Tillbaks till friheten

Godkväll mina underbara läsare

Jag vill börja med att tacka er så otroligt mycket för all omtanke och kärlek ni sänt oss dessa dagar. Det betydde så otroligt mycket ska ni veta ♥
Och tack för alla råd/tips och egna erfarenheter som ni delat med er av.
Jag hade sån ångest först efter att jag la ut mitt inlägg. En känsla av att jag inte borde ha gjort det. Att allt skulle förvärras. Att vi skulle råka ännu mer illa ut efter det eller, till och med en rädsla för att mannen i fråga skulle råka illa ut på grund av det.
Men det kändes bättre efter ett tag, dels för att jag fick ta del av er respons och för att det helt enkelt kändes tryggare att inte vara ensamma om detta.

Att utsättas för någon med psykoser är så otäckt. Man hamnar där mitt i emellan, med en vetskap om att det finns människor som bryr sig om honom, hans vänner och hans familj, som känner hans “normala tillstånd”. Och så ens egen verklighet, där man varit rädd för sitt liv och i flera år äcklats och våndats av denna person.
Att ha fått så mycket tid spilld, så mycket trygghet bortrivet och ens kreativa plats vandaliserad. Det blir så dubbla känslor.

I helgen vågade vi äntligen “flytta hem” igen, när vi fått vetat att han blivit omhändertagen av vården. Det tog nästan två dygn innan min kropp äntligen vågade släppa taget och gå ut ur det där “överlevnads-tillståndet” som jag befunnit mig i senaste veckan. Ni vet, när hjärtat går upp i 100 på en sekund och pumpar ut adrenalin så man ska vara beredd att fly eller försvara sig så fort man hör minsta lilla ljud.
Så vi bara vilade och sov oss igenom hela helgen, tills man kände sig återställd igen.

På fredagen fick vi besök av två väldigt trevliga poliser som jobbade för “brottsoffer och personsäkerhetsgruppen”. De var här för att ge oss råd om hur vi kan göra vårt hem mer säkert i förebyggande syfte. Vi fick massor med tips som vi verkligen tog till oss av. Vi var väldigt tacksamma att de kom hit och delade med sig av sin kunskap.
Framöver kommer vi att satsa på bra belysning, kameraövervakning och larm.

På ett sätt så känns det såklart trist att behöva göra så när man bor mitt ute i lugna Grundtjärn. Vi är vana att lämna nyckeln i dörrlåset och bilen olåst på gården. Sådär som man ofta gör ute på vischan.
Men nu får det bli ändring på det. Men om dessa ändringar kan få oss att känna oss mer trygga i vårt hem så är det definitivt värt det.

Vi fick även besök av polisen idag igen som kom hit för att dokumentera skadegörelsen i min ateljé. Är så himla tacksam för att de kom hit.
Blir fortfarande ledsen varje gång jag går in i ateljén. Det är en jobbig känsla när någon gjort intrång i ens privata sfär. Det blir liksom…kränkande på något sätt.

Och det är så knäppt…de där tavlorna jag hade målat som nu är förstörda…de betydde så mycket för mig. Speciellt en av dom. Jag har aldrig känt mig så nöjd med en målning någonsin. Den var gjord av mina egna pigment såklart. Sand, stenar, aska och blåbär.
När jag var i fjällen så tänkte jag på mina målningar och fick ett glädjerus. Det kändes så roligt att få komma hem igen och fortsätta måla. Och jag hade tillräckligt många klara för att lägga ut den första kollektionen nu i oktober.
Jag såg så mycket fram emot det. Det kändes bara sådär…overkligt bra.

Som tur var hade jag tagit en mobilbild på tavlan innan den blev förstörd (nu är den överkladdad och med trasig linneduk).
Jag ska döpa den till “ashes“.
För jag kommer elda upp alla målningarna som blev förstörda. Det känns bäst så. Som att…släppa dom fria. Eller kanske släppa mig själv fri.

Sen ska jag ut med alla grejer, storstäda och rena hela ateljén, för att sedan “flytta in” på nytt och återta min kreativa sfär.

Igår tog vi vår första promenad genom byn igen, i den vackra kvällssolen. Det kändes så skönt att få njuta av vårt vackra Grundtjärn igen, utan att oroligt titta sig över axeln. Att få vara fri igen.

Vi bestämde det, att den här händelsen inte får förändra något till det sämre. Nu när det förhoppningsvis är över (för den här gången) och vi kan återgå till vårt vanliga liv igen, så vill vi inte fortsätta leva i rädsla och behöva vara oroliga för att det ska hända igen eller att han ska vara ute efter oss. Vi vill inte älta i det och må dåligt över något som är förbi. För det finns inget som stoppar och kväver en så mycket som rädsla.
Och vi vill inte låta en annan människa förstöra vår känsla för vårt hem och vårt liv här. Det här är vårt paradis, och det kommer det alltid vara.

Och händer det igen, då får vi ta tag i det då. Nu har jag i alla fall lite skydd i form av kontaktförbud, och vi kommer ha bättre säkerhet hemma. Vara mycket mer förberedda.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte ska behöva hända fler gånger, både för vår skull och hans skull. Vill aldrig behöva gå igenom en sån här vecka igen, och aldrig behöva se Johan så orolig igen.

Jag tror nästan det var värst, att se Johan så rädd. Han var så rädd att något skulle hända mig. Och jag kände tvärtom. Jag var mest rädd för att något skulle hända honom. Att den här mannen (som i sin psykos såg mig som sin fru) skulle se Johan som ett hot och skada honom.
Och kanske var jag rädd för mig själv. Jag visste att om någon skulle ge sig på Johan så skulle en annan sida av mig komma fram. Jag skulle aldrig, aldrig låta något hända Johan.

Vill återigen tacka er alla för all omtanke. Både från nära och kära, bekanta och okända.
Det är så fint att se hur många man ändå har runt omkring sig som bryr sig så himla mycket. Det betyder så mycket!
Vet inte hur många som hört av sig och erbjudit oss att få komma och bo och sova hos dom. Det är så himla, himla fint ♥

Så tusen tack kära ni, för att ni finns där i med och motgångar.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen.

STOR KRAM ♥

En mardröm

Senaste dygnen har varit så fruktansvärda. Jag har aldrig känt mig så rädd, otrygg och maktlös någonsin. Och så arg och ledsen på att det får gå till såhär. Att en enda människa kan få förstöra så mycket och bete sig så fruktansvärt vidrigt och hotfullt, och försätta så många andra i rädsla.

Jag trodde aldrig att jag skulle berätta om det här på bloggen. I många år har jag undvikit att göra det, eftersom jag varit rädd att det skulle bli värre då. Att han skulle bli arg och bli ännu mer oberäknelig. Men nu är skadan redan skedd, eftersom han igår var inne på förhör hos polisen, och nu är på fri fot igen. Så det spelar liksom ingen roll.

I 6 års tid har en man i perioder kontaktat och sökt upp mig mot min vilja. Det började som en ganska oskyldig grej. Jag trodde han var en helt vanlig kille som var intresserad och helt enkelt inte gav sig. Han mailade, smsade, och kom och knackade på och gick runt i byn där jag bor.
Han bor egentligen i Stockholm men har en lägenhet i Näsåker (3 mil från mig) så därför kom han hit rätt ofta, speciellt under sommaren.
Jag var tydlig redan från början med att jag inte var intresserad.

Men tänk om jag vetat då, vilket helvete vi skulle behöva utstå i framtiden. Att det bara skulle bli värre och värre för varje år som gick.
Att han under perioder skulle bli besatt av mig, maila 100 mail på några dagar, hota om att komma och våldta mig och kalla mig för sin fru, som ska bära hans barn.

Det började i fredagskväll, i samma veva som jag kom hem efter min resa till fjällen. Ett första mail från mannen plingade till i mobilen.
Det riktigt knöt sig i magen av obehag.
Min första tanke var “Åh nej, bara det inte börjar nu igen

Som jag sa så går det i perioder. Det är nog någon form av psykoser.
Han kan vara helt lugnt i flera månader, upp emot ett år. Sen kan det plötsligt börja, och för varje år som gått så har dessa “perioder/psykoser” blivit allt mer jobbiga, intensiva och hotfulla.
När det är som värst, som denna gången, så vänds hela vårt liv upp och ned. Vi vågar inte bo kvar hemma, vi kan inte jobba, vi kan inte sova och lever i konstant rädsla och oro.

Förra året gjorde jag en första polisanmälan, och jag hoppades såklart att det skulle bli bättre efter det.
Men den här gången blev det värre än någonsin.

På söndag natt förstod jag att han var på väg hit från Stockholm. Han skickade bilder från bilen när han röker på, och kör 150 km/h.
Då började det bli riktigt jobbigt. Våra hjärnor gick på högvarv för att kunna tolka det han skrev och kunna vara förberedda.
Det var otroligt enerverande, att hela tiden höra plingen i mail-inkorgen och hela tiden behöva utsättas för hans vidriga mail och bilder, och samtidigt veta att han kommer närmare och närmare för varje timme som går.

Den natten lämnade vi vårt hem och förflyttade oss till en annan bostad här i byn. Jag gjorde en ny polisanmälan och förklarade att den här mannen troligen är på väg hit.

På tisdag kom han till byn första gången. Han stod parkerad ca 100 meter från vårt hus, och skrev i ett mail “Hemma nu älskling“.
Jag kände både en skräck och en lättnad. Nu kunde jag ringa polisen och meddela att han är här så han kan plockas upp och tas in.

Jag vill understryka att jag är otroligt tacksam för alla poliser som varit inblandade de här senaste dagarna. Det har betytt otroligt mycket att de kommit hit när jag ringt. Problemet är att rättsväsendet i Sverige är käpprätt åt helvete vilket innebar att när polisen sen kom så satt jag och Johan i ca 3 timmars förhör och utfrågning innan de kunde åka och plocka upp honom, och då var han såklart redan borta.

En lättnad att han var borta såklart, samtidigt som jag förstod att det inte var över.

Jag skulle på landsbygdskonferensen i Örnsköldsvik nästa morgon, och intervjuas om ämnet kreativitet. Något jag verkligen sett fram emot.
In i det sista ville jag se till att ändå åka dit. En psykstörd man skulle inte få förstöra mer än vad han redan gjort.
Men på tisdag natt satt jag och Johan i en bil med Nanook, för rädda för att vara hemma i Grundtjärn. Jag hade inte ens vågat åka hem och hämta några kläder att ha på mig.
Och obeskrivligt trött efter ingen som helst sömn på tre dygn, skrev jag ett mail och förklarade som det var och ställde in min medverkan på konferensen.

Sen bestämde vi oss för att ändå åka tillbaks till Grundtjärn (fast till det andra boendet som vi var i för tillfället). Men den natten var den värsta.
Vi sov inte en blund. Jag låg ständigt och uppdaterade min mail-inkorg för att försöka tyda tecken på var han var och vad han gjorde.
Så fort man hörde ett litet ljud rusade hjärtat av adrenalin.

Bland det sista han skickade till mig den natten var ett kort filmklipp. Det var helt kolsvart. Man hör bara hans fotsteg i gruset.
Det kändes som en skräckfilm. Och jag nästan bad till gud att Nanook inte skulle behöva gå ut och kissa den natten.
Att han befann sig någonstans i närheten, ute i mörkret, det kände vi båda på oss.

Mycket riktigt hade han befunnit sig i byn under natten och morgonen. På förmiddagen när vi skulle åka ut för att rasta Nanook, såg vi kläder och andra saker från honom utspridda på olika ställen längs vägen i byn.
Det kändes otäckt, så vi vände tillbaks.

Sen ser vi han komma ut från uppfarten till vårt hus. Skräckslagen ringer jag till 112 och har en otrolig tur att en polisbil befinner sig i närheten. I väntan på polisen står han bara där, utanför vårt hus.
Ena stunden klär han av sig helt naken, för att i nästa stund klä på sig allt igen. Det kändes otäckt att se, på flera olika sätt.

Jag förstår ju att något är väldigt fel. Att han är en fara både för sig själv och andra. Att han behöver vård.
Polisen kommer och plockar upp honom, och en otrolig lättnad sprider sig i kroppen. En kort stund…

Antagligen hade han spenderat några timmar under natten och morgonen hemma på vår gård. Vandaliserat min ateljé…
Min vackra ateljé…

Gjort sönder tre av mina stora målningar. Eldat på min signatur och förstört en stor ram. Han hade även blandat ihop och förstört mina mineralfärger som jag ägnat mycket tid och möda åt att göra. Kastat ut saker ur ateljén och slagit sönder en ljuslykta som jag fått av en underbar följare.

Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville både gråta och skrika.
Det här var min kreativa plats.
Som om det inte räckte med all rädsla och oro han försatt oss i.

Tre timmar efter att han kommit in till polisen så släpptes han på fri fot igen. Dock med ett kontaktförbud, vilket var en liten lättnad i kaoset.

Men då kom nästa fas. Att vara rädd för att han nu blivit förargad.
Att han ville hämnas. Vi hade ju ingen aning om vad han var kapabel till. Det enda vi visste var att han ville åt mig. På vilket sätt visste vi inte.
Men nu, var det förvärrat nu?

Jag kände hur jag bara ville bryta ihop. Så många dagar hade gått nu…och det kändes som det bara blev värre och värre. Som en mardröm som aldrig tar slut.

Och det har verkligen gett mig perspektiv. Mina tankar har gått till alla som är eller har varit med om förföljelse och stalking. Som inte “bara” levt i rädsla i några dygn, utan i flera veckor, månader eller år.
De som får sina liv förstörda.

För en sak är säker, att leva i rädsla infekterar allt i ens liv. Det tar upp allt utrymme och lämnar inget kvar åt glädje eller kreativitet.
Man befinner sig som i en dimma och allt fokus går till att vara uppmärksam och beredd.

Och eftersom rättsväsendet ser ut som det gör idag, så behöver något riktigt allvarligt hända för att man verkligen ska kunna få den hjälp man vill ha snabbt.
Att jobba förebyggande finns det inte resurser till. Och känslor spelar ingen roll i sådana här situationer. Min rädsla och mina tolkningar av vad han är på väg att göra kan inte göras något åt förrän det redan har hänt.
Det måste finnas bevis innan.
Kanske hade min ateljé och mina målningar i alla fall klarat sig om han hade plockats upp den kvällen istället för att tiden skulle läggas på att jag och Johan skulle förhöras…

Vi är så trötta. Så trötta.
Vi längtar efter vårt hem och vår vardag. Vår frihet.

Jag vet att det kommer ordna sig, tillslut. Snart är förhoppningsvis hans psykos slut, och allt kan återgå till det normala. Frågan är bara hur mycket mer av vår tid, vår glädje och vårt liv vi måste betala med innan dess. Eller någon annans…

En människa i det tillståndet är farlig för sig själv och andra.
Men skulle jag så mycket som nämna hans namn så åker jag dit för förtal.
Och egentligen, vill jag han inget illa. Jag vill bara få tillbaks min frihet.
Och att samhället tog sitt ansvar.
För vår skull, för hans skull, för allas skull.

Så, ta hand om er där ute ♥
Stor kram till er alla ♥


Bland berg och dalar

Hej kära ni!

För första gången någonsin skriver jag ett blogginlägg från min mobil. Jag har nämligen spenderat snart en vecka uppe i marsfjällen, och för att få internet och mobiltäckning måste jag åka till Saxnäs, där jag nu sitter i bilen och knappar på telefonen.

Jag kände att det vore roligt att bara göra ert litet inlägg så ni vet vart jag håller hus och dela några bilder från mina dagar här. Jag bor i vår mysiga stuga dit jag tagit med hela mitt kontor med dator, kameror och studioutrustning så att jag ska kunna ta tillvara på all inspiration som jag får här. Det är verkligen så mysigt att få ha vår stuga som en landningsplats efter dagarns äventur ute till fjälls.

Jag hade först trott att jag skulle få internet att fungera i stugan då jag fixat en mobil router, men stugan står verkligen i radioskugga så det gick inte att få en endaste signal där. Jag hade ju tänkt ladda upp lite filmer och annat men det får helt enkelt vänta tills jag kommer hem igen.

Ibland är det också väldigt skönt att koppla bort från internetvärlden ett tag. Det blir så mycket mer tid över till att faktisk skapa istället. Och det viktigaste kan jag ju göra via mobilen om jag åker till Saxnäs en sväng.

Helt ärligt så känns det jättekonstigt att skriva från mobilen. Jag får inte alls samma känsla. Det känns som om jag inte kan trycka in samma energi i orden 🙂

Så jag fattar mig kort. Jag mår superbra och kommer nog snart hem igen, så får ni se en film från denna fantastiska vecka!

Hopppas allt är bra med er! Stor kram så hörs vi snart! ❤

Naturens målningar

Hej kära ni!

Det är nu sommarens sista dagar innan första höstmånaden kommer, och som alltid älskar jag lugnet som den här tiden för med sig. Speciellt efter den här sommaren, när det känts som tusen projekt varit igång samtidigt.
Och ja, det har ju varit den mest händelserika sommaren i mitt liv.

Mycket har landat nu, och jag har för första gången på väldigt länge börjat känna att jag har mer tid igen. Att styra mina dagar precis som jag vill och få tid att grotta ned mig i olika kreativa projekt. Det var verkligen längesen sist som jag kände det. Och det har såklart märkts av genom mina väldigt sporadiska inlägg senaste tiden.

Jag blev äntligen klar med min senaste video igår, som visar lite av det gjort de senaste veckorna. Bland annat så har jag plockat massvis med bär och även påbörjat ett nytt projekt i ateljén som gjort mig fullkomligt besatt 😀

Videon finns med svenska undertexter för den som vill. Hoppas ni tycker om den! ♥

Som jag visar i videon så har jag spenderat ganska mycket tid i ateljén sista tiden. Jag har på riktigt aldrig haft så roligt när jag målat innan.
Det var som att något verkligen “klickade” den första kvällen när jag gjorde min allra första målning av blåbär och sand, haha.

Sedan dess har jag spenderat all min lediga tid här inne.

Egna färgpigment gjorda av sten, sand, kol och blåbär.

Jag har ju ändå hållit på med målning i några år nu, och det finns ett visst tillstånd jag kan komma in i när jag målar, men som brukar hända väldigt sällan. Men när det väl händer så är det helt fantastiskt.

När jag kommer “in i det tillståndet” så går allt så lätt och jag tänker inte längre på resultatet. Jag lägger ingen som helst värdering i om det ser bra ut eller inte eller om jag kommer kunna sälja den osv. Alla tankar är bortblåsta.
Jag ser inte ens målningen i helhet. Jag ser bara de penseldrag jag gör just i stunden, utan att reflektera om de passar ihop med de tidigare färgerna.
Det roliga är att, när jag hamnar i det så blir allt så vackert och bra. Utan att jag ens “försöker”.

Det är som att jag släpper på kontrollen och låter något annat komma fram. Och det är bara så himla fint. Den känslan är oslagbar.
Det är som om all rädsla för att misslyckas är helt borta. Att verkligen befinna sig i nuet och känna sig hel oavsett vad som kommer ur stunden.

Den kvällen när jag gjorde min första “naturpigment-målning” så hamnade jag i det på en gång. Och så har det blivit nästan varje kväll jag varit där inne och målat.
Det märks så tydligt nu om jag inte hamnar i det. För då är tankarna där och förstör. Jag vill inte tänka när jag målar. Jag vill bara göra.
Bara låta det ske.

Kanske att de här vackra pigmenten lockar fram den känslan på något sätt. Naturen tänker ju inte på att den ska skapa något vackert. Den försöker inte kontrollera hur färgerna i naturen går ihop med varandra.
Den bara är och är så fullkomlig i det.

Jag kommer fortsätta vara här inne i ateljén en hel del framöver. Och såklart, fortsätta leta material för nya pigment. Bara det är en sån rolig process! Nu ser jag allt som pigment, och det kommer bli så roligt att experimentera med olika material för att se vad som funkar och inte.

Har jag förresten sagt hur underbart fin min ateljé är?! Alltså, det här rummet är som gjort för detta. Och fönstret är så otroligt vackra!

Önskar er en fortsatt fin vecka allihopa! STOR kram på er så hörs vi snart! ♥

Ett kapitel ur sommaren

Hej på er!

Hoppas ni haft en jättefin helg och en bra start på den här nya veckan. Jag tycker tiden rusar förbi just nu och det slog mig igår att jag glömt lägga upp min senaste video här på bloggen.

Den handlar om både bröllopet och vad som hänt sedan sist. Det kändes väldigt skönt att få klart den videon. Nästan som att skriva de sista raderna på ett kapitel. Flytten, bröllopet och högsommarens intensiva period har gått mot sitt slut och nu tar jag tacksamt emot sensommarens lugna rytm och den annalkande höstens friska luft.

Videon har svenska undertexter som alternativ för de som vill. Hoppas ni tycker om den! ♥

Vill passa på att tacka för alla underbart vackra ord på förra inlägget. Vill också passa på att önska er en fin vecka.

Stor kram till er så hörs vi snart! ♥


Dagen vi alltid kommer minnas

Kära ni

Tack för alla era fina och tänkvärda kommentarer på mitt förra inlägg. Det är en så härlig känsla att “vara tillbaks” och äntligen få tid att liksom öppna upp och uttrycka mig i bild och ord igen, och få dela med er och läsa om era egna tankar, erfarenheter och känslor.
Det är så givande.

Det har varit en så otroligt bra vecka. Både jag och Johan har liksom hittat rytmen igen och på riktigt börjat landa i allt nytt som skett under våren och sommaren. Det var längesedan jag kände mig såhär lugn och tillfreds.

Som pricken över i:et skickade Sandra (Bröllopsfotografen som fotade vårt bröllop) alla bilder till oss från bröllopet OCH en helt magisk film en här veckan.
Jag visste att hon filmade lite under bröllopet, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att hon med det materialet skulle skapa en sån vacker film och fånga hela dagens magi i några minuter. Som vi grät när vi såg den första gången. Vi är så otroligt tacksamma för detta.

Jag la nyss ut den på YouTube, och nu vill jag såklart dela den med er.
Några vackra glimtar ur en av de finaste dagar i vårt liv. Tack Sandra för att du så vackert fångade vår dag.

Det känns så fint att kunna titta på den här varje år när vi firar vår bröllopsdag, och minnas känslan.
Och vi ska göra en bok med alla bilder som Sandra tagit så att man ibland kan ta fram den och sitta och bläddra i. Snacka om lyckopiller.

Vill ni se mer av vad Sandra Hila gör eller bara skicka henne lite kärlek för filmen och alla bilderna hon tagit så hittar ni henne på Instagram, Facebook och på hennes hemsida.

Foto: Sandra Hila

En av stunderna minns både jag och Johan som särskilt starkt. Det var efter vigseln och fikat och vi skulle ställa upp oss allihopa framför ladan för att ta en stor gruppbild.

Jag minns så starkt hur rörd jag blev när jag såg hela vår älskade familj och nära och kära stå där uppradade i solskenet. Det är så väldigt sällan man ser alla samlade sådär. Och alla var så fina och vackra. Och med stora leenden och glittrande ögon.
Det var som om alla lyste. Och jag fick återigen en sådan där märklig känsla av att “är jag död nu? Har jag kommit till himlen?”

Och det var så fint, för efter bröllopet så berättade jag det för Johan. Och han hade känt precis likadant.

Foto: Sandra Hila

Jag känner fortfarande en sådan där överväldigande tacksamhet när jag tänker tillbaks på bröllopet. Det var alla runt omkring som gjorde att dagen blev så vacker på alla sätt och vis. Så att jag och Johan bara fullt ut kunde njuta av slappna av och ta in allt med alla våra sinnen.

Foto: Sandra Hila


Johan gjorde min ring, och jag gjorde Johans ring. Det känns så fint att få bära ringar som vi själva gjort till varandra.

Foto: Sandra Hila

Världens bästa Tage ♥

Foto: Sandra Hila

Så mycket glädjetårar och skratt på en och samma dag!

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila


När jag tänker tillbaks på middagen i ladan så har jag inget minne alls av att jag ens åt någon mat? Jag bara minns allt annat vackert och underbart som skedde under middagen. Musik, tal och roliga berättelser.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Våra vänner Åsa och Arvid hade skrivit en lång, fantastisk låt om min och Johans “historia” och medan vi var borta med Sandra under dagen för att fota, så hade de alla övat in den och sjöng den sedan för oss efter middagen. Så jäkla underbart! <3

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Barndomsvännerna Patrik och Johan ♥

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

När mörkret föll tändes brasan, där vi sedan spenderade resten av kvällen och natten.

Foto: Sandra Hila

Vilken fantastisk dag vi hade. Ett minne för livet. Tack alla som var där och förgyllde den. Och tack allihopa för alla gratulationer och lycko-önskningar ♥

Foto: Sandra Hila

Önskar er alla en underbar helg!
KRAM!

Livet på gården

Kära vänner, vad mycket kärlek ni öst över oss den senaste tiden efter bröllopet. Jag vill börja det här blogginlägget med att tacka er för alla otroligt fina gratulationer och lyckönskningar.
Vi läser allt ni skriver och vill verkligen att ni ska veta att både jag och Johan är så djupt tacksamma och glada för alla vackra ord och all glädje och kärlek som ni skänker oss.

Tack, tack, TACK! ♥

Det känns som sommaren har varit som en enda lång, intensiv film med tusen saker som hänt samtidigt. Och nu efter bröllopet, så har vi sakta börjat hitta lugnet och rytmen igen. Äntligen.

Att klämma in flytt, renoveringar, massvis med jobb och bröllop på två månader…det blev egentligen lite för mycket för oss. Samtidigt så är vi så tacksamma att allt roddes i land. Det hade aldrig gått utan all hjälp vi fått från våra älskade familjer.

Trots att vi haft väldigt roligt med allt som gjorts så har jag längtat efter den här tiden, när de här stora projekten är över och vi får landa i en vardag igen, utan att ständigt behöva avbryta för något som måste göras.
Att få sitta ute på trappan i kvällssolen och blicka ut över vår drömliknande gård och bara känna stillheten.
Att inte vara på väg någonstans, eller att ha tusen tankar i huvudet.
Bara få vara.

Nu när den extrema värmen kom så tog vi en långhelg helt ledigt från allt. Vi badade, solade, lagade god mat och pysslade på med små roliga projekt i vårt hem. Och åh, vad det gjorde mycket.
Det är först nu efteråt som jag inser att jag varit lite “stängd” senaste tiden.
För någon vecka sedan så sa jag till Johan
Det känns som om jag aldrig mer kommer kunna göra en film igen. Eller att ens ta ett foto. Jag känner mig helt tom på kreativitet.

Jag vet av erfarenhet att det finns få saker som får mig att må så dåligt som när jag känner mig kreativ och vill fota, filma eller skapa något, men tiden finns inte.
Bara små korta stunder, så man knappt hinner komma in i känslan.
Och så har det varit under lång tid. Jag vill, men tycks liksom aldrig hinna dit. Vilket inte är konstigt egentligen, eftersom det verkligen har varit fullt upp.

En lärdom jag tagit under åren är att då “släppa taget” och inte lägga någon som helst press på mig själv vad gäller det kreativa. Låta kameran ligga och bara “stänga av” och se till att “get shit done” så att alla de där betungade små sakerna och “måstena” blir gjorda. Först efter det kommer den där härliga, glädjefyllda friheten igen som liksom är kärnan för att jag ska vilja skapa något överhuvudtaget.
Och exakt den känslan kom nu efter helgen. Alla måsten var gjorda, och de här lugna dagarna blev som gödsel och vatten på en torr gräsmatta.
Något växte till liv igen och öppnades.

En annan sak som varit jättekonstigt senaste tiden, är att jag inte kunnat känna ren glädje för huset och gården. Det har nästan känts som en sorg istället, för att på något märkligt vis så har jag trott att vi ska behöva lämna det snart.
Som om gården bara varit ett hus vi hyrt över sommaren. Hur mycket jag än försökt övertala mig själv att det inte är sant, så har liksom min hjärna ändå hållit fast vid känslan att det här bara är tillfälligt. Att vi snart måste lämna.

Så senaste månaden så har jag liksom inte kunnat ta in något. Jag har försökt men det har mer känts som en konstig tomhet. Jag har nyligen gjort ordning min ateljé i ett av de gamla husen på gården, och det är så vackert så mitt hjärta värker. (Ska visa er bilder senare)
Den blev som allt jag någonsin drömt om i en ateljé. Men så har en känsla av sorg kommit, som liksom säger “Nej juste…det är bara nu. Snart måste vi packa ihop allt igen“.

Jag vet inte var den känslan kommer ifrån? Jag har blivit galen på den. Jag ville ju våga känna glädjen igen, som när vi precis flyttade in. Känna att det är på riktigt!
Men kanske kan det bli så när man så länge drömt om något och plötsligt så är man mitt i det, och allt känns för bra för att vara sant. Man är omringad av så mycket vackert att hjärtat nästan svämmar över och stänger av för att orka bearbeta det. Jag vet inte. Vad tror ni?

I alla fall, så försvann även den känslan efter den här helgen. Det var som att dessa dagar löste upp en propp i mitt inre. Något som klumpat ihop sig och fastnat när allt vackert kom på en och samma gång.

Återigen kunde jag känna det där “pirret” när jag går omkring på gården, så som jag gjorde i början. Jag får pirr i kroppen och rysningar, av välbehag.
Det suger tag i magen som om jag åker berg och dalbana.

Plötsligt är det som om jag ser och känner allt igen. Jag känner varenda vindpust med dofterna från den intilliggande skogen och de vajande älggräset.
Jag känner de varma blickarna från de stora granarna som vaktar vår gård med sina starka, tunga grenar.
Jag ser trollsländorna som flyger över den lilla skogstjärnen och leker i dungen av björkar.
Bäcken som nu porlar väldigt tyst, när högsommarvärmen törstande sugit upp det forsande vattnet.

Allting här vibrerar av liv. Denna gården är magisk.
Jag menar det. Den är magisk.

Jag har varit ute om kvällarna för att utforska trädgården och plockat örter som jag torkar och ska göra teer av så att skafferiet och medicinskåpet är proppat inför den kommande vintern.

Varje dag upptäcker vi något nytt. Varje dag blommar nya blommor som vi aldrig tidigare sett. Varje dag häpnas jag av ljusets dans i trädkronorna.
Varje dag ser jag trädgården från nya vyer och blir lyrisk över alla hemliga små ställen som finns att upptäcka.

Den har allt. Som naturens alla olika skiftningar på en och samma gård.
Från granar, tallar och skogsmark med lingonris och doft av torra barr, till fuktiga träsk med spirande grönska, trollsländor och grodor.

Och rosor. Både rödrosa och vita, som doftar så gott när man kommer nära.
Det märks verkligen, att den här gården varit älskad av många innan oss. Som tagit hand om den och planterat alla möjliga vackra blommor och växter.

Ett eget litet rallaros-fält har vi också. Ja…jag inser jag nu att det inte är konstigt att det blev overload i min hjärna när vi flyttade in.
Att både få detta enorma utrymme att röra oss på och samtidigt få vara omgivna av allt detta vackra. Det är som en egen liten värld.

Och nu när sensommaren kommer med mörkret, så är det som att få uppleva ännu en dimension av gården. Att få tända upp ljus och lampor, och se hur mörkret och ljuset samspelar mot de röda ladugårdsväggarna.

Huset ser så kärleksfullt ut när det lyser i fönstren. Och jag har nästan längtat lite efter mörkret, just för att få se det från mörkrets perspektiv.

Ända sedan vi flyttade in så har vi sovit med ett av sovrumsfönstren helt öppet. I maj somnade vi till den forsande bäcken utanför, och alla tusentals fåglar som sjöng natten lång.
I juni, juli så tystnade fågelsången allt eftersom de hittade sin kärlek.

Istället byttes ljuden ut mot koskällorna från ängen nedanför huset.
Stjärna råmar ibland, när hon vill att jag ska komma ned med lite gott att äta. Tänk, att jag kan ropa på henne från köksfönstret. Bara det liksom…

I farstun lyser det vackert om kvällarna, och det doftat gott av örterna jag hängt upp på tork.

I skrivande stund är det måndag, och regnet öser äntligen ned igen efter en vecka av solsken. Jag sitter återigen i mitt lilla “häbre” och skriver, och känner mig som pånyttfödd efter helgen. Johan är i smedjan och jobbar på.
Än så länge är smedjan kvar i gamla huset, men förhoppningsvis får vi klart den nya till september.

Nu känns det som att nästa kapitel har tagit vid. Flytten är avklarad, bröllopet är över och högsommarens intensiva dagar har börjat lugna sig.
Det känns lite som att det är nu livet på vår nya gård börjar på riktigt.

För nu har jag verkligen förstått att vi bor här.
Vi ska inte lämna snart. Här ska vi stanna

Jag önskar er alla en underbar vecka. KRAMAR! ♥

Bröllopet

Hej mina kära vänner

Åh vad jag har längtat efter att få göra det här inlägget och berätta för er om en dag som jag kommer minnas med värme för resten av mitt liv.
En dag som nästan känns som en dröm, för den var sådär utomjordligt vacker på alla sätt och vis.

Den 13 juli 2019 fick jag gifta mig med min älskade Johan här hemma på vår gård, omgiven av alla de vi älskar. Bara av att skriva om det nu så blir jag alldeles tårögd. Det var en sån obeskrivlig lycka och hela dagen liksom hade något magiskt skimmer över sig.

Jag är så djupt tacksam för alla som var där och delade dagen och kvällen med oss och gjorde den till ett minne för livet.

Foto: Sandra Hila

Jag tänkte visa lite bilder från bröllopet och det blir en liten blandad kompott av bilder.
Vi hade en fantastisk bröllopsfotograf där vid namn Sandra Hila som tog enorma mängder bilder under dagen och kvällen som hon just nu håller på att gå igenom och redigera, men jag har fått några vackra smakprov och kommer visa några här.
Och så har jag fyllt ut med några bilder och “screenshots” från en video som min storebror Isac filmade under vigseln. Videon kommer lite senare.

Det kändes väldigt skönt att helt och hållet släppa tanken på kameran under dagen. Jag var som förstummad av alla känslor och intryck och ville bara ta in allt i hjärtat.

Foto: Sandra Hila

Till och med naturen sjöng med och bjöd på den vackraste sommardag. Sol, värme och alldeles vindstilla, efter veckor av kyla och blåst.
Bara det gjorde mig så otroligt glad. Att vi faktiskt kunde ha vigseln ute i trädgården i solens sken, precis så som vi hoppades.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Att ha ett litet bröllop (27 pers) hemma på gården var ändå mycket mer planering än vad vi båda hade anat. Och vi hade aldrig klarat det utan våra fantastiska familjer och vänner. Vi fick så otroligt mycket hjälp både under bröllopsdagen och dagarna innan med att göra ordning i ladan, hänga upp ljusslingor och fixa porslin och alla andra tusen små saker som behövde göras.
Vi är så evigt tacksamma för det ♥

Foto: Sandra Hila

Och Johans pappa hade byggt den vackraste bröllopsportal man kan tänka sig, med året och våra initialer inristade i träet. Den här bröllopsportalen kommer få stå kvar i vår trädgård för all framtid. Tänk vilket minne!

Foto:Sandra Hila

Både jag och Johan började gråta varje gång vi övade och läste upp vigselakten högt, och vi undrade hur vi skulle klara av att göra det på riktigt utan att gråta oss igenom varje ord.

Jag trodde inte att jag skulle bli så otroligt rörd och känslosam inför bröllopet, men jag tror aldrig jag gråtit av glädje så mycket som jag gjorde den dagen.
Bilden ovan är på Johan när han står vid portalen medan jag och min pappa är på väg fram.

Foto: Sandra Hila

Pappa och jag stod och grät i farstun när musiken satte igång, innan det var dags för oss att gå ut.
Det var verkligen en känslosam stund att öppna dörren och se alla våra nära och kära sitta där ute i trädgården, och sen möta blicken på min älskade Johan.

Ja, jag är precis som det ser ut på bilden; världens lyckligaste blivande fru.

Vi blev vigda av Andreas Westman som vi lärde känna när Johans systerson Samuel hade namngivnings-ceremoni.
Vi båda blev så tagna av hans jordnära, lättsamma och spontana energi. Han hade ett sätt att berätta och prata på som liksom gick rakt in i hjärtat.

Så när vi bestämde oss för att gifta oss i sommar så hörde vi direkt av oss till honom (väldigt sent ute) och hoppades innerligt att var ledig just det datumet och att han ville komma och viga oss.
Vi är SÅ tacksamma för att just han var där och förgyllde vår dag.

Min älskade brorsdotter Klara höll min brudbukett när vi skulle avge våra löften. Hon svepte fram som en liten ängel och tog uppdraget på största allvar.
Jag hade gjort brudbuketten själv, med några av mina favoritblommor.
Rallarros, älgört och ängsull.

Foto: Sandra Hila

En av de lyckligaste ögonblick i mitt liv, när jag fick kyssa min man för första gången! ♥

Första sekunderna som herr och fru Jinton. Total lycka!

När jag tänker tillbaks på hela vigseln och timmarna efteråt så känns det som en vacker, lyckobubblig dröm i solskensfärger. Så mycket glädje.
Och jag tror att det är den där glädjen från alla runt omkring oss som gör att det blir så vackert att man vill gråta.
Att alla är där för oss och är så glada för vår skull. Det är bara så in i helskotta vackert.

Jag tog en suddig bild från ett filmklipp bara för att visa er hur det såg ut där vi sen åt middagen och spenderade kvällen. I vår vackra, gamla lada!
Ni kommer få se mer av det senare 🙂

Ibland smet vi iväg med den här vackra människan, Sandra Hila, som är bröllopsfotograf. Hon hade åkt ändra från Småland för att komma hit och fota vår dag. Hela den grejen gjorde mig också så himla berörd.

Det var nämligen inte tänkt att vi skulle ha någon bröllopsfotograf. Eller, vi ville såklart det, men efter husköp och renovering och en massa annat så fanns inte budget för det.
Plötsligt skrev hon ett mail där hon berättade att hon i flera år tänkt att ge oss en heldags bröllopsfotografering om vi skulle gifta oss (!!!), och att hon blev helt ställd nu när jag så plötsligt skrev om vårt kommande bröllop.

Vi hade sån enorm tur att hon inte var uppbokad just den dagen, och det slutade med att hon kom hit och var med oss hela dagen fram till kvällen och förevigade vår dag.
Jag kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är för det.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Vi fotades bland annat vid det vackra gamla trädet som varit en av mina favoritplatser under alla år. Ni som följt bloggen länge har nog sett det på många av mina bilder.
Det kändes så fint att ta några bilder just vid den platsen som betyder så mycket.

Kvällen blev helt magisk, och det slutade med att vi satt kring elden och sjöng till sena natten medan månen reste sig över skogen.

Det var så vackert och stämningsfullt. Vi hade inte kunnat drömma om ett mysigare avslut.
Dagen efter satt vi på golvet inne i vardagsrummet och tänkte tillbaks på bröllopsdagen med tårar i ögonen. Vi var så djupt rörda av tacksamhet att få ha så många fina människor i vårt liv och att de gjorde dagen till en av de bästa i vårt liv.

Jag kan inte beskriva lyckan jag känner över att få ha denna man vid min sida. Min älskade Johan. Min själsfrände.
Jag rös av glädje när jag för första gången efter bröllopet fick presentera honom med meningen “Det här är Johan, min man”.
Som jag längtat.

Nu fortsätter vi vandringen genom livet tillsammans. Sida vi sida. Sammanflätade. Förenade.

Foto: Sandra Hila