Så kom den äntligen. Snön! Jag skyndade mig ut med Nanook och kameran för att fånga lite snö på bild. Det var längesedan nu som jag bara åkte ut en sväng och fotade. Under någon minut föll det så mycket snö samtidigt så jag tror aldrig jag sett något liknande. Stora vackra flingor som dalade ner. Som i en vintersaga. Jag var så glad att jag var ute just den minuten!
Idag har jag känt mig lite “blä”. Lite stressad, trött och frusen. Arg på mig själv för att jag inte klöv klart all ved i höstas och nu får ägna en kvart i vedboden varje dag för att leta efter vedbitar som går in i min lilla vedlucka i spisen. Lite less på att det varit så stökigt här inne så länge eftersom jag inte tyckt det varit någon ide att städa upp innan jag jobbat klart med allt som ska skickas iväg. Tvättkorgen är full av tvätt som jag inte tvättat och jag hoppas att jag får något torrt innan måndag.
Inte gjorde det saken bättre att jag såg några minuter av “Jul med Ernst” på tv:n hemma hos mamma idag. Fy vad mysigt alltså. Allt bara tindrar och det ser så varmt och gott ut. En helt annan dimension av jul än den jag har just nu.
Varje år tänker jag samma sak. Nu har jag blivit riktigt vuxen och nu kanske jag äntligen kan bli den där kvinnan med god framförhållning och som hinner med allt, som har julklapparna klara och frysen full med egenbakade julkolor och bullar. Som har huset städat och mattorna nytvättade. Och i ett vardagsrum står en vacker stor gran, och mysiga plädar och kuddar på en soffa jag inte har än. Och så kommer vänner och bekanta på en härlig glöggkväll.
Det roligare är att för varje år känns det som jag bara kommer längre och längre ifrån den där lilla “drömmen”. Jag försöker lite smått men det slutar bara i att allt känns som ett stort kaos och idag lade jag mig i sängen och låtsades att jag var en björn som gick i ide. Åh vad mysigt det var att somna till den tanken 🙂
Och när jag tänker efter, så ska jag ju ändå vara så himla glad över att jag har det så bra ändå. Det finns många som spenderar julen ute på en parkbänk. Eller inte har någon jul överhuvudtaget. Det är nog ändå lite överskattat med att allt ska vara så perfekt och mysigt. För vem har det så på riktigt egentligen? Jag tror nog nästan alla känner sig lite smått misslyckade under julen, precis som jag gjorde idag. Och det är så himla fel.
Nä, nu ska jag värma lite glögg på spisen innan jag städar klart här. Skål på er! ♥
Julkänsla? Nee skulle inte tro det.
Men jag skyller allt smuts på den här dumma damsugaren som jag snart kastar ut genom fönstret. Den går i bitar hela tiden. Tejpen räcker inte till längre.
Den må se charmig ut men jag är faktiskt ofrivilligt “vintage” när det gäller väldigt mycket.
Här skulle vart påfyllt med massor av ved inför jul. Men det får jag skylla helt på mig själv! Tur att jag inte är hemma över jul 😉
Kan inte låta bli att verkligen älska de här nattstunderna som jag alltid har dagarna innan jul. Att jag sitter uppe och jobbar till sent på natten är inget ovanligt, men just vid jul är det alltid en speciell känsla. Det kanske är julmusiken som spelas på radion, eller det där varma ljuset som julstjärnan i fönstret ger ifrån sig. Eller kanske alla tända ljus. Eller bara vetskapen om att det snart är jul. Jag tycker verkligen om det i alla fall.
Vill tacka er för er fina respons på förra inlägget. Ser ju också att det leder till en del heta diskussioner mellan er läsare. Det är ju bra att man får tycka till och säga sina åsikter, men vill ju inte att någon ska känna sig ledsen för det. Vill passa på att klargöra att mitt inlägg inte handlade något om man har råd eller inte, eller folks ekonomiska situationer. Grunden till hela blogginlägget var för att lyfta fram varför t.ex hantverk eller annat som skapats av småföretagare ofta är dyrare än det som masstillverkas. Det är inte en självklarhet att alla är insatta och förstår varför det är så. Innan jag själv var företagare kunde jag aldrig föreställa mig hur svårt det är och hur lite pengar man ofta får behålla i slutändan. Men det är också ett val man gör. Jag älskar det jag jobbar med , och ser hela tiden framåt. Jag drömmer om stora utställningar och andra sätt att utveckla det jag gör idag. Och man måste ju börja någonstans, och kämpa på även om det ibland är svårt 🙂 Så är det ju för alla, oavsett vad man gör. Tack i alla fall för er respons. Ni är underbara ♥
Nu ska jag fortsätta jobba lite och hälla i mig lite te!
Sov gott allihopa och vi hörs i morgon.
Vart kommer egentligen drivkraften ifrån? Det som får en att vilja skapa och göra idéer till verklighet, eller att kämpa av hjärta och själ med något som kanske bara ger något vackert att se på. Att minnas.
Ibland frågar jag mig själv det, vad som får mig att egentligen göra det jag gör idag. En sak vet jag i alla fall, att min största drivkraft inte har med pengar att göra. I så fall skulle jag ha sadlat om för längesedan.
Jag läste lite kommentarer under mitt blogginlägg om mina fotokalendrar som jag säljer nu. Känslig som jag är så var det några kommentarer, som säkert inte var illa menade, men som gjorde mig ledsen och lämnade mig med en jobbig känsla resten av dagen. En känsla som jag svär på att väldigt många konstnärer, fotografer, författare, småföretagare, hantverkare osv ofta får känna. Känslan som man får när någon tycker att det man skapat inte är värt det pris man satt på sin kreation. Därför att de jämför med priset med något liknande som säljs av miljonföretag.
Och då har det inget att göra med om man inte har råd eller inte vill prioritera vad det nu handlar om. Att inte ha råd med något eller att tycka något är för dyrt är två helt skilda saker.
Det här kommentarerna och folks tankar kring priset på mina kalendrar fick mig ändå att tänka till och börja fundera. Men innan jag gräver mig djupare i funderingar så vill jag visa er varför mina fotokalendrar kostar 300 kr. Exakt hur mycket kostnader jag lagt ner och hur mycket intäkter jag får. Egentligen så är väl ekonomin något man brukar hålla för sig själv, men nu struntar jag i det. Av den anledningen att jag tycker det här är något som är väldigt viktigt att lyfta fram. Dels för att förklara för de som inte förstår varför man måste hålla ett visst pris när man är småföretagare, men också för alla de andra skapande människor där ute som precis som jag säljer eller jobbar med något som det själva skapar/tillverkar och ibland nästan vill ge upp därför att det inte alltid ger någon riktigt vinst, trots att folk snäser “Men oj vad dyrt”.
För att tydligare kunna visa vad jag menar, så kommer här en kalkyl på de 100 fotokalendrar jag tryckt upp. Och för er som säger att det finns billigare ställen att trycka upp kalendrar på så har ni självklart helt rätt, men jag vill ha kvalitét och bra fotopapper för bilderna, så jag tog inte det billigaste alternativet. Jag vill ge mina kunder en fotokalender som håller.
Kostnader för 100 stycken kalendrar
Tryckkostnad med frakt (exkl.moms) : 11 625 :-
Porto/frimärken (för att skicka kalendrarna till kunderna, som ingick i priset) : 3600 :-
Emballage: 750 :-
Printmaterial (kvittopapper, bläck till skrivare osv) : ca 100 :-
Moms till skatteverket: 2125 :-
= 18 200 kr
Jag säljer en fotokalender för 300 kr, och säljer jag alla 100 stycken så blir det 30 000 :-
30 000 kr – 18 200 = 11 800 kr
Jag tjänar 11 800 kr och måste sedan betala vinstskatt.
11 800 kr – 3540 kr (vinstskatt 30 %)
= 8260 kr. Det är vad som återstår om jag fått sålt alla 100 st.
Det betyder alltså att för varje fotokalender jag säljer så får jag behålla 82,60 kr. I fotokalendern så får man 12 stycken foton tagna av mig, noga utvalda och tryckta på äkta fotopapper. 12/82,60 är ca 6,88 kr per foto.
Det är klart att det känns väldigt lite, speciellt då jag tänker på all tid jag lagt ner på varje foto, och bara all den tid bakom jobbet med kalendrarna. Det går liksom inte att ta ut någon peng för tiden man lagt ner.
Jag fick tipset i kommentarerna att sänka priset för att sälja fler, då fler skulle ha råd. Men saken är den att om jag sänker priset, så har inte jag råd.
Förra året sålde jag mina fotokalendrar för 250 kr styck. Skulle jag gjort samma i år så hade jag tjänat hela 3,92 kr per foto. Så även om jag önskar att jag kunde ta ett billigare pris för mina kalendrar, så är det inte så lätt. Ni kanske börjar förstå hur jag menar 🙂
Självklart kan man köpa en billigare kalender med hög kvalitet, med vackra naturbilder eller blandade bilder på hästar och katter på närmaste bokhandel för 79 kr. Varför är den så billig då? Jo, för att den kanske är upptryckt i tusentals eller tiotusentals exemplar, vilket gör tryckkostnaderna mycket billigare per kalender.
Min är upptryckt i ynka 100 exemplar. Och då tycker man ju också att den borde vara mer värd egentligen. “100 exemplar i hela världen, wow! Unikt!” Men så tänker folk först om man är riktigt känd eller har ett stort namn. Då först kan man ta ut pengar och en rimlig lön för det man gör utan att folk påpekar att det är för dyrt. Men om man inte är där, så blir det väldigt, väldigt svårt att konkurrera med de stora företagen.
Thérèse skrev en väldigt bra och tänkvärd kommentar på det förra inlägget:
“Hur många av er som kommenterar att hon borde trycka fler för att få ett lägre pris lever som egenföretagare med små eller obefintliga marginaler? Jag vet förstås ingenting om Jonnas ekonomiska situation, men få av oss ensamföretagare har möjlighet att punga ut med tiotusentals kronor i förskott utan att vara säkra på att få pengarna tillbaka. Och få av oss försöker sälja våra varor eller tjänster med oskäliga marginaler; snarast brukar det omvända vara problemet. Man tar ut för små marginaler för att överhuvudtaget få plats på marknaden.
Det är en evig balansgång mellan att, som i det här exemplet, trycka tillräckligt många ex så att priset blir någorlunda rimligt, och att inte trycka så många att de blir liggande i garderoben”
Hon satte verkligen ord på precis så som det är för mig. Och jag är säkert på att många kan känna igen sig i det här.
Jag kan inte sluta förundras över vilket perspektiv vi människor har på pengar när det gäller olika saker. Det är faktiskt otroligt intressant när man börjar spåna på när man anser att något är billigt och när något till samma pris blir dyrt.
Det är märkligt hur man kan gå på stan en dag, trycka i sig en hamburgare, och sedan ta en kaffe och fika och så var 300 kr väck. Utan att det kändes för dyrt. Men att köpa t.ex en bok,konst, musik eller något annat som håller livet ut för 300 kr plötsligt känns väldigt dyrt. Eller med lätthet spendera 500 kr på krogen en kväll. Eller gå till frisören och klippa håret och göra slingor för 900 kr. Köpa en ny vinterjacka för 1200 kr. Men att köpa en tavla för 1200 kr, nej då måste man väl vara rik eller?
Nu menar jag inte att de här sakerna är bättre eller sämre att spendera pengar på, eller att alla människor spenderar pengar på det sättet, jag bara leker med perspektiven som jag även själv kan finna mig i ibland. Jag tycker det är intressant hur saker värderas.
Men självklart blir man ledsen när man får höra av någon att det man skapat och lagt ner tid och hjärta på är för dyrt. Inte när någon säger att den inte har råd, för det är en helt annan sak och det förstår jag absolut om man inte har. Hantverk osv kostar mer, och man kanske inte har råd att välja det alternativet även om man vill. Men just när någon påpekar att det är för dyrt för vad dem får tillbaks, det gör ont. Att någon inte tycker att mina foton är värda 6,88 kr styck. Då känner man sig liksom liten. Och ibland så vill man bara ge upp, därför att det är så otroligt svårt att komma någon vart och faktiskt kunna leva på det man skapar.
Med det här väldigt långa inlägget vill jag ändå avsluta med att inget är rätt eller fel. Man får ju tycka precis som man vill. Jag ville bara dela med mig lite av mina tankar och min verklighet, från mitt perspektiv. Och jag vill tacka alla ni där ute som har förståelse för det här. Jag vill även passa på att peppa alla ni som skapar och säljer något, varje sig det är foton eller mathantverk, musik eller något helt annat. Stå upp för er och ge inte upp! 🙂
För mig är drivkraften att få vara kreativ. En passionen över att få skapa något som väcker känslor eller på något sätt påverkar och berör.
Sitter här i natten och lyssnar på radion, äter rostat vörtbröd och tittar på några gamla klipp från 2005 när jag julbakade med en sur lillebror som inte alls var på lika mycket julhumör som mig. Ett gott skratt gav det mig i alla fall 😉
Vill passa på att tipsa om Fotokalendern 2014! Det finns fortfarande fotokalendrar kvar och beställer ni nu så skickas den direkt så ni får den innan jul.
Alla foton är tagna av mig och tryckta på fotopapper av hög kvalitet, så det går alldeles utmärkt att sedan använda fotona till att t.ex rama in som tavlor.
Den kostar 300 kr och frakten ingår i priset! Maila mig om du är intresserad eller har några frågor: jonnajinton@gmail.com
Mer info om kalendern och bilder av alla månaderna finns HÄR! ♥
De nio milen från tågstationen hem till Grundtjärn i natt gick inte så fort som jag hade trott. Det var ishalka efter dagens regn och sedan minusgrader på det, och jag fick krypa fram. Men den sista milen skogsväg var inte grusad än och det slutade med att bilen gled ner i en brant backe och jag och Nanook fick spendera resten av natten och morgonen i ett dike. Utan någon täckning på mobilen. Så det första jag fick göra var att ge mig ut i natten. GÅ och gå och gå, ända tills det kom en liten plupp täckning. Men inte ens bärgningsbilen kunde ju ta sig fram innan grusbilen hade kommit.
Har aldrig varit med om en sådan isig väg. Det var knappt så man kunde gå utan att halka.
Efter långa timmars väntan kom äntligen grusbilen och sedan bärgningsbilen. Jag har nog aldrig varit så lycklig över att se grus förut. Jag kom hem nu vid 8 på morgonen och det kändes så skönt att äntligen vara framme. Vilken evighetsresa det här var. Och en dyr sådan blev det också.
Nu är både jag och Nanook helt slut. Jag orkar inte ens elda nu så jag ska krypa ner under många täcken och filtar och vila ett tag innan jag börjar dagen.
Tur jag hade kameran som sysselsättning i natt i alla fall. Här kommer några bilder från vår tid i diket!
Så här kan det gå. Fy vad läskigt det var när bilen gled ner både bakåt och sidled. Man kände sig så hjälplös. Ju mer jag försökte rädda situationen ju värre blev det.
Is! Överallt. Tur vi hade fullmånen som sällskap i natt. Den lyste upp så fint.
I väntan på bärgningsbilen
Stackars lille Nanook. Vilken lång resa det blev. Han somnade gott i baksätet tillslut 🙂
Hej på er!
Jag klarade mig ganska bra från stormen Ivar. 50 000 var utan el ett tag men mirakulöst klarade vi oss här i Grundtjärn. Det blåste rejält mycket men idag har det varit alldeles stilla och lugnt, och jag kan inte se att något förstörts här. Förutom min internet-antenn som föll i backen. Men den klarade sig också.
Vilken himla tur att det inte var i år som jag skulle ut och lussa på natten. Det hade inte gått att tända en endaste marschall 😉
Jag sitter här hemma nu med lite tända ljus, lussebullar och julmusik samtidigt som jag packar för tågresan i natt, nu när tågen går igen. Det känns jättekonstigt att det inte är någon snö här den här tiden på året. Så det krävs lite extra mycket nu för att få julstämning. Förresten, gå gärna in och öppna dagens lucka på Allehandas adventskalender, så får ni se vem som gömmer sig där bakom 😉
Jag hoppas ni haft en mysig lucia-dag! Och tack för era fina kommentarer på luciafilmen, det värmer!
Kram på er ♥
Luciakronan har fått stå orörd sedan förra året när jag gjorde filmen 🙂
