Tusen tack för alla gulliga kommentar på inlägget om min trasiga kamera. Jag blev så glad att det var så många som förstod. Det kändes lite som hela min värld stannade en stund igår. Inte förrän halv tre på natten kom jag på att jag inte ätit middag. Så jag kokade potatis och stekte falukorv och rostade mackor. Nattmat. Finns det något mysigare? Plötsligt kändes allt ändå så mycket bättre.
Jag ringde många samtal i morse. Försäkringar, Nikon och Scandinavian Photo där jag köpt min kamera. Jag ville veta hur jag skulle kunna lösa detta på bästa sätt och vilka alternativen är. Tyvärr fanns det inte så många alternativ. Skickar jag in den på lagning nu dröjer det minst en månad. Två, kanske tre om jag har riktigt otur. Och försäkringen täcker inte någon lånekamera undertiden. Så alternativen var helt enkelt att lämna in den nu och vara utan min kamera i vad som skulle kännas som en evighet, och så länge använda min gamla kamera (som inte känns som en lockande ersättare), eller att behålla kameran tillsvidare och skicka in den senare.
Det finns inte på kartan att jag lämnar ifrån mig kameran nu, även om en viktig funktion är trasig. Just nu känns den nästan mer viktig än någonsin, så det var ett enkelt val. Jag får skicka in den på lagning längre fram när jag känner mig mer redo för det. Så länge får jag klara mig med att autofokus inte fungerar.
Istället för att jobba mot det, så får jag jobba med det. Nu när jag vet om det så kommer jag ju snabbt anpassa mig till att bara fokusera manuellt. Vissa bilder kommer bli mycket svårare att ta, men då får jag ta det. Jag får lära mig att det kommer ta lite mer tid, och krävas lite mer tålamod. Men det kanske för något gott med sig. Om inte annat kommer jag träna upp ögat, och bli bättre på att ställa skärpan utan hjälp. Och det är ju inte helt fel 🙂
Så nu tar vi nya tag!
Jag var för övrigt ute vid tjärnen idag igen för ett andra försök till “drömbilderna”, som jag längtat så länge efter att ta. Jag ägnade först en halvtimma åt att säkra att skärpan verkligen var rätt. Men när jag sedan riggat allt och var på plats, så slutade plötsligt min fjärrutlösare att fungera (!!!!!). Jag satt i tio minuter och tryckte och tryckte. Fötterna var i iskallt vatten och tillslut satt jag och grät där haha. Det måste sett så himla tragiskt ut. Tur att bara skogen såg mig. Men det kändes som en förbannelse, att jag aldrig skulle få ta dessa bilder, hur mycket jag än försökte. Och jag visste att det var nu eller aldrig, annars skulle jag missa att skicka in dom till Liljevalchs. Men mitt i gråten funkade den. En gång! Och jag blev SÅ glad. Nästan som om det var meningen att jag skulle gråta medan bilden togs, eftersom bilden är en tolkning av en sorglig historia. Ni ska få se dessa bilder sedan såklart, så ni vet vad jag pratar om.
Sen fick jag någon bild till. Trots att jag inte är religiös bad jag till alla världens gudar att bilderna skulle bli i fokus denna gång medan jag sprang tillbaks till kameran. Och de var de! Det blev precis som jag önskade, och jag ville nästan gråta igen av lycka.
När jag sedan lyckats springa hem på fötter utan känsel ställde jag mig i duschen med hett vatten och höll nästan på att spy av smärtan som blev när fötterna tinade upp igen. Samtidigt skrattade jag åt hela situationen.
Vilka dagar. Vilka känslostormar. Nu är jag i alla fall upptinad och så himla, himla glad. I kväll och i natt blir det bildredigering för hela slanten. I morgon skickar jag in 5 bidrag till Liljevalchs i sista sekund. Sen får jag hålla tummarna.
Ha en underbar kväll allihopa ♥ Kramar