I förrgår var jag ute hela natten. Det var helt fantastiskt. När jag kom hem på morgonen så kände jag mig inte trött alls. Tvärtom. Bara fylld med massa energi efter den vackra natten och soluppgången.
Jag åkte till en hög höjd bara en bit bort från Grundtjärn.
Jag var i god tid innan solen gick upp. Så jag satte mig på en stubbe och väntade. Tittade på molnen och färgerna på himlen som ändrades i takt med att solen steg.
Där ser man lilla Grundtjärn 🙂
Det var sååå vackert när sedan solen steg över horisonten och de allra första solstrålarna nuddade vid mitt ansikte. En mäktig upplevelse som jag aldrig kan få nog av.
Åh så vackert! Jag önskar jag hade tillgång till så vackra vyer här. Jag får njuta av dina foton instället! 🙂
Så vackert. 🙂
Kram
Some Aurora pics from that hill top come winter time maybe?
😉
Magiskt vackert!
Ja det är vackra vyer. Du är då ändå för go som talar om hur pigg du är o så 🙂 Nytt datum alltså..
<3
Jo, det ser bra ut, fjärde bilden uppifrån ä inte dum den! Nu är det bara kvar att vänta in riktig sommarvärme och mindre blåst, det blir väl juli man får hoppas på då.
Urvackert
Grundtjärn ser ju som en stor by på håll, jag gillar bild fem bäst finaste motivet på den.
Det är något alldeles speciellt med de norrländska sommarkvällarna då ljuset aldrig försvinner och solens vinkel från jordens atmosfär ger upphov den färgprakt som du fångat i dina vackra fotografier.
Tack Jonna än en gång för Din a magiska bilder!! Kram Anki
Ja vi har ljuset nästan dygnet runt nu då blir det ju mer gjort också
Jättevackert! Vilken njutning!
Fantastiska bilder!
Underbara bilder Jonna! 🙂
Sååå vackert och magiskt!!!
Fina bilder allihopa. Men du kan inte trampa runt där i skogen o va snygg alldeles ensam, du skulle behöva en snygg kille som mig som sällskap. Du tror att du är lycklig o har allt där i grundtjärn, men det är bara för att du inte träffat mig. Det är alldeles säkert så sant som det är sagt. Detta var inte menat som en kontaktannons, men när jag ändå skriver så – jag är 154cm lång, har överbett, rödlätt hår och är halt på ena benet. Jag läspar när jag pratar och stammar på varannan mening, så hela den där stämningen av soluppgången du bevittnade helt själv skulle bli särskilt romantiskt med mig som sällskap. Tänk när vi ser solen gå upp tillsammans, och jag tittar på dig och utbrister, “åhhh, vilken vavavavacker schpoluppgång” låter inte det fantastiskt? =)
Den här fick mig att tänka på naturen, på dess magiska kraft, lugn och harmoni. Kanske känner du igen dig, kanske känner någon annan igen sig, för mig är det som att någon annan (Mary Oliver) satt ord på exakt hur jag känner.
Ordinarily, I go to the woods alone, with not a single
friend, for they are all smilers and talkers and therefore
unsuitable.
I don’t really want to be witnessed talking to the catbirds
or hugging the old black oak tree. I have my way of
praying, as you no doubt have yours.
Besides, when I am alone I can become invisible. I can sit
on the top of a dune as motionless as an uprise of weeds,
until the foxes run by unconcerned. I can hear the almost
unhearable sound of the roses singing.
If you have ever gone to the woods with me, I must love
you very much.”
― Mary Oliver, Swan: Poems and Prose Poems