite samma känsla som igår. Men som tur var fick denna dagen också ett magiskt avslut. Jag var och hälsade på mina vänner Åsa och Arvid som precis fått en liten bebis. Som jag längtat efter denna bebis haha. Åhh…mitt hjärta smälte. Det var verkligen en underbar stund att få snusa på en liten nykomling. Blir alldeles rörd när jag tänker på vilket mirakel det egentligen är, att ett nytt liv kan bli till sådär. Det är så fint.

Så nu när jag kom hem ikväll kände jag mig så lugn och glad. Har varit ute på en lång promenad med Nanook nu, och gjort upp en eld. Nu blir det en kopp te och lite jobb framför datorn.

Hoppas ni har en mysig kväll!

Jag skulle aldrig mer frivilligt välja att bosätta mig inne i staden på heltid. Inte när jag fått uppleva hur det är att bo granne med ängar och skogar, och norrsken och stjärnor på himlen, och sjöar och tjärnar, fågelsång och tystnad, årstidernas skiftningar och den söta doften av nyutslagen björk en tidig vårdag.
Jag skulle aldrig kunna byta bort det som betyder så mycket för mig. Det är naturen som ger mig all inspiration och energi. Även när det är stressigt och mycket jobb att göra så finns den alltid här omkring mig och påminner mig, och får mig ibland att stanna upp, titta mig omkring och förundras över allt det vackra. En stark känsla av tacksamhet över att jag får uppleva detta, som ibland till och med ger mig tårar i ögonen.

Det är svårt att argumentera för något som handlar om känslor. För mitt liv här har inget med konkreta fördelar att göra. Livet på landet är ärligt talat inte lättare på något sätt. Ofta tvärtom. Men det är den här känslan av livskvalitet som överväger allt annat. Som gör att jag valt att bo på landsbygden.

Idag har tidningen METRO publicerat en debattartikel som jag skrivit om just detta ämne, både i tidningen och på webben, så gå hemskt gärna in och läs den HÄR! Ni kan även diskutera kring detta i kommentarsfältet nedanför artikeln, och dela gärna vidare!

Jag bytte storstadslivet och lägenheten mot ett liv här. Under åren har många undrat och tyckt det varit ett konstigt val. Men helt ärligt, är det så konstigt? När jag ser den här bilden på mitt hus med det dansade norrskenet ovanför skulle jag nog tycka det är mer konstigt om jag bott kvar i lägenheten. Om jag får möjlighet att bo på en plats som denna, så väljer jag det alla gånger.

Jag bytte ut min lilla vedspis mot en vattenburen vedpanna istället. Rör och element drogs runt i hela huset och efter en månad behövde jag inte längre stänga in mig i köket under hela vinterhalvåret. Nu hade jag värme i hela huset när jag eldade i min nya, fina kamin/vedpanna. Samtidigt passade jag på att måla om i köket. Bort med det bruna, in med ljust och grönt. Vilken enorm förändring det blev!

Först efter renoveringen kände jag att jag faktiskt kunde njuta av att bo här fullt ut. Jag är en extrem frusen människa som inte mår bra av för kallt inomhus. Att vakna till 4 grader på morgonen må vara charmigt en vinter. Men fyra vintrar är alldeles för länge.

Det som är positivt är att jag idag fortfarande kan känna lika stor glädje över värmesystemet som första dagen jag fick tända elden i pannan. Jag är så förbaskat lycklig över värmen. Varje dag! Efter så många år i kylan kommer jag nog aldrig kunna sluta uppskatta att ha varmt inomhus. Och att kunna röra mig i fler rum under vintern. Ha en garderob, ett sovrum, ett arbetsrum. Det är helt fantastiskt! Värme is the shit 

Det var en märklig tid i mitt liv just då. Mycket känslomässigt hände samtidigt. Renoveringen blev som en terapi för mig. Jag grejade från tidig morgon till sena natten. Målade hela köket i tre (3!!!) omgångar, murade för första gången i mitt liv, bar cementsäckar tills jag fick en blödning i bukväggen, spenderade halva nätterna med att slipa och måla köksluckor, och lister. Ibland tog jag en paus. Tittade mig omkring och kände “Det här blir bra de“. Allt till ljudet av Karlavagnen och Vaken i P4. Himla speciell tid 

En liten före-bild, hur köket såg ut innan. Mysigt, men lite väl brunt för min smak.

Jag älskade min vedspis. Men den kunde bara ta in två vedträn åt gången vilket gjorde att elden slocknade så fort jag tittade åt ett annat håll. Och den kunde bara värma upp köket, vilket gjorde att jag under vintern sov på en madrass framför vedspisen. Det var inte helt fel det heller kan jag lova. Men en säng, det är grejer det 

Och tänk vad svårt det var att torka tvätten på den tiden! Nu går det på ett kick med alla varma element.

Tadaaa! Såhär ser köket ut idag. Ganska obegripligt att det var ett år sedan nu. Men som jag njutit av värmen och det “nya” ljusa, fräscha köket under året.

I denna stund jag hörde detta visste jag inte alls hur jag skulle bemöta det. Nickade nog bara och höll med, för att inte ställa till med någon scen. Jag blev nog så paff av att känslan av “liv i närheten” för denna personen var att se elektricitet, i form av belysning från staden och blinkande lampor från kraftverk.

För mig känns det helt tvärtom. Den orörda natur som finns runt om mig, den mäktiga stjärnhimmel som blinkar till mig om nätterna, det dansande norrskenet, tystnaden, ljudet av vinden i träden, snöflingor som dalar,mörkret som faller, solen som går upp, dimman som sveper förbi på ängarna och årstidernas växlingar. Det är liv för mig.
När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag liv.

Här bor jag, i huset till vänster. Inga gatlyktor, men har man tur lyser månen eller norrskenet upp de mörkaste nätter

Hem ljuva hem

Så nu känner jag sådan glädje att jag inte kan beskriva det i ord. Åhh min älskade lille brorson. Som jag längtar efter att få träffa honom nu

Kram på er <3

Här kommer några bilder från mitt liv i Göteborg!

Jag i mitt rum i lägenheten. ( Ja jag gillade rött )

Jag och min råtta Shila, haha

Jag bodde på Stampgatan. Här är utsikten från fönstret.

Jag var en riktig datornörd när jag bodde i stan. Ägnade mycket, mycket tid till att sitta vid datorn och spela onlinespel.

Jag gick ofta upp till Götaälvbron för att se solnedgången

Götaälvbron blev som en plats för mig att andas ut på. En plats där jag kunde komma bort från vardagen en stund, se på vackra solnedgångar och känna vinden i håret.

En tidig morgon på bron.