Fick en fråga om ensamhet idag och tänkte att jag skulle svara på den här på bloggen eftersom det finns så mycket att säga om just detta.
“Hej Jonna,
Tack för du tog dig tid att svara på frågor.
Men är du riktigt ärlig? Det är väl klart att man känner sig ensam ibland när man som du (och jag) bor ensam. Inget att hymla om. Komma hem ensam till en kall, tom stuga. Det vet vi väl hur kul det kan vara…
Din positiva image krackelerar ibland. Trovärdigheten rinner ner i sprickorna. Allt behöver inte vara fantastiskt, vackert, hänförande och super. Det vet vi ju alla.
/ Barbro”
Jadå, jag är helt ärlig. Jag har aldrig haft problem med att vara själv. Har aldrig känt mig ensam här på det sättet som du beskriver det. Men att komma hem till en kall stuga är inte så kul däremot. Men det är bara att elda på så blir det varmt efter en stund. Och att allt inte är fantastiskt och superbra tycker jag att jag visar ganska bra. Allt från hur jag kämpar med ved, kyla och annat som krävs när man bor såhär. Men det är ju en annan sak 🙂
Det låter på din kommentar som om du gärna vill tro att jag känner mig ensam men håller uppe någon slags positiv fasad. Men jag är verkligen helt ärlig. Jag har många gånger skrivit i bloggen och berättat hur jag klarar av “ensamheten”. Jag har alltid trivts väldigt bra att vara själv. Till och med så föredrar jag ofta att vara själv framför att umgås med vänner en helg. Jag är en väldigt social människa när jag är bland folk, men när jag är själv så är det väldigt, väldigt sällan som jag ens kommer på tanken att t.ex ringa en vän. Tycker det är lite tråkigt att jag är så. Men å andra sidan så är klarar jag mig väldigt bra själv. Något jag har mycket nytta av i livet jag lever idag.
Det är ju så otroligt stor skillnad på oss människor också, vad vi behöver för att må bra. Vissa vill aldrig vara ensamma, medan andra trivs alldeles utmärkt med att vara själv.
När jag var liten så var jag ibland rädd på helgerna för att kompisar skulle ringa och fråga om vi skulle leka. För jag ville inte. Jag lekte hellre själv. Det kanske låter konstigt, men så är det. Och så har jag varit hela mitt liv. Jag lekte hellre själv med kottar eller klädnypor när jag var liten haha. Och nu när jag är vuxen, så har jag så mycket projekt och idéer som jag vill ägna min tid åt. Saker som jag behöver vara själv för att göra. Och jag har helt enkelt väldigt lätt för att roa mig själv.
Jag känner mig ofta dränerad av att vara runt folk för länge. Jag blir spänd och kan inte riktigt slappna av. Är jag bland mycket folk en längre tid behöver jag ofta stänga in mig själv i något rum en stund, eller gå ut för mig själv. Bara för att samla lite ny energi. Det har inget att göra med folket jag är med. Det kan vara min familj och vänner som jag tycker jättebra om! Men ändå behöver jag komma iväg och vara själv en stund. Det är jätteviktigt för att jag ska fungera som vanligt.
Så, nu när jag kom hem efter nästan en hel vecka med min familj och vänner så känns det inte alls ensamt och trist att komma hem till min stuga. Och jag lovar att jag är helt ärlig när jag säger det. Jag försöker inte att verka ”tuff” eller slå på någon fasad av att allt är så fantastiskt och bra. Det kändes jättebra att komma hem, och inte ensamt på något vis.
Det här med hur vissa ser på ensamhet är lite lustigt. När jag flyttade hit insåg jag att vi har ganska skevt perspektiv på vad som är ensamhet och inte.
Hade jag t.ex bott i en lägenhet själv och bloggat om mitt liv där, så hade nog aldrig någon ens nämnt något om ensamhet. Men bara för att jag bor själv i en stuga ute i obygden så uppfattas man plötsligt som väldigt ensam. Den vanligaste frågan jag får är ”Känner du dig inte väldigt ensam?”.
Jag försöker komma på varför man tänker så, för det gjorde jag själv också innan jag flyttade hit.För egentligen kan jag nu svära på att det är tvärtom. Om jag ska gå efter min egen erfarenhet så kunde mitt liv i storstaden få mig att känna mig ensam ibland. Därför att om man någon dag kände sig lite ensam, så gjorde det inte saken bättre av att man befann sig runt tusentals människor som inte ens sa hej till en när man gick förbi. Som inte ens lyfta blicken. Som inte ens gav ett leende tillbaks. Där var man nobody. Bara en i mängden.
Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara om man bodde själv och kände sig ensam i en storstad. Man kanske inte har några vänner. Ingen familj och släkten kanske bor långt bort. Man har massvis med grannar i lägenhetshuset. Man kanske sover 1 meter ifrån någon, då bara väggen är emellan. Men ändå säger man inte ens hej till varandra i trappuppgången. Man går ut på stan, ser människor överallt, men själv känner man sig som osynlig. Och att lära känna någon bara sådär, hur lätt är det? Börjar man prata med någon vid busshållplatsen tror de ju att man har något fel i huvudet eller är påverkad av någon drog. Om man inte trivs med den ensamheten kan jag tänka mig att den är fruktansvärd.
Jag tror att ensamhet kan kännas lättare när man bor på landsbygden, även om de flesta nog tror tvärtom. Men jag kan bara spekulera utifrån mina egna erfarenheter.
När jag flyttade hit blev jag så varmt välkomnad av byborna i Grundtjärn, och även i Myckelgensjö. Jag blev inbjuden på festligheter och fick direkt komma in i gemenskapen. Man pratar med sina grannar, säger hej och hjälper varandra med olika saker.
Man blir sedd. Så även om man bor helt själv, och kanske inte skulle ha några nära vänner, så blir man ändå sedd. Något som är så viktigt, speciellt om man skulle känna sig ensam.
Tro det eller ej, men jag har ett mycket rikare socialt liv nu än vad jag hade i stan. Jag bor själv, men jag träffar oftare folk. Det blir mycket mer spontanbesök. En granne knackar på dörren och man sitter och pratar en timme över en kopp kaffe. Man känner igen folk när man åker och handlar och det är inte ovanligt att det tar en halvtimma längre att handla just för man pratar så mycket med folk som man träffar.
Så att man är mer ensam bara för att man bor ute på landsbygden är verkligen en myt. Enligt mig i alla fall. Jag bor inte bland hundratusentals människor, eller i ett stort lägenhetshus med 200 grannar. Jag bor själv i ett hus med min hund, i en by med 10 grannar som jag känner, träffar och pratar med.
Så känner jag mig ensam? Inte ett dugg! 😀
Jag kan ibland känna mig ensam när jag är bland massvis av folk. Men inte ett dugg ensam när jag sitter för mig själv vid en sjö, i absolut tystnad.
Bra beskrivet! Jag håller med dig och detta är något jag ofta tänker på.
Tänk bara historier man hört om folk som hittas döda i sin lägenhet (extremt exempel, men ändå), och då kan man ju snacka om att vara ensam!
På landet blir folk direkt oroliga om jag inte har sett en viss person på ett tag!
Och känner man sig ensam kan man alltid krama ett träd 😉
så bra skrivet. jag bor i lägenhet och har snart bott ensam i ett år och jag trivs hur bra som helst. just att få vara ensam när man vill och välja när man ska umgås med andra och känner jag mig ensam nån gång kan jag bara gå ut på stan och se några människor och känna mig mindre ensam. men jag brukar oftast hitta på något att göra ändå, så känner mig oftast inte ensam. Men jag ser inte mina grannar så himla ofta. Så ibland när man inte sett någon på ett tag, kan man bli orolig. Men sen varje gång jag träffar på någon i trapphuset blir man på bättre humör av ett litet hej eller när man hör grannarna från lägenheten, så känns det som man nästan bor ihop med dem. Eller man känner sig inte alls ensam då. Tycker ensamheten är skön och det är viktigt att kunna umgås med sig själv och skönt att få välja om man vill vara ensam eller umgås med människor. Nu blev det ett himla långt inlägg men. Men himla bra inlägg du skrivit. =)
Ibland blir det inte ensammare än när man står på en knökafull buss till centrala delarna av stan en vanlig morgon. Folk överallt men alla i sina bubblor ingen säger hej. Tittar man på någon vicks blicken undan.
Nej kan verkligen hålla med dig.
För min del när jag tänker mig frågan mot din situation. Är ju man och barn. Du verkar alltid vara så glad kring din brorsdotter så kanske varit roligare med barn och liv i huset?.
Men men kommer när det kommer om det så önskas i guess.
jag förstår dig. “själv, men inte ensam”.
hej jonna! jag har läst din blogg länge men inte skrivit en endaste gång tror jag. jag känner igen mig i det du skriver. jag har liksom du alltid haft behov av ensamhet och har alltid något på gång i min stilla vrå (bor i en stuga). när jag bodde i lägenhet så var det just det där med att vara nära men ändå långt borta som gjorde att jag vantrivdes. nu när jag har ett eget litet hus som få orkar åka till och hälsa på så har jag inga problem med att vara ensam. det kan gå många dagar utan att jag pratar med någon alls när jag väl är hemma och inte behöver åka någonstans. just nu bor jag på deltid i kollektiv och jag har börjat lära mig att tycka om gemenskapen det ger. jag tror det är första gången i mitt liv som jag Saknar sällskap när mina sambos åker bort. men när jag är i Stugan, mitt hem, då behöver jag egentligen ingen. jag tror att det är min kärlek till naturen som bidrar till det. stillhet, skönhet. min kreativitet får komma till sin rätt där. jag glömmer tid och rum, och den betyder inget just då, oavsett om det är 3 timmar eller fem dagar. sen att jag börjar komma in i familje-tankar-åldern är en annan sak. det får mig att längta efter Någon. någon som är beständig… men inte för att fylla ut tid:)
Ett helt underbart inlägg. Tack för att du delar dina ord och tankar! Det är så himla intressant att läsa 🙂
Jättebra skrivet, Jonna! Känner igen mig i mycket. Om du har tid nån gång så tycker jag att du ska googla på “HSP – Highly Sensitive Person”. Många tycker kanske att det är trams, men jag tycker att många pusselbitar föll på plats efter att jag satt mig in i ämnet. It takes one to know one! Gott nytt år och bli aldrig nån annan än den du är!
Du sätter ofta så bra ord på mina egna känslor, känner igen mig så himla väl i varenda stycke här. Jag har visserligen en sambo, men han är ofta ute på vift och jag älskar ensamheten lika mycket som när han är hemma. Folk runtomkring mig har väldigt svårt att ta in att jag faktiskt vill vara ensam, att det är något naturligt för mig. Och som du säger, det har inget att göra med just de människorna, ensamheten är något jag behöver precis som vissa behöver andra människor runtomkring sig hela tiden. Alla är helt enkelt olika och jag har också varit så här sen jag var barn. Mamma kom ofta in på mitt rum och tvingade mig att ringa någon att leka med för att jag skulle komma ut ur huset och träffa andra barn..
Kan ibland önska att jag var annorlunda så man slipper tjatet och att folk tycker man är konstig, och en del vänskaper har väl tynat bort eftersom jag glömt att höra av mig och inte varit med så mycket, men ändå tror jag vi har det rätt bra. Känner en som är tvärtemot mig, som typ klättrar på väggarna om han sitter hemma ensam en timme i soffan, han vill bara ut och umgås. Jag är nog hellre så här självständig och lite “konstig ” än att konstant vara beroende av att andra ska kunna umgås med mig. Fast ja, ett mellanting vore ju förstås inte fel, men nu är det som det är och jag har inte kunnat ändra mig hur mycket jag än försökt, så det är bara att acceptera 🙂
Så sant det du skriver.Finns inget värre än att känna sig ensam fast man har massa folk runt sig.Jag håller på hämta igen mig efter en depression som började i Nov förra året.Den här tiden förra året låg jag på psyket,och åkte in och ut ända till Juni.Jag kunde inte vara ensam en endaste sekund! Och till det från en människa som alltid trivts i sitt eget sällskap,bott ute i obygden med bara djuren som sällskap.Det var fruktansvärt!! Att inte lita på sig själv och förlita sig till att andra var med en hela tiden.Jag slet ut många på vägen,och en del är inte mina vänner längre.Dom orkade inte och försvann.
Nu sen en tid tillbaks har jag kommit igen,jag börjar på känna igen mig själv.Ser jag att någon kommer som jag inte tycker jag har tid med så låser jag dörren.Jag vill vara själv!! Det är lycka för mig nu! Att kunna krypa ner ensam på kvällen och sova lugnt och veta att jag klarar mig,och har alltid gjort det alldeles utmärkt själv.Mitt leverne för 12 år sen är inte långt från det du har nu,och jag avundas dig din frihet och livsglädje.Jag vet hur det känns =) Keep on Jonna! Du har det bästa här i livet!! Kram!
Fan vad bra skrivet, du har så rätt. Har själv tänkt i dom banorna utan att riktigt komma fram till något. Men du drog en bra slutsats och satte ord på hur jag tänker. Så sant!
Bra skrivet Jonna! Jag känner också igen mig i dna tankegångar. Och jag har stort behov av egentid. Där känner jag mig inte ensam. Snarast tvärtom.
Jag tror att det är stor skillnad mellan självvald “ensamhet” eller påtvingad sådan.
Att själv kunna välja att dra sig tillbaka när man vill och kliva ut i sällskap när man vill.
Alla kanske inte har det valet – av olika anledningar.
Jag är lyckosam nog att ha det.
Du är en mycket klok kvinna Solweig.
kunde inte ha skrivit det bättre själv, håller med.
Hy Jonna,
I am Dany from Germany. Sorry for my English, it´s not so good 😉
Its very cool, to read your Blog from today and it is for me and my soul very good.
Becauce, that is your life and your feeling and you follow your heart.
Its my live, too. But some friends and people, they do not understand. The friendships do not last as long. They expect presence – the one calls or much undertakes and if one often says, not today, they are disappointed. But i cant always to meet the requirements. That may well be felt to be very regrettable 🙁
I am very often in the nature and do not often homecoming. Its loud, fast and sometimes complicated. A bit like curses 🙂
Three Friends and my little Family understand me 🙂 Thanks goodness 😉 And when i read your Blog, i am glad, i am normal 🙂
I hope, you understand my letter – babelfish.de helps me ;)))
I wish you a beautiful Sunday and a happy new year 😉
Bye or Pfiartie (Bavarian 🙂
Dany
Svar på tal kallas det, jag tycker att det märks rätt så väl att du trivs med ditt liv mitt ute i skogen – din entusiasm lyser igenom. 🙂
Du är en vacker och klok människa och du är värd all respekt för dina val. Det är länge sen du fick min respekt åxå. Du borde få leva ditt liv utan att bli ifrågasatt hela tiden. Alla andra lever ju sitt liv. Du har en fenomenal känsla som du klär med ord där många känner igen sig. Så än en gång hittar du orden som beskriver det många känner. Det om något är en förmåga. Du har rönt många framgångar och intresserar många därav en trist utveckling. Kramar.
Det jag främst reagerade på i den kritiska kommentaren du åsyftar var att du inte skulle vara ärlig utan målar upp en förskönad bild av din tillvaro. Jag kan säga att en orsak till att jag läser din blogg är att den är ärlig och äkta. Min magkänsla säger det och efter att jag också har träffat dig irl så förstärktes den känslan.
Som du skriver så tycker jag också att du har en varierad blogg med både naturupplevelser och vardagsbekymmer. Senast körde du i diket och den gången Nanook spydde på köksgolvet, hur mysigt var det? Nej, jag tycker du har en bra blandning i din blogg men det är inte lätt att vara alla till lags.
Jag tror att det finns de som projicerar sig själva i din blogg och stämmer inte bilden alltid då så uppstår sådana tvivel som i kommentaren.
Detta med ensamhet beskriver du mycket bra. Det finns människor som trivs med ett visst mått av ensamhet och det skall man respektera dem för. Jag håller också med om att man kan vara bra mycket mera ensam i stan än på landsbygden.
Ett ordspråk: Den största ensamheten är att inte finnas i någons tankar.
Håller med dig i allt du skrev . När man träffar Jonna och talar med henne så är hon en ljuspunkt om hon skulle byta bana så tror jag hon skulle passa inom äldrevården
Och om du vill få besök är det bara att säga till! Det skulle vara roligt att besöka dig!
Vilket jättebra inlägg! Precis allt du skriver stämmer in på mig också. För tretton år sedan lämnade jag Stockholms innerstad och flyttade till lilla Böda på norra Öland. Här jobbar jag hemifrån, som frilansöversättare, och bor själv i ett ganska stort hus tillsammans med min hund Maggie och fem katter. Jag älskar att vara själv. Kan inte säga att jag varit uttråkad eller känt mig ensam en enda dag här sen jag flyttade hit. Detta trots att det kan gå en vecka ibland utan att jag umgås med någon. Jag älskar att vara hemma och pyssla med än det ena än det andra. Jag läser, skriver, pysslar, lagar mat, inreder, handarbetar, gosar massor med djuren, går på skogspromenader och njuter. Känner jag mig pratsugen åker jag till affären och pratar av mig med både personal och andra (här känner alla i stort sett alla och det finns alltid tid för en pratstund). Vi är ungefär 400 fastboende i Böda och jag vet att jag skulle kunna ringa i alla fall hälften av dem om det skulle hända något. Vi bryr oss om varandra och hjälper varandra på ett sätt som sällan eller aldrig förekom vare sig i Täby, där jag växte upp, eller i Stockholms innerstad, där jag sedan bodde i en bostadsrätt i 12 år. Vintertid har jag inga grannar där jag bor, då omkringliggande hus är sommarställen. Trots det har jag inte varit mörkrädd en natt sen jag flyttade hit. I min lilla etta i Sthlm var jag däremot ofta mörkrädd. Kände mig ofta sårbar i stan. För att inte tala om hur stressande det kunde vara att va just en ensamvarg, men känna sig annorlunda och “konstig” för att man inte ville springa ute på helgerna. Här är de flesta lika “konstiga” som jag och det är ingen som ifrågasätter att man är hemmagris och gillar att vara för sig själv. Precis som du säger Jonna, så blir man sedd på landsbygden på ett annat sätt än i en stad. Man glöms inte bort och försvinner inte i vimlet. Precis som du kan jag vara väldigt social när jag är bland folk, men väljer oftare att vara för mig själv än tvärtom. På måndag bär det av upp till Stockholm för att fira nyår med familjen där och det är faktiskt första gången på 7 år som jag åker upp. Mina föräldrar bor i Böda under sommarhalvåret och syskonen med familjer kommer hit och hälsar på, så storstaden har jag med glädje undvikit. Nu ska det dock bli skoj att komma upp och gå lite på stan, äta sushi (finns inte på Öland) och träffa släkt och vänner, men jag kan redan nu säga att allra roligast blir det att komma hem igen på torsdag 😉
Ska dessutom vara ifrån djuren, som tas om hand av goda vänner de fyra dagar jag är borta, och det är första gången jag lämnar dem så det har jag redan ont i magen för.
Har så många nya, spännande projekt att ta tag i när jag kommer tillbaka och jag längtar redan. Borta bra men hemma (ensam) bäst 😉 Kram, Lina
Bra beskrivet av dej Lina, och jag känner igen mej så väl. Jag har gjort samma “resa” som du – flyttat från Sthlms innerstad till landet och stortrivs. Visst är det så att man är mera synlig på landsbygden och alla känner alla, både på gott och ont, men man bryr sej. Jag har också ett större socialt liv här än tidigare.
Fint beskrivet av dej, Jonna och jag förstår dej så väl och känner igen din känsla av att föredra ensamheten framför att umgås med folk hela tiden.
Närheten till naturen är ju också viktig – man behöver bara öppna dörren så är man ute bland skog, berg och vatten.
Vi är inte ensamstående utan ENASTÅENDE!
Jag blir så lycklig när jag läser sånt här, både Jonnas och era inlägg.
Jag trivs också bäst själv. Med husdjur såklart. 😉
Tack för att ni delar med er!
Fantastiskt skrivet!!! Ensam och själv har olika klang för mig. Tycker du väljer att va själv och är inte ensam. Har spenderat en del tid i Dalarna och bosatta där sa samma sak om det spontana.. De har Vasaloppet under vinterhalvåret som ALLA är engagerade i och på sommaren ses man på stranden el åker förbi på en kaffe.. Ingen kalender.. Bokningar.. Man träffas socialt spontant mycket mer än jag upplever i stan. Jag bor mitt i stan , trodde jag skulle känna massa folk i detta område men efter 3 år så har jag inte mer än ngr halv- bekanta som
jag pratar med max inne på affären el om vi råkar på varandra i
hissen/ porten. Tycker det är otroligt svårt att skaffa vänner och då är
jag social och beter mig inte udda, jag jobbar, mår bra, ja ser mig inte
som omDET skulle vara nåt ” fel” på mig – utan jag tror helt
enkelt som dig Jonna att det är ” lättare”att bli/ känna sig ensam
på en plats med många människor just för att man blir en i mängden.
Beundrar ditt livsval och tycker inte du förskönar nåt i bloggen
utan som fler sagt… – känns äkta ! Gott nytt!!
Heja oss introverta! 🙂 Jag är precis likadan. Trivs för mig själv och att vara social för länge i taget dränerar mig på energi. Det är förstås roligt och givande att umgås med folk och jag kan också vara väldigt social i de stunderna men det sociala måste vara i måttliga mängder 🙂 Jag ser det som en gåva att trivas i sitt eget sällskap och ha ett rikt inre liv.
Fortsätt njut av lugnet och “ensamheten” 🙂 !
Ensam är den som inte känner sig själv! Så härlig beskrivning du ger och är ensamheten självvald är det inget bekymmer
Nej bättre att vara ensam när man är själv än vara ensam när man är två
Verkligen en bra beskrivning. För att hitta sig själv i sina tankar behöver jag också få vara själv emellanåt. Det är skönt i en familj att få komma hem själv,samla sina egna tankar en stund. För mig kan det sen vara en härlig känsla att få dela det upplevda med någon, det kan man också få till via blogg, som vi gör, för känslan måste komma ut någonstans, förmedlad till nån annan som kan få glädje, inspiration eller eget tänk.
Bra skrivet Jonna (igen) var dig själv och skit i andra varför ska alla vara lika. Här i Bölen pratar man inte med grannarna varje dag men vi pratar när vi träffs vid postlådorna och vi kollar varandra om ingen syns en dag så undrar man eller om det kommer en bil när man vet om dom är borta. Och är man ute med traktorn och plogar snö så drar man av hos dom äldre om man är där först man finns för varandra. min far bor i Stockholm sen många år och där vet dom inte vad grannarna heter i förnamn bara efternamnet som står på dörren
Jag tror dej i alla fall, helt å hållet, för jag är likadan…kan umgås med folk när de finns i närheten, men trivs otroligt bra i mitt eget sällskap. Det är inte människor å gemenskap som gör mej lycklig, det finns så mycket annat å jag tror att det är där det bottnar. Trivs man med sej själv mår man bra i alla lägen, för det finns ju de som känner sej otroligt ensam om än de är tillsammans med en hel hoper folk.
Kram på dej Jonna å hoppas du får ett riktigt Gott Nytt År!
På landsbygden är det långt mellan husen men nära mellan människorna. I storstaden är det nära mellan husen men långt mellan människorna.
Hej Jonna.
Jag och min dotter flyttade från Stockholm till Södermanland för snart 10 år sedan. Jag hörde ofta folk från storstan säga.- Det händer väl inget på landet…
Jag har aldrig under min tid i Stockholm upplevt så mycket på 34 år som jag gjort på landet i 10 år.
Att trivas i sitt eget sällskap är underbart och mycket lärorikt. Jag och gubben gör ofta saker ihop men lika ofta är jag ensam med hundarna och de andrs djuren. De stunder jag har ensam är guld värda och jag vill inte byta bort dom.
Alla väljer vi det sättet vi vill leva på och jag hoppas att alla som känner en längtan från storstaden tar chansen och gör som du.
Man kan förändra sin tanke och leva sin dröm 🙂
Du är makalöst bra på att sätta ord på tankar och känslor!
Och jag känner så väl igen mig själv i det du skriver. Jag lever också ensam och har gjort så sedan jag flyttade hemifrån. Visst kan jag sakna någon att dela vardagen med ibland, men inte så att jag mår dåligt av det. Det är väl bara så att “den rätta” inte är funnen än. Den jag kan vara ensam tillsammans med!
Sen är det ju så, som flera andra varit inne på, att självvald ensamhet är något helt annat än att vara ofrivilligt ensam. Och som du säger, som ensam blir man avsevärt mindre ensam i en liten grupp än i en stor. Jag känner mig aldrig så ensam som i folkmyllret i stan’.
Hej så klokt resonerat av dig och jag känner mig stolt att ha din blogg länkad till min.
God fortsättning på helgerna
Mellansystern
Bra beskrivet! Vi får inte glömma att vi alla är olika, det är så lätt att dömma det vi inte kan tänka oss själva.
Bra skrivet. Jag förstår hur du menar för jag känner igen mig själv väl i din beskrivning.
Jag har själv aldrig haft några problem att vara själv och minns väl hur min lärare i lågstadiet oroad sig när jag lekte själv på rasten. Även om jag försökte säga att det var jag som valt det själv så ville hon inte lyssna. Bra att hon var uppmärksam men trist att hon inte kunde förstå mig.
Gott nytt år på dig i Grundtjärn!
Jag bor själv på landet i min lilla stuga men har aldrig känt mig ensam. Jag har min katt och mina vänner som jag håller kontakten med via telefon och sms/mail. Tycker det är skönt att rå mig själv och njuter faktiskt lite av det. Kan nästan lova att många som bor i t.ex. Stockholm eller Göteborg upplever ensamheten som något mycket mera påtagligt än vad jag och t.ex. Jonna gör. Det är så otroligt lätt att bli anonym i en storstad. Precis det här ju det som många redan beskrivit.
Sedan har det mycket att göra med hur man är som person. En del upplever ensamhet som något verkligt jobbigt medan andra tycker det är skönt. Vi är alla olika helt enkelt.
fint inlägg! vi människor är verkligen olika och jag läser det här och önskar att jag var lite mer som du. undra om man kan jobba fram det, att bli mer nöjd med ensamhet!?
Tack! vilken jättefin beskrivning du gör om att leva själv. stor skillnad på att vara ensam och att känna ensamhet, själv är inte ensam! Som du ser är vi många som känner som dig och vi har ju olika behov av sällskap och samvaro. Fortsätt att leva ditt liv och skriva dina underbara bloggar till oss.
Åh vad bra skrivet! Jag känner igen mig själv i dig i så mycket som du skriver här. Jag minns när jag var i tonåren när min mamma försökte få iväg mig på disco med mina kompisar men jag vägrade. Jag trivdes mycket bättre med att sitta på mitt rum och lyssna på ABBA, rita, sjunga för mig själv och lägga pussel. Det var int så att jag inte hade någa kompisar och att jag aldrig umgicks med någon för det gjorde jag, men jag trivdes väldigt bra med att bara vara med mig själv. Ganska ofta hade jag faktiskt mycket roligare själv. Än idag så trivs jag väldigt bra med att vara själv och har inget stort behov av att träffa folk. Jag har hellre få men väldigt nära vänner än många ytliga vänner.
Det mesta är väl redan skrivet om din ensamhet, Jonna. Eller det faktum att du inte känner dig ensam! 🙂
Det där med att jämföra storstaden med landet. Jag bor ju själv på en åker på landet, som jag brukar säga.
Brukar tänka på historien med samen som skulle åka till Stockholm för första gången i sitt liv.
Hela byn tog farväl av honom. Alla var också samlade när han kom tillbaka.
Och alla hade samma fråga till han:
Hur var det i Stockholm?
Han svarade; “Joo, vet inte. Det fanns så mycket människor. Alla gick åt olika håll. Jag visste inte vilken jag skulle följa!” 🙂
Love & Hugs!
//Carl
Bra historia! 🙂
Bra skrivet! Jag är ju också en person som gillar att vara ensam åh vad jag känner igen mig i det du skriver. När jag var liten lekte jag ofta också ensam. När jag sedan kom upp i tonåren och kompisar ville ut och festa ville jag för det mesta vara hemma själv blev lite mobbad för det faktiskt. Nu i vuxen ålder är inte kroglivet fortfarande inte min grej. Varför ska man vrålsupa och lägga en massa pengar på det plus att bli dålig dagen efter.
Men en sak jag ofta gör i min ensamhet är att ta ett glas vin till maten vissa personer reagerar på att jag dricker ett glas vin mitt i veckan. Jag trivs kanonbra här i lilla byn Sjöland som är som gjord för mig och denna fina gemenskap med grannarna här. När jag flyttade hit blev jag varmt mottagen och välkomnad här. Vi hälsar på varandra och fikar vilket är så himla mysigt att sitta och prata en timma eller två! Så på ett sätt är jag väldigt social. På kort tid har jag hört från flera personer “av alla ställen men Skorped hur kan du flytta dit” men efter alla ställen jag bott på är detta det ställe jag trivs bäst på! Här blir det aldrig långsamt. Det finns alltid något att göra med tex ved sådant jobb gillar jag det är avkopplande på något sätt. Även fastän jag bor ensam tittar jag väldigt lite på tv skulle aldrig palla med att ligga och glo på tv en hel dag då skulle jag däremot få det långsamt!
Kan tänka mig att du har någon autism diagnos eller drag av från vad du beskriver. Säger det utan att mena något negativt.
Du får nog tänka om där, även om du inte var elak så kan du såra andra genom att kommentera när du tror dig veta. Men när du inte står för din kommentar och syfte så blir den ironisk och ett skämt.
Gargamel, man behöver inte ha någon personlighetsstörning eller bokstavskombination för att trivas att vara själv och greja med sina projekt, och inte umgås med andra hela tiden, är helt säker på det. Vi är bara olika som personer. Inget negativt menat.
Amatördiagnoser hit och dit.. Är det så viktigt att sätta etiketter på folk? Kan vi inte få vara precis dom unika varelser vi ju är? Vi är alla helt olika varandra och det är ju för väl.
Gargamel, du skrev fel där, byt ut “du” mot “jag”. Och det finns hjälp för dig. Första steget är att sluta ställa diagnoser, andra steget är acceptans av alla personlighetstyper. Du vet, introvert och extrovert. Tredje steget är att söka professionell hjälp för dina problem eller vända dig till nåt pajkastarforum med hobbypsykologer. Säger det och menar verkligen något positivt. Utan att var bipolär.
Haha Marika, din kommentar blev ju riktigt rolig. Du gör ju samma misstag som du beskyller Gargamel för!
Sätter amatördiagnoser, du kanske skulle ta år dig av ditt eget råd och acceptera andra personlighetstyper själv :-))
Tja du Gargamel! Man ska INTE diagnostisera andra utan underlag och verklighet! Då bör du nog läsa på lite mer om autism innan du spekulerar högt, eller kanske träffa personen IRL innan du gör en bedömning.
OMG, du som skrev kommentaren innan mig. “Gargamel” . Fy vilket obehagligt inlägg, kan man verkligen vara så inskränkt? Tror nog att det är du som har någon störning, om du inte kan inse att vi människor är olika och att det är berikande. Orkar verkligen inte kommentarer och folk som tänker som du, det är så kvävande att tro att alla vill ha människor runtomkring sig ständigt. Obehagligt inlägg!
Vilken vacker bild, äre livets träd där bakom tro? Jag undrar om nån fler som bloggar får så här mycket omtanke och värme från dess läsare. Du är en älskad ung person som inte är så ensam som man kan tro. Du har så många som kommer till undsättning oombedda. Så ensam blir du inte. Sen är det grannsämjan är den god så får man den hjälp eller omtanke när man behöver den. Annars får du hojta till när det är så nära häremellan. Ha en fin söndag nu 🙂
Vad fint skrivet! Och vad GLAD jag blir att du sätter ord på, och försöker förklara känslan för ensamhet som är väldigt svårt för många att förstå. Jag blir så glad när jag känner igen mig PRECIS i det du skriver. När jag var liten satt jag under köksbordet och lekte med 3 pärlor, ett kortlekskort, en sten och ett suddgummi. Min mamma föreslog att jag skulle ringa mina kompisar och gå ut och leka med dem. Jag hade många kompisar, och de ringde, men det var samma som du beskriver. Oftast så ville jag bara vara själv. Det låter ju jätte enstörigt! Men jag känner mig ALDRIG ensam när jag är själv. Tvärt om, så kan jag känna mig jätteensam när jag sitter i en lektionssal fylld med klasskompisar (även med många som jag känner), eller går och handlar i ett varuhus fullt med folk. Eller umgås flera dagar med mina närmsta vänner eller familj. Man blir liksom “spänd” på något sätt. Och man renas, eller kanske mer som att spändheten “sköjls av” när man får vara själv. När jag går iväg för att göra någonting i ett annat rum, eller säger att jag vill ta en promenad själv frågar min familj och vänner om jag är ledsen eller mår dåligt. För det kanske är så de flesta skulle betee sig om de kände sig ledsen, jag vet inte? Men för mig är det ju tvärt om – får jag inte vara själv blir jag ledsen/tycker att det är jobbigt/påfrestande att existera i samma rum som andra. Och det beror absolut inte på sällskapet! Det är bara så jag är. Vi är alla olika!
TACK igen Jonna för att du satte ord på detta! Din blogg är ärlig och den är super!! Kram!
Jag har aldrig stött på en människa tidigare som verkar vara så otroligt lik mig som du är Jonna. Eller det är väl jag som är likt dig antar jag? 🙂 Du sätter ord på mina känslor. Jag hade kunnat kopiera texten rakt av för att beskriva för någon annan exakt vad jag känner. Tack för att du sätter ord på mina och säkert många andras tankar och känslor! Jag blir stärkt av att läsa dina texter. Kram till dig
Tack för att du satte ord på den känsla som många av oss “bush-bor” har:)
Att Jonna – likt väldigt många läsare inkl jag själv – skulle ha någon “störning” tycker jag är befängt! En del gillar att umgås med andra och föredrar det. En del finner ro inom sig själv och föredrar det. En del väljer olika mixer av både och.
Vi är helt enkelt olika och unika varelser.
För egen del har jag haft stor nytta av att “kunna vara själv”, både i mitt privata såväl som i mitt arbetsliv. Att kunna vara själv kan liknas vid en Mindfulness övning där jag laddar “batterierna” och får nya ideér som oftast leder mig framåt.
Väldigt klokt skrivet Jonna! Delar din uppfattning till 100%. Att välja när och om man vill vara själv är inte ensamhet. Det är inte alltid man mår bra av mycket folk runt sig, man kan känna sig dränerad som du skriver. Tyvärr finns det i vårt samhälle många verkligt isolerade och ensamma människor som lever i utanförskap av olika anledningar och det är nog bland det värsta som finns. Gemenskapen är nog vad vi alla människor behöver för att må bra, men i den dos vi själva väljer. Önskar er en fin söndag med en dikt av mig:
Ingen
Kan vara ensam
Utom
I sig själv
Då räcker inget sällskap
Då mättar inget bröd
Så svårt att släcka törsten
Från en själ
I nöd
Ur boken Hjärtats Väg av Dick Scott.
Vilken fin och sann vers!!
Tusen tack Maria;)
håller med, verkligen fin dikt å så sann!
I staden lever vi ensam i flock…
Jag känner mig som en kopia av Dig!
Ensam?
Man kan ju inte heller bortse från det faktum att du nästan bor hos din mamma.
Äh gå å lägg dig. Bitter eller?
“Det som har bra självförtroende brukar inte ha något behov av att nedvärdera andra” har en klok person sagt.
Tack för orden på de kloka tankarna, som jag själv funderat över – i mitt fall varför Höga Kusten känns mycket trevligare & ENASTÅENDE (bra beskrivning, Lisa!! :-)) än ensamheten i storstan.
När man känner sig introvert så får man energi av att vara (sig) själv (för en stund).
När man känner sig extrovert så får man energi av att vara social med andra människor (föredragsvis med äkta och ärlig kommunikation förstås, där man är i nuet, lyssnar eller berättar om sitt innersta – vilket ofta saknas i storstadens hets till nästa (inköps-)objekt eller (avgifts-)aktivitet…).
Livet handlar egentligen om att bara vara, ungefär som man är strax innan man somnar.
Som Dalai Lama på frågan vad som gör en lycklig – “Äta, skita, sova.” 😉
Du skriver så underbara inlägg!
Så även detta!
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!
Ja sk “ensamhet” provocerar, det är helt klart!
Bra att så många förstår Jonna! För så är det för vissa av oss, vi mår bra i vår självvalda ensamhet. Här i vår ensamhet i en stuga mitt i skogen kommer ibland grannar bara för att höra om vi behöver hjälp eller om vi mår bra. Det hände aldrig i staden. Vi flyttade för några år sedan bort från storstadens jäkt med våra hundar och kattor och har alla funnit vårt paradis. Många från storstaden är helt förundrade över att vi VÅGAR bo så här. Tänk om vargen kommer….Men som jag svarar: vargen är räddare än vi är och inkräktar vi inte på deras revir låter de oss vara i vårt. Vargar kan ta sig många olika skepnader så de finns, även i stan.
Bra skrivet Jonna! Ensamhet är så relativt.
Men man är aldrig “ensam” på landsbygden – här känner alla varandra, hälsar och hjälper varandra. Landsbygden lever och ska förhoppningsvis fortsätta leva. Om våra folkstyrda politiker tänker om..
Gott nytt år förresten!
önskar Anita från andra sidan Storsjön
Jag känner igen mig i precis allt du skriver. Jag är som du en ung tjej som flyttat från storstaden och bor nu på landsbygden och jag älskar min egentid. I Stockholms så fanns det dagligen hundratals människor omkring mig men ingn som jag kände, jag bor nu i ett litet samhälle med 30 personer och jag känner dem inte bara ytligt utan som nära vänner och är finns alltid någon som ställer upp och hjälper till om det behövs.
Jag är precis en person som du som behöver ensamheten för att må bra, visst är det kul att träffa släkt och vänner men efter ett tag så behöver jag få ett break och då brukar jag smita ut på bron, toaletten eller gå ut med soporna för att få en stunds lugn och känna mig som en människa igen.
Känner igen mig precis för jag får som du ofta frågan; hur klarar du av att vara så ensam? Jag försöker då förklara att jag inte är ensam utan att jag har valt att vara SJÄLV för att jag trivs bäst så och att jag då har massor av tid och ork att utföra alla mina projekt som jag vill göra och inte spendera fritiden helt slutkörd framför tv eller att sitta och fika på stan och diskutera senaste modet, det är inte intressant för mig.
Tack för att du skrev inlägget, skönt att veta att det finns fler “tokar” som jag 🙂
Väldigt bra svar ,sån är jag också, om det beror på att jag är uppväxt i dina trakter eller inte vet jag inte .
Men det är skönt att vara för sej själv ibland
Jag har aldrig kommenterat förut men nu kan jag inte låta bli, du är grym Jonna! Riktigt bra skrivet!
Men hör Ni alla som kommenterat Jonnas sista inlägg om ensamhet. Jonna är inte ensam, hon har ju Nanook, och det är stort. Jag bor också själv men med en liten hund, jag är inte ENSAM. Hon gör min dag värdefull. Förstår minsta lilla vink och allt jag säger.
Gott slut på detta året och Gott Nytt 2014 till Er alla och naturligtvis till Jonna och Nanook!
Stort tack för ditt inlägg Jonna. Jag tror att det är
många som vill leva i självvald ensamhet, men som
blir missförstådda av sin omgivning.
Jag tänker ofta på engelskan som skiljer mellan “alone” och “lonely”. Jag är väldigt gärna alone – det är för mig den självvalda ensamheten som jag behöver för att må bra. Lonely däremot, är så jag ofta känner mig i rusningstrafik eller bland tusen människor jag inte känner. Osynlig. Tillintetgjord. Överflödig.
När jag kommer till vår släktgård så är det visserligen glest mellan husen, men precis som du beskriver så finns en gemenskap mellan grannarna som jag aldrig mött i stan. Där är jag aldrig någonsin ensam i negativ bemärkelse, även om jag ofta är för mig själv. Den skillnaden är milsvid.
Fint sagt. Sâ âr det.
Jag älskar också att var ensam. Kan man finna ro i sig själv under sin ensamhet och inte behöver några yttre händelser för att man ska må bra, då har man funnit lyckan 🙂
Självvald ensamhet är underbart. Så vilsamt. Helt klart sant att man kan känna sig mer ensam i en storstad för där blir man inte alltid sedd. Men jag kan inte låta bli att undra: om du hade varit kille, hade du fått den frågan lika ofta?
Antagligen inte med tanke på talesättet “Bra karl reder sig själv”, vilket i mina ögon är ett otroligt fånigt talesätt. Samtidigt kan jag konstatera att jag väldigt sällan får frågan om jag känner mig ensam, men inser allt mer att det nog beror på att dom som inte känner mig förutsätter att en man i min ålder både är gift och har barn. Med andra ord, ännu en förutfattad mening om vad som anses som “normalt”.
Word!!
Ja du, min fina tremänning! 🙂 Att vi är släkt råder inga som helst tvivel om! Du skriver precis det jag också känner. Och som du ser på alla kommentarer här ovan så är vi nog inte ensamma.. Ensamhet är underskattat. Man kan lösa många problem i ensamhet. BRA skrivet! Fortsätt bara vara som den fantastiska Jonna du är. Jag känner dig, och är det någon som absolut inte är tillgjord så är det du! Kram <3
Tack Jonna! Underbart skrivet!
Detta inlägg och kommentarerna därefter är SÅ intressanta! Genuint och riktigt givande att läsa. Det är minsann inte ofta man stöter på så givande läsning!! Innan jag började läsa var jag helt deppig och inne i annat, men nu känner jag mig helt upplyst och det problemen bara försvann! Älskar sådan bra läsning där man får intellektuell stimulans <3 <3 Tack Jonna, för att du finns!!
Ditt svar var toppen även om jag inte tycker du ska behöva försvara din livsstil. Att det gör ont i del att du lever ditt liv som du vill och dessutom mår bra kommer nog alltid att sticka i en någras ögon. Fortsätt vara du:)
Jonny
Tack för ett jättebra inlägg. Det lyfter alla som vågar leva det liv man vill!
Jättefint skrivet Jonna! 🙂
Gott nytt år på er!
Tack Jonna för dina visa ord du är en fantastisk ung kvinna som sätter ord på dina känslor på ett så ärligt sett något som alla vi andra “förståsigpåare”skulle ta lite efter.Älskar din blogg du förgyller vardagen för många forsätt du med det du gör ……..Kramar till dig och nanook
En fin blogg du har, och vsd fint du skriver. Jag har full förståelse med det u skriver och jsg kan känna precis lika. Självvald ensamhet är underbart medans tilltvingad ensamhet är fruktansvärt. God fortsättning på helgerna och ha ett skönt nytt år.
Bra skrivet Jonna! Jag förstår precis vad du menar. Jag älskar att vara själv.
Det är lustigt hur människor känner ett så stort behov att applicera sina egna preferenser på andra. Som om alla fungerade likadant.
Du har dessutom helt rätt i att någon som bor i stan kan vara mycket mer ensam än någon som bor på landet. Jag bor i ett stort hyreshus, i ett tätbebyggt miljonprojekt, i en av Sveriges största städer, och jag spenderar den mesta av min tid ensam. Precis som du trivs jag bra med min ensamhet. Jag har så många hobbies att fylla min tid med att jag aldrig har tråkigt.
Åh det där om att vara rädd för att en vän ska ringa en på helgen känner jag igen! Hade samma rädsla när jag var liten, skönt att man inte var ensam om det. 🙂
Det är skillnad på självvald ensamhet och påtvingad ensamhet, den ena är underbar, den andra hemsk.
Sen är det också skillnad på att KÄNNA sig ensam och att bara VARA ensam, man kan vara det ena utan det andra. Man kan vara ensam utan att känna sig ensam och tvärt om.
JONNA DU SKAPAR DEBATT ÅTERIGEN! 🙂
Ett på många sätt tabubelagt och provocerande ämne……..
Fortsätt precis som du gör!
Ett underbart blogginlägg!
Hej!
Jag visste inte att det fanns folk som kände som jag gör, men att läsa det här ger mig hopp om att jag kanske inte är så annorlunda, när allt kommer omkring. Har alltid funnit mig själv väl i att vara med mig själv och tackar ofta nej till bjudningar och diverse. Ibland känner jag mig lite småtvungen (av mig själv) att tacka ja till något, för jag vet att jag kommer tycka om det när jag väl är där, men allra oftast blir det ett “Nej tyvärr, jag kan inte idag”. Jag som du är väldigt social, och folk skulle aldrig kunna tro att jag helst spenderade kvällen för mig själv, men sån är jag.
Jag kan ibland känna mig ledsen att inte vara med någon dock, tycka synd om mig själv nästan i avsaknaden av en kram, men det är väl något annat.
Min fråga är, om du aldrig känner så? Nu följer jag inte din blogg, utan hänvisades hit av en vän som delat med sig på FB, så du kanske nämner det.
Underbart och välskrivet. Det kanske finns fler där ute!
Från en som spar till hus i skogen.
Jag förstår hur du känner och jag tycker med att ensamhet kan vara underbart när den är självvald. Jag har ett mycket socialt yrke och när jag inte jobbar så njuter jag av naturen, att bara vara och umgås med min fina Golden Retriever. Dock förstår jag att det är mycket jobbigt med ensamhet när man inte vill vara ensam.
Hej Jonna!
Måste börja med att instämma på vad väldigt många redan kommenterat kring din beskrivning om ensamhet. Håller fullständigt med dig på väldigt mycket, själv har jag inte heller några som helst problem med att göra saker själv, som exempelvis resa, vandra, vara ute och fota eller något så enkelt som att bara ta en fika på stan. Medans personer runt omkring kan tycka det är lite udda och lite skämmigt att göra sånt för sig själv. Själv tycker jag att man oftast är mer öppen för nya spännande kontakter när man faktiskt gör saker ensamt. Keep it up!!!
PS: Du resonerar mycket moget för att vara så ung, vilket jag menar som en komplimang!
MVH
Peter
Vilket fint och bra inlägg. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.
Jonna, hoppas du tar dig en tur och svävar fritt uppe bland Norrskenet uppe i Abisko!
Gott Nytt År!
“The reason old souls enjoy spending time alone, is because they never really are.” Ett av mina favoritcitat. 🙂
Precis som flera andra har skrivit så är vi människor olika. Det är egentligen så jäkla självklart men ändå blir en del provocerade av att det som DE uppfattar som negativt, det kan andra uppfatta som positivt. Själv är jag en bland människa, jag har perioder då jag helst umgås med mig själv och andra perioder vill jag vara i en flock hela tiden.
Den här boken, “Introvert: den tysta revolutionen” av Linus Jonkman, har jag inte läst själv men den ska tydligen vara riktigt bra – speciellt om man känner sig lite “udda” för att man vill vara själv 🙂
Och till herr/fru anonym här ovan: genom att vara introvert är man inte släkt ens på långt håll med autism!
Jag håller mer Jonna 100% här. Jag gillar också att vara ensam och trivs bäst med mig själv. Går jag tex. på fest är jag väldigt social, det är inte det att jag har torgskräck eller så. Jag har varit singel i 13 år trots att jag är en rätt populär kille bland damerna och jag reser numera alltid själv på både långresor och weekends. Många bekanta tycker klart detta är lustigt, men de flesta är vana nu så. Själv tycker jag det är en stark sida hos en människa att kunna underhålla sig själv, många kan ju inte ens ta en lunch ensam på stan vilket jag tycker är sorgligt.
Även om det kanske är sant att Barbros brev hade en missunnsam ton, kan jag inte hjälpa att tycka synd om henne. Hon skriver att hon bor själv och ibland känner sig ensam. Jag önskar att alla som är själva skulle vara det av eget val och att de inte skulle behöva kämna sig ofrivilligt ensamma. Även Barbro. Jag är glad att Jonna trivs med tillvaron men lite ledsen för Barbros skull.
Omtänksamt av dig. Det hela utvecklade sig till att många känner igen sig hur Jonna menar med hur hon är som person men inte hittar orden på hur de känner sig som person. Det är svårt när man själv inte förstår varför jag är just så här och hur man fungerar som person, ensam eller i grupp. Det är inget fel om man är antingen intovert eller extrovert men det kan förklara mycket hur man fungerar. Även om Barbro var lite väl provokativ så har det här inte berört så många på ett så positivt sätt om hon inte ifrågasatt vår lilla ljuspunkt. Så även Barbro borde vara nöjd att hon genom Jonna fick så många att få en förståelse hur de är. Jag har gjort ett test angående det här för länge sen. Och en vanligt förekommande övertygelse är att många tror att de är innåtvända och introvärt när de inte är det.
Krampådig Amanda.
Fina ord du har valt. Du saknar inte empati och vidsynthet.
Gott Nytt År!
Känner igen mig i din känslighet. Kanske du också är en Highly Sensitive Person 🙂 http://www.hsperson.se/
Att vara ensam är fint. Att vara tillsammans med andra är också fint.
Jag upplever skillnad mellan att vara för sig själv, ensammen och övergiven…..
“Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två…”
Ja känner man sig ensam i en tvåsamhet då sitter man på fel häst. Då är de dags att packa ihop och öppna dörren ut till friheten.
Det finns några saker som aldrig kommer att uppfyllas,tyvärr , och det är fred på jorden och ATT ALLA MÄNNISKOR ÄR O L I K A!!!!!
I landet lagom som vi bor tillåts inte särskilt mycket utanför “ramarna”,måste alla vara stöpta i samma form?
Som tur är så är det såna som du Jonna som går din egen väg och banar väg för andra.
Jag är en MYCKET social människa,MEN, jag har ett stort behov av ensamhet dessemellan.
Stackars den här ” Barbro” som störs av ditt liv,förmodligen så handlar det om den beryktade svenska avundsjukan.
Gör man något annorlunda blir de här rädda människorna ännu räddare och då tror de att bästa botemedlet är att ge en smocka,om än inte fysiskt,det är ju så “bekvämt” att skriva av sig sin frustration…..
Fortsätt att beskriva din “ensamhet”,vi formligen älskar din härliga blogg!!!
En stor nyårskram!
Vad klok du är! För att trivas med andra, måste man trivas med sig själv, och det gör du. Fortsätt med ditt härliga liv, och försök att inte bry dig om de som inte själva är nöjda över sin situation. Det är ditt liv och du som bestämmer!
Hej Jonna! Vill önska ett gott nytt år och tacka för att du lyst upp min vardag med din blogg under året. Jag älskar dina bilder, ditt sätt och hur du skriver! Du har inga planer på att börja sälja fotografier? Jag skulle gärna köpa och sätt upp på väggen då du tar så vackra bilder.
Måste också säga att jag aldrig var mörkrädd förut när jag bodde själv i en stuga på landet (med två katter) och t.ex. tog en promenad eller gick ut och hämtade ved på kvällen. Här i stan däremot så kan jag bli mörkrädd av att gå ner till tvättstugan i källaren…
Kram på dig!
Om man köper Jonnas julkalender får man också 12 fina bilder på kvalitetspapper – bara att rama in!
Ett tips!
Vågar väl knappast skriva det är redan så många som skrivit!
Jag vill bara önska dig Ett Gott Nytt År 2014!
PS det är en fröjd att titta in på din blogg DS
Jag tror ensamheten har flera ansikten men är den ofrivillig är det hemskt men är den frivillig så har man ju valt det för man vill ha det så.Vi som bor på landet har nog lättare för att” spontan hälsa på” för det har varit så sedan urminnes tider,tempot är lugnare så man har tid över att för en pratstund . Kaffet är ju också en viktig del på landet men även på jobb rasten används ju kaffet som en samtals koppling. Lite som att mingla alkoholfritt två och två eller flera. En sak som blivit sämre på landet dom senare åren är att fler och fler lanthandlare har lagt ner på grund av många olika anledningar,och med det har många byars gemenskap mellan gammal och ung nästan upphört, förut såg man varandra kanske inte varje dag men någon gång i månaden kanske, så man såg hur en del växt och blivit större och andra att dom faktiskt är på benen fortfarande . Nu har Facebook tagit över hos dom som har möjlighet och intresse att följa sina egna by invånare .
Gott nytt år, hoppas att det blir ett bildrikt år 2014 också
Barbro verkar vara en bitterf*tta
Trist ..torftigt ordval. De finns så mycket mer att utläsa ur Barbros text mellan raderna. Hur står de till med förståelse/empati och vidsynthet? Allting är inte svart eller vitt. Bra tips att ta med sig vidare i livet. De är så “svenskt” att placera sina medmänniskor i olika fack.
Ensam!..inte http://ascos.files.wordpress.com/2008/09/img_1412_web.jpg 🙂
Du har en så klok och ödmjuk inställning till det som är livet. Och så mycket självinsikt…känner igen mig i den delen av att ibland får vara bara med sig själv. Ett behov som jag tror man har om man är lite introvert vilket inte betyder att man är osocial bara har behov av att dra sig undan ibland och att trivas väldigt gott med sitt eget sällskap.
Ha det gott Jonna och ett Gott Nytt År till dig , vovven och vännen.
Du har väll en vovve? Så riktigt ensam är du väll aldrig
Jag har alltid älskat att vara ensam. Mår sällan dåligt av det även i vuxen ålder heller. Orkar inte vara länge med folk (fast jag gillar dem jag är med, som du skrev) och måste ladda batterierna själv efteråt. Snusmumriken är ju lite så med, i Muminböckerna. Jag har Aspergers och ADD. Ingår i diagnoserna lite att vara en “enstöring”. Fast det är kul att vara med andra ibland då man är på humör.
Bra skrivet!
Jag fick själv ganska stor hjälp av när jag för tio år sen råkade göra ett Myer-Briggs personlighetstest och insåg dels att jag är extrovert, och dels att en del personlighetsdrag jag har är “normala” och inte bara negativa. Som alltid- att det finns för- och nackdelar med det mesta, inkl. vilka drag man har. Efter det läste jag på en del om intro- och extroversion och tycker jag förstår människor lite bättre efter det. T.ex. om man som jag är extrovert och lite nere så blir det lätt att man sitter hemma och inte orkar umgås, men egentligen så får man energi av att umgås med andra så orkar man träffa nån så mår man bättre (och som nån skrev ovan- helst umgänge med kvalitet). Medan jag också lärde mig (hoppas jag) förstå introverta mer, att de behöver egentid för att får energi, samt att de ofta inte kan svara på (djupare) frågor direkt utan behöver tänka efter när de är ensamma och sen svara. Tycker att detta stämmer på de flesta; alltså att man i grunden är antingen intro- eller extrovert. Sen är vi ju allra mest individer och olika. Vill alltså försöka säga att jag tror jag förstår hur du menar fastän jag är mer av den extroverta sorten 🙂
Så klockrent skrivet. Känner igen mig så himla väl. Min största dröm är att “göra en Jonna” och försvinna ut på landet med min hund. Ensamhet har inte att göra med hur många meter ifrån någon man befinner sig. Jag har, liksom du, alltid trivts bäst i mitt eget sällskap, något få tror som träffar mig. Jag jobbar i butik och ses som otroligt glad och trevlig och social. Men hemma, då är det bästa jag vet att ta hunden och kameran och bara försvinna. Låta mobilen ligga kvar och bara höra fåglarna och känna doften av världen.
Tack för en fin och inspirerande blogg. Har inte besökt den på ett halvår men den är fortfarande lika mysig 🙂
Så sant det du säger om det skeva perspektivet av ensamhet. Vissa av oss vill inte bo i en myrstack, och varför skulle en person med lågt socialt behov ens trivas i en sådan miljö? Jag liksom du har en introvert personlighet (inget som säger att vi inte kan vara socialt begåvande på grund av det). Men min energi kommer inte från stora sällskap och flera vänner, den finner jag i stillsamhet, eller hos min partner.
Det är fantastiskt frustrerande hur människor kan finna det så stötande att jag har nästintill inget socialt behov. Men jag är som jag är, jag trivs såhär. De som blir upprörda eller tror jag ljuger på grund av det, klarar jag mig bäst utan. Se till att omge dig av människor som ger dig glädje, och inte skuldkänslor, människor som respekterar dina val, även om de inte alltid förstår.
Haha du låter precis som jag!
Dock har norrland aldrig varit “mitt mål” utan vill dra dit mina rötter kommer i från – Öland. Min dröm har alltid varit att bo ensam i en enplans stuga med min hund och min häst, utan grannar och bara stillheten.. men sen träffade jag min nuvarande sambo…
Så öland får vänta.. Men det är skönt att läsa om någon som är lika “tokig” som jag, som vissa av mina vänner säger. haha
Det är bra att du trivs med din ensamhet, men trots allt så är du inte ensam efter vad jag kan förstå så har du en familj som älskar dig. Även om du inte är omgiven av dem ständigt, så gör vetskapen om att vara älskad en mindre ensam. Du har alltid någon att återkoppla till. Att av olika skäl blivit övergiven tidigt i livet kan skapa ensamhetskänsla och tomrum som kanske aldrig lindras. Förutsättningarna är så olika för oss människor. Så skänk en försonande tanke till Barbro. Lycka till med ditt fortsatta liv.
Det du skriver om ensamhet träffar mitt i prick. Jag är uppvuxen i Ångermanland men sedan mer än 20 år bosatt i Stockholm. Det är en ständig kamp att bo i storstaden, och jag är på många sätt på väg härifrån. För mycket yta, media, konsumtionshets, rädsla för att inte “vara, se ut och leva rätt”… För mycket onödig information bosätter sig i våra hjärnor och vi “äger” verkligen inte oss själva och vår tid. Hur gärna vi än vill tro det. För att klara mig ägnar jag mig åt meditation och många långpromenader i parkerna och skogarna häromkring. Mentalt har jag redan förflyttat mig till Norrland, det är bara en fråga om HUR nu. Jag letar boende och en rörelse e dy att ta över. Jag känner att någonting djupt inom mig kallar.
Jag tror på det avskalade, det enkla och att växla ned. Ingenting är lyxigare än att få vara i naturen. Ensam. Jag älskar också människor och socialt umgänge, har ett arbete där jag dagligen träffar många människor. Sitter dessutom i kontorslandskap. Men, jag är alltsomoftast mycket matt och trött efter en arbetsdag. Min lediga tid tillbringar jag ensam. Jag reser mycket och då helst ensam.
Det jag i hela mitt liv upplevt är att människor dras till mig och gärna vill vara i min närhet/mitt sällskap. Och jag vill helst bara tacka nej till allt detta “sociala”. Människor har många gånger blivit besvikna. Oförståelse tror jag beror delvis på att vi har så olika
bekräftelsebehov. Vi lever ju i en tid då yttre bekräftelse grasserar överallt. Att då inte “behöva” denna typ av bekräftelse från andra kan kanske te sig konstigt för den som inte kan se bortom sitt eget sätt att fungera.
Jag ser din blogg som ett forum för oss “ensamma”, hoppas att det kan växa och vi kan hjälpa och lära av varandra.
Underbart skrivet Jonna, blir ju själv sugen på att flytta ut på landsbygden av det här. 🙂
Tack för en mycket läsvärd artikel du är en mogen och klok kvinna!
Hälsn lava
Mitt i prick! Igenkänningsfaktor till tusen för mig. Har precis börjat följa dig, och du är verkligen en inspirationskälla. Superhärligt att du inte låter normen styra dig.
Det är skönt att det finns en annan människa som är precis som jag ! Trots att hon är yngre. Vi är aldrig ensamma med oss själva. Nämligen. Vi kommer bâda frân Lilla Bommen – Stampen i Göteborg. Varje gâng jag är less pâ vdumma elaka människor sâ tröstar jag mig med att läsa Jonnas blogg, feel good, och fâr perspektif pâ livet. Alla är ju barn pâ sin omgivning……
Jag har precis hittat till din sida. Underbart skrivet om ensamhet! Jag längtar ofta ut på landet. Fick tårar i ögonen av ditt inlägg. Önskar dig lycka!
Jag tycker om din blogg! Nej du är inte ensam, du är själv. Jag trivs också med ensamheten, eller självheten. Jag är väldigt social, och tycker om krogen bio restaurang ed mer, men även jag har precis nyligen förflyttat mig till den ” självvalda” ensamheten. till en liten by mitt ute i skogen. Nu har jag grannar nästgårds men inga jag umgås så mycket med. Jag gillar att poa på själv, läsa promenera bara uppleva naturrikedomen här. Tystnaden, knappt någon biltrafik, bara fåglarna och djuren. Så skönt mot för stadens hets och larm.
Samtidigt kan jag längta till just restauranger pubar bio etc. Men bara för ett tag, sedan återvänder jag gärna till min lilla “hydda” och självheten. Jag är inte introvert, men jag orkar för det inte med folk hur mycket som helst. Ett tag, sedan är det bra, sedan kan jag vara själv i veckor igen, eller som du säger gå på affären o socialisera ett tag. Så nejdå du är inte ensam alls, bara själv och det är skönt. Men ja jag håller med om de kommentarer om den ofrivilliga ensamheten, men det är något helt annat än den självvalda ensamheten.