Godmorgon kära vänner

Jag tänkte dela lite luciastämning med er såhär på lucia morgonen, med en liten egen version av lucia sången.
I år kändes det extra speciellt när jag fick tända upp alla ljus kring vår egen gamla gård och i skogen intill. Det är som en liten sagovärld.
Förutom att en snöstorm överraskade mig, vilket gjorde det svårt att hålla alla ljusen på kronan levande i mer än några sekunder. Så i slutet av filmen fick jag blanda in lite lucia klipp från min förra film.

Jag hoppas ni tycker om sången och filmen, och att ni får en helt fantastisk dag fylld med ljus och kärlek. Stor kram till er alla ♥

♥

Hej kära ni!

Det är en dimmig torsdagsförmiddag här i Grundtjärn, och jag tänkte bara skriva ett litet inlägg och dela min senaste video om ni inte redan sett den.

Där berättar jag lite om allt möjligt som händer just nu. En liten uppdatering om läget helt enkelt. Som jag skrivit innan så håller vi på med mycket projekt “bakom kulisserna” och som tagit mycket tid senaste månaderna. Ni får se lite av det i videon här nedan.

Det har blivit väldigt utdraget med allt men vi tar ett steg i taget och ser fram emot när vi äntligen kan flytta in i våra nya “lokaler” i den gamla ladan och komma igång och öppna upp allt som vi jobbat med under så lång tid.
I skrivande stund är nu snickarna här igen och sätter upp våra alldeles unika dörrar gjort av gammalt virke och handsmidda spikar. Ser fram emot att visa er dom i nästa video/blogginlägg.

Jaja, nu ska jag sluta tjöta. Hoppas ni tycker om videon! ♥
Den finns med svenska undertexter för de som vill!

I videon så svarar jag också på lite frågor om min förra video som handlade om den sjungande isen, som för övrigt alldeles nyss fick över 1 miljon visningar! 😀

Många undrade om jag skulle göra en ny ismusik-video och det kommer jag att göra. Har redan gjort klart ett 3 timmar långt soundtrack med isens sång. Men i den här videon berättar jag att jag kommer att behöva använda förra årets isfilmer till den nya ismusik-videon, eftersom snön hade lagt sig över isen och det inte gick att se några vackra isformationer.

MEN, i förrgår så blev det tvärt varmare ute, till och med lite regn, vilket gjort att snön på isen smält. Så igår ägnade jag halva dagen åt att filma isen och alla dess sprickor som är källan till de vackra ljuden.

Alltså, is kan nog vara något av det vackraste jag vet. Det är helt otroligt hur vacker en is kan se ut uppifrån. Alla dessa fantastiska mönster och sprickor. Från vårt vanliga perspektiv går det ju aldrig att se. Jag är så evigt tacksam för drönare. SÅ glad att jag fick komma till jorden just NU när vi har den tekniken.

Att få flyga över isarna, bergen och skogarna…det är en otrolig känsla.

Dessa två isbilder tog jag igår. Ser ni de söta små fotstegen som går tvärs över denna bild? Vad kan de vara för djur må tro? En räv kanske?

I alla fall, nu inväntar jag att dimman ska lätta så jag kan ut och flyga igen och filma mer isformationer. Det gäller att passa på den korta stund på dagen medan ljuset är tillräckligt bra.

Det känns så roligt att få använda årets isfilmer till årets ismusik. Det hör ju ihop liksom. Det är ju dessa sprickor som gör ljuden som man kommer höra, och det tycker jag ger en extra dimension till upplevelsen.

Hoppas ni får en jättefin dag allihopa.
KRAM på er! ♥

Hej kära ni!

Det känns inte som vintern smög sig på i år.
Den kom med full kraft på en gång. Redan i oktober kändes kylan lite väl rå. Och nu i november har vi i flera nätter haft runt -17 grader.
Isen har lagt sig som ett vackert glastäcke över sjön, och i natt kom efterlängtad snö som lyser upp och mjukar till den karga novembermarken.

Förra veckan var fullkomligt magisk. Det var då som isen la sig på riktigt och jag spenderade några kvällar och nätter vid isen, för att filma och spela in de vackra ljuden som isen ger ifrån sig såhär i början på vintern.

Ni som följt mig ett tag vet ju att jag ofta pratar om den sjungande isen såhär års. Och det är verkligen något som fascinerar mig mer och mer för varje år. Och just i år, var ljuden så extra vackra! Så starka och klara.
Förra året la sig snön på isen med en gång, vilket liksom isolerar ljuden.
Men nu låg isen fri från snö under några dagar, och ljuden var otroligt starka och kraftfulla.

Jag spelade in isljuden under tre nätter och det kommer jag inom kort klippa ihop till en 2-3 timmar lång ismusik-video precis som jag gjorde förra året. Jag älskar nämligen dessa ljud och blir väldigt lugn av dom, och jag har märkt att väldigt många känner samma sak.

Jag gjorde också en lite film om isens sång.
En liten hyllning till isens vackra musik-konserter som jag nu fått lyssna på i flera kvällar och nätter.
Videon har svenska undertexter för de som vill.

Det skulle vara så roligt att åka till andra sjöar och spela in ljud också, bara för att se om de låter olika. Kanske har alla sjöar sina olika klanger? Sina alldeles unika sånger? Jag tror säkert storleken och formen på sjöng, och omgivningen, kan spela roll.

Förra året när vi var i Saxnäs på vintern så minns jag att Kultsjön sjöng väldigt högt. Isen sprack under våra fötter och det var nästan som att stå ute på ett levande väsen. Det hade varit fantastiskt roligt att åka dit och spela in lite isljud också. Får se om det blir en tur till fjälls framöver 🙂

Nu önskar jag er alla en underbar vecka! Ta hand om er. STOR KRAM! ♥

Hej älskade vänner!
Åh, nu var det längesen sist. Det konstiga är att jag själv inte ens riktigt var medveten om att alla mina sociala kanaler var tysta i flera veckor. Det var inte förrän folk började skriva och undra vart jag tagit vägen och fråga om allt var bra som jag insåg att “oj, ja det var ett tag sen nu”.

Jag har bara varit så väldigt fokuserad på en massa annat och riktigt grottat ned mig i jobb och fotografering och annat som gäller vår nya hemsida, som jag pratat om ganska länge nu. Jag kände tillslut att jag bara ville fokusera på en enda sak i taget så att det skulle bli klart fortare. Det har varit så mycket med det här under en lång tid nu och det tar så mycket tid och energi ifrån själva skapandet och allt annat som jag vill göra, så ibland vill jag liksom bara “get shit done” och få det klart så att jag sedan blir “fri” och kan lämna detta projekt.
Förstår ni vad jag menar? 🙂

Tanken var att allt skulle vara klart nu. Men hujedamej vilka motgångar vi haft.
Vilket jag nu i efterhand är så djupt tacksam över.

Det är i motgångarna som vi ibland blir ledda in på rätt väg. När något går förbaskat trögt så ger det också tid till eftertanke. Att inte bara rusa fram utan stanna upp och känna “gör jag rätt nu? Vill jag det här?“.
Det behövs ibland.

En annan anledning till att det är så glest med blogginlägg just nu är också för att jag liksom inväntat den nya hemsidan. Allt kommer bli så mycket bättre, renare, lättare, och då kändes det roligare att vänta med blogginlägg tills den blev klar.
Den här hemsidan/bloggen är verkligen i sitt slutskede, eftersom den kraschar så fort det blir för mycket folk inne samtidigt, som när jag t.ex delar mitt blogginlägg på Facebook. Så det har liksom tagit emot lite. Inte känts lika roligt.
Men snart, snart kommer det bli nytt och fräscht och fungerande igen.

Här i Grundtjärn har vintern anlänt. Efter en kall natt med ca -10 grader så låg det i morse ett tunt lager med is längs sjöns kanter. Om ni tittar noga på bilden så kan ni se den.
Så nu är det inte lång tid kvar tills hela sjön är täckt av is i många, många månader framöver.

Och i lördags dansade äntligen norrskenet över himlen. När jag såg det så kändes det som det var flera år sedan jag såg norrskenet sist. Jag insåg hur mycket jag saknat det.
Det var så magiskt.

Och just nu händer ganska mycket här hemma på gården. När vi flyttade till nya huset i maj månad så lämnade vi kvar smedjan/verkstaden i gamla huset eftersom vi skulle göra ordning för en ny smedja i ladan här hemma på gården.

Och nu är renoveringen igång för fullt!

Det är alltså en del av ladan som nu kommer bli den nya smedjan + packrum och kontor.
Det kommer bli lite mer utrymme än i vår gamla lokal (vardagsrummet haha) och såklart mycket finare, mysigare och med mer känsla.

Vi har varit noga med att välja ut material med kvalitet och satsat mycket på att få den känslan som vi eftersträvar. Bland annat så kommer våra dörrar vara handgjorda av Näsåkers Snickeri (våra vänner Åsa och Arvid äger nu det) och dom kommer vara gjorda av återvunnet virke från en gammal lada, och spikarna är gamla handsmidda spikar.
Ni kommer smälla av när ni får se dörrarna.
De kommer bli dom coolaste dörrarna någonsin 🙂

Vi har längtat så otroooooligt mycket efter att få flytta in vårt företag här, och nu är det inte så länge kvar.

Mats och Christer (som ni säkert sett flera gånger i bloggen tidigare när vi renoverat/byggt om något) har nu varit här i två veckor och grejat. I början var här stenväggar och trossbotten. Men nu är det isolerat och klart. Idag lägger dom sista biten av golvet, som är ett obehandlat furugolv som jag sedan ska såpa-behandla på gammalt vis.

Där den gamla muren står ska vi sedan sätta in en gjutjärnskamin, men det blir nog inte förrän till våren när det blir varmare igen, eftersom muren behöver muras klart och putsas, och det är för kallt för sådana jobb just nu.
Så i vinter får värmepumpen gå varm medan vi kommer jobba här inne.

Men det kommer bli så mysigt. Vilken känsla att få ha smedjan och packningen på ett ställe som verkligen inspirerar. Hemma på vår egen gård.

Här om dagen la jag äntligen upp en ny video också, där jag pratar lite om det otäcka som hände i september. Det kändes väldigt skönt att få avsluta det kapitlet på något sätt.
Och samma dag som jag la ut den så fick vi bekräftat att han inte längre befinner sig i Västernorrland. Något som fick mig att andas ut ordentligt.
För trots att jag liksom hade gått vidare och släppt rädslan och oron så drömde jag mardrömmar om honom nästan varje natt.
Drömmar som bland annat handlade om att jag var ute och gick med Nanook och där han plötsligt kom ut från skogsbrynet. Eller att han stod utanför ytterdörren när vi skulle gå ut.
Eller att han bröt sig in i huset och jag i panik försökte lista ut hur vi skulle ta oss ut.

Ibland vaknade jag och tyckte att jag hörde något och hade svårt att slappna av och somna om. Därför kändes det så skönt att verkligen få bekräftat att det är över. Han är inte i närheten längre. Han kanske har tillfrisknat nu och kommit ur sin psykos.
Jag litar i alla fall på att allt är bra nu. Att han fått hjälp och vård att ta sig ur psykosen och att det inte kommer att upprepas fler gånger.

I alla fall, här kommer en lång video där jag berättar om det som hände och lite om vad som hänt sen sist. Videon har undertexter på svenska för de som vill.

Vill passa på att tacka er för att ni fortsatt komma hit till bloggen och för att ni skriver så fint, trots att det var så glest med inlägg senaste månaderna. Det är helt enkelt en tid i mitt liv just nu då jag blivit tvungen att prioritera om lite. Jag vill inget hellre än att fota, filma, skriva och göra musik igen. Mitt hjärta nästan skriker. Men det är en kortvarig tid då jag helt enkelt måste ägna största delen av tiden till något annat.

Det är jobbigt ibland, att ägna så mycket tid åt något som inte än syns utåt. Men inom en snar framtid kommer vi vara klara med detta långa, stora projekt. Lansera nya hemsidan, flytta in i nya lokaler och få mer tid igen till det som vi vill göra.
Då kommer det kännas så värt det.

Även om jag sett att vissa ser negativt på min frånvaro, så ser jag det istället som att jag “spänner bågen”. Det ser kanske ut som om allt stagnerar och backar, men snart kan jag släppa pilen och gå framåt med all kraft igen.

Så tack kära ni!
Nu önskar jag er en fantastiskt fin vecka! STOR kram på er allihopa! ♥

Jag fick nästan en liten chock förut när jag insåg att det är den sista kvällen i september. Jag tror aldrig det känts som hösten svischat förbi så fort förut.

Det känns som alldeles nyss jag var uppe i Stekenjokk, och jag minns att löven var gröna när jag först kom dit. Men samma dag som jag åkte hem en vecka senare så hade träden blivit gula.
Och ny lyser allt i gult och rött här med. Det är så innerligt vackert. Och så kortvarigt. Det räcker med ett blåsväder eller en riktigt kall frostnatt för att få det mesta att falla till marken.

Det är vår allra första höst här på gården, och jag inser att det inte spelar någon roll vilken årstid vi har här. Det kommer alltid kännas som den bästa årstiden.

Jag var ute i kväll och gick runt och fotade och filmade här, och jag nästan slukades upp av alla höstfärger.
Den lilla skogstjärnen är lika magisk nu som på sommaren när alla blommor speglas i det stilla vattnet.
Och nu hör man återigen det forsande vattnet från bäcken vid dammen. Under högsommaren tystnade det, eftersom det inte längre kom så mycket vatten från skogen. Men nu forsar det som aldrig förr, och det ljudet är bland det bästa jag vet.

Som sagt så känns det som den här hösten bara svischade förbi. Mycket på grund av att vi jobbar väldigt intensivt just nu för att färdigställa vår nya hemsida och webshop som vi jobbat med i nästan ett helt år (!!)
Men förhoppningsvis, om allt går som det ska, så kommer vi kunna lansera den om en dryg månad.

Både jag, Johan, min mamma Anita och min bror Filip har ägnat så otroligt mycket tid åt detta. Inte bara åt hemsidan, utan åt allt möjligt kring det. Nu har jag verkligen fått se en annan sida av att driva företag.
Jag hade aldrig klarat detta själv. Trots att vi varit så många som jobbat så har det känts som om vi varit 3 personer för lite.

Men nu har vi optimerat allt på alla tänkbara sätt. Suttit i oändligt många möten, och skrivit på oändligt många fler papper. Spytt åt all byråkrati men samtidigt hurrat över varje litet framsteg.
Sett till att det ska bli så enkelt och smidigt som möjligt för oss framöver.
Att ha en hemsida och webshop som fungerar in i minsta detalj. Betallösningar, valutaomvandlare, leveranssätt, frakthandlingar med integrerad etikettmaskin (!!!) Blir nästan tårögd när jag hör ordet etikettmaskin. Att slippa klippa ut och tejpa för hand. Ni anar inte, vilken lättnad haha.

Samtidigt så har vi jobbat stenhårt med vår nya smyckes-kollektion som känts som ett evighetsprojekt det också.
Allt tar sån otrolig tid och ibland har det känts som om vi aldrig skulle bli klara. Men all tid som ägnats åt detta kommer vara så värt det i slutändan, när man har något som verkligen fungerar.

Nu ska bara de sista pusselbitarna på plats.
Det känns så roligt och spännande.

Så det blir till att kämpa på den här månaden också innan vi kommit i land med vårt projekt. Men nu när man ser slutet så nära så känns det mest bara roligt.

En annan rolig sak som jag vill tipsa er om är en podcast som min vän och virtuella assistent Jacqueline Wester har startat tillsammans med Kalle Flodin. Podden heter “Nyfiken på mindre“, och redan efter första avsnittet blev jag fast. Jag känner igen mig otroligt mycket i båda dessa personer och de tar upp ämnen som handlar om att leva mer på mindre och längtan och strävan efter ett annat slags liv, med naturen, kreativitet och det digitala i fokus. Och en massa, massa annat där i mellan.

Jag är ganska säker på att jag har många läsare här som skulle älska den här podden lika mycket som jag. Den finns att lyssna på HÄR eller på andra ställen där poddar finns.

Hoppas att ni alla får en underbart fin vecka!
I morgon ska vi besiktiga bilen, så håll tummarna 😀

Vi hörs snart igen! KRAM på er! ♥

Godkväll mina älskade läsare!

Jag kom på att jag inte lagt upp min senaste videoblogg är på bloggen än. Jag la upp den för en vecka sedan på min YouTube kanal men sen började ju den där mardrömmen så jag glömde helt bort det mitt i allt.

Vissa av er kanske följer mig på YouTube och redan sett den, men jag vill alltid dela mina videor här också för er som inte följer mig där. Det är videobloggen som jag gjorde när jag var uppe i Marsfjällen förrförra veckan. (Den har svenska undertexter för den som vill)

Det var en underbar vecka, även fast det tog några dagar för mig att verkligen njuta av “lugnet”. Jag pratar lite om just det i videon, att när man är helt själv, utan internet och mobiltäckning, så kommer ens riktiga sinnesstämning fram på något vis. Jag insåg att jag var ganska stressad då. Hade lagt väldigt mycket press på mig själv i form av allt jag skulle hinna göra under min vecka i fjällen. Så de första dagarna var märkliga på något vis. Det var en sån gnagande känsla att jag ett tag kände att jag nästan ville åka hem. Men jag insåg också att det var ett bevis på att jag verkligen behövde stanna kvar. För att sitta kvar i den känslan och låta den passera, istället för att bara rymma iväg från den.

Så jag bestämde mig tillslut för att släppa all press på allt jag ville hinna få gjort och ägna tid och fokus till att bara ha roligt. Bara göra det som jag kände för i stunden. För det är ju det som är hela grejen med mina “fjällresor”. Att bara åka iväg och följa den där inre känslan. Inte ha något bestämt och inga krav. Det är det bästa jag vet.
Så efter några dagar så kändes det mycket bättre.

Jag var ute på kalfällen om dagarna. Fotade, filmade och bara åkte runt och njöt av alla vackra, mäktiga platser. Ena dagen var det sommarvärme och sol, för att andra dagen regna och snöa om vartannat.
Sen badade jag i den iskalla älven om kvällarna. Fram till småtimmarna satt jag framför datorn, redigerade film och skapade musik intill elden i kaminen. Det var så mysigt. Så behövligt.
Precis det hade jag längtat efter.

Att blåsa rent själen med vindar och forsande vatten, och samtidigt insupa lugnet som man bara kan känna från att vara helt bortkopplad från internet.

Är så evigt tacksam för att vi nu också har denna plats att “rymma” till ibland. En liten stuga som känns så märkligt varm och välkomnande. Så hemma. Som om den alltid varit vår.

(Vad tänker ni om tavlan förresten, som jag pratar om i videon? En slump eller ett tecken? 😀 )

Hoppas ni tyckte om filmen!

Stor kram på er allihopa ♥

Godkväll mina underbara läsare

Jag vill börja med att tacka er så otroligt mycket för all omtanke och kärlek ni sänt oss dessa dagar. Det betydde så otroligt mycket ska ni veta ♥
Och tack för alla råd/tips och egna erfarenheter som ni delat med er av.
Jag hade sån ångest först efter att jag la ut mitt inlägg. En känsla av att jag inte borde ha gjort det. Att allt skulle förvärras. Att vi skulle råka ännu mer illa ut efter det eller, till och med en rädsla för att mannen i fråga skulle råka illa ut på grund av det.
Men det kändes bättre efter ett tag, dels för att jag fick ta del av er respons och för att det helt enkelt kändes tryggare att inte vara ensamma om detta.

Att utsättas för någon med psykoser är så otäckt. Man hamnar där mitt i emellan, med en vetskap om att det finns människor som bryr sig om honom, hans vänner och hans familj, som känner hans “normala tillstånd”. Och så ens egen verklighet, där man varit rädd för sitt liv och i flera år äcklats och våndats av denna person.
Att ha fått så mycket tid spilld, så mycket trygghet bortrivet och ens kreativa plats vandaliserad. Det blir så dubbla känslor.

I helgen vågade vi äntligen “flytta hem” igen, när vi fått vetat att han blivit omhändertagen av vården. Det tog nästan två dygn innan min kropp äntligen vågade släppa taget och gå ut ur det där “överlevnads-tillståndet” som jag befunnit mig i senaste veckan. Ni vet, när hjärtat går upp i 100 på en sekund och pumpar ut adrenalin så man ska vara beredd att fly eller försvara sig så fort man hör minsta lilla ljud.
Så vi bara vilade och sov oss igenom hela helgen, tills man kände sig återställd igen.

På fredagen fick vi besök av två väldigt trevliga poliser som jobbade för “brottsoffer och personsäkerhetsgruppen”. De var här för att ge oss råd om hur vi kan göra vårt hem mer säkert i förebyggande syfte. Vi fick massor med tips som vi verkligen tog till oss av. Vi var väldigt tacksamma att de kom hit och delade med sig av sin kunskap.
Framöver kommer vi att satsa på bra belysning, kameraövervakning och larm.

På ett sätt så känns det såklart trist att behöva göra så när man bor mitt ute i lugna Grundtjärn. Vi är vana att lämna nyckeln i dörrlåset och bilen olåst på gården. Sådär som man ofta gör ute på vischan.
Men nu får det bli ändring på det. Men om dessa ändringar kan få oss att känna oss mer trygga i vårt hem så är det definitivt värt det.

Vi fick även besök av polisen idag igen som kom hit för att dokumentera skadegörelsen i min ateljé. Är så himla tacksam för att de kom hit.
Blir fortfarande ledsen varje gång jag går in i ateljén. Det är en jobbig känsla när någon gjort intrång i ens privata sfär. Det blir liksom…kränkande på något sätt.

Och det är så knäppt…de där tavlorna jag hade målat som nu är förstörda…de betydde så mycket för mig. Speciellt en av dom. Jag har aldrig känt mig så nöjd med en målning någonsin. Den var gjord av mina egna pigment såklart. Sand, stenar, aska och blåbär.
När jag var i fjällen så tänkte jag på mina målningar och fick ett glädjerus. Det kändes så roligt att få komma hem igen och fortsätta måla. Och jag hade tillräckligt många klara för att lägga ut den första kollektionen nu i oktober.
Jag såg så mycket fram emot det. Det kändes bara sådär…overkligt bra.

Som tur var hade jag tagit en mobilbild på tavlan innan den blev förstörd (nu är den överkladdad och med trasig linneduk).
Jag ska döpa den till “ashes“.
För jag kommer elda upp alla målningarna som blev förstörda. Det känns bäst så. Som att…släppa dom fria. Eller kanske släppa mig själv fri.

Sen ska jag ut med alla grejer, storstäda och rena hela ateljén, för att sedan “flytta in” på nytt och återta min kreativa sfär.

Igår tog vi vår första promenad genom byn igen, i den vackra kvällssolen. Det kändes så skönt att få njuta av vårt vackra Grundtjärn igen, utan att oroligt titta sig över axeln. Att få vara fri igen.

Vi bestämde det, att den här händelsen inte får förändra något till det sämre. Nu när det förhoppningsvis är över (för den här gången) och vi kan återgå till vårt vanliga liv igen, så vill vi inte fortsätta leva i rädsla och behöva vara oroliga för att det ska hända igen eller att han ska vara ute efter oss. Vi vill inte älta i det och må dåligt över något som är förbi. För det finns inget som stoppar och kväver en så mycket som rädsla.
Och vi vill inte låta en annan människa förstöra vår känsla för vårt hem och vårt liv här. Det här är vårt paradis, och det kommer det alltid vara.

Och händer det igen, då får vi ta tag i det då. Nu har jag i alla fall lite skydd i form av kontaktförbud, och vi kommer ha bättre säkerhet hemma. Vara mycket mer förberedda.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte ska behöva hända fler gånger, både för vår skull och hans skull. Vill aldrig behöva gå igenom en sån här vecka igen, och aldrig behöva se Johan så orolig igen.

Jag tror nästan det var värst, att se Johan så rädd. Han var så rädd att något skulle hända mig. Och jag kände tvärtom. Jag var mest rädd för att något skulle hända honom. Att den här mannen (som i sin psykos såg mig som sin fru) skulle se Johan som ett hot och skada honom.
Och kanske var jag rädd för mig själv. Jag visste att om någon skulle ge sig på Johan så skulle en annan sida av mig komma fram. Jag skulle aldrig, aldrig låta något hända Johan.

Vill återigen tacka er alla för all omtanke. Både från nära och kära, bekanta och okända.
Det är så fint att se hur många man ändå har runt omkring sig som bryr sig så himla mycket. Det betyder så mycket!
Vet inte hur många som hört av sig och erbjudit oss att få komma och bo och sova hos dom. Det är så himla, himla fint ♥

Så tusen tack kära ni, för att ni finns där i med och motgångar.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen.

STOR KRAM ♥

Senaste dygnen har varit så fruktansvärda. Jag har aldrig känt mig så rädd, otrygg och maktlös någonsin. Och så arg och ledsen på att det får gå till såhär. Att en enda människa kan få förstöra så mycket och bete sig så fruktansvärt vidrigt och hotfullt, och försätta så många andra i rädsla.

Jag trodde aldrig att jag skulle berätta om det här på bloggen. I många år har jag undvikit att göra det, eftersom jag varit rädd att det skulle bli värre då. Att han skulle bli arg och bli ännu mer oberäknelig. Men nu är skadan redan skedd, eftersom han igår var inne på förhör hos polisen, och nu är på fri fot igen. Så det spelar liksom ingen roll.

I 6 års tid har en man i perioder kontaktat och sökt upp mig mot min vilja. Det började som en ganska oskyldig grej. Jag trodde han var en helt vanlig kille som var intresserad och helt enkelt inte gav sig. Han mailade, smsade, och kom och knackade på och gick runt i byn där jag bor.
Han bor egentligen i Stockholm men har en lägenhet i Näsåker (3 mil från mig) så därför kom han hit rätt ofta, speciellt under sommaren.
Jag var tydlig redan från början med att jag inte var intresserad.

Men tänk om jag vetat då, vilket helvete vi skulle behöva utstå i framtiden. Att det bara skulle bli värre och värre för varje år som gick.
Att han under perioder skulle bli besatt av mig, maila 100 mail på några dagar, hota om att komma och våldta mig och kalla mig för sin fru, som ska bära hans barn.

Det började i fredagskväll, i samma veva som jag kom hem efter min resa till fjällen. Ett första mail från mannen plingade till i mobilen.
Det riktigt knöt sig i magen av obehag.
Min första tanke var “Åh nej, bara det inte börjar nu igen“

Som jag sa så går det i perioder. Det är nog någon form av psykoser.
Han kan vara helt lugnt i flera månader, upp emot ett år. Sen kan det plötsligt börja, och för varje år som gått så har dessa “perioder/psykoser” blivit allt mer jobbiga, intensiva och hotfulla.
När det är som värst, som denna gången, så vänds hela vårt liv upp och ned. Vi vågar inte bo kvar hemma, vi kan inte jobba, vi kan inte sova och lever i konstant rädsla och oro.

Förra året gjorde jag en första polisanmälan, och jag hoppades såklart att det skulle bli bättre efter det.
Men den här gången blev det värre än någonsin.

På söndag natt förstod jag att han var på väg hit från Stockholm. Han skickade bilder från bilen när han röker på, och kör 150 km/h.
Då började det bli riktigt jobbigt. Våra hjärnor gick på högvarv för att kunna tolka det han skrev och kunna vara förberedda.
Det var otroligt enerverande, att hela tiden höra plingen i mail-inkorgen och hela tiden behöva utsättas för hans vidriga mail och bilder, och samtidigt veta att han kommer närmare och närmare för varje timme som går.

Den natten lämnade vi vårt hem och förflyttade oss till en annan bostad här i byn. Jag gjorde en ny polisanmälan och förklarade att den här mannen troligen är på väg hit.

På tisdag kom han till byn första gången. Han stod parkerad ca 100 meter från vårt hus, och skrev i ett mail “Hemma nu älskling“.
Jag kände både en skräck och en lättnad. Nu kunde jag ringa polisen och meddela att han är här så han kan plockas upp och tas in.

Jag vill understryka att jag är otroligt tacksam för alla poliser som varit inblandade de här senaste dagarna. Det har betytt otroligt mycket att de kommit hit när jag ringt. Problemet är att rättsväsendet i Sverige är käpprätt åt helvete vilket innebar att när polisen sen kom så satt jag och Johan i ca 3 timmars förhör och utfrågning innan de kunde åka och plocka upp honom, och då var han såklart redan borta.

En lättnad att han var borta såklart, samtidigt som jag förstod att det inte var över.

Jag skulle på landsbygdskonferensen i Örnsköldsvik nästa morgon, och intervjuas om ämnet kreativitet. Något jag verkligen sett fram emot.
In i det sista ville jag se till att ändå åka dit. En psykstörd man skulle inte få förstöra mer än vad han redan gjort.
Men på tisdag natt satt jag och Johan i en bil med Nanook, för rädda för att vara hemma i Grundtjärn. Jag hade inte ens vågat åka hem och hämta några kläder att ha på mig.
Och obeskrivligt trött efter ingen som helst sömn på tre dygn, skrev jag ett mail och förklarade som det var och ställde in min medverkan på konferensen.

Sen bestämde vi oss för att ändå åka tillbaks till Grundtjärn (fast till det andra boendet som vi var i för tillfället). Men den natten var den värsta.
Vi sov inte en blund. Jag låg ständigt och uppdaterade min mail-inkorg för att försöka tyda tecken på var han var och vad han gjorde.
Så fort man hörde ett litet ljud rusade hjärtat av adrenalin.

Bland det sista han skickade till mig den natten var ett kort filmklipp. Det var helt kolsvart. Man hör bara hans fotsteg i gruset.
Det kändes som en skräckfilm. Och jag nästan bad till gud att Nanook inte skulle behöva gå ut och kissa den natten.
Att han befann sig någonstans i närheten, ute i mörkret, det kände vi båda på oss.

Mycket riktigt hade han befunnit sig i byn under natten och morgonen. På förmiddagen när vi skulle åka ut för att rasta Nanook, såg vi kläder och andra saker från honom utspridda på olika ställen längs vägen i byn.
Det kändes otäckt, så vi vände tillbaks.

Sen ser vi han komma ut från uppfarten till vårt hus. Skräckslagen ringer jag till 112 och har en otrolig tur att en polisbil befinner sig i närheten. I väntan på polisen står han bara där, utanför vårt hus.
Ena stunden klär han av sig helt naken, för att i nästa stund klä på sig allt igen. Det kändes otäckt att se, på flera olika sätt.

Jag förstår ju att något är väldigt fel. Att han är en fara både för sig själv och andra. Att han behöver vård.
Polisen kommer och plockar upp honom, och en otrolig lättnad sprider sig i kroppen. En kort stund…

Antagligen hade han spenderat några timmar under natten och morgonen hemma på vår gård. Vandaliserat min ateljé…
Min vackra ateljé…

Gjort sönder tre av mina stora målningar. Eldat på min signatur och förstört en stor ram. Han hade även blandat ihop och förstört mina mineralfärger som jag ägnat mycket tid och möda åt att göra. Kastat ut saker ur ateljén och slagit sönder en ljuslykta som jag fått av en underbar följare.

Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville både gråta och skrika.
Det här var min kreativa plats.
Som om det inte räckte med all rädsla och oro han försatt oss i.

Tre timmar efter att han kommit in till polisen så släpptes han på fri fot igen. Dock med ett kontaktförbud, vilket var en liten lättnad i kaoset.

Men då kom nästa fas. Att vara rädd för att han nu blivit förargad.
Att han ville hämnas. Vi hade ju ingen aning om vad han var kapabel till. Det enda vi visste var att han ville åt mig. På vilket sätt visste vi inte.
Men nu, var det förvärrat nu?

Jag kände hur jag bara ville bryta ihop. Så många dagar hade gått nu…och det kändes som det bara blev värre och värre. Som en mardröm som aldrig tar slut.

Och det har verkligen gett mig perspektiv. Mina tankar har gått till alla som är eller har varit med om förföljelse och stalking. Som inte “bara” levt i rädsla i några dygn, utan i flera veckor, månader eller år.
De som får sina liv förstörda.

För en sak är säker, att leva i rädsla infekterar allt i ens liv. Det tar upp allt utrymme och lämnar inget kvar åt glädje eller kreativitet.
Man befinner sig som i en dimma och allt fokus går till att vara uppmärksam och beredd.

Och eftersom rättsväsendet ser ut som det gör idag, så behöver något riktigt allvarligt hända för att man verkligen ska kunna få den hjälp man vill ha snabbt.
Att jobba förebyggande finns det inte resurser till. Och känslor spelar ingen roll i sådana här situationer. Min rädsla och mina tolkningar av vad han är på väg att göra kan inte göras något åt förrän det redan har hänt.
Det måste finnas bevis innan.
Kanske hade min ateljé och mina målningar i alla fall klarat sig om han hade plockats upp den kvällen istället för att tiden skulle läggas på att jag och Johan skulle förhöras…

Vi är så trötta. Så trötta.
Vi längtar efter vårt hem och vår vardag. Vår frihet.

Jag vet att det kommer ordna sig, tillslut. Snart är förhoppningsvis hans psykos slut, och allt kan återgå till det normala. Frågan är bara hur mycket mer av vår tid, vår glädje och vårt liv vi måste betala med innan dess. Eller någon annans…

En människa i det tillståndet är farlig för sig själv och andra.
Men skulle jag så mycket som nämna hans namn så åker jag dit för förtal.
Och egentligen, vill jag han inget illa. Jag vill bara få tillbaks min frihet.
Och att samhället tog sitt ansvar.
För vår skull, för hans skull, för allas skull.

Så, ta hand om er där ute ♥
Stor kram till er alla ♥