Idag har jag gjort något som är helt och hållet nytt för mig. Jag har sprungit ett lopp! Fäbodlunken i Myckelgensjö, på hela 11,4 km! Det kanske inte är sådär jättemycket, men för mig är det mycket. Och jag är så glad att jag klarade det!

Det här med att springa har jag aldrig fastnat för. Eller, jag springer i princip varje dag. Men fort och kort. För det mesta springer jag om jag ska någonstans. Vare sig det är att hämta posten eller om jag ska ner till sjön för att fota. Det är inte för att jag har bråttom, utan för att det bara faller sig helt naturligt för mig att springa. Jag gillar när det går fort. Därför tycker jag alltid det är lite jobbigt i stan, för om man springer där så framstår man som stressad. Som om man håller på att missa en buss. Dessutom går det inte att springa där utan att zickzacka mellan folk och bilar. Jag gillar fria ytor haha.

Men just när det gäller att springa långt så är det inte något jag tyckt om. Jag var grym på det när jag var liten. Snabb och smidig som en blixt. Men när det började bli sådana där idrottsdagar i skolan när man skulle prestera och tävla med alla andra i sin egen ålder så tappade jag lusten helt.

Det var egentligen nu tidigt i våras som jag började springa. Jag minns så starkt när jag fick första känslan av att jag ville göra det. Jag satt inne i verkstan/smedjan och jag hade jobbat hårt i flera veckor med smyckena för att kunna öppna upp min nya webshop. Jag kände mig instängd, trött och utarbetad, och jag tittade ut genom fönstret och fick en känsla av att jag bara ville springa. Jag ville ut på ensliga grusvägar och andas vårvinterluft. Springa ut all stress. Springa med en känsla som att jag var på väg någonstans. Snabbt. Mycket snabbare än tiden det tog att sitta stilla i verkstaden och jobba. Aldrig tidigare hade jag känt en längtan efter att springa långt, men nu gjorde jag det. Och sedan dess har jag sprungit ibland. Någon kväll här och där.

Min pappa är en duktig löpare och har sprungit många marathon lopp. Så när jag började prata om löpning med honom så bestämde vi lite på kul att vi skulle springa “Fäbodlunken” tillsammans i grannbyn Myckelgensjö till sommaren. Så jag har hela tiden haft det som mål, att klara av att springa 11,4 km. Och idag kom den dagen då det var dags! Jag var faktiskt väldigt nerös innan. Jag har aldrig sprungit så långt utan att ta en break i mitten, så jag visste inte hur det skulle gå. Men det gick jättebra. Bättre än vad jag hade väntat mig. Det var tungt några gånger, och det gick lite i perioder. Men mot slutet fick jag faktiskt uppleva det som kallas “running high”, när kroppen pumpar ut endorfiner och det känns som man svävar på moln och kan springa hur långt som helst! Som ett flow. Det var häftigt.

Det var en enormt skön känsla att komma i mål! Och nästan hela familjen var där och hejade på, även mina små brorsbarn. Så det blev en lyckad dag. Jag undrar hur mycket träningsverk jag kommer ha i morgon ; )

Jag och pappa på väg in i målgången efter en timmes springande genom skogar och vackra landskap. Min storebror Isac satt vid kanten och fotade 🙂

Wooohooooo! Härlig känsla att lyckas med något som man haft som mål. Fäbodlunken, CHECK!