Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Och den bara fortsätter att delas hela tiden. Folk från hela världen skriver kommentarer och jag bara överöses med så fina ord och komplimanger för kulningen.
Jag sitter och gapar framför datorn och har nästan svårt att ta in att det här verkligen händer på riktigt.
Jag blir berörd på så många vis. Dels så är det så himla, obeskrivligt roligt att få så mycket respons, så många nya följare från hela världen och så mycket uppskattning för videon. Och sen, blir jag väldigt berörd över att andra blir berörda av den. När jag läser kommentarerna från folk blir jag nästan tårögd. Det är så många som får starka känslor av kulningen. Samma känslor som jag själv känner; Att det är just något magiskt kraftfullt över kulning, och som väcker något till liv i en. Att så himla många andra känner samma sak gör mig lycklig i hjärtat.

Och så blir jag ju så otroligt inspirerad av att fortsätta. Jag får frågor om längre kulningsfilmer och om det går att köpa en CD skiva med min kulning. Det vore ju verkligen en dröm, att ge ut en skiva med kulning från skogarna i Grundtjärn!  Det ska jag försöka göra verklighet av det här året! Men först måste jag lära mig mer. Jag övar varje dag och längtar redan tills jag kan spela in nästan kulningsfilm.

Jag är så glad över detta så ni anar inte. Det påverkar positivt på så många sätt! Och efter en jobbig start på året med många motgångar så känns det som det istället blivit en rivstart nu, med många nya möjligheter som öppnas upp. Jag är så tacksam. Och återigen vill jag tacka er mina kära bloggläsare, för att ni ger så mycket och för att ni inspirerar mig 

Tänk om jag kunnat ana denna vackra januaridag i skogen när jag spelade in filmen, att den skulle sprida sig över världen. Även om klippet bara är en halv minut lång så ägnade jag minst en kvart åt att göra omtagningar och se till att jag fick bästa möjliga ljud, ljus och miljö. Under tiden jag kulade och spelade in så kände jag ingenting annat än magi. Men efteråt insåg jag att jag inte hade någon känsel i mina händer. För första gången på riktigt var jag rädd att jag förfrusit dom. Men efter några minuter fick jag liv i dom igen och jag kunde med glädje vandra hemåt mot Grundtjärn och såg fram emot att redigera filmen. Då hade jag ingen aning om att den korta lilla film-snutten skulle beröra så många. Åhh, vad detta gör mig glad 

I 9/10 jobbförfrågningar jag får (det kan handla om allt från fotojobb/samarbeten/utställningar/köp av bilder/föreläsningar osv)
så låter det alltid på samma sätt. Någon hör av sig, oftast via mail, och är väldigt intresserad av något slags samarbete eller att jag ska utföra ett jobb åt dom på något sätt. Jag blir alltid jätteglad såklart, TILLS jag läser raden “Tyvärr har vi ju väldigt liten budget till det här…”

Det slår aldrig fel. Jag har på sista tiden börjat undra om det bara är jag som alltid får jobbförfrågningar från företag eller personer som inte har råd att betala mig det som de egentligen tycker att det är värt. För jag förutsätter att anledningen till att de nämner att de har liten budget är för att de själva inser att de inte kommer ha råd att betala mig det som jag kommer att behöva för att tjäna på det tillräckligt för att det ska kännas bra.

Jag tror absolut att det har att göra med vad man jobbar med. Och eftersom kreativa och konstnärliga yrken av olika slag aldrig riktigt fått den status jag tycker att det förtjänar så är det liksom helt okej för folk att vilja ha produkten eller jobbet mycket billigare.

Tänk om jag skulle gå till affären och lägga upp varorna på bandet och säga till kassörskan “Jag vill köpa det här, men min budget är tyvärr för liten för det, men det kanske går att ordna ändå?” Eller leja en snickare för att renovera köket och  först säga “Jag kommer inte ha råd att betala det som jobbet är värt, men du kanske ändå kan känna att det gynnar dig på något sätt?”

Jag menar inte att peka ut någon med detta, eftersom jag förstår att ingen egentligen menar något illa med det. Att någon vill att jag ska göra ett jobb är ju egentligen smickrande i sig och gör mig väldigt glad, även om de själva tycker att de inte har den tillräckliga budgeten för det. Jag önskar bara att det här ska lyftas fram lite mer. Att man inte ska behöva sänka sig prismässigt bara för att man driver eget företag eller jobbar med något som inte tycks ha riktigt “fasta” priser.

Just i år så har jag bestämt mig för att vara mycket mer noggrann med vad jag lägger min tid på. Allt för många gånger så har jag satt mig i situationer eller tackat ja till olika saker som i slutändan inte gett mig någonting. Det här året ska jag få lite mer skinn på näsan och våga välja det som känns bra, och inte bara tacka ja till första bästa i hopp om att få in några slantar. Det här året vill jag lära mig sätta värde på det jag gör, och inte sänka mig för att vara snäll mot någon annan eller för att jag tror att det ska gynna mig på något mirakulöst sätt i slutändan. Jag har insett att det inte funkar i längden. Och det är helt upp till mig att förändra det.

Underbaraclara har skrivit ett jättebra inlägg som ni kan läsa HÄR, om hur man ska ta betalt som egen företagare. Jag har läst det många gånger, men som jag nu verkligen vill ta till mig på riktigt. Jag har alltid tyckt det varit svårt att kombinera mitt jobb med att ta betalt, något som man tycker borde vara det mest självklara. Men det är svårt, och det kommer jag nog alltid tycka oavsett. Men att våga sätta rätt värde på det man gör tror jag är en väldigt bra grund, och där ska jag börja nu.

Är det någon som känner igen sig i detta eller har några tankar och erfarenheter att dela med sig av? Varför är det såhär? Och kanske är ni några som också känner att ni skulle behöva sätta mer värde på det ni gör! 

Jag borde egentligen inte skriva ett blogginlägg nu för jag känner mig lite tom och nästan så jag bara vill gråta en stund. Haha, jag vet att det är löjligt, men det är så det känns just i denna stund, och vissa dagar är bara mindre bra helt enkelt.
Jag är lite ledsen över en sak som egentligen bara är materiell men som betyder så mycket för mig. Jag insåg nämligen tidigare idag att min kamera har gått sönder. Eller en viktig funktion i kameran. Den kan inte fokusera skarpt längre. Inte automatiskt i alla fall, och gör jag det manuellt så är det ändå bara 50% av gångerna som bilderna blir helt skarpa. Jag har märkt det av och till under några veckor nu att den har allt svårare att hitta fokus, och att jag inte längre kan lita på att den fokuserar automatiskt så jag blir tvungen att göra det manuellt istället, vilket försvårar i många bilder som jag vill ta.

Igår var jag ut i skogen och skulle ta en serie ganska avancerade bilder som jag planerat inför länge. Som jag drömt om att ta i över ett år. Jag hade ställt upp kameran på ena sidan av en tjärn och sedan sprang jag runt hela tjärnen, eftersom jag själv skulle vara på andra sidan. Jag kommer inte gå in i detalj på vad det är för bilder, det får ni se längre fram, men jag höll i alla fall halvt på att förfrysa mig under de tjugo minuterna jag knäppte kort med fjärrutlösaren. Jag hörde ljudet av kameran på andra sidan tjärnen och allt verkade gå superbra. Sedan sprang jag tillbaks till kameran med hackande tänder, fötter utan känsel och rödblåa händer, men med ett stort leende och glädjeskutt för jag anade att det säkert skulle bli jättebra bilder! Jag var så förväntansfull, men när jag kom till kameran så såg jag till min besvikelse att ALLA hundra bilder blev ur fokus. Det gjorde nästan ont i hjärtat! Eftersom bilderna i övrigt blev över förväntan, och ljuset var alldeles magiskt, men zoomade man in så var ingenting riktigt skarpt. Jag frös för mycket för att kunna ta om bilderna då, så jag hoppas så innerligt att det blir bra ljus i morgon också så jag får en chans att försöka igen. Hade nämligen hoppats på att få dom klara så att jag kunde skicka in dom som en del av mina bidrag till Liljevalchs.

Men det var egentligen idag som jag insåg att fokusen verkligen inte fungerar längre. Var även ute idag för att ta en serie andra bilder som även de var ganska krävande att ta. Men det jobbigaste av allt var att de inte blev fokus på bilderna. Jag var tillslut tvungen att göra allt manuellt vilket var otroligt svårt att få till, och dessutom blev många av dom ändå inte skarpa. Jag svor så det ekade i skogarna.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den “nästan” fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

Så det var en tung sak att inse idag. Om kameran är trasig känns det nästan som en del av mig är trasig. Och jag kan omöjligt skicka in kameran på lagning just nu, eftersom jag inte kan vara utan den. Det skulle vara som att sluta gå till jobbet i några veckor. Men jag ska ringa några samtal i morgon, och se vad som gäller vid försäkringen. Så länge får jag helt enkelt ägna ännu mer kraft åt att få till skärpa på bilderna. Det går ju om jag verkligen försöker. Bara att det blir så himla mycket svårare.

Så, nu har jag gnällt om mina kameraproblem. Det känns verkligen hemskt att en sådan “materiell” sak kan påverka mig så mycket men det är ju mitt allra viktigaste verktyg idag, och så mycket mer än bara en sak.
Men jag tänker inte oroa mig eller vara ledsen för detta mer för det är ingen idé alls. Det gör ju bara saken värre. Det löser sig alltid på något sätt!

Bjuder på en liten “Bakom kulisserna”- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de “riktiga” bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

När jag ändå är inne på tråkiga nyheter. Jag har ju sett att många av er frågat efter tredje avsnittet av dokumentärserien om mig. Jag trodde ju själv att det skulle komma ut i torsdags, men fick höra här om dagen att det bara blir två avsnitt. Det räcker ju egentligen gott och väl, och jag är så nöjd och tacksam för de avsnitten, men jag hade ju väntat mig ett tredje och hade ju även sagt till er att det skulle komma tre avsnitt. Men hoppas ni inte blir allt för besvikna!

Men det är ju faktiskt så att dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, som följt mig under några dagar varje årstid under ett helt år, håller på att klippa ihop allt nu till en längre dokumentärfilm. Hennes dröm är ju att filmen sedan ska köpas av SVT så att den visas på TV, och jag håller verkligen tummarna att hon får ut sin film! Då har vi ju något mer att se fram emot när det gäller den biten.

Så, nu ska jag inte uppehålla er längre med massa gnäll. Om ni också har något att klaga på så kan ni ju passa på nu!
Nu ska jag ut med Nanook och ladda om batterierna.

Önskar er en fin kväll! Kram på er 

Idag har det varit en märklig dag. Rolig. Mycket nytt har hänt. En lite udda grej är att jag idag skrivit på en licensiering till världens största “viral media” företag. På morgonpromenaden med Nanook började plötsligt mail trilla in från hela världen. Olika företag som alla ville en och samma sak. Att jag skulle skriva avtal med dom, så att just dom skulle få rättigheter till att sälja och dela en video som jag gjort.

Jag höll på att vika mig av skratt. I flera år har jag skapat filmer. Vissa som jag lagt ner hela min själ och hjärta i. Men vilken video fick jag idag skriva avtal på och börja tjäna pengar på? NÄR NANOOK VÄNTAR PÅ KAKORNA PÅ BORDET. HAHA!
Den som jag la upp igår! Åh, internetvärlden är underbar. Knasig, men härlig på sitt sätt.
Jag är i alla fall nöjd! Det var en hektiskt dag med mycket mailande men nu är det klart. Det här triggar mig såklart att göra fler roliga videor med Nanook. Det är ofta jag tänker “Det här borde jag filma”. Så jag ska nog göra det. Det verkar ju uppenbarligen inte bara som om det är ni som gillar videor med Nanook i. Senast nu såg jag videon på Dailymail. Mitt lilla hjärta.
Han ska få många kakor framöver 

Nu ikväll har jag varit i skogen och filmat en intervju med mig själv som ska skickas vidare för ett eventuellt projekt. Jag har aldrig intervjuat mig själv och jag kan säga att det var första och sista gången. Det är väldigt svårt att prata naturligt. Jag slösade nästan upp hela minneskortet till kameran på feltagningar. Men tillslut så strunta jag i hur det blev och bara pratade på. Det får bli bra så.

Nu har jag nästan skrivit en hel roman här känner jag, men jag ville bara berätta om min dag. Nu ska jag koka lite kaffe, göra upp en eld och gå igenom lite mail. Sedan om jag hinner ska jag gå in i min ateljé och måla lite.

Ha en underbar kväll kära ni! 

I kväll nere vid den magiska tjärnen. Ja, den är faktiskt magisk.

Med kameraväskan som huvudkudde gick det helt okej att få lite sömn.

Jag hade till och med lyxen att läsa en stund innan jag somnade. Igår efter föreläsningen kom en jättesnäll bloggläsare fram. Hon hette Nora, såg ut som en älva och gav mig en bok som hennes kompis skrivit. Den heter “Arra”, skriven av Maria Turtschaninoff
Så jag började läsa den i natt. Kunde inte varit bättre timing.

På förmiddagen låg jag fortfarande på bänken och sov lite av och till. Min mamma skrev ett meddelande “Du försover väl dig inte nu va?“. Jag reste mig upp för att svara “Nejdå “. Det var nästan en timma kvar. Jag la mig ner igen och somnade lite halft när jag hör ett finskt meddelande i högtalarna “kokaiknal kala jksajkdajkd JINTON lajdojdkhjdkan”.

Hörde jag Jinton? Oj vad konstigt tänkte jag, att någon annan också heter Jinton här. Det har jag aldrig varit med om. Nästa meddelande var på engelska, då hörde jag “Ms Jinton, come to gate 27. Plane leaving in 1 minute“.

!!!!!!!!!

I samma sekund insåg jag att det måste vara jag och att jag glömt bort att det var finsk tid. Jag rusade upp, tog mina väskor och sprang. Mina ögon kändes grusiga och jag såg helt suddigt. Hade inte vaknat riktigt än.
Insåg att jag var väldigt långt bort från Gate 27. Jag sprang för mitt liv och tänkte att alla som ser mig nu förstår nog att det är jag som är den bortkomna “Ms Jinton” som de pratar om i högtalarna.

Jag tog mig i alla fall fram, tio minuter efter att planet skulle vara bordat med folk. När jag steg in i planet satt alla tysta och väntade. Ännu en gång kände jag mig som en jobbig resenär och fruktansvärt uttittad.
Men jag han med i alla fall! Och när jag sedan fick en kopp kaffe och planet steg över molnen och solen lyste i mitt ansikte kändes allt helt fantastiskt.

Nu är jag på plats på hotellet där jag ska sova i natt. Det känns så roligt att ha en hel dag i Stockholm nu! Har precis duschat nu och sedan ska jag ge mig ut i stan. Ska fota lite om inspirationen faller på, och så ska jag gå till konstnärsbutiken Kreatima som jag velat besöka hur länge som helst. Så en rolig dag väntar!

I kväll ska jag lägga upp lite bilder från konferensen som jag lovade igår. Det var ju en helt underbar dag så den vill jag berätta mer om. Kram på er 

Kan varit den bästa duschen på länge. Man känner ju sig så sliten och ofräsch efter mycket resande. Men nu är jag på topp igen!

Fast, nu är det faktiskt bara dörrarna här inne som jag ska måla. Så det är ingen renovering på gång. Tack o lov

Måndagkväll hemma hos mig.

Tjohoooo

Antingen så beror det på att jag blivit “skadad” av att min mamma alltid varit så himla noga med att steka allt extra länge. Eller så beror det på att jag alltid har så brottom när jag lagar mat, antingen för att jag är superhungrig så jag darrar eller så vill jag bara ha det gjort…ur vägen liksom, så man kan göra annat som är roligare. Eller så beror det på att jag sätter mig vid datorn under tiden det steks på ena sidan, och tror att jag sitter vid datorn i bara 1 minut när det i själva verket var 5 minuter. Eller så…kan jag inte laga mat helt enkelt. Jag tror det är en perfekt blandning av alla de där alternativen jag nämnde ovan.

Jag skulle behöva gå en matlagningskurs. Jag kan ju för sjutton inte ens steka köttbullar utan att bränna dom. Jag är så fruktansvärt trött på den där brända smaken som jag lyckas få i nästan all mat jag lagar. Nä, nu får det vara slut på det här. Nu har jag lovat mig själv att det är sista gången jag sitter och knaprar på bränd mat

Dagens matlagning…Smaklig måltid Jonna!

Jag har varit ute en timma nu på natten och byggt på mitt stenprojekt, som jag inte längre knappt vet vad det ska bli. Började med att jag ville bygga ett högt stentorn som jag ska berätta mer om sedan. Men nu kan jag inte få nog av att balansera stenar på varandra. Det är så fruktansvärt roligt och känslan när man lyckas balansera två stenar på varandra som man aldrig trodde var möjligt, det är en underbar känsla! Jag kan bli kvar i timmar sittandes där med stenarna, och min gräsmatta börjar allt mer likna ett stenröse. Får se vad det blir av det här haha

Sov gott allihopa! Så hörs vi i morgon!
Kram <3

Klockan 1 på natten. Sitter ute och grejar med mitt stenprojekt som spårat ur. Men åh vad roligt det är!