Jag tyckte det var konstigt, att det ansågs lite konstigt, att flytta från stan till en stuga i de Västernorrländska skogarna. En tidig, tidig lördagmorgon i början av tjugoårsåldern. Jag borde en sådan natt raggla hem på gatorna genom Göteborg, efter en rolig fest fram till småtimmarna. Med mina kompisar och våra skratt som ekar mellan höghusen. Stanna till vid ett gatukök och äta innan jag tar sista spårvagnen hem till min alldeles egna, mysiga studentlägenhet i utkanten av stan. Ett fritt liv. Med mycket glädje, förväntningar inför framtiden och känslan av att leva här och nu.

Hur förklarar man då, att det inte är något fel med det. Men det är inte jag. Hur förklarar man för någon den känslan? När jag en tidig, tidig lördagmorgon i början av tjugoårsåldern, glider fram över de öde grusvägarna genom de täta skogarna, och möter soluppgången och de allra första solstrålarna. I min alldeles egna bil. Med kameraväskan och stativet i baksätet. Med Vaken som spelar på radion och min hund som sitter bredvid mig och sträcker ut huvudet genom den öppna bilrutan och får mig att skratta med sina glada blickar.
Jag stannar till vid en tjärn i skogen där dimman dansar. När jag öppnar bildörren möts jag av fågelkvitter och tystnad. Kanske den vackraste duett som finns att lyssna till. Och luften doftar av grönska, skog och tidig morgon. Min favoritdoft.
Hur förklarar jag, för någon som tycker jag är konstig, att för mig är stunder som dessa det bästa jag vet. Och det ger mig känslan av ett fritt liv, med mycket glädje, förväntningar inför framtiden och känslan av att leva här och nu.

Livet har så många nyanser. Ingen väg är rätt eller fel. De bara känns bra eller mindre bra. Så gå dit det känns bra ♥