Klockan är elva på kvällen och som alla andra kvällar den här veckan befinner jag mig just nu i min lilla studio. Den här veckan har varit så otroligt rolig eftersom jag äntligen kommit igång på riktigt med skivan. Det har ju varit lite motigt under de första månaderna det här året, men nu börjar saker och ting äntligen falla på plats. Ser fram emot att berätta och visa er lite mer om detta sen.

Alltså, TACK för alla era fantastiska kommentarer på förra inlägget om tillbakablicken! SÅ roligt att ni uppskattade det inlägget. Det gjorde mig verkligen jätteglad. Och det var också så roligt att läsa alla kommentarer om när ni började följa mig och hur ni hittade bloggen.
Dagens största skratt fick jag av Lars kommentar där han berättade att en av hans favoritbilder från min blogg fanns i det här inlägget. Jag hade väntat mig att få se någon riktigt fin, välarbetad bild och så kom DEN upp. Haha, jag minns inte ens att jag lagt ut det där. Det är så himla roligt att titta tillbaks på gamla inlägg och tänka “Vad fasiken tänkte jag där?“.
Det är ofta först när jag tittar tillbaks på riktigt gamla inlägg som jag inser att bloggen förändrats med tiden. Precis som jag själv såklart. Ni vet väl förresten att ni hittar hela arkivet (på hela 2819 inlägg!!!) till vänster i sidomenyn? Om ni tittar på en telefon borde ni se arkivet om ni scrollar nedåt efter min profilbild och presentation. Det är bara en liten “knapp” där det står arkiv och klickar man på den så ser man alla månader och år.

Jag ska absolut göra fler tillbakablickar. Det finns så mycket material. Och nu såhär flera år senare så finns det också så mycket att skriva om det som redan hänt. Från ett annat perspektiv.
Såg också att många önskade att jag skulle skriva mer om spökerierna i den gamla skolan. Det gör jag väldigt gärna, för er som är intresserade såklart! Det ska jag skriva upp på min lista med inlägg som ska göras framöver.

En bild från en av mina allra första dagar som nyinflyttad i Grundtjärn. Augusti 2010.

Jag tänkte bara göra ett litet kort inlägg nu egentligen och önska er glad påsk! Jag hann inte ge mig ut på kvasten i år, så det får bli en liten film från tidigare “flygturer”. Jag har ännu inte lyckats flyga iväg, men ni vet ju, man ska aldrig ge upp!  

Hoppas ni får en riktigt fin påskhelg! Vi hörs snart! KRAM på er 

Men nu är jag hemma igen. Och i går kändes det äntligen som jag fick lugn och ro att landa.
Jag spenderade största delen av söndagen ute i skogen. Det var en märklig känsla att gå ut i skogen igen med kameran över axeln.
Det känns så längesen sist. Men vad härligt att få komma tillbaks till skogen och känna hur den omfamnar mig igen.
Det är så vackert med ljuset i oktober. Det är så försiktigt på något vis. Letar sig så fint in genom skogen och träffar några gulnade löv på ett litet träd och får det att lysa upp som guld.
Tänk att naturen kan skapa så vackra färgskalor. Utan att ens försöka. Det bara sker. Och det blir magi.
Nayeli är ute och jagar i höstljuset. Hon har blivit så rund och frodig igen. Vinterpälsen gör sig redo för kallare tider.
Efter min härliga skogspromenad mötte jag upp med min gammelmorbror Tage som var ute och höll på att klyva nästa vinters ved. Jag frågade om han trodde att det var försent att plocka lingon, eftersom det varit flera minusgrader senaste nätterna. Men han trodde att det fortfarande gick att plocka, så jag fick låna en plockare och begav mig sedan ut i skogen en sväng igen för att plocka lingon, så jag kunde fylla på med lite lingondricka och lingonsylt inför vintern.
Jag älskar att plocka lingon. Det går så fort! Det tar inte lång tid innan man fyllt en hink om man är på rätt ställe.
Det var så skönt att komma ut i skogen och plocka bär. Jag har verkligen sett fram emot oktober. Jag har tänkt att saker och ting kommer lugna sig nu. Just september var ju den mest intensiva tiden jag någonsin varit med om. Så oktober tänker jag blir lite lugnare. Ett lugnare tempo.
Vilken lycka att få bo intill skogen, och bara kunna gå ut en söndagseftermiddag och plocka bär och tanka sig full av ny energi. Jag är glad att lingonen inte hade frusit sönder än. Söndagkvällen ägnade jag åt att koka flera liter saft, så nu har vi så det räcker ett tag.

Hoppas ni hade en jättefin helg allihopa! Stor kram på er 

Ville bara säga godnatt till er! Hoppas att ni haft en jättefin helg allihopa  Kramar

Just i natt är det dimmigt, mulet och mystiskt väder ute. Men det var inte längesedan jag fick avsluta dagen med den här synen. Jag hoppas på lite stjärnklara nätter den här veckan.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.

Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

Idag vaknade jag bokstavligen med ett leende. Jag tänkte på allt bra som har hänt allt spännande och roligt som väntar. Jag vaknade med energi och idéer och hoppade upp ur sängen. Tills jag plötsligt kände att förkylningen slog ner mig. Jag som nästan kände mig helt frisk igår. Men idag var jag matt och svag och orkade knappt gå upp för trappan. Så idag lät jag kroppen vila och gjorde inte så mycket vettigt alls. Det kändes tråkigt med en sådan här dag, samtidigt som jag inser att den nog behövdes.

Men nu på kvällen så föll ett magiskt ljus över byn och jag hämtade kameran och sprang ner till sjön. Det var så vackert där nere att jag trodde att jag stigit in i en annan värld. Jag får ofta uppleva sådana stunder när jag blir alldeles förtrollad av det vackra, och detta var verkligen en sådan stund. Plötsligt kändes det som om förkylningen lättade och jag kunde plötsligt andas igen, genom näsan till och med. Matthetskänslan försvann och jag kunde hoppa och springa som vanligt. Energin kom tillbaks. Den där stunden nere vid sjön var allt som behövdes.

Det var en vacker avslutning på fredagen. Jag önskar er en riktigt fin helg allihopa.  Och tack för att ni finns 

En stark känsla av glädje och tacksamhet har jag känt idag, över allt som händer i mitt liv och över allt vackert jag får se och uppleva. Varje dag tänker jag på allt ont som händer i världen nu, och på alla som lider. Alla som saknar hem och som kämpar för sina liv. Men just därför, vill jag vara tacksam för varje andetag av frisk luft jag får ta, och för varje dag som jag får leva, må bra och göra det jag älskar. Jag önskar att jag kunde förändra världen, men för att visa den tacksamhet jag känner över livet, så ska jag leva det fullt ut. Varje dag.

“There’s a sunrise and sunset every day. You can choose to be there for it. You can put yourself in the way of beauty.” ~Cheryl Strayed.

Men i alla fall så känner jag att det är bäst att bo kvar här hos mamma tills såret i alla fall läkt ihop bra och jag kan röra mig helt som vanligt utan att känna obehag. Lika bra att vara försiktig nu i början så man slipper problem sedan.
Jag bara längtar nu tills jag kan springa runt och leva som vanligt, bära ved och hålla på med allt sådant där som jag är van med. Känns som jag varit stilla så länge nu. Ibland blir jag lite deppig av hela det här. Samtidigt som jag är glad att det hände nu och inte senare så jag fått ställa in “Fjällräven Polar” resan i april.

Ibland så börjar jag oroa mig för att det ändå ska bli några konsekvenser av det här, eftersom det nu fattas en äggstock. Den andra äggstocken hade nämligen också en cysta, fast den var så liten så den kunde de bara ta bort. Men det är klart att det känns jobbigt att man är 23 år, med bara en äggstock kvar, och den sista stackars äggstocken också var attackerad av en cysta. Hur kan jag vara säker på att den klarar sig bra nu då? Så att det inte händer igen. Även om det här med barn känns väldigt,väldigt långt bort just nu, så skulle jag ju ändå vara världens lyckligaste om jag någon gång i livet skulle få uppleva att få barn. Därför kommer de här jobbiga tankarna ändå upp ibland, eftersom det känns så viktigt för mig att inget mer händer. Men jag ska i alla fall se till att gå på kontroller 1 gång i halvåret för att se till att allt ser bra ut. Kanske mest för att jag inte ska gå och vara orolig och få de här dumma tankarna
Jag blev i alla fall väldigt glad när jag låg på sjukhuset och fick läsa några kommentarer från olika kvinnor som själva gått igenom samma sak men som nu hade barn och allt. Det känns så bra att höra det. Och då inser jag också hur otroligt vanligt det här är. Mer vanligt än vad jag någonsin hade trott.

Så jag ska nog bara vara väldigt glad att allt faktiskt gått bra. Snart kommer jag flytta hem med Nanook igen och återgå till vardagen. Det ser jag fram emot

Men nu, nu ska jag dricka lite kaffe och se om det går något bra på TV ikväll. Jag passar verkligen på att mysa ordentligt här hemma hos mamma. Och det är ju faktiskt lördag

KRAM på er <3 Hoppas ni har en riktigt härlig lördagkväll!

När jag var i Näsåker i går köpte jag en jättecool hatt inne på världens mysigaste butik. Vad jag älskar Näsåker, och alla som bor där. Lär känna nya människor varje gång jag är där känns det som.

Såret är omlagt så nu fick jag äntligen ta bort den stora tejpbiten och byta ut mot en vit och fin, fräsch kompress

Jag har åkt iväg en kort sväng med bilen en stund varje dag så att Nanook får springa av sig lite. Han är så överlycklig när han får göra det, och jag blir så glad när jag får se honom så lycklig. Och så mår både jag och han så otroligt bra av att få komma ut i skogen en stund.

I natt drömde jag mardrömmar hela natten om att jag tappade röster på tävlingen och tillslut försvann från topplistan. Jag vaknade flera gånger och gnydde av oro och ibland nästan grät i sömnen. Och på morgonen när jag vaknade på riktigt så sprang jag till datorn och var livrädd att mina drömmar hade blivit sanna. MEN vilken lättnad jag kände när jag såg att jag fortfarande leder och att ni till och med röstat ännu mer så jag hade över 500 röster. Kommer nog gå på helspänn fram till 10 december när röstningen tar slut. Men åh jag är så himla glad för att ni engagerar er så mycket. Tack igen för all hjälp! <3

Jag var nyss ute en stund med Nanook. Ofta på lördagar brukar jag åka iväg en sväng för att låta honom springa lite fritt i skogen och så kan jag passa på att fota eller något annat. Älskar de där stunderna. Känner mig alltid lite som ny när jag kommer hem Nu har jag fått lite frisk skogsluft så nu kan jag jobba bra ikväll.

Hoppas ni har en jättebra lördag! Kramar <3

Solnedgången var så vacker

Jag hittade ett ställe där jag aldrig varit, där jorden hade röjts upp vid ett kalhygge, och där fanns massivs med jättecoola stenar. Tyvärr så var marken stelfrusen och det gick inte att gräva eller lyfta på stenarna, men så fort våren kommer och marken tinar så ska jag fara hit. Har alltid gillat att leta efter häftiga stenar. Och senaste tiden har jag börjat läsa mycket om hur man hittar olika mineraler och kristaller. Jätteintressant! Här kan jag tänka mig att man kan hitta en del

Jonna was here

Hoppas ni haft en underbar helg mina kära bloggläsare <3

I brist på bilder så fick jag ta en bild med webcamen istället

Emil Källström som är centerpartistisk riksdagsledamot här i Västernorrland har skrivit ett blogginlägg utifrån det jag tog upp igår. Gå gärna in och läs det här!
Såg också en annan bloggare som skrivit ett bra inlägg om detta, som ni kan läsa på Emmisens blogg

Som sagt blir jag så glad av att se att så många verkligen engagerar sig i det här och värnar om landsbygdens framtid. Tillsammans har man nog större chans att påverka. Det tror jag.

Ha en underbar dag allihopa! <3