I björnskogen | Jonna Jinton

Ursäkta att det är lite glest mellan blogginläggen just nu. Jag jobbar hårt med bären som ni vet 🙂 Idag var först till Junsele som just nu har en kulturfestival där jag är med och ställer ut några av mina foton på en fotoutställning där. Så jag åkte in tidigt och fixade med det. Sedan rusade jag hemåt för att hinna iväg och plocka bär med Tage och mamma som redan hade farit iväg tidigt på morgonen. De skulle fara till ett helt nytt ställe längre bort, som låg långt in i skogen. Och det ville jag ju såklart inte missa.

Har aldrig sett en större myr i hela mitt liv. Så gigantisk! Och mycket hjortron! Jag och Michael mötte upp dem ute på myren. De hade hängt upp en plastpåse på en gren vid kanten av myren för att man skulle hitta tillbaks till där vi kom ifrån. För det var ganska lätt att gå vilse där. Både i skogen och på myren. Svårt att förklara. Men just när man plockar bär så går man i sin egen värld och tittar ner i backen och vinglar i väg hundratals meter utan att man ens vet ordet av det. Sen, efter en timma lyfter man blicken och tittar upp och inser att man inte ser någon av de andra. Och man har hamnat långt bort från där man var och man har inte en aning hur man faktiskt gått. Man har bara följt bären.

När allas hinkar var fulla skulle vi hem igen. Jag och Michael tänkte först stanna lite längre och fortsätta plocka hjortron i påsar. När vi ändå var där liksom. Men vi tvekade lite, då vägen genom skogen dit var lång. Och snårigare skog får man leta efter. Klev förbi en björnskit på vägen till myren också så det kändes som man kanske ändå skulle hänga med Tage och mamma tillbaks. Så vi gjorde det. Vi fyra med fulla hinkar som vägde ton. Vi sjönk ner i myren av vikten och det var riktigt tungt att gå tillbaks hela biten mot skogen. Men tillslut kom vi fram till påsen på grenen där vi skulle gå in i skogen för att komma till bilarna. Men det var en lång bit att gå. Och uppförsbacke. Och snårskog! Träden var så täta och buskiga att man fick tränga sig förbi och vi fick ta pauser med jämna mellanrum. Sjutton vad hjortron kan vara tunga.

När vi gått nästan 400 meter in i skogen såg jag ännu en björnskit och bara en stund efter det när vi var inne i en tät tallskog så hände något jag verkligen inte ville skulle hända. Jag hörde visslandet. Bakom en stor gran som hade fallit, bara 10 meter ifrån oss. En sak jag har fått lära mig av de som varit nära björn är att björnarna visslar. Vet inte exakt varför, har hört att det kan vara ljudet som blir av deras tunga utandning när de blir stressade, eller att de visslar för att kalla på sina ungar, eller för att bara varna. Har ingen aning. Men jag hörde det. En gång. Sedan en gång till. Jag och mamma tvärstannade och sedan vände vi riktning och sa till Michael och Tage att vi hörde en björn vissla bakom granen. Vi blev nog rädda allihopa men vi höll oss i skinnet och gick neråt en bit igen och sedan åt vänster. Åh hellskotta vad rädd jag var den sista biten upp. Jag förstod att björnen säkert hade ögonen på oss hela tiden och det kändes nästan i luften. Skogen har aldrig känts så tät som då och det kändes som vi aldrig skulle komma fram. Men tillslut vart vi uppe på grusvägen.

Vilken lättnad när jag äntligen satt i bilen. Har nog aldrig varit så nära björn förut. Det var otroligt läskigt. Jag hade först tänkt att åka tillbaks dit och plocka mer hjortron men nu känns det inte alls som jag vill göra det. Det är alldeles för djupt in i skogen och för mycket björn runt om för att det ska kännas tryggt. Men det var i alla fall en upplevelse att vara där! Kommer nog drömma och hjortron och björnar i natt!

Ville bara berätta om vad som hände idag. Skriva av mig lite 🙂 Tidigt i morgon ska vi fara ute igen men till ett annat ställe. Haha jag lär nog dö för det här hjortronen. Men det är så himla roligt att plocka bär. Måste ju passa på nu när de är så mogna, om någon vecka är de ruttna. Lovar att skriva om något annat än bär sedan! 😉