En rörig tid

Hej kära vänner!

Jag sitter här i min lilla kiosk nu med en kopp kaffe och hör hur snön smälter från taket. Tar några djupa andetag och försöker stilla alla snurrande tankar i huvudet.
Ja, för livet just nu är som ett stort kalas av en massa projekt samtidigt. Många bollar i luften. Så har det varit ganska länge nu, men just nu är vi liksom mitt i piken, om man kan säga så.
Det är så intressant att se hur allting som känts så osäkert och ofärdigt plötsligt börjar göra sig redo för att landa. För ett tag sedan kändes det som ingenting någonsin skulle bli klart. Det kändes som en mardröm när allting går i slowmotion. Som om vi satt fast i ett träsk av jobb och halvfärdiga projekt och aldrig tog oss ur det.
Men nu, just den här dagen specifikt, så kommer ett stort projekt i mål.

I skrivande stund sitter Johan och gör klart de två sista beställningarna på den långa listan som för några månader sedan hade hundratals ofärdiga beställningar. Jag kan inte beskriva hur glada och lättade vi är att det projektet snart är i mål. Vi har senaste tiden lagt all fokus på det, så att våra kära kunder äntligen ska få sina smycken. Vissa har väntat i flera månader.
I morgon skickar vi iväg de sista beställningarna, och kan äntligen fokusera på våra framtida idéer och visioner för smyckena. Det ska bli så himla roligt!


Det är så mycket annat som också äntligen börjar bli färdigt. Denna veckan kommer den nya hemsidan/bloggen att bli klar för lansering, som min kära vän och virtuella assistent Jackie hjälpt mig med under lång tid.
Att förnya bloggen har legat som ett tungt orosmoln över mig under lång tid. Den är så gammal nu att den riskerar att rasa när som helst eftersom jag inte kunnat uppdatera till senaste versionerna på grund av temat jag har.

Den gjordes för över 5 år sedan nu, vilket är en lång tid på internet. Därför har vissa funktioner slutat fungera och jag kan inte beskriva hur lättad jag är att äntligen få uppdatera till det senaste.
En ny fräsch vacker hemsida som laddar fort och som har alla funktioner jag vill. ÅH! ♥
Jag och mamma tog äntligen tag i något som också legat och tyngt i bakgrunden. Flytten ut ur Boa.
Vi hade bara hyreskontrakt till april så nu var det tags att flytta ut allting. Detta ser ni mer av i vloggen längre ner!

Jag kände sådan djup tacksamhet i förrgår kväll när vi städade ur och flyttade in alla grejer i vårt lilla, lilla hus igen. Tacksamhet över att vi bara ska leva såhär trångt med alla grejer i två månader till. Hade vi inte haft huset framöver så vet vi inte hur vi hade hanterat denna situation över att behöva klämma ihop 2 pers, 2 katter, 1 hund och 4 företag på 70 kvm.

Nu känns det mer som om man kan skratta åt situationen. Vi behöver bara hålla ut en liten, liten stund till.
Sen kommer vi få allt plats vi någonsin vågat drömma om. Sen börjar liksom…ett nytt kapitel.
Och jag längtar så mycket att jag nästan skulle kunna börja gråta på studs.
Jag tror faktiskt aldrig jag någonsin känt en sådan stark längtan efter något i framtiden, samtidigt som jag absolut inte vill att tiden ska gå fort, eftersom vi har så många projekt vi vill hinna klart med innan vi får tillgång till huset. Det blir så dubbelt på något vis.

Men det vore ju så underbart om vi hann klart med det viktigaste innan vi får tillgång till huset. För den dagen vi får flytta in, så kommer vi inte vilja göra något annat än att just få flytta in. Få börja greja och renovera och göra ordning på det viktigaste så att vi sedan kan bona in oss.
Och trots att det känns som en evighet till slutet på maj, så vet jag ju att tiden går så fort. Snart är vi där.

Här kommer veckans senaste video! Som ganska tydligt visar hur vårt liv sett ut senaste tiden och just nu.
Mycket jobb, mycket grejer och väldigt rörigt. Just nu känns det nästan outhärdligt, men jag vet att vi kommer kunna blicka tillbaks på denna tiden någon gång med skratt, kärlek och värme. För mitt i all röra så är det också så mycket fina stunder.

Hoppas ni får en underbar dag! KRAM på er! ♥

En tortyr i väntan på domen

Vi går just nu igenom en av de värsta veckor i vårt liv. Jag vaknar med gråten i halsen och spenderar dagen med att vänta ut tiden.
Det är som att leva i ett vakuum.
Jag känner mig fullkomligt maktlös och för varje dag som går så har negativa besked kommit en efter en. Ett sista hopp finns nu kvar. Och för första gången i mitt liv, så känner jag mig riktigt rädd.

Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott här i Grundtjärn, men behövt dela min kärlek med en rädsla att en dag behöva lämna min hemby.
Och nu har vi nått piken. Nu står vi inför ett enormt vägskäl. Och för varje dag som går så växer rädslan inom mig, att det snart är dags för oss att packa och lämna vårt älskade Grundtjärn.
Ni är många som redan vet hela historien om den planerade vindkrafts-industrin här eftersom ni följt mig under åren. Den har varit på gång sedan 2011. Då skickades en ansökan in till kommunen om att bygga Sveriges största vindkraftspark, då med över 200 verk.
För ett tag sedan, så berättade jag om hela historien kring detta i en lång video. Så om ni vill veta lite mer ingående i vad vi gått igenom senaste åren och speciellt senaste året, så kan ni se den HÄR.

Så, vad är det som har hänt nu?
I våras fick vi uppleva den enorma lyckan i ett besked om att vindkraftsparken fått avslag i Mark och Miljööverdomstolen, efter en lång, plågsam ovetskap under flera år. Anledningen var dock inte att det skulle innebära enorm naturförstörelse och kraftigt minskade marker för samernas renar, eller att boende här skulle få sina liv förstörda, eller att Västernorrland redan har hundratals verk och därmed dragit sitt strå till stacken. Det fick avslag för att de inte i detalj hade bestämt vart varje enskilt verk skulle stå.

Vi trodde såklart att de aldrig skulle påbörja en ny ansökan. Men i november kom de värsta av besked. 
FORSCA (som bolaget heter) gick ut med att de eventuellt ville ansöka igen. Men för att göra en ny ansökan, behövde Sollefteå kommun godkänna en ny ansökan av vindkraftsparken. Och det är politikernas godkännande eller icke godkännande som vi nu inväntat sedan i december.
En väntan som varit fruktansvärd.

Man kan ju prata om den här pågående vindkrafts-industrin i Norrland från ett brett perspektiv. Men jag vill i det här blogginlägget dela det från mig och Johan. Från vårt liv. Jag vill inte på något sätt gå in och argumentera för eller emot. Bara berätta vår historia, och hur vi personligen drabbats av detta. Och varför denna veckan håller på att äta upp mig inifrån.

När vi först fick det positiva beskedet om att de fick avslag i våras, så började jag och Johan att våga drömma om en framtid här i Grundtjärn, på riktigt. Innan hade det bara känts som vi lånade denna plats en stund, och vi kände oss ständigt redo att behöva ge upp Grundtjärn.

Vi är en i plats i livet just nu där mycket händer. Stora förändringar och stora drömmar. 
Eller egentligen, allt vi drömmer om är att få hitta vårt riktiga hem. Ett eget hus med plats för våra fyra nystartade bolag där vi tillsammans kan jobba med det vi älskar. Kanske med plats för familj så småningom?
Ja ni vet…alla sådana där drömmar om att “få bygga sitt bo”. Det har blivit väldigt starkt och viktigt för oss.

Så vi bestämde oss för att satsa på ett liv här. Att stanna kvar i Grundtjärn, även om det är långt till det mesta. Men allt går om man vill. Eller hur?
Och i samma veva (samma vecka!) som vi tog ett stort steg och bestämde oss för att satsa helhjärtat och med allt vi har, så kom det här beskedet om att de ville ansöka om en ny vindkraftspark här. Jag kan inte ens beskriva den chocken. Hur kan det ens bli en sådan timing?
Efter 7 långa år av väntan på att börja bygga vårt bo och äntligen få börja på riktigt, så var vi nu tillbaks på ruta 1.
Det var innan jul som jag spelade in den där videon där jag berättar om vilken situation vi satt i. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen, annars så skulle jag inte kunnat fortsätta jobba och göra filmer. Eftersom allt jag delar är en del av mig, så kan jag inte hålla undan sådant som påverkar mig så otroligt mycket.

Det var också då som mina följare gick samman, och en protestlista startades som nu har 38 500 namnpåskrifter från människor i hela världen, som vill rädda naturen här, och rädda Grundtjärn och resten av byarna med omnejd, och samernas vinterbetesmark.
Jag hade själv inte en endaste uns av ork att påbörja en namninsamling då, efter alla år. Så ni kan ju förstå hur rörd jag blev över att andra med ny kraft tog tag i detta och hjälpte till att sprida ordet vidare. Det blev medial uppmärksamhet av detta, och lokaltidningarna skrev om namnlistan och vi fick även vara med i radion och berätta om våra känslor. Det kändes hoppfullt. Vi fick ny kraft.

Men vi visste också att vi nu skulle behöva sätta oss i en olidlig väntan på politikernas beslut. För vi visste redan då att om kommunen säger JA till vindkraften igen, så flyttar vi. Vi vill inte ägna fler år av vårt liv till att vänta på att få leva fullt ut.
I januari var vi på ett möte med några av politikerna i Sollefteå kommun för att försöka påverka. En av de två drabbade samebyarna var också på ett möte samma kväll, och det kändes bra att politikerna tog sig tid att lyssna på oss. Det var också då som jag överlämnade namnlistan (på PDF fil, eftersom jag annars hade behövt skriva ut hundratals papper).

Sen var det återigen att vänta. Varje parti i kommunen skulle prata ihop sig och senare komma med beslut.
Där började en fruktansvärd berg och dalbana. Först hamnade vi som i en slags kortvarig depression. Tappade livslusten och kände att ingenting längre spelade någon roll. För att i nästa stund börja planera för flytt. Det var kaos i vårt inre.

Så kom ljuset i tunneln, när Centerpartiet förra veckan gick ut med att de sa NEJ till vindkraftsparken. Det som vägde tungt var samernas renbetesmark eftersom de tydligt protesterat mot denna vindkraftspark. Och även lokala näringar och boende i området.
Det var sån otrolig lycka och glädje! I samma veva fick vi även redan på två andra mindre partier (VI och SD) sa nej.
3 av 6 partier hade nu sagt nej, vilket innebar att det bara behövdes 2 mandat till för att säkra ett NEJ från kommunen. Och vi började känna hopp på riktigt. Vi började planera för en framtid här igen.
Jag kan i denna stund inte gå in på vad det är vi planerar att göra (lovar att berätta allt sen!), men till saken hör att det har varit ont om tid. I takt med att dagarna går innan alla partier bestämt sig så rinner tiden ut för oss. Chanserna minskar och vi trängs in i ett hörn där vad vi än gör kan försätta oss i en fruktansvärt jobbig sits.

I förrgår bestämde vi oss för att våga gå vidare med vårt projekt. Vi visste att vi snart inte har tid att vänta längre, och vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi fegade ur och missade vår dröm. Vi tog ett steg fram, och det bubblade av lycka.
För att samma kväll få besked från Moderaterna att de beslutat JA till vindkraften. Hade de sagt nej hade det varit klart redan, och vi hade säkrat vår framtid i Grundtjärn. Det kändes fysiskt som ett slag i magen. Jag grät hela kvällen.

Och anledningen till att vi vågade vara så hoppfulla och gå vidare med våra planer trots att vi inte visste deras beslut ännu, var helt enkelt för att vi gjorde det stora misstaget att lita på politikernas uttalanden innan valet, där ALLA partierna i Sollefteå kommun gick ut med att de inte skulle bevilja några nya vindkraftsparker i kommunen. Även i denna artikel LOVAR dom.

Men det fanns ju fortfarande två partier kvar att invänta svar från, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om någon av dom röstar nej, vilket de borde eftersom de LOVADE det innan valet, så vinner vi kampen.

Gårdagen var ett mörker. Mamma kom och försökte peppa oss att hitta styrka denna sista veckan innan alla kommit ut med sina beslut. Vi stärkte oss igen och skulle sen på ett möte för att gå vidare med våra framtidsplaner i Grundtjärn. Som att slitas mellan två verkligheter.
Ena stunden glittrade mina ögon inför att göra verklighet av vår dröm, för att i nästa sekund fyllas av tårar i fullständig förtvivlan.

Jag drömde vackra drömmar inatt, om vår framtid i Grundtjärn. Jag vaknade med ny energi. Nytt hopp.
Jag gick ned till köket, började ställa fram frukost och gick sen in på mobilen och fick det fruktansvärda beskedet.

Socialdemokraterna gav ett tydligt JA till vindkraften. Trots att de också lovade innan valet, att inte bevilja nya parker i Sollefteå kommun.
Här nedan ser ni kommunpolitikernas löften/lögner på frågan.

Jag har nog aldrig känt mig så sårbar någonsin. Att hela vår framtid just nu hänger på kanske…två personer. Två mandat. Varje dag känns som att genomgå en psykisk tortyr. En långsam, plågsam väntan på en dom. Ett straff vi måste genomgå, för att vi älskar denna plats.
Ett vägskäl där vi själva inte kan göra något annat än att acceptera vad som bestäms på måndag, när Vänsterpartiet har möte och ska komma fram till ett beslut. Allt vårt hopp ligger nu i Vänsterpartiets händer.

Om två partier redan brutit sina löften, utan att ens be om ursäkt, hur kan vi då vara säkra på att inte ett tredje parti gör samma sak?
Jag är så rädd. Jag är så rädd att behöva lämna vårt hem. Att behöva ge upp våra drömmar och snubbla på mållinjen.
Allt jag vill är att få bo kvar här. Att denna lilla del av Västernorrland ska få bevaras. Jag klarar inte av tanken på att marken ska fyllas med betong, och bergen ska sprängas för material till byggena, och 11 mil långa vägar ska byggas genom skogarna. Snart finns inga naturområden kvar här, om alla planer om vindkraften blir av.
Jag gråter för Norrland.

Jag önskar att politikerna förstod, att vi inte vill något illa med att försvara naturen och gå emot vindkrafts-industrin.
Förstår ni inte?! Vi gör det för att vi älskar er kommun. Inte för att vara jobbiga, bakåtsträvande medborgare.
Vi gör det för vi älskar denna del av Sverige, och för att vi vill bo här. För att vi tror att naturen här kommer vara tusen gånger mer värt i framtiden, än dessa kortvariga arbetstillfällen som vindkrafts-industrin kan inbringa.
Vi som drabbas är människor som bor och lever här. Vi är er framtid.

Ska vi satsa på vindkraft i Sverige, då kan vi väl hjälpas åt, hela Sverige? Inte exploatera hela Norrland och landsbygden som redan våldtagits av storbolagen i hundra år.
Älskade Grundtjärn, det här kan vara slutet eller början.

Just nu står vi mitt i vägskälet.
Vi är ett steg, ett litet papper från att ta ett fantastiskt kliv i vårt liv och göra verklighet av något vi drömt om i många år.
Men vi är också ett litet steg ifrån att behöva planera en flytt om en dryg vecka. Ett litet steg ifrån att riva upp våra rötter och drömmar, och börja om. Någon helt annanstans. Långt härifrån.

Jag vet inte hur jag ska stå ut dessa dagar. Jag önskar någon kunde söva mig och väcka mig på tisdag, när ett besked borde vara offentligt.
Jag vet inte hur jag ska orka känna denna förtvivlan. Jag vill bara stänga av.
Men vi måste vara starka nu.
Jag ska försöka mitt allt. Jag ska be till alla världens gudar.
Jag ska sända ut tankar till Vänsterpartiet, och hoppas att de ska välja med hjärtat.

Snälla, kan ni hålla tummarna? Kan ni be för att det ska gå bra? 
Kan ni sända positiva tankar? Jag behöver det mer än någonsin. 

Tack för att ni läst. Tack för att ni tar er tid.
Att få dela mina känslor med er, gör det lite lättare.

Stor kram och kärlek till er alla ♥

En vintersaga

Hej på er!

Det är söndag kväll och jag sitter i skrivande stund i min lilla studio ute i den gamla kiosken och försöker jobba ikapp med lite grejer som jag inte hann göra under veckan. Sen i januari har jag börjat göra “veckolistor” där jag skriver upp saker jag vill och önskar få gjort under veckan. Det har faktiskt varit otroligt hjälpsamt. Så skönt att inte jämt och ständigt gå med ett kaos i huvudet och glömma bort saker.
Så söndagar brukar bli den där dagen då jag försöker trycka in alla de där sista grejerna på listan. För det känns ju så himla skönt att få stryka över punkter.

Fast än så länge har jag faktiskt inte lyckat stryka över veckans alla punkter på listan. Vissa grejer har jag skjutit upp i över 5 veckor nu. Som t.ex “Städa ute i farstun” eller “vika all tvätt”.
Men det gör inget. Man hinner inte allt här i världen. Man får ju prioritera : )


Igår blev jag klar med veckans videoblogg, så jag tänkte helt enkelt dela den här med er för er som inte redan sett den via min YouTube-kanal. I den berättar jag lite om vad som hänt de senaste två veckorna och så berättar jag lite om min isljuds-film som jag la upp förra veckan. TACK för alla era fina kommentarer om den.
Som jag nämner i filmen så har jag lagt upp två versioner av is-musiken på min webshop, som man kan ladda ned gratis.

Hoppas ni tycker om den ♥ Och så vill jag passa på att önska er en superfin vecka! KRAM!

 

 

En dag i taget

Hej på er!

Hoppas ni alla haft en bra helg!
Som jag nämnde i min senaste video på förra inlägget så spenderar jag just nu så mycket tid jag kan i smedjan med Johan. Vi bestämde att göra så innan jul för att kunna beta av den långa listan med ordrar från kunder som tålmodigt väntar på sina smycken. Och eftersom jag jobbar där i princip all övrig tid förutom det viktigaste som jag måste hålla igång så blir det lite glest med nytt skapande och nya inlägg just nu. Men det är bara kortsiktigt tills vi tagit oss igenom det projektet.

Vi befinner oss verkligen mitt i en slags övergångsperiod just nu. Jag tror nästan det senaste halvåret varit den mest påfrestande tiden någonsin. Det har bara blivit mer och mer av allt. Ändå håller så otroligt mycket saker på att underlättas. Vi har verkligen börjat tagit tag i saker och lösa problem och se till att skaffa hjälp för sådant som vi inte längre klarar av att bära själva. Det känns jättebra att saker och ting kommer att bli bättre och jag har så mycket att se fram emot, men just under den tiden innan allt kommit i land, så har det blivit ännu mer att ta tag i. Ännu mer att tänka på.

En bra liknelse för att förstå vad jag menar är när man ska storstäda hemma. Det ser stökigt ut innan man börjar. Det är därför man vill städa. Men när man påbörjat städningen och börjat röja ut alla saker och allt ligger huller om buller överallt, så ser det rent ut sagt förjävligt ut. Men man måste röja fram all skit för att sedan hitta rätt plats åt alla saker. En övergångsperiod helt enkelt.
Lite där är vi nu. Mitt i storstädnings-kaoset. Men det kommer bli bättre. 
Både jag och Johan känner oss ändå peppade att slutföra det här projektet och komma i land med alla väntande ordrar. Att smyckena skulle gå så otroligt bra hade vi inte riktigt väntat oss. Vi var inte förberedda på detta, vilket gjorde att det gick lite för långt innan vi insåg att vi behövde stoppa försäljningen och beta av ordrar innan vi kunde ta nya tag igen.
Vi har massor av roliga idéer framöver, men innan vi kan påbörja det vill vi se till att våra kära kunder får sina smycken. Det är våran prio ett.

Det kommer bli så roligt sedan när det finns tid igen till det kreativa och nytänkande. Som det varit senaste tiden så känns det som vi båda jobbat lite på rullande band fast med olika saker. Att bara försöka hålla huvudet ovanför ytan. Det har funnits för lite tid till att skapa nytt. Att designa. Att vara kreativ och få utlopp för idéer.

Men det finns en mening med allt. Den här tiden har lärt oss alla väldigt mycket.
Det är ju i utmaningar som man ofta också hittar bättre lösningar. För att kunna förbättra något måste man ju först gå igenom det som var svårt.
Och mitt i allt, så är det faktiskt väldigt roligt att sitta i smedjan och jobba med Johan. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag jobbade i smedjan sist.
Min största utmaning just nu är att försöka hitta ett lugn i den period vi är i just nu, med massor av förändringar och ovanligt mycket jobb på olika sätt.
Jag har senaste tiden känt en överhängande stress. Egentligen inte en stress för allt jobb vi gör just nu, utan mest….för allt det jag inte gör.
Ni vet den där känslan “Varför gör jag det här just nu? Varför är jag HÄR? Jag borde göra något helt annat!

Jag längtar verkligen tills jag får känna att jag kan lägga en hel dag på ett enda projekt igen, istället för att hoppa hit och dit mellan tusen olika saker. Känna den där riktiga glädjen i skapandet igen.
Jag längtar efter att få känna att jag räcker till för det jag vill göra och att slippa ligga i sängen på natten och tänka på alla saker jag glömt eller missat att göra. Att känna dåligt samvetet för alla jag inte svarat, för foton jag inte tagit, för dagar jag inte tagit vara på, för musik jag inte skapat, för filmer som förblivit idéer.
Jag känner för första gången på riktigt att det är för mycket. Samtidigt som det ger mig så otroligt mycket kraft att ta itu med situationen.
Och vi vet att detta bara är kortsiktigt. Saker och ting kommer en efter en att bli lättare och det gör att det blir så mycket lättare att ta sig igenom den här tiden.

Vi tar en dag i taget, jag och mitt grymma “team”. Detta är en lärdom, precis som allt annat. Att hitta lugnet i stormen.
Och under tiden läser jag boken “Lär dig andas” och har bestämt mig för att börja varje morgon med ett litet yogapass. Det tycker jag känns passande nu!
Och vi har ju sån himla tur att ha den här godbiten med oss i allt vi gör. Tänk vad mycket glädje en hund kan ge. Det blir verkligen som ett behövligt avbrott mitt i allt jobb.
Han ser också till att vi kommer ut en stund varje dag på promenader som verkligen är såååå viktigt och betydelsefullt.
Det som jag gör i smedjan är att förbereda material för alla smycken. Dvs, att t.ex mäta ut längden på en ring och sedan såga ut silvertråd i rätt storlek. På det viset går det sedan snabbare för Johan att göra smyckena när han inte behöver lägga tid på dom momenten.
Så Johan gör fortfarande själva silversmidet själv, och alla större arbeten. Jag ser bara till att underlätta lite.
Jag ser också till att skriva tack-kort och packa smyckena. Det är också ett moment som tar en hel del tid.
Från det ena till det andra, så fick jag hem tidningen “Hälsa” för ett tag sedan, med mig själv som omslag! Det är faktiskt första gången någonsin som jag fått äran att vara med på omslaget på ett tidningsmagasin. Det var sent i höstas som jag intervjuades av den jättetrevliga chefredaktören Anna Flodberg, och hon har nu skrivit ihop ett fyra sidor långt reportage som handlar om min resa och mitt liv. Jag tänkte att jag skulle passa på att tipsa om detta om det är några som är intresserade av att läsa reportaget.
Ni hittar den i de flesta butiker som har tidningar och magasin, och den finns ute i butik till den 23 januari.

Tusen tack Anna för ett superfint reportage! ♥
I samma veva fick jag också hem det engelska magasinet “Enchanted living” som gjort ett 8 sidor långt reportage om mig i senaste utgåvan.
Just detta magasin fokuserar väldigt mycket på vackra och sagolika bilder och texter. Det hette tidigare “Faerie magazine” innan de bytte namn. Och jag fick väldigt mycket plats för mina bilder vilket kändes väldigt roligt!
Eftersom det är ett utländskt magasin så vet jag inte om det finns att köpa i Sverige men vill nu läsa mer så kan ni gå in på deras hemsida HÄR.

Jag avslutar med dagens solnedgång över Grundtjärn. Det är så underbart nu när ljuset håller sig kvar på himlen lite längre för varje dag. Och färgerna på himlen blir bara vackrare och vackrare hela tiden. Nu går vi mot ljusare tider.

Vill passa på också att tacka för alla fina kommentarer. Jag ska gå igenom och svara lite kommentarer senare. Ni är så fina som fortsätter skriva trots att jag varit urusel på att svara senaste tiden. Men som jag sagt tidigare, jag läser allt. Alltid ♥

Nu ska jag gå till Boa (det röda huset ni ser på bilden ovan) där jag och mamma ska paketera lite fotoprintar.
Jag hoppas att ni har en jättefin start på den här veckan! KRAM PÅ ER! ♥

Allt på en och samma gång

Hej kära ni!

Åh nu kommer ett till sånt här “bombinlägg” när jag försöker summera allt som hänt sedan sist. Livet just nu är verkligen allt annat än en lugn vardag och jag har haft väldigt svårt att hålla mina normala rutiner vad gäller att hålla igång alla plattformar så som bloggen, Instagram och Youtube. Men jag ser det som en fas just nu. Som om jag befinner mig mitt i en övergång vad gäller väldigt mycket, och då är det ok att det är lite kaos. Det har varit så ganska länge nu men saker och ting börjar faktiskt ta form och landa på sin rätta plats, även om det är mycket kvar att lösa och komma fram till.

Men mycket har hänt senaste tiden och från att ha känt mig desperat efter svar på hur vi ska göra med allt som händer i vårt liv just nu, så börjar allt istället kännas roligt och spännande. Senaste halvåret så har vi ständigt grubblat över frågor som rör både vårt liv och vårt jobb. Vi har känt oss så vilse i hur vi ska fortsätta framåt.  Mycket har känts tungt och svårt. Bara den där ovissheten att inte längre veta om vi kan bo kvar i Grundtjärn efter att vi i två år desperat sökt efter ett större hus eller möjlighet till att kunna separera jobb och hem. Och sen tusen andra frågetecken som legat och gnagt. En känsla av att sitta fast.
Att växa ur sina kläder tills sömmarna spricker och inte veta hur fasiken man ska göra. Ska man krympa allt och backa, eller våga satsa och tänka större?
För att stanna där i mitten, är ohållbart i längden.

Så just nu är det mycket som händer. Många frågetecken som förhoppningsvis börjar få svar. Det är en spännande tid och jag känner mig glad och peppad igen, och ser fram emot att få ordning på vårt kaos så vi kan börja leva och göra det som vi vill. Få ägna tid till det som känns viktigt, och känna att vi är där vi ska vara.
Senaste veckan har varit så galet vacker med iskalla nätter, sjungande is och månljus. Tyvärr låg jag sjuk nästan hela förra veckan. Det är sån’t man får räkna med när man åker till Stockholm 😉 För samma kväll som jag kom hem kände jag den där välbekanta värmen i bihålorna, när ett elakt virus kämpar för att få fäste. Men nu är jag äntligen återställd igen.

Igår redigerade jag klart senaste vloggen, som blev ovanligt lång. Men eftersom jag missade att lägga upp en förra veckan så fick det bli som två vloggar i en. Jag har inte hunnit fixa svensk översättning än men ska försöka hinna det innan veckans slut.
I den här videobloggen berättar jag bland annat en rolig nyhet som också handlar om ett hus! Haha det är lite komiskt, för väldigt mycket i vårt liv handlar om plats/hus/lokaler just nu. Men det känns så skönt att äntligen något börjar hända.
Att man får ta ett litet steg fram och lösa ett problem, trots att det bara är för ett tag.

Hoppas ni tycker om videon! ♥
Som jag visar i videon så har vi alltså hyrt “Boa”, den gamla butiken här i Grundtjärn. Den ägs av Grundtjärns intresseförening och brukar användas några gånger om året för årsmöte och en och annan fest, t.ex vid fisketävlingen i april eller surströmmingsfesten i augusti. Men annars står det tomt.

Så då kom vi på idén att vi kunde hyra det för att i alla fall få en lösning på våran platsbrist ett tag. Så att vi kan fortsätta sälja fotoprintar och så att jag kan börja måla igen.
För det har verkligen tyngt mig jättemycket att inte kunna måla, speciellt nu under vintern när inspirationen till målning nästan värker i mig som explosioner.
Även om detta bara är en lösning fram till mitten av april så är jag så otroligt glad och tacksam att detta gick att ordna! Nu har vi en hel vinter i detta mysiga gamla hus, och jag ska verkligen utnyttja det till fullo!
Det är så häftigt att tänka sig in i att detta var affären i byn en gång i tiden. Mamma berättar att hon minns när hon gick och handlade här när hon var liten, och knappt nådde upp till disken/kassan. Han som hade butiken hette Bror Jakobsson, och jag hoppas så innerligt att det finns ett foto på han när han står inne i butiken. Det vore så roligt att kunna visa hur det såg ut då!
Så på sätt och vis är butiken öppnad igen! Fast med en lite annan verksamhet. Men det känns faktiskt otroligt roligt att faktiskt ha inslagning av foton, printar och tavlor just här. Att paketera till kunder över hela världen från lilla “Boa”, i Grundtjärn.
Som jag sagt tidigare, så älskar jag sådana där kontrast.

Och sen trivs både jag och mamma så otroligt bra här inne. Det är hur mysigt som helst! Och plats för allt!
Vi är vana att behöva rota i garderober efter rätt packmaterial och att saker och ting bara trillar omkull och att behöva trängas i ett litet sovrum för att slå in enorma canvastavlor. Det har känts så fel. Inte alls den känslan jag önskat ha.
Men det har liksom inte funnits någon möjlighet till något bättre, så då har det fått gå helt enkelt.
Därför känns det så himla härligt att ha gott om plats för allt nu.
Och sen, åhhh! Ateljén jag har just nu är lite för bra för att vara sann. Jag har så otroligt mycket plats! Plats för att ha översikt över alla målargrejer och alla färger. Och plats för att jobba på flera målningar samtidigt, vilket är något jag alltid önskat att kunna göra. Eftersom jag målar i flera lager och i flera omgångar, så är det helt fantastiskt att kunna låta en tavla ligga på tork och under tiden påbörja en annan.
I videon kan ni se mer hur själva ateljén ser ut och hur stort det faktiskt är. Här kommer jag ha många roliga kvällar under vintern!

På tal om målning så vill jag bara passa på att tipsa om att jag såg att en av mina målningar från min kollektion från 2016 ligger ute på Tradera på auktion just nu, fram till i morgon. Det är min tavla “Vackerland” som nu auktioneras ut eftersom hon som köpte den håller på att renovera om huset.

Jag tänkte att jag skulle skriva om det här och hjälpa henne lite på traven att nå ut till dom som kanske skulle vara intresserade, eftersom de flesta som är intresserade av att köpa mina målningar följer mig på bloggen eller andra plattformar. En del av mig tänkte “Undra om jag ska buda på min egen tavla och få hem den igen?” haha.
Det skulle inte vara helt omöjligt att jag försöker. Samtidigt som det känns knäppt kanske?

Jag måste erkänna att det är en speciell känsla att se sin tavla läggas ut till försäljning av någon annan än mig. Men det känns roligt. För en tavla slänger man ju aldrig. Den går vidare. Går i arv, auktioneras ut, säljs. Det är en häftigt känsla att tänka på att tavlornas liv är så långt. Kanske får de hänga på massor av olika människors väggar i deras hem. Och nu ska ju den här förhoppningsvis vidare till någon annan.Vet förresten inte hur det funkar med Tradera för de som bor utanför Sverige? Kan man även lägga bud från ett annat land? Jag hoppas det eftersom jag vet att jag har några följare utanför Sverige som kanske kan vara intresserade. Det var därför jag använde eBay när jag auktionerade ut min senaste målning (vilket jag aldrig kommer göra igen, eBay var väldigt oseriöst).

Just den tavlan Vackerland betyder mycket för mig. Alltså, egentligen betyder alla mina tavlor mycket för mig på olika sätt. Alla tavlor jag målat har en berättelse, och just Vackerland målade jag med inspiration från den där öde gården som jag och Johan hittade mitt ute i skogen vid Hermansjön den sommaren. Det heter Högland, men kallades också för länge sedan för Vackerland.
Tyckte bara det ordet liksom…var så vackert. Så fint sammansatt. Och det stämmer så bra med hur vackert det är där.

Så tavlan Vackerland är ängarna med alla blommor och alla fröer från rallarrosorna som dansar i vinden om sensommaren. De är de milslånga skogarna vid sjön, och det är soluppgången med den brinnande himlen som var det allra första vi såg när vi kom till platsen den natten i juli.

Vackerland

Denna vackra plats som stal våra hjärtan blev också sedan platsen där vi förlovade oss på. Så filmen här nedan är inspelade på gården i Vackerland.

Den tavlan var med på en av mina allra första utställningar i Norrköping. Ni kan se den skymta bakom min pappa. Där hängde hela kollektionen “Fjällvind” som Vackerland ingår i.

Sen sålde jag även “artprints” av mina målningar från den kollektionen, med 25 exemplar av varje print. De är nu alla slutsålda. Nu framöver kommer jag göra likadant av mina kommande målningar, fast då som riktiga litografier.
Haha ja nu snöade jag in helt på att berätta om tavlor här. Ni ser ju hur blandade mina blogginlägg är nu för tiden. Allt vill ut på en och samma gång. Men det kändes så roligt att berätta lite bakrund om tavlan som nu ligger ute på auktion. Jag hoppas att den hittar ett nytt, kärleksfullt hem och att Madeleine som säljer tavlan får en lyckad auktion! ♥
Från den ena till den andra, så kan ni ju också se i videon att vi lyssnade på isens sång. Jag har ägnat många kvällar nere vid isen för att spela in dessa vackra ljud som isen ger ifrån sig under tiden den håller på att växa. Det är något fascinerande över dessa ljud, och jag hoppas få tillräckligt med material för att både använda i min musik och att även göra ett långt, långt ljudklipp med isens ljud som en slags…avslappningslåt. Dessa ljud kommer också vara min inspirationskälla till mina kommande målningar.

Under tiden jag var sjuk förra veckan så lyssnade jag på isens sång för att slappna av och kunna sova. Det är något lugnande över dessa ljud. Men också något, nästan otäckt. Något kosmiskt.
Nu hoppas jag att vardagen får återgå lite till det normala igen så det inte dröjer så länge till nästa inlägg och video. Nu är vinterns förkylning bortgjord och nu finns det massor med plats att skapa. Det känns otroligt skönt.

TACK för ert tålamod och tack för alla fina kommentarer ni skriver!
Jag hoppas att ni har en underbar vecka. KRAM på er! ♥

Som av en förtrollning

Hej kära vänner!

Alltså, TACK för alla otroligt fina kommentarer. Jag är så djupt tacksam för allt ni skriver! Jag har ju varit otroligt dålig på att svara senaste tiden, och det värmer verkligen att ni ändå tar er tid att skriva kommentarer. Vill verkligen att ni ska veta att trots att jag inte haft så mycket tid att svara senaste tiden så läser jag ALLT! Så det betyder så himla mycket. Tack fina ni!

Efter att ha halkat efter lite i både bloggen och vloggen (mycket på grund av framträdandet såklart) så har jag äntligen lyckats knåpa ihop en videoblogg från förra veckan! Kanske en av mina absoluta favorit-vloggar hittills, därför att den så bra beskriver hur mitt liv ofta känns. Och som säkert många andra kan känna igen sig i. De där enorma kontrasten som ibland blir, och känslan av att stå med fötter i helt olika världar.
Hur spännande det kan vara ibland att få kliva in i den där helt andra världen. Få leva ut det lite grann. Men sen, den där enorma lättnaden av att komma hem till det som man älskar.
Det som man känner har en djupare mening.

Dessutom fick vi ÄNTLIGEN nycklarna till vår lilla fjällstuga i Marsfjällen som vi var och tittade på förra månaden. Så vi åkte dit med en gång, trots att vi hade otroligt lite tid på oss att vara där. Vi kunde bara sova där i en natt innan vi fick åka hem igen. Men det var så värt det! Den lilla stunden i Marsfjällen gjorde underverk för både mig och Johan.
Och dessutom så var det så roligt att komma ditt och bara få känna att det är på riktigt! Att stugan är vår! Och såklart att gå igenom lite av grejerna som följde med huset.
Han som ägde det innan hade på grund av sjukdom bara lämnat det som det var, innan det nu såldes. Massor av gamla fina grejer som vi ska ta väl hand om.

Men denna gången gjorde vi inte någon rensning och stor städning eller annat, vi ville mest bara komma dit och mysa och känna lugnet en stund.
Nu ska jag sluta snacka, så ska ni få se på videobloggen! Längre ned visar jag också några bilder från den dagen!

Hoppas ni tycker om videon! Om ni vill kan ni gå in och prenumerera på min YouTube kanal, om ni inte redan gör det. Ibland hinner jag inte lägga upp ett blogginlägg som senaste videon samma dag som den blir klar, men då får ni en notifikation direkt från YouTube istället när jag lagt upp en ny video. Bara ett litet tips ♥

Och häääär är en bild från stugan. Jag blev så varm i hjärtat när jag såg den här bilden. Det var första kvällen när vi nyss gjort upp en eld i kaminen. Man verkligen ser lyckan i Johans ögon. Kan inte minnas senaste vi kände oss så sprudlande lyckliga som när vi var i Marsfjällen nu.
Kanske för att vi båda verkligen, verkligen behövde få en paus från allt och bara slappna av. Få vara helt lediga.

Det minns jag inte senast vi var. Speciellt nu när vi båda jobbar hemma. Vårt hem har blivit mer en arbetslokal, och det är svårt att släppa allt då.
Men, vi jobbar på att lösa det. Så länge har vi den här mysiga stugan som en liten oas när vi behöver det som allra mest.
Och det tar bara ca 3 timmar att köra hit, så den ligger ju inte allt för långt bort.
Som ni kanske såg i vloggen så älskade Nanook att vara här. Han blev väldigt snabbt avslappnad i den nya miljön.

På lördagen åkte vi ut en sväng och bara kollade in området lite. Det var så vackert att vi knappt kunde förstå att det var på riktigt. De här vyerna, de är liksom något av det vackraste jag vet. Det ger energi till själen bara genom att titta ut över fjällen, solen, sjöarna och skogarna.
Och som jag längtat efter att se den här lilla stugan! Den står på samma plats och liknar den stuga som de allra första nybyggarna i Marsliden bodde i. Brita och Lars Pålsson. Ja, för jag har ju såklart läst den helt fantastiska boken “I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh.

Jag började läsa den i höstas. Har aldrig blivit så fast i en bok redan vid första sidan som jag blev då.

Här strövade björnen i de väldiga skogs- och myrmarkerna. Under bistra köldnätter steg varghoparnas hungerskri mot norrskensflammande himmel, och i ljumma sommarkvällar drogo myggsvärmarna som moln över myrarnas vattensjuka träskmarker

Den beskrev naturen kring denna plats på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att läsa om meningarna hela tiden eftersom det träffade så starkt i mitt hjärta. Det var som att lyssna på musikstycken som jag bara ville höra om och om igen.
Och jag hade nyss läst ut den och börjat läsa om den igen (haha) när vi upptäckte vår stuga som var till salu. Det kändes så himla knäppt, för i en månads tid hade jag blivit helt uppslukad av boken och historien om Marsfjället. Och i samma veva så råkar vi hitta stugan till salu, i Marsfjällen. Det kändes som boken la en förtrollning över min längtan efter en egen stugan i Marsfjällen. Det kom så rätt i tid!
Som ni ser, så var denna korta vistelse i Marsfjällen helt obeskrivligt underbart. Även om det kanske kommer dröja länga nu (pga vintern) tills vi är där igen, så ger det mig en enorm glädje och lättnad att tänka på att det faktiskt finns en plats där borta, som är min och Johans.
Som alltid kan välkomna oss med ett välbehövligt lugn, och samtidigt bjuda oss på de mest spektakulära vyer som får en att tappa hakan.

Hoppas ni har en fin vecka allihopa. Sänder er en stor varm kram ♥

En paus mitt i kaoset

Hej kära ni!

Åh, tack för allt fint ni skriver. Det är alltid så roligt att få dela glädje med er läsare. Man får så mycket tillbaks Jag vill passa på att säga att jag varit lite dålig sista tiden på att svara på kommentarer. Dels så beror det på att det varit lite mycket sista tiden. Och mitt i allt detta håller vi också så smått på att börja byta tema här på bloggen, vilket är en väldigt mycket mer komplicerad grej än vad det kanske låter.

Och just nu så har jag lite problem med att svara på kommentarer. Jag kan inte göra så som jag brukar, och då tar det så otroligt mycket längre tid. Men väldigt snart kommer allt funka precis som vanligt igen, fast ännu bättre! Men, jag läser allting ni skriver och så fort jag får tid över ska jag ägna lite tid att svara på lite frågor och annat.

Idag tog jag mig tid att gå ut i skogen en stund. Bara jag och kameran. Min vackra lilla skogstjärn hade börjat frysa till is, och det är något så sorgligt vackert över den här tiden när inget liv längre märks i skogen. Det är så tyst, och små, små snöflingor faller från en gråmulen himmel.
Hösten har släppt taget, och alltid ligger i vila och väntar på snötäcket.

När jag stod här vid tjärnen fick jag inspiration till en sång. Nästan alltid när jag går hit så känns det som jag kommer hem igen med någon ny idé eller en ny känsla. Därför går jag alltid hit när jag känner mig tom eller stressad. Det är som att få ett litet nytt perspektiv.
Jag är så fascinerad av is. Jag tycker det är så vackert när den där första isen lägger sig och man fortfarande ser spår av sommaren som frusit fast. Och sen alla vackra ismönster och bubblor som nästan ger en känslan av att titta ned i en stjärnhimmel. Och för att inte tala som ljuden som uppstår när isen växer under kalla nätter. Förra året så kom snön innan isen, vilket gjorde att man aldrig hörde den sjunga.

I år hoppas jag innerligt att isen lägger sig lång tid innan snön kommer. Nu när jag har så bra ljudutrustning vore det helt fantastiskt att spela in isens sång och använda den i min egen musik. Det vore så himla häftigt!
Åh vad skönt det var att komma ut i skogen en stund i dag. Bara sådär…ströva fritt och se vad som händer.
Det känns som det var så längesedan nu. Det har varit en intensiv period som ni säkert redan vet. Mycket händer just nu och jag har inte haft så mycket tid över för annat som jag vill göra. Väldigt lite tid åt att vara ute och fota, nästan ingen tid till musiken och ja, bara en konstant känsla av att dagarna går alldeles för fort.

I min senaste videoblogg som jag la ut idag (som ni kan se här nedan) så pratar vi lite om det i slutet, att vi senaste månaderna har haft det lite för mycket om oss. Just nu har vi till exempel nästan aldrig tid till att laga mat längre. Vi värmer upp något snabbt (onyttig mat) och sen fortsätter vi jobba in på nätterna.
Jag vill bara säga att vi båda är väldigt medvetna om att detta inte är bra och vi vill absolut inte ha det såhär i längden. Vi pratar om det varje dag att det är alldeles för stor belastning på båda våra företag just nu.

Johan har varit tvungen att ta bort de mest populära smyckena ur shopen, och vi har inte kunnat göra några inlägga på vare sig Instagram eller andra kanaler om smyckena på senaste tiden, eftersom vi inte vill marknadsföra oss mer än vi redan gör naturligt (hur sjukt är inte det?!).  Jag som hade så mycket roliga idéer till filmer och annat haha! Men just nu har vi varken tid eller möjlighet att vara aktiva på sociala kanaler vad gäller smyckena, eftersom vi omöjligt kan möta efterfrågan just nu. Det är så mycket ordrar som ligger och väntar nu, så att oavsett om Johan jobbar på riktigt hårt varenda dag så är det knappt säkert att de senaste beställningarna hinner fram innan jul.

Det här är ett superlyxigt problem egentligen, vi måste bara klura på hur vi ska göra och lösa det fort.
Och det gäller så mycket. Min mamma, som sköter administrationen, drunknar i mail och vi har behövt tagit bort min vanliga mail nu och byta ut mot bara business-mailen för att minska antalet mail som kommer in varje dag. För ett tag sedan var det så mycket att jag tillslut började gråta om någon ville ha en intervju med mig.

Ja jag vet, det låter så himla knäppt. Men när bägaren är full så krävs det så lite för att det ska rinna över. Och detta var i samma veva som min film “Story of my life” spred sig som mest (nu 12 miljoner visningar) och alla mailinkorgar bara överfylldes.
Efter det har vi nästan tackat nej till 99% av alla förfrågningar (intervju, tv, podcasts osv.) Och just nu så är nästan allt förfrågningar utanför Sverige. Det märks liksom ingenting här i Sverige hur mycket som händer just nu. Kan tänka mig att många av mina svenska följare tänker “Men what? Jag har inte märkt något?” men det är helt enkelt för att allting spridit sig så fort utomlands senaste tiden. Vilket jag är så otroligt glad och tacksam över såklart!

Allt det här är ju dubbelt. Det är en enorm glädje att det vi gör uppskattas och vi vill ju såklart kunna glädjas av det. Därför ska vi försöka komma fram till hur vi ska kunna fortsätta den här resan framåt utan att känna att vi inte räcker till.

Nu blev det här inlägget så mycket längre än vad jag hade tänkt.
Men det jag ville säga var att vi är medvetna om hur läget är och att vi kommer garanterat hitta en lösning på hur vi ska göra. Jag vet att ni är många som oroar er när det blir för mycket med saker och ting (tack för er omtanke ♥) Vi skulle aldrig tänka oss att hålla på såhär under en längre tid. Jag vill absolut inte att den här härliga kreativiteten ska ersättas med bara jobb och press.
Livet är alldeles för kort för det.

Här kommer senaste videobloggen som jag la ut idag. Hoppas ni tycker om den!

Önskar er alla en riktigt fin kväll. KRAM PÅ ER! ♥

En värdefull lärdom

Minns ni när jag tidigare i somras berättade om mina problem med rösten? Jag hade överansträngt den och skulle ta en paus från sången ett tag. Jag var så otroligt sorgsen där i början av sommaren, när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga och skapa musik på länge. Mest av allt var jag orolig eftersom jag inte förstod vad som hade hänt och hur jag skulle göra för att få rösten tillbaks som vanligt igen. Och även om jag tog en paus hela juli månad, så hade jag svårt att slappna av, eftersom jag inte kände någon förbättring alls oavsett hur mycket jag lät rösten vila. Det stressade mig otroligt mycket.

Som många av er vet så la jag ribban väldigt högt i år och hade bestämt mig för att ge ut min skiva i slutet av året, och att tappa rösten hade jag absolut inte tid med. Så istället för att slappna av så blev jag egentligen ännu mer spänd. Och av rädsla att slita på rösten ännu mer började jag prata väldigt försiktigt. Utan kraft. Jag ville spara på mina stämband så gott det gick.
Tillslut så kändes det nästan inte som om jag kunde prata normalt längre heller. Det gjorde ont i halsen och allting liksom blev förvärrat. Rösten blev krasslig.

Jag hade fått tid hos en logoped i början av augusti. När jag först fick tid blev jag alldeles chockad och tänkte att “nämen…jag borde väl inte få gå till en logoped, jag menar, jag kan ju prata och så…jag har ju inte tappad rösten helt“. Dessutom fick jag tid väldigt fort trots annars långa, långa köer. Jag kände helt enkelt att jag inte hade tillräckligt stora problem för att få en tid hos en logoped. Men läkaren jag hade varit till hade med utropstecken skrivit in att jag skulle få en tid snabbt!
Hon menade helt enkelt att om jag inte får en tid snabbt, så kommer jag förstöra rösten ännu mer, och tillslut kan man få knutar på stämbanden och de är inte lätta att få bort…så nu i efterhand är jag så djupt tacksam av hela mitt hjärta att jag fick hjälp så fort.

Jag fick träffa en helt fantastisk logoped i Örnsköldsvik som heter Ann Charlotte Janunger. Jag kände mig som sagt lite smått obekväm först eftersom jag tänkte “åh nej, hon kommer undra vad fasen jag gör här, jag som fortfarande har rösten kvar“.
Men det dröjde inte mer än 1 minut tills hon redan la märke till röstbeteenden som var skadliga för mina stämband. Det där mötet var nog det mest intressanta på länge. Det kändes lite som om en ny värld öppnades för mig. Jag insåg hur otroligt lite jag kan om just stämbanden, rösten, diafragman och allt annat som hör rösten till.

Det första hon noterade var att jag just pratade så försiktigt för att jag var så rädd att skada rösten ännu mer, men hon förklarade att det blir bara ännu värre av att göra så. Jag hade hamnat i en ond cirkel, och hon började visa mig övningar för att sätta igång magstödet igen.
Och bara där lärde jag mig så enormt mycket!

Hela mitt liv har jag trott att magstödet kommer ifrån bara magen. Alltså, där magmusklerna sitter. Jag som har gjort så jävulskt många magstöds-övningar. Men jag har fokuserat på fel ställe. Eller i alla fall missat att aktivera det på rätt sätt. Magstödet kommer lika mycket ifrån ryggen.
Det går som ett bälte runt hela magen och ryggen. Och det har faktiskt varit väldigt svårt att vänja kroppen att aktivera hela magstödet, eftersom muskelminnet bara vill aktivera magen. Men det har jag övat på jättemycket nu, och det har hjälpt enormt mycket.

Sen fick jag med mig massor av övningar för att slappna av i käke och tunga, något som jag inte heller var så kunnig inom. Inte visste jag att tungan sitter ihop med stämbanden, och att en spänd tunga och spända käkar gör att hela muskulaturen kring stämbanden blir spända.

Dock så blev det helt konstigt i min hjärna när jag började bli medveten om det. Jag insåg att jag spänner mina käkar hela tiden. Typ, i takt med mina tankar. Som om jag pratar mina tankar med min käke. Det låter jättekonstigt, men jag spänner den när jag tänker mycket. Och sen har jag ju gnisslat tänder på nätterna i många år.
Men nu när jag började bli medveten om detta, så har jag vaknat av mig själv när jag gnisslat tänder, och har insett att jag gnisslar när jag pratar i drömmen.
Och sen har jag också upptäckt att jag även gnisslar tänderna på dagarna ibland, när jag t.ex är djupt i tankar.

Så mycket olika beteenden som jag plötsligt såg tydligt, och som jag jobbat stenhårt med att få bort. Men det har varit en resa bara det.
Ett tag så blev jag så medveten om hur jag spände käken och hur tungan låg i munnen hela tiden att jag tyckte det blev svårt att prata bara därför haha. Men logopeden förklarade att det är ett helt normalt steg i att ändra mönster. Från omedveten, till medveten, till att det sen sker på automatik.

Nu ska jag dit en sista gång nästa vecka, och det jag lär mig just nu är bland annat att justera luften och meningarna när jag pratar. Jag har en tendens att prata slut på all luft för jag pratar så fort, så i slutet av meningarna finns ingen luft kvar och då blir det knarrigt. Jätteintressant!
I samband med att jag fick rätt verktyg för att kunna få tillbaks min röst igen så grubblade jag också mycket kring det är med mitt musikskapande. Jag har varit så fast bestämd om att jag ska få klart skivan 2018. Det sa jag offentligt till alla mina hundratusentals följare på facebook redan innan jag ens hade en mikrofon, studio eller någon som helst kunskap av att göra en skiva. Jag hade nog svårt att hantera allas önskemål om att jag skulle göra en skiva.
Det är ju en otrolig inspiration att dagligen få hundratals förfrågningar om min musik. Och jag ville kunna bemöta det.
Jag ville kunna säga “Ja, det kommer en skiva snart!”.

Men redan då la jag en otrolig börda på mina axlar. Jag har aldrig varit en sådan person som jobbar bra under press eller med en deadline.
Inte när det gäller skapande i alla fall. Det måste få flöda fritt. Så fort andra människor på olika sätt är beroende av att jag gör något bra, eller att det blir klart en viss tid, så lägger jag så enormt höga förväntningar på mig själv. Och det orkar jag inte bära i längden. Jag blir olycklig och otroligt stressad.

Och eftersom jag gav mig själv så lite tid med att hinna göra klart en hel skiva, så kändes det redan som jag låg back i tidsschemat innan jag ens börjat med den. Jag hade inte ens rätt utrustning. Jag hade inte ens en lokal. Jag visste inte ens hur man gjorde.
Inte förrän i maj månad detta året kändes det äntligen som om jag var på rätt plats och hade de verktyg jag behövde. Och dessutom hade jag fått jobba in mig lite med musikern som jag samarbetar med. För ja, bara det är helt nytt för mig. Att samarbeta med någon. Att inte vara den enda i en skapelseprocess. Det är fasiken en helt ny värld det också.

I maj månad hade jag äntligen allt, men inte min röst. Som ju var det viktigaste av allt. Jag tappade styrkan och klangen. Det lät spänt när jag sjöng och jag hade ständigt ont i halsen. Och den pressen jag kände då skulle kunna liknas med en stor svart klump i bröstet.
Jag hade bara ett halvår kvar att göra klart alla låtarna.
Ingen låt var klar. Och jag hade ingen sångröst.
Det var en kväll när jag bara satte mig ned på golvet i smedjan där Johan jobbade, och ja sa rakt ut “Jag kan inte göra en skiva såhär. Jag kan inte jobba med ett sånt stort projekt”.  Bara att säga dom orden rakt ut och erkänna för mig själv, det var en sådan djup befrielse. Lite ledsamt såklart, men när den lilla sorgen lagt sig så kom en otrolig lycka och lättnad.

Jag kom fram till att jag hellre vill göra en låt i taget och ge ut. Inte att se hela jobbet med skivan på en gång, utan ett steg i taget. Sen blir det ju ändå en hel skiva någon gång, när vi har tillräckligt med låtar. Men så länge så blir det fokus på en låt. Och det passar mig så perfekt.

Jag har nämligen aldrig varit en sån som kan jobba med långvariga, stora projekt. Jag är snabb när jag får inspiration. Jag gör gärna slag i saken med en gång. Jag kan åka 300 mil om det behövs, för att få en enda bild eller en filmsekvens. Eller sitta uppe dag som natt och göra klart ett projekt. Men den energin är väldigt kortvarig.
Jag jobbar snabbt och intensivt med ett projekt. Sen paus i form av att göra något helt annat. Så funkar jag.
Och när det gäller musik, så får jag oftast en visuell idé först. Jag får inte till mig låten först, utan “scenerna” och bilderna. Sen kommer musiken.

Det är nog därför jag har så otroligt många grejer jag håller på med. Foto, film, målning, musik, skrivande…ja allt möjligt!
Om jag skulle bestämma mig för att bara hålla på med foto i ett helt år för att göra t.ex en fotobok, då hade jag tröttnat och tappat energin och inspirationen efter någon månad. Jag behöver få röra mig fritt emellan alla olika projekt, då skapar jag som bäst.

Det var en enormt värdefull lärdom som jag fick utav detta. Jag lärde känna mig själv bättre utav den här långa, krokiga resan.
Och hör och häpna, någon dag efter att jag bestämde mig för att fortsätta med musiken på ett sätt som funkade bättre för mig, så kom rösten tillbaks.
Max 2 dagar efter detta!
Återigen fick jag bevis för hur våra tankar och känslor ger sig tillkänna fysiskt i våra kroppar. Att vi får blockeringar när vi inte mår bra eller känner oss stressade.
Egentligen känns det så himla logiskt.

Jag pratade med musikern som jag samarbetar med, och han tyckte idéen lät klockren! Sedan dess har jag känt så otroligt mycket inspiration och jag har börjat sjunga igen, och kulat på Stjärna om kvällarna. Rösten känns stark och jag ser så mycket fram emot att fortsätta skapa sånger nu. På ett fritt, spontant och lättsamt vis.

Det känns som hela 2018 har varit en lång resa fram till detta. Men det gav mig en lärdom som jag är väldigt tacksam över. Och numera är jag mycket mera lyhörd på vad jag egentligen vill, och inte forcera fram något utifrån vad jag tror att jag vill eller vad jag borde vilja göra. För det är en himla stor skillnad.

Oj vilket väldigt långt blogginlägg det blev nu. Jag hade inte tänkt göra det så långt, men det var så skönt att få skriva av sig lite och berätta om detta. Det har ändå känts som en stor del av mitt liv just nu.

Tänkte avsluta med en liten sång jag spelade in här om kvällen. Det är en sån enorm lycka att kunna använda rösten som jag vill igen!
Tack underbara ni för att ni finns! KRAM på er ♥