Jag har spenderat senaste dygnet med att redigera min längsta video någonsin. Och innan dess tog det över tre dagar för mig att ens få fram vad jag ville säga. Jag gjorde ett flertal försök men känslorna tog över.
Senaste tiden har vi försatts i en väldigt jobbig situation som jag aldrig trodde att vi skulle behöva hamna i igen. Jag kunde aldrig ana att vi skulle behöva gå igenom samma sak. Samma fruktansvärda väntan och ovetskap. Samma känsla av att förbereda sig på att ta farväl av något man älskar så innerligt mycket.

Senaste veckan har jag känt mig förtvivlad. Har stundtals bara velat packa ihop och dra här ifrån eftersom jag egentligen inte vill spendera en enda dag mer åt att låta vår framtid ligga i någon annans händer. Vi har redan spenderat 7 år så.

För första gången bestämde jag mig för att berätta om detta i en video, och det blev en del utav en videoblogg.
Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att berätta. Jag skulle inte klara av att fortsätta göra filmer och låtsas som ingenting, när det känns som mitt hjärta brister mer för varje dag som denna väntan river upp gamla sår och gamla känslor.

Av erfarenhet vet jag att detta ämne är känsligt, vilket är förståeligt. Det finns både för och nackdelar. Men min förhoppning är helt enkelt att visa det här från vårt perspektiv. Hur det påverkar oss personligen…och naturen och djurlivet. Jag hoppas, att oavsett om man är för eller emot denna slags industri, att det i alla fall kan ge lite mer förståelse och kunskap för hur det drabbar både människor, natur och djur. Hur det ser ut på andra sidan av det som marknadsförs som bara grön energi.

Denna videon blev otroligt lång. Det började som en vanlig videoblogg, eftersom jag inte hade trott att det skulle bli så fasligt långt. För er som vill hoppa direkt intill den delen där jag berättar om denna situation vi hamnat i så kan ni spola fram till ca 12:05.

PS: Har precis upptäckt nu att någon vid namn Abbie startat en namninsamling för att kunna vara med och påverka.
Jag tycker det är så OTROLIGT fint gjort. Blir alldeles varm i hjärtat. Jag själv har knappt tänkt tanken eftersom det känts som att det inte är någon ide.
Men hade aldrig kunnat föreställa mig att det på så kort tid kunde komma in flera tusen namnpåskrifter!

Vill ni skriva på listan så kan ni göra det HÄR.

TACK! 

Jag tycker om att blicka tillbaks ibland. Det ger perspektiv. Det ger ett djup till nutiden.
Då var jag 21 år. Jag kände mig kvävd av livet i staden. Jag hade fått nog, och flyttade hit till släktens sommarstuga i hopp om att kunna börja ett nytt liv här. Då hade jag verkligen ingenting. Ingen plan, inget jobb, inga pengar, ingen koll på vad som krävdes för att ens klara och stå ut med en rejäl vargavinter i en kall och rå gammal skola. Allt var oskrivet.

Och det var nog också den skönaste känsla jag någonsin känt. I alla fall i början, innan allvaret tog vid.
Men den där känslan av att inte vara bunden till något alls. Inte ens ha en adress än. Bara vara helt fri utan några krav. Det fick jag i alla fall uppleva ett tag. Sedan väntade flera år av många tunga utmaningar innan jag kände att jag kunde pusta ut och få klart för mig att jag faktiskt kunde bo kvar här.

Men det är jag så evigt tacksam för. Det har gjort mig till den jag är idag.
Och tänk, jag får fortfarande bo kvar här.
Nanook var bara en liten skrutt på den tiden. Vi hade alldeles nyss fått börja lära känna varandra. Och ännu är han min trogne följeslagare. Tänk om jag hade vetat då vad mycket vår nyfunne vänskap skulle betyda för mig de kommande åren.

En av mina allra första videobloggar.
Jag bodde i köket i den gamla skolan. Ett hus som var väldigt svårt att värma upp under vintern. Ofta vaknade jag till nollgrader. Men vedspisen i köket var väldigt bra så på kvällarna hade jag ofta riktigt varmt och gott.
I hallen fanns en ännu bättre värmekälla. Den höll inte värmen länge, men när jag väl eldade i den blev den riktigt varm, så hallen blev många gånger min sovplats när nätternas köld blev för påtaglig.
För till saken hör ju till att jag råkade tajma in min flytt med den värsta vargavintern på många år. I december hade vi över -35 grader i över två veckor. Som mest var det -38, och då tåg jag den här bilden.
Rejäla och varma vinterkläder? Nej det fanns inte i min garderob på den tiden. Det var en trogen gammal jacka från HM och vantar köpt på ICA. Det var kanske lika bra att härdas på en gång.
Men det var också den vackraste vintern jag någonsin varit med om. Det var så vackert att jag nu i efterhand kan känna en liten sorg över att jag på den tiden inte var lika intresserad och duktig vad gäller foto. Men jag fotade ju ändå lite varje dag, och för mig är dom här bilderna en riktig skatt, oavsett om de är visuellt tilltalande eller inte.
För det mesta sov jag i bäddsoffan i köket med lille Nanook tätt intill.
Ibland, om nätterna inte var lika kalla och jag hade hunnit elda upp ordentligt, så sov jag i lärarinnans gamla sovrum. Där fanns en så vacker kamin där elden syntes lite svagt. Men där spökade det något fruktansvärt. Så nätterna där var inte att föredra.
Bloggen var relativt nystartad. Jag började med bloggen när jag flyttade hit i juli 2010, så under den första vintern var den ännu väldigt liten. Men jag bloggade ändå varje dag och kände att jag verkligen hade hittat något jag tyckte om! Att både fota och skriva och få uttrycka mig och berätta. Det passade mig så bra. Jag kommer aldrig glömma i december när min blogg fick hela 100 likes på facebook! Och jag hade ca 40 läsare varje dag. Det kändes jättestort för mig då. Och det var inte förrän sommaren därpå som jag fick börja blogga för lokaltidningen och tjäna en liten slant på den varje månad. Efter det så blev den sakta men säkert större samtidigt som jag fick väldigt mycket uppmärksamhet från media under 2011-2012, som gav den lite extra fart.
Allra första tiden hade jag ingen tvättmaskin. Ibland lånade jag tvättmaskin av min gammelmorbror Tage, och ibland tvättade jag i en balja och hängde upp allt i hallen intill kaminen så att det skulle torka. Men sen fixade familjen så det fanns både tvättmaskin och dusch! Herregud vilken lyx det kändes som då!
Jag minns att jag var väldigt trött under den här vintern. Det tog på krafterna att frysa. Jag hade ju aldrig varit med om något liknande. Jag flyttade från familjens lägenhet centralt i Göteborg, med kaklade badrum och golvvärme, till det här. Till en helt annan verklighet. Till en vardag där det krävdes mycket mer av mig själv för att hålla mig varm och för att må bra. Men det var precis vad jag behövde. Jag ville känna att jag lever. Få utmana mig själv lite.
Och kraften från det gjorde ändå att jag klarade vintern relativt bra.
Det är något speciellt när något är sådär nytt och lite spännande. De tre vintrarna efter första vintern var nog mer påfrestande psykiskt än första vintern. Men jag ångrade mig aldrig. Inte ens för en sekund. Jag visste ändå att allt kommer bli bättre med tiden, och att jag var på rätt plats.
Precis som då bär jag fortfarande in ved i ikea-kassar haha.
Tänk om jag hade fått vetat då, att allt skulle bli bra. Att jag skulle hitta möjligheter till att klara min ekonomiskt och att jag skulle kunna bo kvar. För det var ändå en av de sakerna som tyngde mig mest. Ovetskapen om hur framtiden skulle bli.

Jag önskar att jag hade kunnat gått fram till mitt 21 åriga jag och säga “Allt kommer ordna sig! Fortsätt bara precis som du gör. Följ magkänslan. Känn inget dåligt samvete när du ägnar tid åt kreativa projekt så som att fota ute i naturen eller göra filmer, även om du inte tjänar något på det ekonomiskt. För det kommer en dag när det är precis den delen du kommer att leva på.
Det kommer en dag när du lever din dröm.
Se ljuset. Inte mörkret. ”
Tage var en stor trygghet i det nya livet i Grundtjärn. Både för mig, och för min mamma som sen också flyttade upp. Det är så mycket man ska kunna när man lever såhär. Saker blir trasiga, vattenrör fryser till is. Och så julgranen såklart, den ska man ju hugga själv!
Precis som då, så händer något vackert i själen när det där vackra vårvinter-ljuset varje år ger sig tillkänna. Jag hade aldrig upplevt det innan. Den otroliga lyckan i att se hur vintern sakta övergår till vår. Hur solen stiger lite högre varje dag. Hur man tvingas rusa ut med kameran för att fånga den vackra solnedgången.
Jag behövde leva närmare naturen för att verkligen uppskatta årstiderna. Och det blir bara starkare för varje år.
Varje vår blir bara mer och mer magisk.
Hoppas ni tyckte om den här lilla återblicken. Jag har så otroligt mycket bilder från förr. Massor av bilder som heller aldrig visats här på bloggen. Så jag hoppas göra lite fler sådana här återblickar framöver. Det är så roligt att få jämföra lite med hur livet såg ut då.
Jag känner ännu mer uppskattning och tacksamhet över hur saker och ting blivit.

Kanske är ni några läsare där ute som följt mig hela vägen? Vet att jag ibland får någon kommentar eller ett mail från någon som säger att de följt mig från start. Så otroligt roligt!

Hoppas ni har en jättefin tisdag! KRAM på er! 

Jag har också fortsatt även denna veckan att äta riktigt nyttig mat och inget socker. Det har nu snart gått två veckor sedan jag började med det. Och jag kan säga nu att jag märker en så otrolig, nästan otäck skillnad. Jag mår så otroligt mycket bättre. Känner mig pigg och lätt. Och sötsuget har nästan försvunnit nu. Jag behöver inte längre socker för att hålla mig på banan. Jag till och med slutade med kaffe under den här veckan, bara på en obestämd kort tid, för att jag ville ge kroppen ännu mer “rening”.  Har druckit grönt te istället. Och det har funkat förvånansvärt bra. Jag mår så bra.

Det känns verkligen som en nystart nu. Nu är den tunga perioden över, och nu i efterhand är jag tacksam för allt. Jag lärde mig mycket om mig själv, och insåg att jag ville ändra på lite saker. Ska gå in lite djupare på det i ett annat inlägg.
Jag blev verkligen så otroligt inspirerad också efter att ha läst era fantastiska kommentarer på det stora inlägget jag gjorde. Blev både inspirerad och peppad av er som hade massor med tips och råd att ge, men också alla ni som kände igen er i min situation. Att läsa att ni också kände för att ta nya tag och prova på att leva lite mer hälsosamt.
Jag blev verkligen jätteglad! Har skrivit ned några böcker som ni tipsat om som jag ska köpa, och har även fått massvis med fantastiska recept både här och på mailen.
TACK älskade ni! 
Det har varit två underbara, soliga dagar, och jag har passat på att sitta en stund ute i solen varje dag. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket D-vitamin vi än äter. Det solen ger, det är liksom något annat. En livskraft.

Jag tycker vi gör det bra här uppe i norden. Jag tycker vi alla borde ge oss en rejäl klapp på axeln varje vår, när vi har klarat av ännu en solfattig vinter. Sen kan ju vintern vara helt magisk också! Jag älskar vintern, med kylan, snön och rimfrost!
Jag skulle aldrig vilja välja bort vintern. Inte för något. Men det finns också perioder när jag känner att bristen på sol har sugit ut livet ur kroppen på något vis. Så fasen vad bra vi är, vi klarade det i år också!
Och nu har vi den fantastiska våren framför oss!

Igår var en himla fin dag. Jag fick mycket gjort och på eftermiddagen när jag tittade ut genom fönstret och fick se torkvindan nästan begravd i snön så fick jag en idé om att göra en liten film. Bara en rolig grej liksom. Tog på mig min fina sommarklänning som jag ännu inte fått använt och begav mig ut med lite tvätt i den djupa snön. Årets träningspass kan jag lova.
Det mesta jag tänkte på i stunden var “Måtte inte någon granne se mig haha“.

När jag sedan kom in igen redigerade jag den på en gång och la ut på min officiella Facebook sida. 1 timma senare hade den 35 000 visningar.
Och nu, inte ens ett dygn senare, så har den 1,4 miljoner visningar. HAHAHA! Jag skrattade så jag nästan inte kunde prata när jag igår ringde mamma efter att jag hade lagt ut den och såg att den delades så fort. Det kunde jag aldrig ana.

Jag tror att det har varit en väldig tuff vinter på många håll. Väldigt mycket snö och dåligt väder. Inte bara i Sverige. Så jag tror väldigt många verkar känna igen sig. Och sen tror jag att det är en underbar sak att tillslut få skratta åt eländet. Det är verkligen det bästa som finns.
När något känns så jävligt så man tillslut bara skrattar åt det. Det är så många stunder i mitt liv, speciellt mina år i Grundtjärn, som skrattet lyft mig upp igen. Det är som om den glädjen på bara några sekunder kan sopa bort veckor av tyngd.

Det känns i alla fall jätteroligt att filmen blev så uppskattad! Ska bli kul att se hur den fortsätter spridas nu dagarna som kommer. Internet är verkligen en spännande värld.
Lite senare på kvällen när jag satt och jobbade med lite  bilder så ringde mamma och sa “JONNA! Det är ett gigantiskt norrsken ute!“.
Jag blev nästan lite rädd. Eller, det kändes så ovanligt. Jag har varken sett eller fotat ett norrsken på hela vintern. Det har ju knappt varit stjärnklart. Mest bara snö. Men jag slängde på mig kläderna och stövlarna och begav mig ut med kameran. ÄNTLIGEN NORRSKEN! Det hade inte kunnat komma mer lägligt. Alltså, det kändes som om himlen skickade energi och vackra färger. Så himla vackert!
Varje gång jag får se norrsken såhär stort över hela himlen så blir det en slags spirituell upplevelse på något sätt. Att blicka upp mot detta får mig alltid att se livets storhet. Det får mig att väldigt starkt känna att det finns så, så mycket mer. Så mycket mer. Vi här på jorden har bara fått ta del av en liten smula. Kanske därför känns det så underbart när vi i vissa stunder i livet får se en glimt av något annat. Stunder när vi upplever hur det är att verkligen befinna sig i nuet och för en kort stund känna sig ett med allt.
Mamma hängde med ut och hjälpte mig hålla Nanook så jag kunde koncentrera mig på att fota. Jag skrattade åt mamma när jag sa att hon verkligen har ett jobb med mycket blandade arbetsuppgifter nu. Allt ifrån pappersarbete och mail och administration, till paketinslagning och hjälp med diverse fotoprojekt. Tända hundra ljus ute i skogen en natt, hjälpa till att köra när jag åker norrut eller att hålla koll på hunden medan jag fotar norrsken. Saker som för mig är helt ovärderligt. Saker som underlättar så enormt mycket för mig.
Nya äventyr varje dag. Och arbetstider som verkligen inte går efter den normala mallen, haha. “Men det är ju det som är kul!” sa mamma. Och det är ju tur det! Tre månader har hon nu varit anställd hos mig. Och det är verkligen ett av de bästa beslut vi någonsin tagit.
Ett tag så verkligen kokade norrskenet på himlen. Det rörde sig så fort och blev så otroligt ljust att bilden nästan blev överexponerad. Jag och mamma bara stod och gapade. “MEN TITTA!!” sa vi om vartannat. Våra röster ekade i hela byn.
Det kändes så fint att äntligen få se ett rejält norrsken igen. Det var så längesen sist. Och det börjar ju verkligen bli i sista sekund. Redan i april så börjar himlen bli mindre mörk. Stjärnorna avtar allt eftersom och i maj är himlen för ljus för att se stjärnor. Nu kommer snart våren och sommarens ljusa kvällar och nätter. Så därför var jag extra glad över att få uppleva detta innan det var försent.

Såg ni också något norrsken igår? Kan tänka mig att det kanske syntes mer söderut också eftersom det var så stort.
Hoppas att ni har en underbar vecka allihopa! Stor kram på er 

Det där med ljuset är det allra viktigaste för mig när det gäller fotografering. Allt handlar om rätt ljus. Det är ljuset som sedan ger rätt stämning och färger. Det är också därför jag i princip aldrig fotar mitt på dagen. Det är tidiga morgnar och sena kvällar, när ljuset är som mjukast.
Min mamma Anita hängde, och det blev en lite flashback när vi för drygt ett år sedan var i Stekenjokk för att jag skulle fotografera kampanjbilder till Hyundai. En resa som vi ofta skrattar åt nu i efterhand, även om det var några väldigt slitsamma dagar. Jag skrev ju ett långt inlägg om den resan, med en liten videoblogg som ni kan se här.
Så nu åkt vi upp igen, fast i samma bil denna gången, och för att jag istället skulle fotografera bilder till mig själv. Så det var inte alls med någon press utifrån. Mer en rolig liten resa, som jag hoppades skulle resultera i att jag skulle kunna ta den där bilden som jag faktiskt åkte dit för att ta. Det är ändå bara 22 mil till Stekenjokk härifrån, så det tar ändå inte så många timmar att köra.
Den här bilden tog jag när vi passerade Klimpfjäll. Åh, så fort jag kommer upp bland fjällen så händer något speciellt. Det är ju bara så fantastiskt vackert…
Vy från vackra Klimpfjäll.
När vi kom fram till Stekenjokk tog vi först en paus instill Saxån och drack lite kaffe. Jag kände mig alldeles överlycklig över att vara tillbaks igen. Vägen över Stekenjokk stänger ju nu i oktober och öppnar inte förrän till sommaren igen på grund av de enorma snömassorna. Redan nu låg det nysnö över de högsta fjälltopparna och luften hade plötsligt blivit mycket kallare sedan jag var här för en vecka sedan. Nästan alla trädens löv hade nu fallit. Det gick så fort.
Vi hade gott om tid på oss i Stekenjokk. Bilderna jag skulle ta behövde kvällsljus, efter att solen hade gått ned runt 18.30 tiden. Så vi tog det lugnt. Åkte runt och tittade och stannade lite här och var.

Haha, jag försökte flera gånger ta en bild på mig och mamma men det slutade bara med att vi låg dubbelvikta av skratt. Men dom bilderna blir ju såklart dom bästa. Lycka!
Underbara Stekenjokk! En del av dessa renar kommer snart att gå omkring i skogarna här i Grundtjärn under vintern, där de har sin vinterbetesmark.
När det började närma sig solnedgång var kameran riggad. Dock låg molnen som ett tjockt täcke på himlen. Och jag var ju helt beroende av kvällsljuset för att få till bilden som jag behövde. Det där med att förutspå väder i fjällen är helt omöjligt. Jag tog lite bilder även om det var moln och drog på mig jackan och vantarna mellan tagningarna för att hålla mig varm.
Efter ett tag tog jag en paus och gick in till mamma i den varma bilen. Medan jag hade fotat hade hon kört iväg en sväng. Jag måste ju alltid vara själv när jag fotar, något som min mamma är väl medveten om Molnen låg fortfarande som ett täckte och jag började ana att jag nog inte skulle kunna få till den där bilden som jag ville. Mamma berättade att hon hade hittat en jättevacker gammal kåta längre bort intill vägen så vi bestämde oss för att fara dit en stund medan vi hoppades på bättre väder. Och jag är så glad att vi gjorde det. Vilken otroligt vacker plats, som säkert bär på mycket historia.
Inuti kåtan fanns en eldstad och jag hade gärna gjort upp en eld och stannat där över natten. Någon gång skulle jag vilja göra det. Vilken känsla.
Medan vi besökte denna vackra plats så började himlen att spricka upp lite, och vackert kvällsljus började strilas genom molnen. Äntligen. Det var nästan som om jag kände på mig att det kommer bli bra ljus tillslut. Jag kände ingen oro, trots att hela resan hänger på den här lilla stunden. Vi åkte tillbaks till platsen där jag skulle ta bilden igen, där jag hade lämnat kameran kvar på stativet.
I 45 minuter efter det så blev ljuset och himlen bara vackrare och vackrare, och jag gjorde glädjerop mellan bilderna jag tog. Jag var SÅ tacksam att jag fick det där kvällsljuset som jag behövde. När jag kände mig klar var tog jag den här bilden innan jag skulle bege mig tillbaks till bilen och värmen igen. Sedan åkte jag lycklig tillbaks till Grundtjärn igen, och var hemma innan midnatt. Tänk vad mycket man kan få uppleva på en dag sådär. Jag är så himla glad att jag åkte, även om det bara var för att ta en bild. Det var så värt det!

KRAM på er 

Senaste två dygnen så har jag varit rejält nervös inför i morgon. Och nu fick jag bara känslan av att jag ville skriva av mig om detta och dela det med er. På något vis känns det lättare då. Jag skulle egentligen lägga upp ett blogginlägg nu med lite vackra bilder jag tog i förrgår men jag kan inte göra det om jag sitter och biter på naglarna och är nervös. Hela känslan försvinner liksom. Så jag sparar dom till sen.

Det är konstigt det där med min flygrädsla. Jag har upplevt att den blivit värre ju äldre jag blivit. Konstigt, eftersom jag också flugit mer de senaste åren än vad jag någonsin gjort. De är oftast de här kortare flygningarna som gör mig allra mest nervös. Som t.ex förra veckan när jag flög tur och retur mellan Örnsköldsvik och Stockholm. Det upplevs för mig mycket läskigare än när jag flög till USA. Det kanske låter helt knäppt. Men det är något med de här mindre flygplanen som liksom dånar av alla olika ljud och som skakar mycket mer av minsta turbulens. Och sen att starten och landning sker så nära inpå.

Jag inbillar mig saker. Som att säkerheten kanske inte är lika stor när det är kortare flygturer. Att planen inte kollas lika noggrant och att piloterna kanske inte tar flygningen på lika stort allvar som om de skulle flyga över atlanten. Jag vet, det är bara korkat att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Ni vet när man sitter och väntar på att man ska få stiga ombord, och man ser personer som jobbar där ute med planet och tankar det och gör det redo för flygning? Ofta då sitter jag och granskar intensivt hur personerna ser ut när de jobbar. Ser de less ut? Ser de jätteunga och oerfarna ut? Ser de ut att inte bry sig? Eller ser de ut som om de tar planets säkerhet på största allvar?

Jag blir jättenervös om det ser ut som om de inte “gör något”. Trots att jag innerst inne vet att de säkerligen vet vad de håller på med och att allt går rätt till.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.

Jag räknar alltid antal säten fram till nödutgångarna och ser till att jag vet exakt hur jag ska göra i en nödsituation. Som sagt så upplever jag det som om det är jättestor chans att något går fel. Även om jag vet att så inte är fallet. Men känslan i kroppen är svår att få bort.
Det är väl någon slags panik över att inte ha kontroll. Även om jag vet att det är så ofantligt mycket större risk att befinna sig i biltrafiken så är det den här känslan av att jag inte kan göra något. Jag är fast i planet. Om det störtar så är det kört.

Som ni säkert förstått så har jag ändå aldrig låtit min flygrädsla stoppa mig från att resa. Det är väl en deal jag gjort mig med själv. Att aldrig låta rädslan styra. Jag var dock nära att göra det igår.

Jag ska till Lofoten i morgon (!!!) på en kort press-resa med Samsung där jag ska vara med på ett roligt event. Men jag ska även stanna där en extra dag själv så att jag hinner uppleva lite mer av den fantastiska natur så finns där. Att resa till Lofoten har varit en dröm i många, många år.

Nu hör det till saken att jag i morgonbitti måste ta 4 olika flyg för att komma dit på eftermiddagen. Något som jag gått och varit nervös för nu. Jag brukar kunna ta det ganska bra om jag vet att det är ett flyg. I mängden av alla tusentals flyg som går varje dag så känns chansen så liten att något skulle hända. Men nu när det är fyra olika flyg på ditvägen, och sen lika många tillbaks igen, så inbillar jag mig att chansen att det går bra är mindre än chansen att det inte kommer gå bra.

I går var jag in till Sollefteå för att hämta mitt nya pass, och då råkade de vara så att båda receptionisterna var sjuka så att jag inte kunde hämta ut passet just då på morgonen. På en gång tänkte jag “Det är ett tecken! Jag ska inte åka.”
Det var nästan så att jag kände en lättnad. Jag kan inte hämta ut mitt pass, så därför kan jag inte åka.
Men självklart kunde jag hämta ut det idag, eller senare på dagen igår. Det kunde lösa sig. Men det var nästan så att jag höll på att avboka hela resan på grund av att jag hittade en bra anledning till att slippa flyga.

Sen insåg jag att jag höll på att låta rädslan styra, vilket skulle resultera i att jag missade en resa som jag länge drömt om. Så då tog jag mig i kragen och åkte senare på dagen tillbaks till Sollefteå och fixade passet. Så nu blir resan av och jag kommer i morgon befinna mig i vackra Lofoten (om allt går bra haha). Jag är fortfarande rädd, och jag kommer antagligen få en släng av dödsångest i varje flygplan jag sitter på. En del av mig tror fortfarande att risken är väldigt stor att något av planen kommer krascha. Men jag ska fasen inte låta det förstöra min resa. Innerst inne vet jag att jag är så överdrivet rädd för något som jag absolut inte borde vara rädd för. Så jag ska försöka behålla lugnet och njuta av resan. Kanske känns det bättre efter alla dessa flygturer?

Är det någon av er som är flygrädd? Kanske har ni några bra tips på hur man ska tänka och göra?
Oavsett så ser jag såklart väldigt mycket fram emot den här resan. Det känns lite overkligt att jag faktiskt kommer vara där redan i morgon eftermiddag. Jag hoppas att jag får med mig några riktigt vackra bilder hem!

Stor kram på er allihopa 

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.

Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; “Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. “Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. “Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för
Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år?  Kram på er!

Det är något sällsamt vackert med att se hur allting släpper taget och låter sig följa med i naturens cykler. Att se hur löven faller från träden utan att göra det minsta motstånd. Det är något harmoniskt och fridfullt över denna tiden på året.
För naturen vet att det inte är slutet. 

Igår, den 31 juli så var det exakt sex år sedan flyttlasset gick från Göteborg till Grundtjärn. Och idag för sex år sedan gjorde jag mitt första inlägg på bloggen från Grundtjärn. Det känns så himla konstig med tiden ibland. När jag tänker på dessa sex år så känns det både som de har gått enormt fort, samtidigt som det var en hel evighet sedan som jag flyttade. Jag har nästan svårt att minnas livet innan Grundtjärn. Det känns som jag alltid bott här.

Igår firade jag årsdagen med att fara iväg på en liten utflykt till Näsåker. Vi gick på en loppis tillsammans med mina vänner och tremänningar Åsa och Per Henrik, och där inhandlade jag några riktigt fina presenter till mig själv. Jag kände mig rik när vi åkte därifrån.
Så nu tänkte jag visa lite bilder från min söndag!
Det här vackra stället kallas Fäbodammen och ligger bara en bit utanför Näsåker, i Lidgatu. Jag har kört förbi det tusen gånger och alltid tyckt det sett så otroligt fint ut. Så det var verkligen dags att fara hit och kolla läget.
Det var min mamma och pappa som berättade att de hade en jättefin loppis här, och det var på så vis jag och Johan kom på tanken att åka hit. Vi har länge sökt efter en sådan där gammeldags kökslampa, en fotogenlampa fast som också är omgjord till el. Så då tänkte vi fara hit och kolla. Vi hittade inte exakt en sådan vi sökte, men jag hittade däremot mycket annat spännande! Jag älskar verkligen loppisar. Ändå är jag så sällan på loppis. Det är så otroligt mycket roligare att gå på loppis och hitta vackra gamla saker än att åka och inhandla nya saker. Att veta att det finns en historia bakom gör att det känns så otroligt mycket mer värt på något vis.
Under ett parasoll vid det mysiga caféet satt dessa eldsjälar. Sture Persson som driver hela Fäbodammens verksamhet och Göran Sandman som har loppisen. Blir glad i hjärtat av att det finns sådana här platser att besöka. Det går aldrig att hitta på samma sätt i städerna.
Efter loppisen och besöket på Fäbodammen (Visar er mina fynd längre ner i inlägget) så åkte vi hem till Åsa och Arvid och böjds på gofika.
Äntligen fick jag träffa den här underbara guldklimpen igen. Malte! Den gamla själen i en liten kropp. Det är något väldigt fascinerande över denna lilla människa. Och han har redan blivit så stor, så att han till och med lärt sig gå på pottan! Minns ni i november när jag fotade honom hemma i mitt kök? Vad han har växt sedan dess!
Sommar, fika och underbara vänner. Sådana här stunder som betyder så mycket! 
De vackra hällristningarna på bergen omrking forsen.
Och skogen runt om forsen är också så otroligt vacker. Älskar de höga gamla granarna och de lilla bäcken.
Och nu, titta vilken fin cykel jag fyndade på loppisen! För endast 400 spänn! Jag är så glad över den att jag nästan spricker. En gammal Puch från 70-talet. Göran på loppisen berättade att han övertagit den från en kvinna i 70-års åldern, som köpte den när hon var i 30 års åldern. Känns så fint att få veta lite om historien bakom den, och att den ägts av en och samma kvinna i alla dessa år. Och nu får jag äran att ta över den. Jag har länge velat haft en cykel då min förra gått sönder. Så nu ser jag fram emot många härliga cykelturer i Grundtjärn framöver.
Och sen hittade jag dessa vackra och väldigt gamla koklockorna! De satt till och med kvar i läderbanden som hängt runt kossornas halsar. Jag blev alldeles rörd av att se dessa. Jag tänker mig att de kanske hängt på kor som gått omkring på fäbodvallarna för länge sedan. Jag nästan ryser vid tanken. Och ljuden….åhh! Måste spela in ett filmklipp sedan så ni får höra. Alla klockor har olika klang, och det låter så vackert tillsammans. Igår kväll tog jag cykeln och hängde koklockorna på styret och det kändes som jag var en flock kor som sprang över ängarna
Två av klockorna hade inget band så de var lösa. Men lika fina ändå! Så jag fick fem koklockor allt som allt.
Jag hittar inget årtal på läderbanden men däremot hittade jag denna finna platta med ett namn inristad. Visst står det J.Stranqvist Edsele?
Jag undrar hur gamla dom är. Vackert är det i alla fall 

Så det var lite om mina äventyr från igår. Hoppas ni alla haft en underbar helg och att ni får en bra start på den nya veckan!
Kram på er! 

Jag minns själva några uppfattningar jag hade om livet och världen som egentligen var helt fel men som för mig var hur verkligt och normalt som helst. Så nu tänkte jag dela med mig av några tankar från en liten Jonna för länge sedan.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

• Att en bankomat funkande så att man bankade på den för att få ut pengar. Jag minns när jag var liten och satt i bilen och pappa sa “Jag ska bara gå till bankomaten och ta ut pengar“. Jag var kanske 3-4 år då. Jag tänkte då på alla gånger som jag velat ha något, en leksak eller något gott, och tjatat i affären och mamma och pappa sagt “Nej, vi har inte pengar till det”. Jag förstod inte varför de inte hade kommit på den briljanta idén som jag redan listat ut. Det var väl bara att gå och banka lite på bankomaten så kommer det mer?

• Att ordet “Spann” och “Spanien” var samma sak. Jag förstod aldrig det där med att landet Spanien låg inuti en hink.

• Att om man drack såpbubblor så skulle det bli pratbubblor när man pratade. Jag drack en hel klunk med såpbubblor i hopp om detta, men det slutade istället med att det kändes som jag skulle kvävas och hostade i panik. Inga bubblor.

• Att den värsta smärtan med att få barn var att bebisen skulle bita så hårt i bröstet när man ammade den.

• Att EU var ett land. Jag minns när det var omröstning om Sverige skulle gå med i EU. Jag blev jätterädd när jag tittade på TV:n och trodde att hela Sverige skulle behöva flytta till EU. Och det såg inte vackert ut där! (Tror det var något TV inslag från Stockholm när stressade folk gick omkring på plattan).

• Att alla som hette Oskar var elaka pojkar. Det var för att en väldigt högljudd och bråkig kille hette Oskar på mitt dagis. Han gjorde sönder sandleksaker och stängde in mig i en sådan där grön låda med grus ute på gården. Och jag var ju helt övertygad om att han hette Oskar därför att han var som ett åskväder. Oskar = Åskar.

• Att rumpor var fyllda med bajs. Så de som hade väldigt stora rumpor hade helt enkelt inte varit på toaletten på väldigt, väldigt länge.

• Att “Bregott” betydde godis. Jag minns så väl när jag var ca 3 år och mamma och pappa hade nattat mig men jag hörde från mitt rum att de sa till min storebror Isac “Kan du gå och köpa ett paket Bregott?”. Jag blev så himla sur därför att jag ju förstod att de lurat mig och tänkte sitta uppe hela kvällen och äta massa gott utan mig. Massa Bregott.
  

Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan

• Att jag inte skulle kunna skaffa barn eftersom jag var så dålig på matte och inte skulle kunna hjälpa mitt barn med matteläxorna. (Ja, mamma satt med mig varje vecka medan jag grät över matteböckerna, redan från första klass).

• Att om man råkade svälja kärnor från t.ex äpplen så skulle det växa äppelträd i magen. Jag var väldigt noga med att rensa bort alla kärnor så jag inte skulle få det problemet.
  

Har ni något roligt ni minns att ni trodde eller tänkte när ni var små?