Nu är jag hemma igen efter några underbara dagar på Urkult. Det har varit så roligt! Har några bilder från festivalen som jag vill visa er men jag har inte hunnit kolla igenom dom än. Ska göra det så fort jag får tid.
Just nu har jag nämligen dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian hos mig. Vi har haft kontakt ett tag angående en dokumentär hon gör om tre kvinnor som på något sätt förändrat sitt liv. Och jag är en av dessa som hon kommer ha med i dokumentären.
Det känns både nervöst och spännande. Men jag är väldigt glad och lättad då Mitra verkligen är en duktig filmare! Jag har aldrig träffat någon som får mig att slappna av så mycket framför kameran. Tidigare har jag känt mig lite besviken på just dokumentärfilmning då jag känt att det är alldeles för mycket tillgjort. Det är som om jag blir en skådespelare i ett manus. Ett manus som gjorts efter den som de tror att jag är. Och redan i förväg bestämt vilka “scener” som ska filmas. Och sedan ska allt filmas om tusen gånger så att det tillslut känns som man måste röra sig i slowmotion och ingenting blir äkta alls. Det blir inte jag. Jag är naturligt snabb i mina rörelser, och vill inte göra om samma moment 15 gånger för att de ska få en vacker scen. Jag har upplevt att många ägnar för mycket fokus på att få till en vacker bild eller scen, med bra kvalitet och färg och ljus, istället för att ägna fokus på att faktiskt fånga människan. Då får man en perfekt scen men äktheten försvann någonstans i perfektionen.
Det är där Mitra är så bra! För hon bara följer mig. Och samtidigt som jag ger av mig själv och pratar om mig själv, så gör hon detsamma. Och det gör att man naturligt öppnar upp sig mycket mer. Hon har inte skrivit upp vilka scener som hon vill filma med mig. Hon bara följer mig i min vardag. Hon säger inte åt mig att göra om allting. Hon ber mig inte plocka bort personliga saker i köket som “stör” en idealisk bild. Hon bad mig inte plocka bort min kamera och mitt stativ när hon filmade mig på stranden i kväll, även om det vanligtvis kanske borde setts som en störande detalj. Därför att Mitra vet att kameran och stativet är en del av den jag är och det jag gör varje dag.
Det är en konst det där med att göra en dokumentär om människor, och jag tror att det bara är några få som faktiskt kan få det att bli sådär helt äkta som man vill att en dokumentär ska vara. Det är inte lätt att fånga en annan människa. Men det kan Mitra. Och det är jag så himla tacksam för.
Hon hade premiärvisning av sin senaste dokumentär i kväll på SVT 1. “Filmen om Heide” heter den. Den går att se HÄR om någon är intresserad. En dokumentär om en väldigt inspirerande kvinna som älskar livet.







