Vilken vecka alltså! Jag har velat skriva och meddela er om vad som varit på gång men jag har helt enkelt inte hunnit. Jag har nämligen varit i Aten i Grekland sedan i måndags och kom hem sent i natt. Jag var där för att medverka på ett event för Google Arts & Culture och lanseringen av filmen “Sound of us” där olika YouTube kreatörer från olika länder i Europa fått bidragit med ljud som representerar sitt lands ursprung.
Jag var där som representant för Sverige, och det var verkligen en häftig upplevelse! Jag har såklart filmat lite under dagarna och kommer sätta mig senare ikväll och redigera ihop en liten vlogg, så ni kommer så mer av detta senare.

I tisdags fick jag äntligen lägga upp min egen film “Sound of Sweden” som jag gjorde för det här projektet. Vissa av er kanske minns i våras att jag höll på med en film, bland annat när jag åkte till Norra Berget för att träffa riksspelmannen Niklas Roswall och spela in ljud av nyckelharpan. Nu får jag ju äntligen visa upp den här filmen för er! Vissa av er har säkert redan hunnit sett den om ni följer mig på YouTube eller Instagram, eftersom den las upp samma veva som lanserings-eventet.

Att göra den här filmen var något av det roligaste jag gjort. Jag kände så starkt för det här projektet. Antagligen för att jag alltid inspirerats av vårt kulturarv i det jag gör.
Jag fick i uppgift att fånga ljudet av tre olika saker som jag förknippar med det Svenska kulturarvet. Filmen skulle vara 1 minut lång, där ca 30 sekunder skulle gå till intro och outro. Kan ni förstå desperationen jag kände av att korta ned ett så djupt och fantastiskt roligt projekt till 1 minut?
Jag struntade i det och tänkte att “om ni vill ha med mig i detta projekt, så får ni vara beredda på att jag kommer göra det på mitt sätt“.

Så jag gjorde det.
Den blev 5 minuter lång.
Vårt vackra kulturarv skulle inte behövas hållas inom några ramar. Jag ville ge det plats och ge tid för eftertanke emellan klippen och meningarna.
Allting ska gå så fasligt fort idag, har ni tänkt på det? I videoklipp ska gärna pratet klippas ihop så tätt som möjligt så inte någon tystnad ska skrämma bort tittarna och få dom att tröttna.

Ändå är de där sekunderna av tystnad det som faktiskt ger djup och kraft till det som sagts innan, och det är i tystnaden vi kan låta saker och ting verkligen sjunka in.

I alla fall, nu tycker jag att ni ska få se filmen om ni inte redan gjort det. Titta gärna i HD och med bra ljud om ni har möjlighet.

Hoppas ni tyckte om den! 
Kram på er!

-Det här inlägget innehåller reklam för min egen fototapet-kollektion Northern Wilderness hos Photowall-

Det var nu över två år sedan som jag lanserade min första kollektion tapeter med Photowall. På ett sätt känns det som mycket längre, för det kändes som min tapetkollektion liksom blev starten på en helt ny tid i mitt liv. Jag skulle precis ge upp mina drömmar om att kunna leva på min kreativitet, och börja leta efter ett “vanligt” jobb. Men så plötsligt kom den här möjligheten, med en egen fototapet-kollektion. I samma veva som mycket annat spännande hände.

Jag hade inte så stor inblick då i hur det skulle gå. Men för mig var det liksom en rejäl kick. Det kändes äntligen som om jag för första gången fick göra något som också ansågs “på riktigt” utifrån.
På den tiden var alltid väldigt annorlunda, och jag var väldigt osäker när någon frågade vad jag jobbade med, men jag minns att efter det så brukade jag alltid säga “Jag har bland annat gett ut en tapetkollektion” haha. Jag fick inte bara fototapeterna, utan också en vägg att luta mig mot. Något som gav substans och verklighet till min lilla värld.
Jag är så otroligt tacksam och glad över samarbetet jag haft med Photowall.

Därför känns det så otroligt roligt att vi nu lagt ny ved på brasan och gett ut en ny tapetkollektion tillsammans, som fått namnet Northern Wilderness!  En samling bilder som alla betyder väldigt mycket för mig. HÄR kan ni se både hela den nya och den gamla kollektionen.

Den här tapetkollektion ligger mig varmt om hjärtat, och jag ler inombords när jag tänker på att dessa bilder, som jag tagit på platser jag älskar, kommer få sitta på människors väggar och förhoppningsvis ge en gnutta inspiration i vardagen.
Den här bilden till exempel, kanske vissa av er trogna läsare kan känna igen? Den är ju tagen från en plats jag berättat om många, många gånger. Den magiska skogstjärnen, som ligger i skogen intill Grundtjärn där jag bor. Där dimmorna dansar varje morgon tills solen stigit upp. I den nya kollektionen “Northern Wilderness” kan ni hitta hela tre bilder tagna från den här magiska platsen.
Och åhh..Stekenjokk. Fjällvärlden och de öppna vidderna. Stekenjokk finns också med på ett flertal bilder i kollektionen.
Kanske kan norrskenet bli det sista ett litet barn får se innan det somnar? Den här bilden tog jag vid Marsfjällen, den där natten förra året när jag hade kört vilse på små grusvägar i skogen. Men jag insåg att det fanns en mening med det. Jag fick ju den här bilden.
Ännu en vy från vackra Stekenjokk, med de blå fjällen som reser sig i fjärran.
Kanske äta middag intill en annan magisk skogstjärn mitt i skogen? Den här natten minns jag så väl. Jag och Johan var ute och körde mitt i natten på grusvägarna i skogarna där vi bor. Sen gick vi igenom en mörk skog och kom plötsligt fram till den här vyn. Ja, ni kan ju ana att vi båda trodde att vi kommit till himlen. På sjön simmade både ankor och svanar och dimmorna dansade som vackra väsen ovanför den stilla sjön som reflekterade nattljuset i sin spegel.
Vill man ha lite riktig karg nordisk vildmark så skulle nog denna passa bra. Den är tagen en natt i maj, några mil utanför Abisko. Och vet ni något roligt? Den här bilden tog jag exakt samma datum som vår första kollektion släpptes. Jag var nämligen ute i vildmarken i över en vecka just då. Så den här bilden blir som bron mellan båda kollektionerna.
Om ni är intresserade av att se resten av kollektionen så kan ni gå in och se den HÄR.
Och här finns en intervju med mig på där jag pratar lite om mina tankar kring kollektionen och om hur mina fotorutiner ser ut, och vad jag inspireras av.

Hoppas ni tycker om den! 

Till min stora glädje hade juryn röstat fram mig som Årets unga landsbyggare. Jag är så enormt glad och tacksam för den ärofyllda titeln! Här en bild (där jag står väldigt konstigt hahah) tillsammans med de andra glada vinnarna. Årets Entreprenör gick till Mat och Nostalgi, Entreprenöriell förening gick till Noramacken ek förening och årets attityd gick till Mats o Karin!  Om ni vill se alla nominerade så kan ni göra det HÄR.

Jag är så glad för det fina priset och den vackra motiveringen:
“Jonna Jinton är en viktig förebild för andra unga människor som vill bo, leva och verka i Höga Kusten. På ett nytt och modernt sätt har hon lyckats förmedla att det går att förverkliga sin dröm att leva på landsbygden och nått ut sitt budskap till miljontals människor över hela världen”

Det värmer i hjärtat att få höra att det jag gör kan ha positiv påverkan på landsbygden. För det är ju verkligen någonting jag brinner för. Att inspirera andra att våga följa sina drömmar och visa på hur många fantastiska möjligheter det finns att skapa det liv man vill. Jag vet att så många drömmer om att bo och leva på landsbygden, och att den vägen ibland kan kännas så himla omöjlig och svår. Jag har ju varit där själv.
Men allt går. Allt går. 
Det viktigaste är att omställa sig från att se det som omöjligt, till att se det som möjligt. Bara den förändringar öppnar upp så mycket och sätter igång så många positiva krafter i rörelse.

Visste ni förresten att jag i höstas var med i en jättefin kampanj som Leader Höga Kusten gjorde? De gjorde massor av vackra, inspirerande filmer med olika typer av företagare på landsbygden som alla tagit det där steget att följa hjärtat och börja bygga upp sin dröm. I filmen ovan kan ni få höra om både min och andras berättelser. Och i filmen nedan kan ni se hur en fikarast i mitt liv kan se ut Jag älskar hur de liksom fångade de där små stunderna som gör att livet på landet ger så otroligt mycket livskvalitet. De må va längre avstånd till saker och ting.

Men som jag brukar säga om Grundtjärn; “Långt till det mesta. Nära till det bästa“.

Här var vi igår, vid Skulebergets naturscen. Alltså wow, jag insåg verkligen igår att jag måste ta och upptäcka mer av Skuleskogen. Vilket fantastiskt område. Och om jag någonsin skulle våga börja uppträda med min musik, kanske när min skiva är klar, så skulle det ju vara en dröm att få sjunga på den här scenen, med berget i bakgrunden och den här vackra naturen runt omkring. Det skulle verkligen göra sig bra för kulning.
Tack igen Leader Höga Kusten för den fina utmärkelsen. Det blev en väldigt positiv och inspirerande boost såhär mitt i sommaren! Och tack alla ni, mina kära följare, som alltid varit en så otroligt fin inspiration till allt jag gör. Som alltid tagit emot det jag gör med öppna armar och fått mig att vilja göra mer. Ni är bäst.

Hoppas ni alla har en underbar dag! KRAM på er 

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! 

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna 
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg 

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en “att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! 

Hoppas att ni hade en fin helg och att er första dag på den nya veckan varit bra. Själv har jag inte alls känt mig särskilt pigg idag. Jag vet inte om det beror på att jag vaknade till ett snötäckt Grundtjärn i morse eller om jag helt enkelt bara känt mig allmänt trött. Och det har varit så rysligt rått och kallt ute idag att jag nästan blivit sur av att gå ut på promenad haha. Och det hjälper verkligen inte att titta på gamla bilder från tidigare år i maj och insett att jag då gick barfota, tappade björksav, grejade i trädgårdslandet och doppade mina fötter i sjön där isen nyss smält. I natt ska det bli -7 grader här så jag gissar att vi bara fick ett litet smakprov på vårvärmen förra veckan.

För exakt ett år sedan hade isen på sjön smält och jag njöt av den vackra vårkvällen och de ljumma vindarna. Både jag och Johan blev alldeles chockade när vi såg tillbaks på bilder från förra året. Våren kom så mycket tidigare då och början av maj bjöd på sommarvärme. Just nu känns det så väldigt långt bort. Men den som väntar på något gott…
För tre år sedan den här tiden så hade redan knopparna på häggen blivit jättestora och nästan redo att börja brista.
Då satte jag mig under trädet i kvällssolen med en kopp kaffe och en bulle. Åh, minns denna kvällen så himla väl!
Men jag har så mycket annat att vara glad för. Som t.ex era helt otroligt vackra kommentarer på förra inlägget. Alltså, ni anar inte vad svårt ni gjorde det för mig haha. Jag har nästan gått och haft lite småångest över att välja bara tre vinnare. Det kändes helt omöjligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så drar jag mig ofta för att tävla ut grejer här i bloggen, just för att jag inte vill göra någon ledsen.

Så några timmar efter att jag la ut inlägget i fredags så kom jag på en brilliant idé tyckte jag. Det hade väl trillat in sisådär 30 kommentarer ungefär och jag var hos min mamma då när jag plötsligt sa “NU vet jag vad jag ska göra! Jag ska välja tre vinnare, men sen ska jag överraska ALLA andra som varit med och tävlat, med att de ska få vinna sin favoritbild utskriven på ett A4 format istället“.

Jag kände mig överlycklig över idén och längtade tills jag nu på måndag skulle överraska alla er läsare som varit med och tävlat med att alla utöver vinnarna också skulle få en signerad print hemskickad. Tills jag på lördagen började se att kommentarerna steg över 100 stycken. Och sedan över 180 idag. Jag insåg att det skulle bli en hel veckas jobb (minst) med att maila alla, få in allas adresser, printa ut och slå in över 180 paket. Och bara kostnaden. Skulle behöva beställa en ny pall med emballage. Och flera paket med nya fine-art papper. Och säkerligen ett gäng nya färgpatroner. Och sedan portot på allt. Jag ville så gärna, men insåg att det skulle bli ett sådant enormt projekt. Men jäklar vilken lycka att få göra alla så glada. Ni anar inte hur hårt det tog mig att behöva ge upp den idén.

Det blir liksom något speciellt med att få läsa era motiveringar kring något jag själv skapat. Det vore annorlunda om jag tävlade ut en annans företags produkt eller liknande. Men när jag får läsa om era känslor och tankar kring mina bilder så blir det så extra känsligt. Har suttit med tårar i ögonen när jag läst era vackra motiveringar.

Så TACK, tack från djupet av mitt hjärta. Jag har valt ut tre vinnare, och utöver det så valde jag 46 andra personer med mina favoritmotiveringar som jag tänkte skicka en signerad A4 print till. Tills jag insåg att jag bara hade ca 19 fotopapper kvar så jag var tvungen att lotta fram 19 personer utav de 46 jag från början valde. Haha, värsta utslagningen. Ni kan ju tänka er att den här tävlingen tagit upp i princip hela dagens tankeverksamhet.

Ett stort grattis till Dixi, Katarina Eriksson och Monnah för era vackra motiveringar. Ni har vunnit printen ni önskade, och jag kommer inom kort maila er för att få era adresser.

Av alla favoritmotiveringar så lottade jag fram 19 extra personer som kommer få en signerad A4 print i det motiv som önskades i kommentaren. Grattis Sabina Ströberg, Whit, Jorma, Ulla, Cecilia, Maria Björkman, Leif, Emmeli, Evy, PJ, Anders, Lovisa, Helena W, Sandra (Lovlilett), Marit (skicka din mail till mig!), Lars, Diana, Jonnah och Petra. Jag kontaktar er på mail inom kort

Och tack alla som var med om tävlade. Det var väldigt fint att se ett sådant stort engagemang. Det värmde i hjärtat. Önskar verkligen att ni alla kunde få en print. Men hoppas på fler tävlingar snart framöver så ni får fler chanser.

Kärlek 

Denna fredag har mest spenderats här hemma i ateljén och framför datorn, med en paus i form av en promenad i den värmande vårsolen. Idag smälter all snö och fåglarna kvittrar. Återigen har vårkänslorna vågat sig fram och jag bara njuter av att få känna den där värmen i ansiktet igen. Underbara vårvinter!Blir lycklig över vårsolen som lyser in i köket. Men det är på gott och ont. Det får också köket att se smutsigare ut än aldrig förr. Varenda dammkorn syns.
Jag städade lite i arbetsrummet i natt innan jag gick och la mig. Det var så skönt i morse att komma in här och känna att man kan andas igen.
Det gyllene råddjuret ligger och vaktar min lilla önskeask.
Dagens inspiration.
Jag har ju som vissa av er vet påbörjat en ny kollektion med tavlor. Jag har snöat in på guld. Guld och rosa. Och jag tänkte för någon vecka sedan att jag skulle släppa den idén, eftersom det kändes så konstigt. Så inte mig. Men jag kan inte släppa det och bestämde mig igår för att ta tag i det igen eftersom jag är rädd att jag aldrig kommer släppa det om jag inte får göra verklighet av det. Å andra sidan så har ju det här med guld förföljt mig ett tag.
För några år sedan fick jag en idé om att måla mina vedträn i guld. Jag tyckte det blev så himla fint, samtidigt som det blev en slags symbol. Man brukar ju säga att ved är guld. När man är klar med årets ved så känns det som att ha vedboden fylld med guld. Och kanske har just det talesättet betytt lite extra mycket för mig under åren jag bott här. Ved har verkligen varit guld för mig. Speciellt de första åren. Veden blev källan till liv. Värmen. Kanske därför kändes det helt logiskt för mig att måla ved i guld och göra konstverk av dom.

Jag hade nästan slut på ved den vintern. Och det var lite så idén kom till. Varje gång jag gick och hämtade ved så la jag undan de vedträn som var lite extra vackra. Som hade lite extra speciella mönster. Eller som bara tilltalade mig på något sätt. De eldade jag inte upp, utan la undan och målade i guld. Jag hade som tanke att sedan rista in mitt namn och numrera varje vedträd och sälja dom som konstverk och använda pengarna till att köpa ny ved för nästa år (jag hade det himla kämpigt just då). Jag gillade tanken om att vedbodens vackraste vedträn skulle bli till guld, och sedan ge mig ny ved som skulle hålla mig varm ännu en vinter i Grundtjärn.
Jag slutförde dock aldrig det projektet. Jag tror en känsla av rädsla satte stopp. En känsla av att det kanske skulle ses som desperat. Eller bara väldigt konstigt. Att ingen skulle förstå symboliken. Eller att ingen skulle tycka om dom. Alla dessa “tänk om”…
Men jag var väldigt nöjd med mina vedträd i alla fall, och några av dom har sedan dess legat inne i min glasmonter i ateljén, där de lyser upp och skänker lite guld-inspiration.
Denna gång tänker jag dock inte stoppas av något jäkla “tänk om”. Jag ska måla mina guldtavlor även om det så kommer bli de fulaste målningar i hela världen. För mig känns 2017 som ett guldår. Och jag har redan beställt nya guldfärger och nya linnedukar på kilramar för mitt projekt. Så nu finns ingen återvändo. Dessutom har jag tackat ja till att vara med på en konstutställning i Junsele i juli. Så det är bara att go with the flow.
Det jag gjorde i ateljén idag var att måla över vissa dukar som jag bara påbörjat med målning sedan innan. Det som är så underbart med akryl är att man kan göra hur mycket misstag som helst, och sedan måla över. Så nu håller jag på att måla över en stor duk som innan var målad i blått. Det går dock åt mycket färg till att måla över, eftersom man ofta måste göra det i flera lager för att täcka allt. Men jag kan också gilla den där effekten som blir av att vissa delar inte är helt täckta. Att det gamla skiner igenom.

Sen gillar jag tanken att övermålade tavlor har ett djup i sig som ingen annan vet om. Att bakom den där synliga färgkombinationen gömmer sig andra lager av färger som aldrig någonsin kommer få synas längre. Men kanske påverkar de ändå känslan i den färdiga målningen. På något sätt.
Att även om det inte syns, så finns det ju där.
Det är något med kombinationen av varma rosa toner tillsammans med guld som fångat mitt intresse. Det känns så fel, men ändå så rätt. Det ska bli intressant att se var det blir av det här. Jag hoppas få lite tid nu i helgen till att måla i ateljén.
Vad ska ni göra i helgen allihopa? Hoppas oavsett att ni får en riktigt härlig helg. Ska som sagt svara på lite kommentarer senare ikväll, så ni inte undrar varför jag inte svarat på några dagar. Stor kram till er alla 

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Barnängen

Jag har alltid varit intresserad av att lära mig mer och sådant som man kan äta i naturen. Jag tycker det är fascinerade med hur mycket det faktiskt finns att hämta där. Och så mycket nyttigt! Naturen är som ett enda stort vitamin-skafferi, men vi har idag glömt och tappat mycket kunskap kring allt ätbart i naturen. Jag kan själv väldigt lite kring detta och utnyttjar bara det allra vanligaste, så som bär, svamp och björksav. Men tänk vad mycket mer det faktiskt finns.

Här om dagen gick jag ut i skogen för att göra något som kallas tallbarrste. Det kanske är några av er här som provat att göra det någon gång? Det är otroligt enkelt! Det enda som behövs är en näve tallbarr och några deciliter vatten. Så enkelt, men så gott. Det var på riktigt den godaste kopp te jag någonsin smakat. Men jag tror hela känslan gjorde att det blev så gott. Att få sitta där i skogen med nyplockade tallbar och känna lukten från det kokande tallbarrstet i kastrullen.

Jag gjorde en liten film så ni skulle få följa med under min skogstur och där jag visar hur man enkelt gör sig en kopp te direkt från skogen. Enjoy! 

Tall är ju en av Sveriges vanligaste träd så det ska inte vara några problem att hitta en bra tallskog. Jag hade hur mycket tallar som helst omkring mig, men det var däremot svårt att hitta en tall som hade sina barr såpass långt ned att jag nådde dom. Jag fick gå runt och leta ett tag, och hittade tillslut ett lämpligt träd.
Om man vill få ut mer smak så kan man klippa eller skära barren i mindre bitar.
Jag tog med mig ett litet gaskök ut denna dag. Brukar ofta ha det är jag är ute på små resor och snabbt behöver kunna laga mat eller annat. Jag hade egentligen tänkt göra upp en eld för att koka teet på, men det hade kommit så väldigt mycket snö så det kändes lättare att använda gasköket denna gång. Sen kan man ju faktiskt plocka hem tallbarr också och koka hemma. Men just den här dagen var så otroligt vacker så jag ville inget annat än att få sitta där i skogen och koka mitt te.

Såhär gör du en kopp tallbarrste

Du behöver:

Ca 1 dl tallbarr
2-3 dl vatten 
Om du vill piffa upp det lite extra så kan du pressa i lite citron eller lägga i en tesked honung. 

Skär gärna barren i mindre bitar, och koka i ca 10-20 minuter beroende på hur starkt du vill ha det. 
Häll sedan upp i en kopp genom en sil och njut!

Om du vill lära dig några fler enkla tips på vad du kan äta i naturen så har Sverige Frilufsar delat med sig av några riktigt bra tips som du kan hitta HÄR, eller klicka på bilden här nedan.
Har ni också några tips på goda växter och annat nyttigt som finns att hämta i naturen? Dela gärna med er!  Passar också på att tipsa om veckans fototävling där ni kan ladda upp bilder från ert frilufsande. Jag sitter med i juryn till det stora priset som delas ut när vintersäsongen är slut, och det har redan kommit in så otroligt mycket fina bilder! Blir lycklig i själen när jag ser att så många är med och inspirerar till att fler ska komma ut i naturen 

Det påverkar inte bara Sollefteå och oss alla boende i omnejd. Det påverkar hela Sverige när delar av sjukvården stängs ner i mindre orter och förflyttas till större sjukhus. Det betyder istället mer belastning på dessa ställen. Och det betyder att människor inte längre får ett val att leva och bo där de vill. Genom att minska på tryggheten och tillgängligheten till sjukvård så tvingas människor att flytta. Det känns så märkligt att det fungerade förr i tiden. Då fanns det skolor, affärer och sjukhus även för människor boende på landsbygden. Men idag, 2016, när man tycker att det borde vara ännu bättre, så stängs Sveriges mindre orter successivt ner för att förflyttas till städer. Det blir bara svårare och svårare för oss att kunna välja vart vi vill bo.
Och någonstans undrar jag om det inte är det som är meningen. Tänk vad mycket billigare att samla hela Sveriges befolkning i de största städerna. Som tre gigantiska myrstackar, och där landsbygden och naturen används som industrier för att utvinna energi.
Vi skulle bli så mycket bättre medborgare. Mycket lättare att påverka och kontrollera. Mycket bättre konsumenter och säkerligen mycket deppigare och behöva äta ännu mer mediciner. Ja,de skulle helt enkelt tjäna på det på alla sätt och viss.

Priset skulle dock vara människors valmöjligheter. Människors frihet och livskvalitet.
Men vad är det värt idag? 

Jag tycker det är så vackert när människor går ihop i tider av motstånd. Den här ljusmanifestationen tycker jag verkligen visar på kärlek och hopp. Jag blev väldigt rörd igår kväll av alla ljus som tändes. Det var inga demonstrationer. Inga arga tal. Inga argument. Inte ens musik.
Bara en tyst, stilla ljusmanifestation som fokuserade på det positiva. På att hedra alla barn som tagit sitt första andetag på Sollefteå BB, och för all fantastisk personal som varje dag kämpar och som får kvinnor att känna sig trygga i en av livets allra sårbaraste stunder.
Det var en kylig kväll med många minusgrader men ljusen och stämningen spred en mysig värme.
Idén till en ljusmanifestation startades av Maria Eriksson från Långsele. Tänk att en idé kan bli till något så vackert och starkt, och engagera så många människor. Ni kan läsa mer om ljusmanifestationen här om ni vill.
Ljusbärare i alla åldrar var med och hjälpte till att sprida ut alla 5500 ljusen.
Vissa hade skrivit sina barns namn på ljuset och vilket år de föddes på Sollefteå BB.
Att se barn sprida ut ljusen fick mig nästan att bli lite tårögd. Det var så vackert. Som små änglar 
Tänk vad vi människor kan skapa mycket vackert om vi går ihop tillsammans och hjälps åt. Alla ljus kändes som en symbol för allt hopp som fortfarande lever kvar. Och jag kände mig hoppfull och stärkt efter denna vackra manifestation. På något sätt måste det lösa sig. Om inte politikerna och landstinget vill kämpa för Sollefteå och Västernorrlands landsbygds framtid, så får vi göra det själva.