Minns ni när jag tidigare i somras berättade om mina problem med rösten? Jag hade överansträngt den och skulle ta en paus från sången ett tag. Jag var så otroligt sorgsen där i början av sommaren, när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga och skapa musik på länge. Mest av allt var jag orolig eftersom jag inte förstod vad som hade hänt och hur jag skulle göra för att få rösten tillbaks som vanligt igen. Och även om jag tog en paus hela juli månad, så hade jag svårt att slappna av, eftersom jag inte kände någon förbättring alls oavsett hur mycket jag lät rösten vila. Det stressade mig otroligt mycket.

Som många av er vet så la jag ribban väldigt högt i år och hade bestämt mig för att ge ut min skiva i slutet av året, och att tappa rösten hade jag absolut inte tid med. Så istället för att slappna av så blev jag egentligen ännu mer spänd. Och av rädsla att slita på rösten ännu mer började jag prata väldigt försiktigt. Utan kraft. Jag ville spara på mina stämband så gott det gick.
Tillslut så kändes det nästan inte som om jag kunde prata normalt längre heller. Det gjorde ont i halsen och allting liksom blev förvärrat. Rösten blev krasslig.

Jag hade fått tid hos en logoped i början av augusti. När jag först fick tid blev jag alldeles chockad och tänkte att “nämen…jag borde väl inte få gå till en logoped, jag menar, jag kan ju prata och så…jag har ju inte tappad rösten helt“. Dessutom fick jag tid väldigt fort trots annars långa, långa köer. Jag kände helt enkelt att jag inte hade tillräckligt stora problem för att få en tid hos en logoped. Men läkaren jag hade varit till hade med utropstecken skrivit in att jag skulle få en tid snabbt!
Hon menade helt enkelt att om jag inte får en tid snabbt, så kommer jag förstöra rösten ännu mer, och tillslut kan man få knutar på stämbanden och de är inte lätta att få bort…så nu i efterhand är jag så djupt tacksam av hela mitt hjärta att jag fick hjälp så fort.

Jag fick träffa en helt fantastisk logoped i Örnsköldsvik som heter Ann Charlotte Janunger. Jag kände mig som sagt lite smått obekväm först eftersom jag tänkte “åh nej, hon kommer undra vad fasen jag gör här, jag som fortfarande har rösten kvar“.
Men det dröjde inte mer än 1 minut tills hon redan la märke till röstbeteenden som var skadliga för mina stämband. Det där mötet var nog det mest intressanta på länge. Det kändes lite som om en ny värld öppnades för mig. Jag insåg hur otroligt lite jag kan om just stämbanden, rösten, diafragman och allt annat som hör rösten till.

Det första hon noterade var att jag just pratade så försiktigt för att jag var så rädd att skada rösten ännu mer, men hon förklarade att det blir bara ännu värre av att göra så. Jag hade hamnat i en ond cirkel, och hon började visa mig övningar för att sätta igång magstödet igen.
Och bara där lärde jag mig så enormt mycket!

Hela mitt liv har jag trott att magstödet kommer ifrån bara magen. Alltså, där magmusklerna sitter. Jag som har gjort så jävulskt många magstöds-övningar. Men jag har fokuserat på fel ställe. Eller i alla fall missat att aktivera det på rätt sätt. Magstödet kommer lika mycket ifrån ryggen.
Det går som ett bälte runt hela magen och ryggen. Och det har faktiskt varit väldigt svårt att vänja kroppen att aktivera hela magstödet, eftersom muskelminnet bara vill aktivera magen. Men det har jag övat på jättemycket nu, och det har hjälpt enormt mycket.

Sen fick jag med mig massor av övningar för att slappna av i käke och tunga, något som jag inte heller var så kunnig inom. Inte visste jag att tungan sitter ihop med stämbanden, och att en spänd tunga och spända käkar gör att hela muskulaturen kring stämbanden blir spända.

Dock så blev det helt konstigt i min hjärna när jag började bli medveten om det. Jag insåg att jag spänner mina käkar hela tiden. Typ, i takt med mina tankar. Som om jag pratar mina tankar med min käke. Det låter jättekonstigt, men jag spänner den när jag tänker mycket. Och sen har jag ju gnisslat tänder på nätterna i många år.
Men nu när jag började bli medveten om detta, så har jag vaknat av mig själv när jag gnisslat tänder, och har insett att jag gnisslar när jag pratar i drömmen.
Och sen har jag också upptäckt att jag även gnisslar tänderna på dagarna ibland, när jag t.ex är djupt i tankar.

Så mycket olika beteenden som jag plötsligt såg tydligt, och som jag jobbat stenhårt med att få bort. Men det har varit en resa bara det.
Ett tag så blev jag så medveten om hur jag spände käken och hur tungan låg i munnen hela tiden att jag tyckte det blev svårt att prata bara därför haha. Men logopeden förklarade att det är ett helt normalt steg i att ändra mönster. Från omedveten, till medveten, till att det sen sker på automatik.

Nu ska jag dit en sista gång nästa vecka, och det jag lär mig just nu är bland annat att justera luften och meningarna när jag pratar. Jag har en tendens att prata slut på all luft för jag pratar så fort, så i slutet av meningarna finns ingen luft kvar och då blir det knarrigt. Jätteintressant!
I samband med att jag fick rätt verktyg för att kunna få tillbaks min röst igen så grubblade jag också mycket kring det är med mitt musikskapande. Jag har varit så fast bestämd om att jag ska få klart skivan 2018. Det sa jag offentligt till alla mina hundratusentals följare på facebook redan innan jag ens hade en mikrofon, studio eller någon som helst kunskap av att göra en skiva. Jag hade nog svårt att hantera allas önskemål om att jag skulle göra en skiva.
Det är ju en otrolig inspiration att dagligen få hundratals förfrågningar om min musik. Och jag ville kunna bemöta det.
Jag ville kunna säga “Ja, det kommer en skiva snart!”.

Men redan då la jag en otrolig börda på mina axlar. Jag har aldrig varit en sådan person som jobbar bra under press eller med en deadline.
Inte när det gäller skapande i alla fall. Det måste få flöda fritt. Så fort andra människor på olika sätt är beroende av att jag gör något bra, eller att det blir klart en viss tid, så lägger jag så enormt höga förväntningar på mig själv. Och det orkar jag inte bära i längden. Jag blir olycklig och otroligt stressad.

Och eftersom jag gav mig själv så lite tid med att hinna göra klart en hel skiva, så kändes det redan som jag låg back i tidsschemat innan jag ens börjat med den. Jag hade inte ens rätt utrustning. Jag hade inte ens en lokal. Jag visste inte ens hur man gjorde.
Inte förrän i maj månad detta året kändes det äntligen som om jag var på rätt plats och hade de verktyg jag behövde. Och dessutom hade jag fått jobba in mig lite med musikern som jag samarbetar med. För ja, bara det är helt nytt för mig. Att samarbeta med någon. Att inte vara den enda i en skapelseprocess. Det är fasiken en helt ny värld det också.

I maj månad hade jag äntligen allt, men inte min röst. Som ju var det viktigaste av allt. Jag tappade styrkan och klangen. Det lät spänt när jag sjöng och jag hade ständigt ont i halsen. Och den pressen jag kände då skulle kunna liknas med en stor svart klump i bröstet.
Jag hade bara ett halvår kvar att göra klart alla låtarna.
Ingen låt var klar. Och jag hade ingen sångröst.
Det var en kväll när jag bara satte mig ned på golvet i smedjan där Johan jobbade, och ja sa rakt ut “Jag kan inte göra en skiva såhär. Jag kan inte jobba med ett sånt stort projekt”.  Bara att säga dom orden rakt ut och erkänna för mig själv, det var en sådan djup befrielse. Lite ledsamt såklart, men när den lilla sorgen lagt sig så kom en otrolig lycka och lättnad.

Jag kom fram till att jag hellre vill göra en låt i taget och ge ut. Inte att se hela jobbet med skivan på en gång, utan ett steg i taget. Sen blir det ju ändå en hel skiva någon gång, när vi har tillräckligt med låtar. Men så länge så blir det fokus på en låt. Och det passar mig så perfekt.

Jag har nämligen aldrig varit en sån som kan jobba med långvariga, stora projekt. Jag är snabb när jag får inspiration. Jag gör gärna slag i saken med en gång. Jag kan åka 300 mil om det behövs, för att få en enda bild eller en filmsekvens. Eller sitta uppe dag som natt och göra klart ett projekt. Men den energin är väldigt kortvarig.
Jag jobbar snabbt och intensivt med ett projekt. Sen paus i form av att göra något helt annat. Så funkar jag.
Och när det gäller musik, så får jag oftast en visuell idé först. Jag får inte till mig låten först, utan “scenerna” och bilderna. Sen kommer musiken.

Det är nog därför jag har så otroligt många grejer jag håller på med. Foto, film, målning, musik, skrivande…ja allt möjligt!
Om jag skulle bestämma mig för att bara hålla på med foto i ett helt år för att göra t.ex en fotobok, då hade jag tröttnat och tappat energin och inspirationen efter någon månad. Jag behöver få röra mig fritt emellan alla olika projekt, då skapar jag som bäst.

Det var en enormt värdefull lärdom som jag fick utav detta. Jag lärde känna mig själv bättre utav den här långa, krokiga resan.
Och hör och häpna, någon dag efter att jag bestämde mig för att fortsätta med musiken på ett sätt som funkade bättre för mig, så kom rösten tillbaks.
Max 2 dagar efter detta!
Återigen fick jag bevis för hur våra tankar och känslor ger sig tillkänna fysiskt i våra kroppar. Att vi får blockeringar när vi inte mår bra eller känner oss stressade.
Egentligen känns det så himla logiskt.

Jag pratade med musikern som jag samarbetar med, och han tyckte idéen lät klockren! Sedan dess har jag känt så otroligt mycket inspiration och jag har börjat sjunga igen, och kulat på Stjärna om kvällarna. Rösten känns stark och jag ser så mycket fram emot att fortsätta skapa sånger nu. På ett fritt, spontant och lättsamt vis.

Det känns som hela 2018 har varit en lång resa fram till detta. Men det gav mig en lärdom som jag är väldigt tacksam över. Och numera är jag mycket mera lyhörd på vad jag egentligen vill, och inte forcera fram något utifrån vad jag tror att jag vill eller vad jag borde vilja göra. För det är en himla stor skillnad.

Oj vilket väldigt långt blogginlägg det blev nu. Jag hade inte tänkt göra det så långt, men det var så skönt att få skriva av sig lite och berätta om detta. Det har ändå känts som en stor del av mitt liv just nu.

Tänkte avsluta med en liten sång jag spelade in här om kvällen. Det är en sån enorm lycka att kunna använda rösten som jag vill igen!
Tack underbara ni för att ni finns! KRAM på er ♥