Hoppas ni haft en härlig helg! Jag har ägnat en del av helgen åt att fixa med ett instrument som jag under en lång tid nu verkligen längtat efter att få prova. Nyckelharpa! 
Det är ju inte ett så vanligt instrument så det är inte helt lätt att få tag på för att bara prova. Men jag hade verkligen en himla tur. För ett tag sedan så träffade jag några släktingar till mig som heter Monica och Jonny från Sollefteå, och vi började prata om just nyckelharpa och då kom det fram att de hade en nyckelharpa hemma, som Jonny själv snickrat ihop.
De berättade att den just nu bara hängde på väggen som prydnad, och att jag fick låna den så att jag kunde prova och se om det var något jag skulle vara intresserad av att lära mig. För snart två veckor sedan fick jag hem den och jag var HELT lyrisk över att äntligen få hålla i en riktig nyckelharpa.
Jag visste verkligen ingenting från början om hur en nyckelharpa fungerar. Jag drog förväntansfullt med stråken mot strängarna och hörde till min förvåning inte ett enda ljud. Jag förstod inte vad som var fel. Som tur är så känner jag en väldigt duktig musiker som spelar nyckelharpa, nämligen Mats Pettersson som är producent och musiker för skivan som jag håller på med just nu. Han spelar ju bland annat nyckelharpa till min kulning och jag har varje gång förundrats över de otroliga toner och stämningar som han förmedlar med detta uråldriga instrument. Jag har ju fått väldigt mycket inspiration från just honom när det gäller nyckelharpa och har nu på senare tid smått börjat känna “tänk om jag också kan lära mig lite?“. Och i maj månad så träffade jag ju också Niklas Roswall som spelade nyckelharpa till en film jag gjorde (som ni kommer få se i juli) och då fick jag höra nyckelharpa live för första gången. Det var otroligt mäktigt, och sedan dess har jag gått och funderat på att skaffa en egen nyckelharpa.
Senaste dagarna har jag fått hjälp av Mats att komma igång så att jag kunde börja få ljud i nyckelharpan och byta strängar och stämma den. Först och främst behövdes något som heter harts som man ska gnida in på stråken för att få den sträv, och när jag fick hem det så fick jag äntligen ljud! Däremot så var den ju otroligt ostämd och från början så vågade jag inte stämma den, eftersom strängarna kändes väldigt sköra och jag var så rädd att något skulle gå sönder.
Det slutade med att jag tillslut köpte helt nya strängar, och det blev en otrolig skillnad. (På bilderna är det fortfarande de gamla strängarna)
Hela fredagkvällen satt jag, Johan och mamma och hjälptes åt att byta alla 16 strängar. Sen var det dags att lära sig stämma, och det blev jag klar med igår. Och WOW, vilken känsla att spela på den när den var stämd och med nya strängar.
Jag kunde knappt gå och lägga mig igår för jag ville bara fortsätta spela. Det låter såklart inte särskilt vackert när jag spelar, men jag försöker lära mig någon enkel melodi, och hur man gör med stråken.
Bara att liksom hålla den rätt och inte trycka för hårt eller för löst eller för snett….det är en vetenskap! Men jag känner verkligen att detta är något jag vill lära mig. Jag älskar detta instrumentet!
Och jag är så otroligt tacksam att jag fått låna den här vackra nyckelharpan (TACK MONICA OCH JONNY!!!). Jag är nu mitt uppe i att beställa en egen nyckelharpa, men eftersom det bästa är att låta någon bygga en så lär det nog ta ett litet tag innan den är klar, och jag är så glad att jag kan spela på denna tills jag har min egen.
Jag tycker inte bara ljudet är fascinerade med nyckelharpan, utan även utseendet och hur den är byggd. Vilket helt otroligt vackert hantverk! Jag kan knappt begripa hur någon kan göra en sådan här grej. Hur kom man ens på det från första början? Så många små detaljer och snickerier. Det är så väldigt vackert att titta på!
Jag ska lära mig en enkel melodi nu och så ska jag spela in det sen så jag kan visa er hur den låter. Ser verkligen fram emot att lära mig spela detta vackra instrument. Tänk att det alltid ska finnas så mycket roligt i livet att lära sig haha. Egentligen har jag redan för många projekt och grejer jag vill ha tid för. Men samtidigt så känns det bara så rätt och så roligt, så då följer jag bara den känslan helt enkelt. Nog finns det väl alltid tid för lite nyckelharpa?

Hoppas ni har en härlig måndag! KRAM på er 

Idag har jag varit och hälsat på Stjärna, kvigan som jag nyligen köpte, som ni kanske läst om i tidigare inlägg. Hon kommer ju vara här i Grundtjärn under somrarna men bor på Jon Salmens gård i Myckelgensjö under vinterhalvåret med alla sina kompisar. Nu var det längesedan jag såg henne sist, så idag skrev jag till Frida och undrade om det gick bra att jag kom förbi en liten stund för att hälsa på Stjärna, och det gjorde det! Så jag satte mig i bilen och for iväg med världen största leende.

Filmade lite med mobilen när jag hälsade på Stjärna, och det var ett sådant himla fint välkomnande. Hon kände verkligen igen mig och lyste upp när jag klev in i ladan och sa hennes namn.

När jag kom till gården mötte jag först Frida och hennes gulliga hund Sigge. Frida höll på att laga och svetsa en grej som gått sönder. Ja man ska verkligen kunna mycket för att ha en sådan här stor gård. Hon är verkligen världens coolaste!
Jag tror inte jag varit inne på gården sen jag målade här för 7 år sedan. Helt otroligt! Så det var roligt att vara tillbaks igen. Allt var sig likt, men lite större med en helt ny byggnad.
När jag sedan gick in där Stjärna bor så nästan smälte mitt hjärta vid första ögonkontakt. (Hon är kon längst bort som tittar in i kameran) Haha hon såg lite chockad ut. Hon tittade på mig med världens största ögon och sedan lufsade hon försiktigt fram, som hon alltid gör. Jag blev så, så lycklig att se henne. Tänk att en kviga kan fånga ens hjärta såhär!
Sen blev det massor med gos och pussar.
Hon har verkligen ett speciellt utseende. Älskar hennes lurviga öron. Det ser nästan ut som små björnöron. Och hennes tofs på huvudet. Ja, hela hon är så söt så jag nästan svimmar.
Jag blev verkligen rörd av att se hur kontaktsökande hon var. Jag hade inte alls väntat mig det. Jag hade nästan förberett mig på att hon kanske inte skulle bry sig så mycket nu när hon var på bondgården.  Men det var verkligen tvärtom. Jag kände verkligen att hon blev glad att se mig. Och åh…det värmer i hjärtat.
Jag blev överöst av pussar  Hela ansiktet var fullt av dreggel haha. Men det gjorde absolut ingenting. Vet ni hur gott kossor luktar?
Sen var det dags att säga hejdå till Stjärna. Men jag ska absolut komma och hälsa på henne snart igen. Är så glad att jag får möjlighet att göra det för Frida. TACK! 
Passade på att ta en bild med oss innan jag for hem till Grundtjärn igen.

Åh, jag går fortfarande runt med ett stort leende efter mitt besök hos Stjärna idag. Tänk vad djur kan ge mycket kärlek och glädje.
Och det känns så roligt att ni är så många som verkar så glada över det här med Stjärna. Därför kändes det extra roligt att nu få dela med mig av lite bilder från dagen, eftersom jag vet att ni är många som längtat efter att få se och höra mer om Stjärna. Det är så roligt att ni är så intresserade och engagerade. Tack! 

Hoppas ni haft en underbar dag! Stor kram på er! 

Här är en liten film från kvigornas sista dag i Grundtjärn.

Massor med kärlek till er 

Det påverkar inte bara Sollefteå och oss alla boende i omnejd. Det påverkar hela Sverige när delar av sjukvården stängs ner i mindre orter och förflyttas till större sjukhus. Det betyder istället mer belastning på dessa ställen. Och det betyder att människor inte längre får ett val att leva och bo där de vill. Genom att minska på tryggheten och tillgängligheten till sjukvård så tvingas människor att flytta. Det känns så märkligt att det fungerade förr i tiden. Då fanns det skolor, affärer och sjukhus även för människor boende på landsbygden. Men idag, 2016, när man tycker att det borde vara ännu bättre, så stängs Sveriges mindre orter successivt ner för att förflyttas till städer. Det blir bara svårare och svårare för oss att kunna välja vart vi vill bo.
Och någonstans undrar jag om det inte är det som är meningen. Tänk vad mycket billigare att samla hela Sveriges befolkning i de största städerna. Som tre gigantiska myrstackar, och där landsbygden och naturen används som industrier för att utvinna energi.
Vi skulle bli så mycket bättre medborgare. Mycket lättare att påverka och kontrollera. Mycket bättre konsumenter och säkerligen mycket deppigare och behöva äta ännu mer mediciner. Ja,de skulle helt enkelt tjäna på det på alla sätt och viss.

Priset skulle dock vara människors valmöjligheter. Människors frihet och livskvalitet.
Men vad är det värt idag? 

Jag tycker det är så vackert när människor går ihop i tider av motstånd. Den här ljusmanifestationen tycker jag verkligen visar på kärlek och hopp. Jag blev väldigt rörd igår kväll av alla ljus som tändes. Det var inga demonstrationer. Inga arga tal. Inga argument. Inte ens musik.
Bara en tyst, stilla ljusmanifestation som fokuserade på det positiva. På att hedra alla barn som tagit sitt första andetag på Sollefteå BB, och för all fantastisk personal som varje dag kämpar och som får kvinnor att känna sig trygga i en av livets allra sårbaraste stunder.
Det var en kylig kväll med många minusgrader men ljusen och stämningen spred en mysig värme.
Idén till en ljusmanifestation startades av Maria Eriksson från Långsele. Tänk att en idé kan bli till något så vackert och starkt, och engagera så många människor. Ni kan läsa mer om ljusmanifestationen här om ni vill.
Ljusbärare i alla åldrar var med och hjälpte till att sprida ut alla 5500 ljusen.
Vissa hade skrivit sina barns namn på ljuset och vilket år de föddes på Sollefteå BB.
Att se barn sprida ut ljusen fick mig nästan att bli lite tårögd. Det var så vackert. Som små änglar 
Tänk vad vi människor kan skapa mycket vackert om vi går ihop tillsammans och hjälps åt. Alla ljus kändes som en symbol för allt hopp som fortfarande lever kvar. Och jag kände mig hoppfull och stärkt efter denna vackra manifestation. På något sätt måste det lösa sig. Om inte politikerna och landstinget vill kämpa för Sollefteå och Västernorrlands landsbygds framtid, så får vi göra det själva.

Nu är det fredag och ikväll tänkte jag ka ner till Urkultsfestivalen en sväng och kolla läget lite. Den är ju i Näsåker, bara tre mil härifrån. Jag har ju tidigare år jobbat på “Sigges camping” där och varit med från festivalens början tills att sista tältet slagits ner. Det är en häftig känsla på något vis, och se hur lilla Näsåker växer till liv och bubblar av musik, dans och folk. Men i år har jag fått prioritera bort festivalen eftersom det är så mycket annat just nu. Igår vid midnatt när det var den stora invigningen, eldnatten, så satt jag istället inne i ateljén och påbörjade en ny tavla till sommarens kollektion som ska ställas ut i Norrköping i september. Men jag riktigt myste där inne av tanken på att tusentals människor just nu fick bevittna något riktigt vackert och häftigt, medan jag satt inne i min värld av färger och försökte måla känslan av ett fält med mjölkörter.
Eldörter.

Vill passa på att önska er alla en fantastiskt fin helg. Och nu i helgen ska jag svara på alla kommentarer på de senaste inläggen som jag inte hunnit gjort i veckan. TACK för allt fint ni skriver. Ni berör mig i hjärtat varje dag 
Kram på er!

Nu är min tid med rymdstenen över, och jag har nu lämnat tillbaks den efter två roliga och spännande månader. Jag fick låna bilen när jag gjorde ett samarbete med Hyundai. Många av er följde mig på min drömresa till Norrbotten i maj månad. En resa jag aldrig kommer glömma. Allt bara var sådär overkligt bra. Ni kan läsa mitt reportage och se ett kollage från resan HÄR. Sedan finns det ju massvis med blogginlägg från resan också!
Måste erkänna att det kändes lite sorgligt att lämna den nu, efter allt vi varit med om och alla vägar vi kört tillsammans. För nu var det mer på riktigt. Jag lämnade den egentligen sista maj enligt vårt avtal. Men fick åka och hämta den igen bara någon dag efteråt. De var så nöjda och älskade bilderna jag tagit och berättelserna från resan med bilen, så de ville fortsätta vårt samarbete. Den dagen ville jag nästan gråta av glädje. Jag visste att det skulle innebära en positiv förändring i mitt liv där jag fick ännu mer utrymme till att vara kreativ och fortsätta med det jag älskar, och samtidigt få göra spännande och roliga samarbeten som jag helhjärtat vill skriva och dela med mig av.

Solen sken i förrgår, när vi i Sollefteå skrev på det nya avtalet. Nu kommer jag löpande att jobba som fotograf och influencer åt Hyundai, vilket innebär att jag redan nu har en annan bil hemma på gården som kommer få följa med på några äventyr under sommaren. Det jag älskar med detta är att det egentligen är ett jobb som smälter in i det jag redan gör. Det enda nya är att jag då och då ska fota bilbilder. Men efter resan i Norrbotten upptäckte jag att jag verkligen tycker om det så länge jag får fria händer och får göra det på mitt sätt.  Och en gång i månaden kommer jag att lägga upp ett litet blogginlägg i samarbete med Hyundai där jag skriver om någon resa eller utflykt med bilen. Jag vet att det finns några få som ogillar blogginlägg med samarbeten, men ni kan vara lugna. Jag kommer tydligt märka ut dom : )
Jag ser så mycket fram emot det här. Som sagt så är det en positiv förändring som gör det ännu mer möjligt för mig att fortsätta med det jag redan gör.
Det är så mycket bra saker som hänt sista tiden, och jag känner sådan tacksamhet för alla nya möjligheter som hela tiden öppnar upp sig. Kärleken, utställningar, resor, roliga samarbeten, magiska stunder och nya vänner. Som att allt jag drömt om under mina 6 år i Grundtjärn plötsligt händer på en och samma gång. Det tog tid. Många tårar, mycket kämpande. Kanske den värsta, men också den bästa tiden i mitt liv. Utan tvekan. Och varje dag är som ett nytt äventyr. Jag vet aldrig riktigt vad som väntar nästa vecka, eller nästa månad. Skillnaden nu är att jag känner mycket mer trygghet. Därför älskar jag att få fortsätta ha det såhär. Leva så fritt och spontant som det bara går i balans med rutiner och vardag.

Alldeles nyligen blev det också klart att en riktigt stor resa väntar till hösten. Till ett ställe som jag bara sett på film, och bara kunnat drömma om.  Många, många timmars flygresa. Men där borta väntar ett paradis av höga berg, stora granar, spegelblanka sjöar och vildmark. Ännu ett jobb, där jag får åka och bara göra det jag älskar.
Kan ni gissa vart? Det känns fortfarande lite overkligt. Men ÅH, som jag ser fram emot att berätta mer om detta sen och ta er med på resan i minsta detalj.
Kanske är det alla fluffiga maskrosor jag blåst iväg med önskningar som gjort att så många drömmar går i uppfyllelse. Eller så är det alla stjärnfall jag bevittnat under vinternätternas mörka natthimmel. Oavsett, så har jag verkligen insett att det viktigaste av allt, är att aldrig ge upp. Fortsätta följa sin inre röst och känsla, även om det innebär att under lång tid ensam trampa upp en ny stig. Svårt, tungt, långt, men den leder alltid till något vackert.

Men nu till något helt annat!
Förra året blev jag framröstad till “Årets trädfotograf 2015” med bilden ni ser ovan. En tävling som anordnas av Vi skogen, som är en svensk biståndsorganisation som planterar träd i länder i Afrika som drabbats hårt av avskogningen. Jag var så otroligt glad över att få vinna den fina titeln, eftersom jag älskar träd. Jag har fotat träd sedan första dagen jag satte min fot i Grundtjärn, och jag kommer alltid att förundras och fascineras av träd.

I måndags gick årets tävling “Sveriges bästa trädbild” av stapeln igen, och jag har fått den stora äran att sitta i juryn tillsammans med Tidningen Vi. Jag kommer därför vara med och utse ett antal bidrag som kommer gå vidare till omröstningen. Jag tänkte nu därför tipsa om denna tävling till er som gillar att fota träd. Spelar ingen roll om ni är proffs eller amatörer. All bidrag välkomnas varmt!

Ni kan skicka in era bidrag fram till 15 augusti. För att vara med och tävla, läs mer info HÄR. 
Ikväll tog jag med mig diplomet ut i skogen och letade upp den gamla granen som var med på min vinnarbild. Jag hade inte varit där sedan den där tidiga, dimmiga morgonen i augusti förra året, när jag i pyjamasbyxor och tjocktröja begav mig ut i gryningen för att fota. Det var något speciellt med den granen, trots att den stod bland hundratals andra likadana granar. Solen steg upp precis bakom den vilket gjorde att konturerna av trädet liksom lyste upp. Den såg änglalik ut. Jag ställde upp stativet för att fota den, och gick sedan fram till granen med fjärrutlösaren i min hand. Jag knäppte av några bilder där jag stod. Men jag stod kvar länge. Länge.
Det var en väldigt speciell känsla. Som om jag och granen delade en stund tillsammans. Jag kände en sådan trygghet och ett djupt lugn. Andades ut och ville nästan gråta en stund.
Jag tänkte på hur länge den säkert stått där, och att det kanske var den första kramen den någonsin fått.
Kanske till och med den första beröringen av en människa. 

Jag är väldigt tacksam, för den stunden. Den gav mig inte bara titeln “Årets trädfotograf 2015”, utan också ett minne och en känsla jag aldrig kommer glömma. Är också evigt tacksam för alla som röstade fram mig till vinnare.

Nu ser jag med glädje fram emot att hjälpa till att utse detta årets trädfotograf. Lycka till! 

Helgen bjöd på de mest underbara nätter och jag har så mycket att berätta och så mycket bilder att visa er. Ser fram emot att gå igenom allt material så fort jag får tid. Nu är det måndag morgon och jag ska precis koka mig ännu en kopp kaffe och sätta igång med dagen.
Jag önskar er en alldeles underbar måndag! Kram på er 

Efter några timmar nära riksgränsen kände jag mig klar och satte mig i bilen för att köra tillbaks mot Abisko igen. Natten höll på att övergå till morgon och midnattssolen lyste upp molnen som färgades rosa och aprikos. Allting var så stilla. Och plötsligt så kände jag ett starkt lugn inom mig. Som om en motor stängdes av, och jag tog ett djupt andetag.

Jag var klar nu.
Det var en så tydlig känsla. Jag var nöjd nu och kände att jag fått precis allt det där som jag önskade, och ännu mer. En känsla av att vara redo att lämna denna plats för att åter vända hemåt igen.
När jag närmade mig Abisko fick jag se månen resa sig över Lapporten. Jag stannade bilen och gick ut för att titta på detta mäktiga skådespel.
Och hela Torneträsk låg i vila, och utstrålade ett lugn. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.
Jag stannade där en lång stund. Det var känslosamt på något vis. Jag fick det mest vackra och storslagna farväl jag kunnat tänka mig. Känslan i luften var som en fin låt till eftertexterna i en lång, vacker film. En sådan film som får en att gå runt i en bubbla i en vecka efteråt, eftersom den påverkat en så starkt att något hänt där inne i djupet av hjärtat. Något som kommer finnas kvar för alltid.

Efter farvälet körde jag till vandrarhemmet och sov några timmar på morgonen. Sedan satte jag mig i bilen och körde till Kiruna, där jag gick in på det mysiga caféet Mommos Veranda igen, och satte mig för att jobba några timmar och la upp blogginlägget om Silverfallet. Sedan tankade jag bilen full, och körde raka vägen hem till Grundtjärn. 70 mil genom Norrland.
Jag körde hela kvällen och hela natten.

Det var något alldeles magiskt med att återigen få se hur landskapen ändras mil efter mil. Från höga snötäckta fjäll till täta skogar och skogstjärnar. Det fick mig att verkligen inse att alla platser har sin alldeles egna charm.
Att färdas 70 mil i bil i ett enda sträck gjorde också att jag upplevde sådana kontraster. När jag närmade mig mitt hem fick jag se “Juvanklocken” som den heter. Den spetsiga toppen mitt i skogen. Jag skrattade lite åt mig själv eftersom jag alltid upplevt den så “mäktig”. Som ett berg som reser sig i skogarna. Nu plötsligt, efter att ha varit bland alla höga fjäll och berg i allra nordligaste Sverige, så såg det där mer ut som ett litet sandslott i en sandlåda. Jag tyckte det var häftigt också att månen var precis ovanför Juvanklocken, när jag natten innan hade sett den precis ovanför Lapporten. Juvanklocken får vara vår alldeles egna Lapport.
Tidigt på morgonen var jag återigen hemma. Grundtjärn välkomnade mig med grönska och sommarvärme. Jag somnade väldigt gott i min egen säng. Vilken resa. Vilket äventyr. Nu tar det nog ett tag innan jag smält allt som jag fått vara med om. Återigen, tack för att ni följt mig på resan! 

Jag fick lite samma känslor som när första snön kom, och rusade ut för att dansa bland flingorna.
Vissa flingor var så stora att jag bara stod och gapade. Säkert 5 cm i diameter. Det var häftigt att se.
Det var väldigt vackert ute just den stunden när all snö föll. Jag fick nästan julkänslor. Det blev sådär midvinter-vackert ute.
Och det här gjorde susen mot förkylningen. En riktig utrensning av vintern.

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Är så evigt tacksam för er hjälp! )