I kväll sänds andra avsnittet av Mitt i naturen på SVT. Jag och Markus Torgeby har som vanligt lite eftersnack på podden efter programmet sänts. Lite kring veckans ämne men också mycket om våra egna tankar och erfarenheter. Gå gärna in på hemsida HÄR där ni kan hitta alla poddar som lagts ut hittills 🙂
Förra veckan sändes säsongens första avsnitt, och det handlade om björnar. Ett ämne som ligger mig nära om hjärtat. Jag har själv fått se björn och om somrarna trampar jag ofta runt bland björnarnas dynghögar i skogen när jag plockar bär. Jag tänker ofta på björn när jag är ute i skogen (vilket är i princip varje dag). Innan jag flyttade hit var jag enormt rädd för björn, men det är jag inte längre. Inte på det sättet. Jag har respekt för björnar men tycker att de är otroligt vackra och mäktiga djur.
Här är eftersnacket med mig och Markus om björnar:
I den här podden berättar jag om ett videoklipp som jag filmat för några år sedan då jag var livrädd för björn. Många av er har nog redan sett det här klippet. Men jag tänkte lägga upp det nu igen för er som blir nyfikna på vilken video jag menar.
Det här är alltså en video som jag spelade in när jag fortfarande bodde i Göteborg. Det var samma sommar som jag senare flyttade upp faktiskt. År 2010. Men här var jag bara på semester i Grundtjärn under några veckor.
Jag var LIVRÄDD för björn. För älg. Ja, för det mesta faktiskt. Det är det som är så roligt när jag jämför med hur jag är nu. Vilken enorm förändring.
I alla fall så var vi ute och gick i skogen kring midnatt i juni. Det var jag, mamma, min kusin Niklas och gammelmorbror Tage. Vi skulle gå till en gammal, gammal gård mitt ute i skogen och jag var jätterädd och ville inte alls gå ut i skogen mitt i natten. För att lugna mig själv filmade jag hela den här promenaden som till sist slutar i panik för mig då vi ser att det nyligen legat en björnmamma med två ungar på ängen när vi nästan är framme.
Jag skriker och börjar gråta och säger saker som att “Jag vill inte dö nu när jag bara är 21!!!”
Det här klippet är jag ju inte direkt stolt över. Men det har fått över 30 000 visningar på youtube och en hel del elaka kommentarer (vilket är förståeligt) haha. Men vet ni? Jag bjuder på det! Jag var verkligen skiträdd. Och det står jag för 😉
Här kommer det för er som inte sett det!
Förstår dig precis i videon, så känner jag varje gång jag är ute i skogen..fast jag aldrig sett annat än rådjur…Hälsar Gizze
Vad roligt att höra er berätta om era erfarenheter kring björn!
Jag skriker och börjar gråta och säger saker som att ”Jag vill inte dö nu när jag bara är 21!!!”
Hehe! Vad du/ni nog inte alls tänkte på (ska kolla klippet senare) är att när du skrek så skrämde du säkert bort alla björnar i närheten… Ska f.ö. visst funka bra att fästa ett par stålbestick i t.ex. bältet för att förvarna/skrämma iväg björnar i närheten, besticken klirrar ju när man går, och prata lite högre (när man inte rör på sig). Men det kanske finns bättre tips än dessa bland bloggläsarna?
Problemet är ju att logiska argument inte fungerar när det gäller fobier, och just fobier för vilda djur (vanligen ormar, spindlar och fästingar) handikappar ju många människor!
Då vi kom tillbaka till Rossön efter ha plockat myrbär (hjortron) på Jonte myra. Sa en Göte: att Sture och Johan hade på morron sett en bjön på myra. Ledsen vi såg ingen. Jag har aldrig sett nån björn efter 47 år i skogarna, 🙁
Med allt oväsen ni gjorde så skulle jag som en björn springa längre in i skogen.
Rossön vid svanabyn?? Där har ju varit massvis med björn i svanaby!
Usch, tycker kommentarerna på ditt klipp är helt orimliga. Blir alldeles ledsen och vill bara skrika till dem att du för guds skull bor i skogen och har betydligt bättre koll än dem. fy tusan.
Har inte läst kommentarerna och dom var troligen idiotiska man ska inte reta någon som är rädd. Dock så hade Jonna inte så bra koll på björn på den tiden. Så att hon hade bättre koll då stämmer inte. Hon har dock lärt sig med tiden. Vilket är bra för det finns människor som är uppvuxna på landet som aldrig gör det. Se bara på alla med vargfobi.
Hej!
Jag delar fullt din entusiasm över en riktig vinter!
Jag brukar skämtsamt säga till nyfikna att jag är klimatflyktning från kontinenten, men egentligen är det mycken sanning i detta. För vist var det annat som förde hit mig, men
utan dessa vackre vintrar hade jag nog inte stannat kvar i Norrland.
Och “Eftersnacket” är bestämt en hit, flyter på lättsamt med fint sammanhang, spännande livsåskådningar och upplevelser från två speciella personer som haft tillräckligt driv
och med stort mod vågat dra ned på konsumtionsracet och samtidigt tolererar den grad av isolering som det må innebära.
Jag förstår inte heller att den ekonomiska tillväxtspiralen kan fortsätta att rotera. Det är något barnsligt omoget över människans och nationers behov av att få allting just
nu oavsett kostnaden i slutändan. Man kan få en känsla av att det kan ta slut på ett otrevligt sätt.
PS Om du möter någon i skogen som visslar högt och illa, hostar onaturligt högt, klappar omotiverat i händer osv., så bli inte rädd, det är bara jag som driver björnar på flykt
🙂
Hej Jonna
Tack för att du delar med dig av denna videon!
Jag och en väninna har precis upptäckt tjusningen med att vandra i skogen och så smått börjat vandra i “skogarna” här omkring. Vi är minst sagt lika rädda som dig, diskuterar också flyktvägar och vad vi ska göra om vi stöter på något vilt djur.
Den enda stora skillnaden är att vi bor mitt i Skåne =) =)
Men vi känner nu att det finns hopp för oss också, men tanke på den stora förvandling och utveckling du har gjort!
Kram Jenny
Fint av dig att bjuda på filmen igen. Minns när jag såg den första gången och förstod din rädsla men samtidigt kom en del skratt, eftersom du lade ut filmen så visste man ju att du överlevt.Att se dina inslag nu och se vilken förändring du gjort med ditt liv är helt fantastiskt. Fortsätt att dela med dig, du har ju bra bilder och vi behöver alla se hur mycket vi kan lära oss i naturen!!
Jag har inte sett kommentarerna men jag har noll förståelse om det var elaka kommentarer. Finns sätt att säga saker bra, eller så är man tyst. Det är aldrig ok att medvetet skriva saker som sårar. Ta inte åt dig av elakheter, lättare sagt än gjort (vet inte varför det är lättare att bli ledsen över elaka ord än glad över snälla).
Läste några av kommentarerna och det var inte trevligt att se. Men, samtidigt är jag väldigt säker på att dom som skrivit dom ALDRIG skulle våga säga samma sak vid ett personligt möte. Det är så lätt att vara “tuff” när man gömmer sig bakom ett tangentbord och inte behöver se den man kommenterar i ögonen.
Tråkigt att det skall behöva vara så, men just för att det är mer eller mindre anonyma “tangentbordsriddare” så är det inget att lägga energi på. Det är dom som gör sig själva till åtlöje!
Den där filmen är helt underbar! Glömmer aldrig när jag såg den första gången. 😀 Snacka om att vara skräckslagen! Och vilken skillnad mot dagens skogsmulletjej!
Lyssnade på “Eftersnacket” medan jag drack morgonkaffet, och ni gör det kanonbra. Avslappnat, trevligt och med glimten i ögat!
Jag tycker det är ett underbart klipp. Sidorna du visar upp av dig själv när du är bokstavligt livrädd är inga att skämmas över, tvärtom tycker jag att du beter dig älskvärt och att du kan vara stolt! Livsglädje, respekt för dina nära o kära, inga långa eller korta o vassa haranger av olämpliga ord.
En förebild.
Vad man gör av rädslan efteråt skiljer sig åt, en del låter rädslan ta över och styra sitt allt mer förminskade liv. Andra möter den och snarare använder den för att vidga livet. Rädsla är en del av livet, den kan skapa härliga kontraster som skänker glädje åt de vardagliga situtionerna.
I Sverige finns det inga djur att vara rädd för så länge som man vet hur man ska bete sig. Har aldrig varit rädd i skogen. Finns inget tryggare ställe.
Jag var länge rädd för björn. Men så insåg jag att björn var lika rädd för mej när jag var ute i skog & mark. Så båda var rädd för björn egentligen, för jag heter ju oxå Björn.
Ibland när jag ser mej i spegeln & är yrvaken så blir jag även då rädd för Björn.
Om vi är fler som heter Björn som är ute i skog & mark, blir björnen rädd för björnar då?
Ibland är iallafall jag rädd för björnar & vissa andra som heter Björn….kanske borde man va mer rädd för & frukta vissa människor även såna som råkar heta Björn än själva djuret.
Härom veckan kom en grupp turister förbi mej & min släkting Björn som är björn-jägare, dom hade kommit fel för några i byn hade visat dom vägen hem till oss när dom egentligen hade sett fram mot ett “Björn-safari´´…
Ja, livet är verkligen fullt av paradoxer!
Jag är iallafall en snäll Björn så jag bjöd på kaffe & hjälpte en av turisterna att laga
sina trasiga byxor!
(med björn-tråd….)
Sen lyssna vi på Björn Skifs & snacka lite tennis & Björn Borg bla.
& insåg att det mesta som har med björn att göra faktist är riktigt trevligt…
både i skogen och när man möter människor….& djur som kallas björn
Bamsebjörnkramar från Björn!
Hur man oskadliggör en björn med bara händerna:
När björnen kommer nära och vrålar med vidöppet gap skyndar man sig att sticka ned hela armen i halsen enda ned till svansen och griper tak i svansroten och dra till med en våldsam knyck varvid hela björnen krängs ut och in. När den så försökar att bitas funkar det inte, för alla tänderna pekar ju utåt…
Skicka den beskrivningen till Putin
får vi se va som händer.
Det tricket skulle du lära Svenska försvaret,
Putin sa väl nyligen att “en björn frågar aldrig om lov´´
Vet ej om han syftar på den Ryska björnen.
Om du har fler trix så skicka det gärna till mr Putin!
Finns ju fler sätt att handskas me björn oxå eller va tror du?
Tur man inte heter Björn eller Putin.