Magiska ögonblick

Under min tid här i Grundtjärn har jag fått uppleva så otroligt mycket fina och magiska stunder, speciellt ute i naturen. Vissa stunder har verkligen lagt sig på minnet. Sådana där stunder som var något alldeles extra. Något magiskt.

Vissa av de här magiska ögonblicken tänkte jag berätta lite mer om nu. Vissa kommer känna igen bilderna/filmerna sedan tidigare. Men när jag lade upp dem på bloggen tidigare så berättade jag inte så mycket om just min upplevelse kring den stunden. Kanske för att jag tänkte att det var bäst att hålla det för mig själv, då ingen ändå kanske skulle tro på mig. Men nu känner jag att jag verkligen vill dela med mig av de här magiska stunderna, oavsett om ni tror på det eller inte. Det är ändå något jag upplevt och som är verklighet för mig 🙂

Jag har tre speciella tillfällen som jag tänker på, som var något utöver det vanliga.

Vårskrik
Den första jag tänker nämna är en kväll i april förra året, då jag var nere vid sjön. Isen låg fortfarande kvar men luften var sådär mild och ny som den bara kan vara tidigt på våren.
Jag var nere där en stund med Nanook och tog några bilder på dimman som svävade över isen. Det såg ut som om jag var ovanför molnen. Det var otroligt vackert.

Innan jag skulle bege mig hemåt så fick jag plötsligt en känsla av att jag ville ställa upp kameran på ett stativ och filma lite när jag bara stod där och tittade ut över isen. Så jag gjorde det. Sedan började jag ”vissla” med händerna sådär som jag gör ibland. Det lät så häftigt. Det nästan ekade i skogarna runt om. Det kändes som att jag fick göra mitt eget vårskrik på något vis.

Plötsligt när jag visslat en stund så får jag svar. Från tranorna! Jag visslade, och dem svarade. Jag kan inte riktigt förklara den känslan som jag kände då. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. I den stunden så kände jag mig som ett med allt runt omkring mig. Det är ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas varmt om hjärtat.
Att jag fick det på film är jag så otroligt tacksam över. När jag lade upp det här klippet på bloggen förra året så skrev jag inte så mycket om själva händelsen, och de flesta trodde att jag hade klippt in tranornas läten i filmen. Men det hade jag alltså inte 🙂 Det var helt på riktigt. Däremot la jag till lite vacker, stämningsfull musik, så att man skulle få lite av känslan som jag kände när jag stod där.

Viskningar i dimmorna
En annan upplevelse som var helt otroligt hände när jag var ute för att fota och filma en sommarnatt. Det var inte vilken natt som helst, det var årets ljusaste natt. 21 juni om jag inte minns helt fel. Då när solen bara lägger sig ner bakom skogen en kort, kort stund innan den stiger uppåt igen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten för att verkligen kunna ta ta tillvara på den magiska stunden. Jag hade klätt mig i en vit sommarklänning och packat lite varmare kläder i bilen ifall det skulle bli för kallt. Och självklart hade jag kameran och stativet med mig för att kunna dokumentera natten.

Jag åkte runt i min volvo på de gamla skosgsvägarna och stannade till på lite olika platser för att gå ut och fota och njuta av kvällen.
Strax efter midnatt, precis innan solen var på väg upp igen, så stannade jag bilen och gick ut i skogen med min kamera tills jag kom till en vacker liten tjärn. Och där…var det alldeles magiskt! Jag hade aldrig någonsin sett sådan tjock dimma röra sig så fort någonsin. Den verkligen dansade…och jag var alldeles förtrollad. Det fanns ingen möjlighet att kunna återge hur det såg ut i vare sig foto eller film…men det var något av det vackraste jag sett. Det såg ut som om dimmorna levde.

Jag hade hittat den perfekta platsen för att fota och ta några vackra filmklipp. Jag riggade kameran på stativet, tog av mig gummistövlarna så att jag stod barfota i sumpmarken. Jag ville inte ha några stövlar med på bild. Innan jag skulle gå ut mot tjärnen kände jag mig plötsligt lite rädd. Eller rädd är nog fel ord att beskriva det med. Men platsen var så magiskt vacker att det pirrade i magen sådär när man upplever något okänt. Jag stod där bredvid kameran en stund och tittade mig runtomkring. Allt kändes väldigt mystiskt. Det var mystik på högsta, möjliga nivå. Myggen började bita mig så tillslut tog jag mod till mig att gå fram mot tjärnen. Kameran var på och jag hade fjärrutlösaren i min hand, redo för att ta några foton.

Jag stannade ca 10 meter framför kameran, där jag hade bestämt att jag skulle stå. Det var så långt ut jag kunde gå innan jag sjönk ner för mycket i vattnet och sumpmarken.
Jag stod där och tittade mig omkring. Känslan jag kände går inte att beskriva. Det var som att befinna sig i någon annan dimension på något vis. En energi jag aldrig någonsin upplevt.

Plötsligt…hör jags svaga röster längre bort. Jag blev jättechockad och min första tanke var att det var några som satt och campade på andra sidan tjärnen. Jag blev rädd men jag stod ändå kvar på precis samma ställe. Jag lyssnade lite till. Jag kunde inte höra vad de sa, men jag hörde röster. Flera röster.
Hallååå?!” ropade jag. Det ekade i skog och berg av mitt rop. Jag fick inget svar. Så jag ropade igen. Om det nu var några människor där borta så borde de ju ha svarat. Men tanken på att några skulle vara här ute i ingenstans mitt i natten kändes ganska främmande. Jag fick inget svar, trots att jag ropade flera gånger till.

Jag stod kvar på samma ställe, helt blickstilla och jag brydde mig inte ens om att myggorna stack mig. Jag var helt fokuserad på att lyssna på rösterna, så fokuserad att jag nästan hamnade i något stilla tillstånd, där ingenting annat existerade. Jag hörde det så tydligt. Ibland skratt. Ibland bara något mummel. Jag var rädd men ändå så fachinerad. Så trollbunden. Jag kunde inte riktigt placera vart ljuden kom ifrån.

Efter en lång stund ståendes där mitt bland de dansade dimmorna, fick jag bara en känsla av att jag förstod vad det var. Det var dimmorna som viskade. Det jag hörde var inget som fanns på denna plats, men dimmorna blev som någon slags länk mellan min värld och något helt annat. Jag var fortfarande lite rädd men bestämde mig för bara ta tillvara på denna otroliga stund. Jag tog några foton när jag stod där och lyssnade. Jag tror jag allt som allt stod där i 20 minuter. Helt fast av något jag aldrig tidigare upplevt.

Fotot från när jag står och lyssnar till rösterna i dimmorna.

Fotot från när jag står och lyssnar till rösterna i dimmorna.

Mina bara armar var helt täckta av myggbett men det brydde jag mig inte om. När jag satt i bilen på väg tillbaks var jag helt upprymd och lycklig över det jag upplevt. Jag ville bara gråta. Det var så magiskt. Så mystiskt.

Vindstilla
En till upplevelse som jag kom och tänka på var ännu en natt, fast denna gången den 13 december 2011. Det var lucianatten, eller tidigt på lucia morgonen. Jag hade suttit uppe hela natten och förberett för att gå ut och lussa och ta ett foto till bloggen så att jag kunde lussa för alla bloggläsare. Det var ingenting jag hade bestämt innan, utan runt midnatt så kom jag bara på att jag ville göra det. Jag blev eld och lågor och ville verkligen göra något vackert. Jag hade ingen luciakrona, så jag sprang ut i snön och klippte av grenar från björkar på gräsmattan. Sedan virade jag björkgrenarna till en krans, och stack ner stearinljus mellan springorna och försökte få fast på något sätt. Efter några timmars grejande med det så blev det bra tillslut.

Jag tog på mig mitt lucianattlinne och knöt ett rött band runt midjan. Jag hade fixat några stora ljus som jag tänkte tända längs vägen också. Allt var klart. Runt 3 på morgonen packade jag ner mina grejer i en ica-kasse och tog på mig jackan över mina luciakläder och gick ut.

När jag öppnade ytterdörren kände jag hur snön yrde i ansiktet. Det var inte bara blåst, det var på gränsen till snöstorm ute. Jag hade inte haft en endaste tanke på att det kunde vara blåst ute. Det hade jag verkligen inte räknat med.
Trots att det blåste så tog jag ändå mina grejer och forsatte gå. Jag letade efter någon bra plats att börja på, men jag förstod också att det här var omöjligt. Det både snöade och blåste jättemycket. Hur skulle jag ens kunna tänka luciakronan?

Av någon anledning så gav jag inte upp hoppet. Jag hittade en plats på grusvägen där den stora ladan är. Jag ställde ner mina saker i snön och började ställa ut mina fyra stora stearinljus längs vägen. Jag tände dem men de slocknade lika fort. Jag tände dem igen, och två av dem höll sig.
Sedan tog jag av mig jackan och skorna, riggade upp kameran och gjorde allt klart. Sedan var det bara dags att försöka tända kronan. Jag ställde den på marken och försökte täcka vinden med min kropp. Men det gick knappt att tända tändstickan. Det blåste och snön yrde. Jag försökte säkert 5 gånger men ljusen slocknade lika fort som jag fick tänt dem. Jag försökte på alla sätt och vis, och kände hur kylan började bita i kroppen. Jag ville detta så mycket. Jag ville verkligen lussa och göra något vackert, men blåsten och snön släckte alla ljusen så jag insåg att det var omöjligt. Jag blev jätteledsen.

Jag skulle precis till att sätta på mig jackan igen när det plötsligt hände något ofattbart. Det blev helt vindstilla. Inte en endaste liten bris. Det blev alldeles tyst ute när man inte längre hörde vindarnas sus. Jag tittade mig omkring och blev alldeles häpen.
Någon sekund senare så tog jag fram tändstickorna igen och tände ljusen på kronan. Jag satte den försiktigt på mitt huvud och jag fram och ställde mig framför kameran.

Jag såg hur ljusens sken reflekterades i snön så jag visste att ljusen fortfarande brann. Jag kände sådan lycka!! Jag knäppte av några kort med fjärrutlösaren. Men jag hade svårt att tro att det var sant det som hände. Alldeles nyss var det snöstorm och nu vart det som om jag stod i ett rum. Det kändes som om jag fick hjälp på något sätt.

Efter någon minut började det blåsa igen och jag tog av mig luciakronan och gick fram till kameran och bara hoppades att någon av bilderna skulle bli bra. Jag hade ju inte tid att ändra några inställningar eller att ens kolla hur bilderna blev under tiden. Så jag var jättenervös. När jag såg att bilderna blev bra kände jag sådan otrolig lättnad! Jag skrek rakt ut ”TAAAAAAACK!!!!”. Snöstormen var tillbaks igen och jag var helt chockad över det som hade hänt. Vinden avtog helt under någon minut så att jag fick möjlighet att tända mina ljus och ta några kort. Det kändes som något övernaturligt nästan. Ett minne för livet. På fotot såg det nästan ut som en liten ”ljusängel” till vänster om mig. Jag brukar tänka för mig själv att det var den som hjälpte mig 😉

lucia1

54 Kommentarer på “Magiska ögonblick

  1. Lisa

    Jag har förstått för längesen att du har en fin kontakt med…”makterna”! Vilka underbara berättelser! Jag tror att vi har tillgång till mycket om vi bara öppnar våra sinnen, precis som du gör!
    Tack för magiska berättelser!
    Lisa

    Reply
  2. Anna H

    TACK, fina Jonna, för att du delar med dig! Det känns som att vi åtminstone får uppleva lite av den magin som du beskriver så fint. 🙂

    Reply
  3. Maya

    Jag som följt Dej på bloggen minns och ler vid Din återblick. Verkligen magiska ögonblick. Och Du gör det magiskt genom att dela med Dej av detta.

    Kramar!

    Reply
  4. Annica i Hunsen

    Jag hade ståpäls över hela mig när jag läste om dimmorna 😉 Och även om Luciakortet. Vilka fantastiska upplevelser! Tack för att du delar med dig! Du kanske ska gå kurs och ta tillvara din mediala sida?

    Reply
  5. Johanna

    Å så fint berättat<3
    Ibland upplever man sådana där speciella stunder i naturen, en sorts härliga glimtar att spara i hjärtat och ta fram när de behövs.^^ Får själv sådan lust att bo som du och uppleva mer än bara hundskitskogen utanför höghuset…
    Tack för att du delar med dig!

    Reply
  6. Johanna

    Men förresten, till och med hundskitskogen kan få sitt skimmer av stillhet och urtid, i alla fall korta stunder…

    Reply
  7. Siv Norberg

    Vilka underbara berättelser du ger, du har ”nåt” medialt inom dej, du får kontakt me en annan dimesion, vilken lycka, klart du fick ”hjälp” me lucian, likaså när du hörde ”rösterna” i dimman, inte alla förunnat att ha en sån gåva. Längtar tills jag får läsa mer som du skrivit, du kan verkligen återge bildrik berättelse. Kram om dej Jonna. 🙂

    Reply
    • Malin

      Håller med Maria, inte bra att gå ut själv i sumpigheten? på myren sådär, kan vara gungfly vet du, när det bara är kanske en halvmeter/meter tjock växtlighet som ligger över vattnet men sitter ihop med växtligheten på land, hmm, vet inte om jag förklarade nått bra. Men i alla fall inte kul att trampa på en skör punkt där och plums åka igenom ned i vattnet när du är ensam ute i skogen. Kram

      Reply
  8. margareta blomberg

    Viskningar i dimman har jag också upplevt, magiskt, men för att uppleva detta måste vi lämna storstaden, buller och slammer, verkligen bli ETT med sig själv, alla borde få vara med om detta, tack för att du finns och delar med dig Jonna, du är verkligen speciell, kramar sänder jag dig!

    Reply
  9. Perk

    Hörredu Jonna, inget slår ju dina fina vedbodsbilder från 23 Juli 2011. De är mina favvisar : )

    Reply
  10. Micke

    Om det är molnfritt inatt så har du chansen att få ett litet magiskt ögonblick igen.
    Det blir ett meteorregn…

    Reply
  11. John

    Härliga berättelser :o) Andevärlden finns runt om oss hela tiden, vi ser den bara inte. Jesus sa att andevärlden är större än den vanliga världen och att vi skulle vara försiktiga i kontakten med den. Det finns människor som är känsligare än andra som kan förnimma saker från andevärlden. Vi måste dock förstå att mörkrets andemakter försöker locka oss bort från Jesus, det var därför Jesus varnade oss för andevärlden. Jag har som kristen kontakt med Jesus och den heliga ande och massor av gånger fått övernaturlig hjälp med olika saker. Om man ska rikta sig till andevärlden är det Jesus man ska rikta sig till och ingen annan då risken att hamna fel är för stor. Jag har bett Jesus visa för dig att han finns så du kan vänta dig fler magiska händelser. Ang. rösterna vid tjärnen så kan i bland ljud föras över stora avstånd vid speciella väderförhållanden, jag har hört ljud från händelser på många kilometers avstånd. Kan även vara så att du hörde vad som utspelades för länge sedan och som dröjt sig kvar. Jesus finns alltid där om man vill ha hjälp med nåt, bara att fråga. Han har miljoner änglar han kan skicka till hjälp, även många kristna har fått uppmaningar av Jesus att göra saker som svar på människors böner. Världen är bra mycket mera fantastisk än vad folk i allmänhet tror.

    Reply
    • John

      En ska vi ska akta oss för är Österländska religioner och andlighet, det är livsfarligt och direkt ifrån mörkrets andemakter.

      Reply
      • Sofie Wiklund

        Hur kan du säga att det är från mörkrets andemakter? Alla religioner kommer från samma källa. Det är en och samma kraft som skapat allt- kärlekens och ljusets kraft <3

        Reply
        • John

          Hej Sofie :o)

          Jo det är Gud som skapat allt men.. Han skapade en ängel, mäktigare och smartare än dom andra änglarna. Gud kallade honom för Lucifer.
          Lucifer samlade ihop en mängd andra änglar och gjorde uppror mot Gud vilket resulterade i att Lucifer blev utkastad från himmelen tillsammans med sina anhängare. Lucifer tänkte ut ett sätt att skada Gud på det mest smärtsamma sätt som går. Han angrep det Gud älskar mest, vi människor. Jesus säger att det ska uppstå många religioner vars enda syfte är att hålla borta människan ifrån Gud. Jesus säger att ingen kommer till himmelen utom genom Jesus, allt annat är falsarier skapade av ondskans andemakter för att förleda människan. Dom österländska religionernas mål är nirvana, det är att uppnå självutplånande. Att upphöra att existera när man uppgår i en universiell energi. Helt tvärt emot vad kristendomen strävar emot. Vi är alla individer underbart skapade av Gud och skall så förbli i all evighet. Med Yoga tillber man dom förklädda ondskans andemakter och bjuder in dom att ta makt i sitt liv. Titta gärna på denna serie som dom nu sänder på Kanal 10 http://www.youtube.com/watch?v=VJ9FoHc_CBw
          Det är enormt många som blir förledda av Buddism, det är riktigt ledsamt.

          Reply
          • Gertrud Storsjö

            Käre Johan. Hoppas inte Jonna behöver styla om sej så hon blir som Gertrud Storsjö nu oxå! (No offence Gertrud!) Menar hon verkar genom sina egna erfarenheter & sökande lyckats hamna väldans mitt i prick…så hon berör så många…Det verkar ju du oxå tycka…Hon är perfect…Låt Gertrud va Gertrud & Jonna va Jonna…& du ska va du Johan! Blir nog bäst så…& Gud Gud…& mindfulness mindfullness…
            Han är nog mycke större än så…Människor har sina upplevelser du & jag inte har en susning om hur mycke Gud är inblandad i eller ej…det är bara mellan den människan & Gud själv…Han kan ha sitt eget språk som bara är mellan den människan & honom själv…

            Reply
            • Sofie

              John, alla får tro vad på vad de vill, men jag väljer att inte tro på det som du beskriver.
              Jag har vuxit upp i kyrkan, men tycker det är en trångsynt syn.
              Så vitt jag vet är Hinduismen bra mycket äldre än Kristendomen.

              Reply
              • John

                Sofie Kristendomen kommer från Judendomen som är äldre än Hinduismen. Men det spelar ingen roll vem som är äldst. Det gamla förbundet Gud hade med Judarna (som Judarna fortfarande tror gäller) innebar stränga regler om allting. Men eftersom människan har fri vilja och lätt faller för frestelser så kunde inte människan följa alla regler utan man måste hela tiden offra ”blodsoffer” till Gud för att få förlåtelse ”för synderna” Gud insåg att detta skulle inte fungera när hedningarna (alla andra folkslag) skulle fås med till himmelen så Gud sände Jesus till jorden via Maria som födde honom till att en gång för alla göra det ultimata blodsoffret för att alla människor skulle kunna ha chans till himmelen. Jesus offrade sig själv på korset för dig och mig och alla andra. På så vis upprättades ett nytt förbund mellan Gud och människan byggt på kärlek och förlåtelse. Ingen kan gå genom livet utan synd, men man kan alltid komma till Jesus och få förlåtelse och göra en ny start. Förr var det många kristna som var väldigt lagiska och levde halvt i det gamla förbundet, många saker var fel och man betonade lagen men grunden var ändå Jesus. Nu framhäver man kärlek och förlåtelse och när man väl är kristen och har Jesus nära känns många saker helt fel och man vill inte göra sånt som är fel. Relationen med Jesus blir viktigare än del liv man levde tidigare. Och visst får alla tro vad dom vill, men det är inte som vissa påstår att alla religioner leder till himmelen. Jag är fullständigt övertygad om att Jesus är enda vägen och har man inte Jesus finns bara det andra alternativet kvar och det är en evighet i det ställe Gud har skapat att förvara Lucifer och hans medlöpare. Inget orent kan komma in i himmelen och det finns ingen medelväg. Man måste bestämma sig under den korta tid man är här på jorden.

                Reply
            • John

              ”Gertrud”, om man som jag tror väldigt starkt på det som Bibeln säger om en Himmel och ett H-vete så kan man inte sitta tyst och se en som Jonna eller nån annan missa Himmelen utan man bara måste säga vad man tror är rätt. Ångesten sliter sönder en annars. Förr när jag var mycket yngre brukade jag tänka om dom som visste om Jesus men inte brydde sig, att ”dom får skylla sig själva” och inte bry mig mer. Men detta går inte längre nu när jag fått en närmare relation med Jesus, det är som att hans ångest över alla som är på väg att missa Himmelen känns i mig.

              Matt 24:24
              Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.

              Läs gärna hela Matteus 24.

              (Kristendomen är egentligen inte en religion utan en relation med Jesus.)

              Reply
              • Hjärtrud...

                Min vän…ibland så säjer vårt liv mer än alla våra ord…Ibland vill man hjälpa Gud på traven när han många gånger själv presenterar sej…genom skapelsen & människor som är äkta..Mött många äkta kristna…& många andra äkta människor i sitt sökande…Jonna är nog bland dom mest äkta jag stött på genom bloggen…Tror ibland det kan va svårt att förstå ett visst språk & ibland kanske en bild talar mer än många ord…eller musik mer än alla övertygelser jag själv har…Ibland står alla ord ivägen för det man egentligen vill säja även om man har ”rätt´´….(du är oxå äkta bara att du är den du är & står för det du tror på…det är modigt..även om inte alla förstår allt riktigt…)
                http://youtu.be/T_0jfG-cdrc

                Reply
  12. Magnus

    Du berättar på ett mycket fängslande sätt Jonna!
    Jag minns mycket väl när du bjöd på filmen där du ”pratar” med tranorna. Den gav mig då liksom nu rysningar, på ett positivt sätt. Att ”prata” med djuren på det där viset är en väldigt speciell upplevelse. Koltrasten brukar vara ganska lätt att ”prata” med genom att vissla. Några gånger har jag dessutom lyckats reta upp en ekorre i naturreservatet här intill. Tydligen ”sa” jag något olyckligt med mina ”smackan” ljud för den blev mäkta upprörd och ”smackade” märkbart irriterat samtidigt som den stampade på grenen den satt på. Efter ett kort ögonblick började den att hoppa från gren till gren allt längre bort, fortfarande ”smackande” med samma irriterat tonläge. 🙂

    Att få höra dimmorna tala har jag aldrig själv upplevt men jag har ett svagt minne från när jag var liten att mamma berättade om att dimmorna ibland kunde tala. Jag har dock ingen aning om hon hade upplevt det själv.

    Det låter nästan lite skrämmande att vinden dog ut så totalt för en så kort stund som den där lucianatten. Inte konstigt att du upplevde det som att någon högre makt hjälpte dig där en stund. Hur det nu än är med den saken så blev bilden bra och spännande. En sådan där bil som var och en själv kan komplettera efter egen tro och uppfattning. Jag tänker då på ”det där” du beskriver som en liten ljusängel.

    Det var en mysig tillbakablick du bjöd på Jonna! Tack!

    Reply
  13. Nicklas

    Tack för att du delade med dig av de underbara berättelserna. De som inte känt av andevärlden har svårt att tro på det. Vi som får uppleva det vet ju att det finns.

    Reply
  14. Elly

    Väldigt intressanta berättelser som är nedskrivna på ett fantastiskt sätt!

    Jag påminns om ett radioprogram jag hörde för några år sedan då en person pratade om vädergudarna. Väldigt bestämt och trovärdigt togs det upp många berättelser som liknade din ”luciakronaberättelse”. Minns en om nån skulle måla huset men det bara regnade dag ut och dag in men bad då gudarna om hjälp. Vips regnade det överallt men inte på huset! I programmet berättades det om många liknande händelser. Tänkte själv att tankens makt är stark.

    Reply
  15. Sofie Wiklund

    Helt fantastiskt!!!
    Jag fick både rysningar och började gråta på samma gång när jag läste dina berättelser! Tack för att du delar med dig av det magiska!! Det är klart du fick hjälp av andevärlden. Du kan göra en bok med dina bilder och berättelserna till dem. Skulle vara fantastiskt att ha i bokhyllan och bläddra i 🙂
    Tack tack tack igen fina du <3

    Reply
  16. Josefin

    På vissa bilder från gamla skolan fick jag verkligen känslan av att det spökade, du skrev om upplevelser som du haft där. Finns det mer av det som du skulle vilja dela med dig av? Det är alltid intressant att läsa om, helst när man varit med om rätt mycket själv.

    Reply
  17. Frida

    Häftiga upplevelser! Förstår att du känner magin, det är det som är så coolt med naturen, den har sin egna magi. 🙂

    Reply
  18. Sofia B

    Jag har för mig att du la upp en bild förut på en anteckning som du skrivit då du var yngre, något i stil med ”Jag kan styra vindarna”. Med andra ord – redan då visste du om denna styrka 🙂 Jag följer din blogg för din fina kontakt med naturen. Genom dina bilder, och att du är den du är, förstår man att du är öppen för naturens energier. Kul att läsa!

    Reply
  19. Anonym

    Hej Jonna.
    Jag vill här berätta min historia för dig. Jag var en gång mycket faschinerad utav övernaturliga ting. Jag träffade folk med liknande intressen och jag gick utbildningar inom New Age. Under den resan hände mycket mig. Jag fick se en kvinna kontrollera vinden så som du beskriver och jag fick kraftig healing i mina händer. Eftersom fick jag också se och tala med andar och jag la tarot kort.
    Efter att ha levt i den ”bubblan” många år så gick allt utför. Jag kände det verkligen som om jag blev i det närmsta bortförd från denna världen. Jag tappade förmågan att tänka som andra människor och blev nästan som en osalig ande själv. Rösterna tog över och plågade mig dag som natt. Jag var fast i helvetet här på jorden och är ännu fast till viss del. Vad jag har märkt så är JESUS DEN ENDA VÄGEN ur sådant som vi kan råka in i ute i andevärlden.
    Han kanske inte är så modern eller rolig som New Age, men han kan driva väck sådant som du har runt dig. Det kanske verkar trollbindande och fint till en början men snälla dras inte in i det där för ju djupare du går desto mer förändras dessa väsen och blir onda. Var rädd om själen, den är guds avbild. Och du är en sådan fin tjej Jonna. Du kan fortsätta leva vilt och inspirerande för andra men när det där börjar ta form, så BACKA.

    Detta är mitt råd till dig, hamna inte där jag hamnade!

    Reply
    • Sofie

      Kanske du bara behövde jorda dig mer. Vi behöver ha en balans mellan jorden och universum.

      Reply
    • John

      Tack Anonym att du delar med dig av dina erfarenheter. Jesus varnade för andevärlden, vi har ingen chans om vi släpper in andevärlden i våra liv.
      Den enda ande vi ska ha att göra med är Gud.s ande ( den Helige ande) ”hjälparen” som Jesus kallar honom när han lämnade Jorden.
      New Age är inkörsporten till ondskans andemakter.

      ”Mark 13:22
      Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för att, om möjligt, förvilla de utvalda”

      Reply
  20. Anonym

    Inom skolmedicinen kallas det du upplever för hörsel hallucinationer. Symtom på en pyskos som kan drabba en människa som lever långt utanför ramarna och inte har mycket kontakt med folk eller med verkligheten.

    Reply
  21. Hjärtrud...

    Vad vore väl världen utan dessa ly-hörda själar…
    som kan förmedla det vi andra går miste om annars…
    Det verkar finnas ett pris för att ha dom gåvorna som
    musiker, konstnärer, poeter…mm har…
    Ett är att det kan va lätt att känna sej miss-förstådd…
    eller att andra ej förstår sej på deras sätt att se världen…
    Men vad vore väl världen utan musik, konst, diktare
    sångare…som kan tolka det vi andra går miste om annars…
    Den vore en så oerhört mycke fattigare och sorgligare
    plats att leva på…Tack Gode Gud för dessa känsliga
    ly-hörda själar…som berikar tillvaron
    & att inte alla behöver följa strömmen…
    utan att det finns flera sätt att leva….& tolka & förmedla det vi
    ser & det vi ej ser…Jag måste säja att Jonnas sätt att se på
    tillvaron & naturen berört mej mer än vissa Gudstjänster
    & kyrkobesök jag gjort…då jag nästan fått träsmak…
    Fast ibland när nån färgad kör sjungit Gospel…då har jag tack & lov
    fått lätta lite & nästan flygit lite jag oxå…
    fast jag väger en del…

    Reply
  22. Amanda

    Men herregud, vad är det folk sitter och skriver? ”Onda makter”, ”Gud” och hela faderullan.

    Kristendomen är en TRO, precis som allting annat. Ingenting är mer verkligt eller mer ”sant” än någonting annat. Varje tro är helt individuell och bottnar i samma sak, nämligen tron på ett högre väsen. Förutom det så ligger allting i tolkningen.

    De här upplevelserna är Jonnas upplevelser, inget mer än så. Det är häftiga naturupplevelser, punkt.

    All religion är enbart en TRO, och ingenting annat. Att tro på någonting gör det inte till sanning. Som icke-troende så respekterar jag alla religioner och all tro, men pracka inte på dem på någon annan på ett sådant obehagligt och hotfullt sätt. Det ger mig kalla kårar.

    Vilka oerhört FANTASTISKA naturupplevelser du haft, Jonna! Oavsett om de är andeväsen eller en intensiv upplevelse av miljön, så är det DINA upplevelser och det låter as-häftigt! 🙂

    Reply
    • John

      Amanda Jesus är verklig, andevärden är verklig. Livet är inte nån flummig tillvaro där vi kan göra vad som faller oss in, vår själ/ande finns för evigt. Vi kommer alla en gång att få nya kroppar likt änglars och leva i evighet. I detta livet bestämmer vi var vi skall befinna oss i evigheten, detta är mycket allvarligt och den onde gör allt han kan för att hålla denna sanning dold för människorna.
      Jesus är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern (Himmelen) utom genom Jesus.
      http://www.bibeln.se/las/1917/joh#q=Joh+14%3A6

      Amanda Jesus offrade sig själv på korset för att du ska ha chans att tillbringa evigheten med honom, alternativet är otänkbart.

      Joh 3:16
      Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.