När solen plötsligt uppenbarar sig i vinterdimman som ligger tät en onsdagsförmiddag i januari. När abstinensen för solen blir starkare än för kokkaffet som precis blivit klart. På med kläder. Hämta kamerabatteri. Leta ledigt minneskort. Stativ. Mössa. Nanook. Koppel. Nej inte koppel, han får springa fri idag. Precis som jag.

Fånga stunden brukar det kallas. När stunden kommer stänger jag ner dator. Jobb. Måsten. Allt för att fånga en stund som kanske aldrig kommer tillbaks igen. Efteråt känner jag alltid ett lugn. Då kan jag återgå till vardagen. Med en liten större lyckokänsla i hjärtat över att ha fått uppleva något riktigt fint. Och äkta. Att jag fått vara mitt i det där änglalika solljuset med de dansande vinterdimmorna.