Idag tog jag med mig kameran och Nanook och en påse med min finklänning i. Jag stannade till vid en grusväg och gick rakt in i skogen därifrån. En skog jag aldrig tidigare varit i. Jag följde en älgs stora fotspår i snön så att jag slapp pulsa och få snö i mina stövlar. Nanook var överlycklig och sprang omkring som vinden mellan träden och säkrade platserna innan jag nådde fram. Jag gick över frusna bäckar och sjöng så högt att skogens alla björnar nog vaknade ur sin vinterdvala.

Att möta gamla granar i skogen är som att möta människor. Varje träd har sin alldeles egen historia. De har följt årstidernas växlingar och sett tusentals vackra morgnar när det allra första vårljuset sipprar in mellan dimman i skogen. De har stilla betraktat skogens alla djur som vandrat förbi, och kanske har något träd fått äran att ge något djur lä för den kalla vinternatten. Bäddat in en frusen älgko under sitt trygga granris.
De har sett nya små liv slå rot för att påbörja sitt hundraåriga liv. De har sett sina gamla släktingar ta sitt sista andetag och falla tillbaks till jorden en stormig höstnatt. Inget träd har någonsin upplevt livet från samma perspektiv som ett annat träd. De har alla sin egen plats i skogen.
Sin egen historia.Och jag kan inte låta bli att undra om den här granen kanske fick sin allra första kram idag, någonsin.

Nu skickar jag en stor kram till er allihopa, och önskar er en underbart fin helg ♥