En värdefull lärdom

Minns ni när jag tidigare i somras berättade om mina problem med rösten? Jag hade överansträngt den och skulle ta en paus från sången ett tag. Jag var så otroligt sorgsen där i början av sommaren, när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga och skapa musik på länge. Mest av allt var jag orolig eftersom jag inte förstod vad som hade hänt och hur jag skulle göra för att få rösten tillbaks som vanligt igen. Och även om jag tog en paus hela juli månad, så hade jag svårt att slappna av, eftersom jag inte kände någon förbättring alls oavsett hur mycket jag lät rösten vila. Det stressade mig otroligt mycket.

Som många av er vet så la jag ribban väldigt högt i år och hade bestämt mig för att ge ut min skiva i slutet av året, och att tappa rösten hade jag absolut inte tid med. Så istället för att slappna av så blev jag egentligen ännu mer spänd. Och av rädsla att slita på rösten ännu mer började jag prata väldigt försiktigt. Utan kraft. Jag ville spara på mina stämband så gott det gick.
Tillslut så kändes det nästan inte som om jag kunde prata normalt längre heller. Det gjorde ont i halsen och allting liksom blev förvärrat. Rösten blev krasslig.

Jag hade fått tid hos en logoped i början av augusti. När jag först fick tid blev jag alldeles chockad och tänkte att “nämen…jag borde väl inte få gå till en logoped, jag menar, jag kan ju prata och så…jag har ju inte tappad rösten helt“. Dessutom fick jag tid väldigt fort trots annars långa, långa köer. Jag kände helt enkelt att jag inte hade tillräckligt stora problem för att få en tid hos en logoped. Men läkaren jag hade varit till hade med utropstecken skrivit in att jag skulle få en tid snabbt!
Hon menade helt enkelt att om jag inte får en tid snabbt, så kommer jag förstöra rösten ännu mer, och tillslut kan man få knutar på stämbanden och de är inte lätta att få bort…så nu i efterhand är jag så djupt tacksam av hela mitt hjärta att jag fick hjälp så fort.

Jag fick träffa en helt fantastisk logoped i Örnsköldsvik som heter Ann Charlotte Janunger. Jag kände mig som sagt lite smått obekväm först eftersom jag tänkte “åh nej, hon kommer undra vad fasen jag gör här, jag som fortfarande har rösten kvar“.
Men det dröjde inte mer än 1 minut tills hon redan la märke till röstbeteenden som var skadliga för mina stämband. Det där mötet var nog det mest intressanta på länge. Det kändes lite som om en ny värld öppnades för mig. Jag insåg hur otroligt lite jag kan om just stämbanden, rösten, diafragman och allt annat som hör rösten till.

Det första hon noterade var att jag just pratade så försiktigt för att jag var så rädd att skada rösten ännu mer, men hon förklarade att det blir bara ännu värre av att göra så. Jag hade hamnat i en ond cirkel, och hon började visa mig övningar för att sätta igång magstödet igen.
Och bara där lärde jag mig så enormt mycket!

Hela mitt liv har jag trott att magstödet kommer ifrån bara magen. Alltså, där magmusklerna sitter. Jag som har gjort så jävulskt många magstöds-övningar. Men jag har fokuserat på fel ställe. Eller i alla fall missat att aktivera det på rätt sätt. Magstödet kommer lika mycket ifrån ryggen.
Det går som ett bälte runt hela magen och ryggen. Och det har faktiskt varit väldigt svårt att vänja kroppen att aktivera hela magstödet, eftersom muskelminnet bara vill aktivera magen. Men det har jag övat på jättemycket nu, och det har hjälpt enormt mycket.

Sen fick jag med mig massor av övningar för att slappna av i käke och tunga, något som jag inte heller var så kunnig inom. Inte visste jag att tungan sitter ihop med stämbanden, och att en spänd tunga och spända käkar gör att hela muskulaturen kring stämbanden blir spända.

Dock så blev det helt konstigt i min hjärna när jag började bli medveten om det. Jag insåg att jag spänner mina käkar hela tiden. Typ, i takt med mina tankar. Som om jag pratar mina tankar med min käke. Det låter jättekonstigt, men jag spänner den när jag tänker mycket. Och sen har jag ju gnisslat tänder på nätterna i många år.
Men nu när jag började bli medveten om detta, så har jag vaknat av mig själv när jag gnisslat tänder, och har insett att jag gnisslar när jag pratar i drömmen.
Och sen har jag också upptäckt att jag även gnisslar tänderna på dagarna ibland, när jag t.ex är djupt i tankar.

Så mycket olika beteenden som jag plötsligt såg tydligt, och som jag jobbat stenhårt med att få bort. Men det har varit en resa bara det.
Ett tag så blev jag så medveten om hur jag spände käken och hur tungan låg i munnen hela tiden att jag tyckte det blev svårt att prata bara därför haha. Men logopeden förklarade att det är ett helt normalt steg i att ändra mönster. Från omedveten, till medveten, till att det sen sker på automatik.

Nu ska jag dit en sista gång nästa vecka, och det jag lär mig just nu är bland annat att justera luften och meningarna när jag pratar. Jag har en tendens att prata slut på all luft för jag pratar så fort, så i slutet av meningarna finns ingen luft kvar och då blir det knarrigt. Jätteintressant!
I samband med att jag fick rätt verktyg för att kunna få tillbaks min röst igen så grubblade jag också mycket kring det är med mitt musikskapande. Jag har varit så fast bestämd om att jag ska få klart skivan 2018. Det sa jag offentligt till alla mina hundratusentals följare på facebook redan innan jag ens hade en mikrofon, studio eller någon som helst kunskap av att göra en skiva. Jag hade nog svårt att hantera allas önskemål om att jag skulle göra en skiva.
Det är ju en otrolig inspiration att dagligen få hundratals förfrågningar om min musik. Och jag ville kunna bemöta det.
Jag ville kunna säga “Ja, det kommer en skiva snart!”.

Men redan då la jag en otrolig börda på mina axlar. Jag har aldrig varit en sådan person som jobbar bra under press eller med en deadline.
Inte när det gäller skapande i alla fall. Det måste få flöda fritt. Så fort andra människor på olika sätt är beroende av att jag gör något bra, eller att det blir klart en viss tid, så lägger jag så enormt höga förväntningar på mig själv. Och det orkar jag inte bära i längden. Jag blir olycklig och otroligt stressad.

Och eftersom jag gav mig själv så lite tid med att hinna göra klart en hel skiva, så kändes det redan som jag låg back i tidsschemat innan jag ens börjat med den. Jag hade inte ens rätt utrustning. Jag hade inte ens en lokal. Jag visste inte ens hur man gjorde.
Inte förrän i maj månad detta året kändes det äntligen som om jag var på rätt plats och hade de verktyg jag behövde. Och dessutom hade jag fått jobba in mig lite med musikern som jag samarbetar med. För ja, bara det är helt nytt för mig. Att samarbeta med någon. Att inte vara den enda i en skapelseprocess. Det är fasiken en helt ny värld det också.

I maj månad hade jag äntligen allt, men inte min röst. Som ju var det viktigaste av allt. Jag tappade styrkan och klangen. Det lät spänt när jag sjöng och jag hade ständigt ont i halsen. Och den pressen jag kände då skulle kunna liknas med en stor svart klump i bröstet.
Jag hade bara ett halvår kvar att göra klart alla låtarna.
Ingen låt var klar. Och jag hade ingen sångröst.
Det var en kväll när jag bara satte mig ned på golvet i smedjan där Johan jobbade, och ja sa rakt ut “Jag kan inte göra en skiva såhär. Jag kan inte jobba med ett sånt stort projekt”.  Bara att säga dom orden rakt ut och erkänna för mig själv, det var en sådan djup befrielse. Lite ledsamt såklart, men när den lilla sorgen lagt sig så kom en otrolig lycka och lättnad.

Jag kom fram till att jag hellre vill göra en låt i taget och ge ut. Inte att se hela jobbet med skivan på en gång, utan ett steg i taget. Sen blir det ju ändå en hel skiva någon gång, när vi har tillräckligt med låtar. Men så länge så blir det fokus på en låt. Och det passar mig så perfekt.

Jag har nämligen aldrig varit en sån som kan jobba med långvariga, stora projekt. Jag är snabb när jag får inspiration. Jag gör gärna slag i saken med en gång. Jag kan åka 300 mil om det behövs, för att få en enda bild eller en filmsekvens. Eller sitta uppe dag som natt och göra klart ett projekt. Men den energin är väldigt kortvarig.
Jag jobbar snabbt och intensivt med ett projekt. Sen paus i form av att göra något helt annat. Så funkar jag.
Och när det gäller musik, så får jag oftast en visuell idé först. Jag får inte till mig låten först, utan “scenerna” och bilderna. Sen kommer musiken.

Det är nog därför jag har så otroligt många grejer jag håller på med. Foto, film, målning, musik, skrivande…ja allt möjligt!
Om jag skulle bestämma mig för att bara hålla på med foto i ett helt år för att göra t.ex en fotobok, då hade jag tröttnat och tappat energin och inspirationen efter någon månad. Jag behöver få röra mig fritt emellan alla olika projekt, då skapar jag som bäst.

Det var en enormt värdefull lärdom som jag fick utav detta. Jag lärde känna mig själv bättre utav den här långa, krokiga resan.
Och hör och häpna, någon dag efter att jag bestämde mig för att fortsätta med musiken på ett sätt som funkade bättre för mig, så kom rösten tillbaks.
Max 2 dagar efter detta!
Återigen fick jag bevis för hur våra tankar och känslor ger sig tillkänna fysiskt i våra kroppar. Att vi får blockeringar när vi inte mår bra eller känner oss stressade.
Egentligen känns det så himla logiskt.

Jag pratade med musikern som jag samarbetar med, och han tyckte idéen lät klockren! Sedan dess har jag känt så otroligt mycket inspiration och jag har börjat sjunga igen, och kulat på Stjärna om kvällarna. Rösten känns stark och jag ser så mycket fram emot att fortsätta skapa sånger nu. På ett fritt, spontant och lättsamt vis.

Det känns som hela 2018 har varit en lång resa fram till detta. Men det gav mig en lärdom som jag är väldigt tacksam över. Och numera är jag mycket mera lyhörd på vad jag egentligen vill, och inte forcera fram något utifrån vad jag tror att jag vill eller vad jag borde vilja göra. För det är en himla stor skillnad.

Oj vilket väldigt långt blogginlägg det blev nu. Jag hade inte tänkt göra det så långt, men det var så skönt att få skriva av sig lite och berätta om detta. Det har ändå känts som en stor del av mitt liv just nu.

Tänkte avsluta med en liten sång jag spelade in här om kvällen. Det är en sån enorm lycka att kunna använda rösten som jag vill igen!
Tack underbara ni för att ni finns! KRAM på er ♥

 

En film om min resa

Hej mina älskade vänner!
Som jag skrev för några dagar sedan så höll jag på att jobba med en film som jag bland annat visade när jag var på IKEA förra veckan för lanseringen av min tavla. Den här filmen är en slags presentation av mig och en sammanfattning av mina år i Grundtjärn.
Min resa, från början till idag. Från en dröm till en verklighet.

Såklart, så finns det oändligt mycket detaljer och händelser som inte fick plats i filmen och som spelat stor roll under åren, men då hade filmen blivit flera timmar lång, så jag valde att göra en kort historia av en lång.

Jag berättar på engelska i filmen men det finns undertexter på svenska om ni klickar på knappen “settings” längst ned vid filmspelaren.
Titta gärna i HD om ni har möjlighet, och med bra ljud. Hoppas ni tycker om den!
För ni alla är ju faktiskt en del av min resa. En del av hur allting vecklade ut sig. Ni har varit en enorm inspiration och gett mig drivkraft att fortsätta.

Tack, från djupet av mitt hjärta, för att ni följt mig och stöttat mig under alla år

En sensommarkväll

Godkväll på er!
Åh jag känner mig så upplyft efter att ha spenderat en stund utomhus nu på kvällen. Det känns som det varit ruskigt och kallt väder så himla länge nu, men så plötsligt så kom den där äkta sensommaren svepande förbi, med sitt gyllene ljus och klara luft.
Vinden stillnade och sjön blev spegelblank. Koskällorna hördes längre bort i byn, som de bara gör när det är vindstilla. Jag kom ut från min lilla arbetsplats i kiosken/studion och fick syn på Johan som satt ute vid vinbärsbuskarna och plockade bär. Jag blev alldeles rusig av lycka både för den vackra synen och den sköna känslan ute i luften. Jag rusade in och hämtade en egen skål och spenderade en välbehövlig stund bland bärbuskarna.
Skönt också att checka av lite av våran “Att göra -lista” som jag skrev igår när jag och Johan satt i köket och kände ett fullständigt kaos i våra huvuden. Så många olika saker som behövdes göras inom kort. Ni vet sådär så man knappt vet vart man ska börja. Ja senaste veckan har varit väldigt intensiv, för i morgon lägger vi upp den nya hemsidan för smyckena och det har varit mycket att göra för att hinna med allt. Och livet runt omkring sitter ju inte snällt och väntar precis.

Så kom mamma förbi på kaffe idag och jag läste från listan vad vi hade kvar att göra innan helgen. Hon skrattade åt vår lista och jag insåg plötsligt att den kändes ganska komisk. En så härlig blandning av allt möjligt. Och det är verkligen alltid så vår vardag ser ut. Livet på landet helt enkelt.
Ena timmen sitter man framför datorn med filmredigering för att i nästa sekund springa ut i stövlar och valla in kor som rymt. Men jag gillar ändå kontrasten.
Det blir åtminstone aldrig tråkigt.

För er som inte kan läsa min krassa handstil eller inte förstår svenska, så står det såhär på listan:
El hos Sven Olof (Johan skulle bara fixa en snabb el-grej hos min släkting som har stuga i byn)
Fixa tvätten (Ja fyfasen…vi har BERG av tvätt hemma, den står som checkad men det är inte sant, vi har långt kvar)
Äppelmos (har fått mängder av äpplen)
Plocka in svartvinbär
Plocka in röda vinbär
Ta bild på oss (för nya hemsidan med smyckena), visitkort (Ja det hade vi glömt beställa…oops), Tackkort (man vill ju ha något fint att skicka med till kunderna)
Ta foto header
Översätta film (har redigerat ihop en lång film som jag visade på IKEA, och nu har jag översatt mitt prat till engelska istället, ni kommer få se den inom kort)
Ladda upp allt på webshop (yes, alla smycken är uppe nu, redo för releasen!)
Journalist fredag (I morgon får jag besök av en journalist från Polen)
Städa! (Utropstecknet är verkligen passande där)
Snagga Johan (Måste ju va fin i håret på bilderna)
Ringa Lalinda
Rensa svamp
(Johan hittade en massa Karl-Johan på morgonpromenaden, men alla var maskätna inuti, så rensningen gick fort)
Redigera bild.

Inte så mycket kvar att checka av nu, hurra!
Det var så obeskrivligt mysigt att sitta här ute i trädgården en stund och plocka in bär. Jag minns knappt senaste det var en så här fin kväll. Och sen är det något med att plocka bär som bara får mig att må så bra. Kanske någon slags uråldrig instinkt. Att nu förbereder vi oss inför vintern.
Saft av svartvinbär är nog bland det godaste jag vet. I år blev det inte så jättemycket bär, så det blir till att frysa in saften (vi använder aldrig något socker när vi gör saft/dricka därför måste vi frysa in så det håller sig) och ta fram när det är som kallast och mörkast. Vi sparar den tills den behövs som allra mest. Det blir nästan som ett livselixir.
I år har jag blivit ovanligt pepp på att sylta och safta. Det känns så extra viktigt i år, även om jag inte riktigt förstår varför. Jag brukar alltid få en liten sådan period varje sensommar när jag gör saft och sylt, men den brukar bara vara i någon dag. Max en helg. Men nu har jag varit som galen i att hinna plocka in alla bär och ta vara på så mycket det bara går!
Och det är ju så otroligt tillfredställande att fylla frysen med saft och sylt och äppelmos. Jag vet att jag kommer uppskatta det så otroligt mycket när vintern är här.

Kanske att den förra vintern fick mig att tänka till lite. Den vintern var ju den värsta jag någonsin upplevt tror jag. Sjuk, sjuk och sjuk. Och kallt och snö. Den här vintern vill jag känna mig frisk och stark, och då tror jag bären spelar en liten roll faktiskt. Jag brukar tänka att “varför har vi så otroligt mycket bär här uppe i norden?“. Jag tänker att det beror på att vi måste ha bär för att klara av vintrarna. Naturen är ju smart på det viset. Kanske har det mer positiv effekt än vi tror?
Jag fick nyligen höra av en vän att man kan göra saft på bären från häggen. Är det någon av er som provat? Blir saften god? Skulle vara kul att testa, för den har så otroligt mycket bär just nu.
Och jag är så överlycklig över dessa äpplen! Jag har fått dom av Patrik som har stuga i byn, som i sin tur fått dom av sin syster i Sollefteå. De luktar så otroligt gott!
Jag fick två fulla hinkar för två veckor sedan, och nu fick jag ännu mer! Jag hade aldrig gjort äppelmos men jag gjorde mos av allting förra omgången, och då upptäckte jag en ny kärlek i livet: ÄPPELMOS! ♥
När jag vaknar på morgonen så är det nästan äppelmosen till havregrynsgröten som får mig att kliva upp haha. Det är så fasligt gott! Så nu ska jag göra äppelmos av detta också, så har vi så vi klarar oss hela vintern.
Och åhh…sent igår kväll kom äntligen Nayeli tillbaks igen. Nu hade hon varit borta en hel vecka igen! Återigen hade jag börjat tappa hoppet och sneglat mot dikena när jag var ute med Nanook på promenaderna. Var så rädd att något hänt. Vad sjutton håller hon hus när hon försvinner så länge? Jaja, jag är glad att hon är hemma. Hon åt så hon spydde, och sedan sov hon med oss under täcket hela natten. Tonårskatter alltså…
Bild på oss. Check!

Ja det var lite från vår torsdag här i Grundtjärn. Nu ska jag strax gå in och ta en macka och oboy, och sen blir det till att designa några fina visitkort, broschyrer och annat. Sån’t är alltid kul att göra! Jag hoppas att ni mår bra och att ni haft/har en fin torsdag! Och tack för alla jättefina kommentarer på förra inlägget! Blir så otroligt glad när ni tycker om mina bilder.
KRAM på er! ♥

En stor dag

Hej mina vänner!
Åh vad skönt det känns med en ny vecka nu. Förra veckan var väldigt rolig och händelserik men också väldigt intensiv. Mycket jobb som skulle klämmas in i sista sekund och en hel del nervositet inför presentationen på IKEA i Sundsvall. Men sen också en massa fina stunder med både släkt och vänner. Och en hel helg i Övik med fest och middagar.
Jag kan säga att jag var helt slut igår kväll. Nöjd men trött.
Men nu är jag back on track!

Jag var ju i Sundsvall på torsdagen med Johan för att signera och avtäcka min tavla Snöstorp och vara med på Unboxing eventet. Det kändes så himla dumt att jag inte la upp ett inlägg här om det på fredagen men jag hann helt enkelt inte. Vi skulle fara till Övik strax efter lunch och på förmiddagen skulle jag och Frida flytta kvigorna här i Grundtjärn till en annan hage, och det kan alltid ta lite tid. MEN, jädrar var roligt det var denna gången när jag kände att Stjärna verkligen förstått och lärt sig att följa mig.
Jag cyklade framför och Stjärna sprang efter mig med resten av de 16 kvigorna. Den känslan var helt oslagbar! Jag önskar så att jag hade kunnat filmat på något sätt.

Men i alla fall, jag tänkte visa er några bilder från i torsdags när jag var med på IKEA’s event och avtäckte tavlan! 
Det var faktiskt första gången jag såg den i verkligheten. Det var en märklig känsla. Även om jag visste att den var enormt stor så kändes den ännu större i verkligheten. Som en helg vägg! Och det är väl tanken med den också, att det nästan ska bli som en fototapet som man fäster på väggen.
Jag höll ju till på min absoluta favoritavdelning Ram & Bild och klockan 17 skulle jag “avtäcka” tavlan och dra bort draperiet och sedan signera den. Min kontaktperson Kristin som var med och höll i själva Unboxing eventet var på plats och höll i taktpinnen!

När tavlan var avtäckt var det dags att signera den! Något som jag var lite nervös för! Det där med att signera när det verkligen gäller, det är lite läskigt. Man vill ju verkligen inte förstöra något med en signering som gick åt helskotta. För tro mig, det kan hända haha. Ofta innan jag signerar en tavla eller en fotoprint så övar jag innan så jag verkligen får in flowet. Men det gick bra! Tur!
Det var en fantastiskt rolig och givande dag på IKEA i Sundsvall. Jag fick så otroligt fint bemötande av personalen där och jag fick träffa så många fina människor, både bekanta och nya! Jag kände mig alldeles upplyft och varm i hjärtat när jag och Johan sedan åkte hem igen. En dag jag kommer minnas! ♥

Dagar med en känsla från förr

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag en väldigt rolig helg, som nästan helt och hållet gick i något slags “förr i tiden” tema. Bland annat så var jag under fredagen med som mannekäng på en häftig vintage-modevisning i Junsele, och på lördagen så åkte jag och Johan på tidernas roligaste fest med 60-tals tema. Så hela helgen handlade i princip om att klä upp sig i häftiga kläder.

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Det var min vän Elaine Callicoat i Junsele som hade anordnat en modevisning av hennes fantastiska samling vintagekläder. Vi var ett gäng bybor som var mannekänger och vi hade verkligen så roligt hela dagen! Trots att det började regna så vi fick gå in. Men det gick lika bra det!
Kläderna vi visade upp var från 30-talet till 80-talet. Ni som följt bloggen ett tag har säkert sett att jag skrivit om henne tidigare. Jag lärde faktiskt känna henne och hennes familj för exakt ett år sedan under “återvändarveckan” i Junsele, då de precis hade flyttat hit ifrån Stockholm.
Hennes man Mattias köpte ett foto av mig när jag hade utställning, och då tipsade han om Elaines vintagebutik. Och på den vägen är det!

Jag har sedan dess besökt den här fina vintagebutiken många gånger och köpt en hel del vackra gamla plagg som jag använder väldigt ofta. Bland annat klänningen jag hade på mig när jag hängde tvätt, den hade jag köpt här 😀

Och den där blå klänningen som jag har på bilden ovan, den är från 30-talet och en av de vackraste klänningar jag någonsin haft på mig. Ni ska se tyget, det är sådär tungt och faller så fint. Jag köpte den såklart!

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Foto: Hanna Persson // Allehanda

En rosa klänning från kanske…40-50 talet?

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Jag fick äran att visa upp en gammal vacker bröllopsklänning. Och så fick jag ha en vacker pärlkrona i håret.
Medan vi visade upp kläder så berättade Elaine liten info om varje plagg. Många av kläderna vet hon vem som ägde och var personen bodde. Det är häftigt. De bär alla på en historia. Det är nog därför jag tycker om vintage-kläder. Både för att det är snällare mot miljön att återanvända, men också för att jag gillar att plaggen får nytt liv igen. De kanske har legat i en kartong i 50 år och så plötsligt, så får någon glädje utan dom.
Deras historia får fortsätta.

På lördag åkte vi iväg på en riktigt rolig logfest som min kompis Emil Källström och hans syster Karin Källström anordnar varje år. Nu var det många år sedan jag var där sist, men nu kändes det som det var dags igen. Temat var 1968!
Såhär såg vi ut strax innan vi begav oss iväg till festen. Jag tror aldrig jag känt mig så snygg och cool i hela mitt liv haha. Såhär hade jag velat klä mig lite oftare. Och jag kunde inte låta bli att skratta åt Johan. Han såg verkligen ut som en äkta hippie. Vad tycker ni om vår nya stil? haha.

Vi hade verkligen en jätterolig kväll! De där festerna är verkligen något speciellt. Roliga lekar, massor av dans och underbara människor!
Och nu är det ny vecka och väldigt, väldigt varmt. Jag älskar värme men jag måste erkänna att saker och ting tar mycket längre tid nu när det är så otroligt hett ute. Helst vill man bara ligga i skuggan någonstans och vila.
Nanook har det väldigt jobbigt nu med värmen. Han är väldigt känslig för varmt väder, och trots att han ligger i skuggan så är luften så varm. Så jag låter han ligga inne stundtals, för att det helt enkelt är för varmt ute.
Och 2-3 gånger om dagen tar jag ned honom till sjön så han får svalka sig. Jag tar mig ett dopp lite då och då, men föredrar att bada på kvällarna när Johan har kommit hem. Det är så mysigt att gå ned till sjön då och ta en kvällsdopp.

Har ni alla också lika varmt som här? Vilket märkligt år alltså. Först en extrem vinter, och sedan en extrem sommar.
Jag hoppas innerligt att det kommer rejält med regn snart, för att minska skogsbränderna. Vilken kris vi står inför nu, med torkan som gjort att våra djur inte kommer få tillräckligt med mat. Ush, vill knappt tänka på det.
Vill bara att allt ska ordna sig.

Jag hoppas i alla fall att ni mår bra allihopa! Tack för alla fina kommentarer!
Hoppas ni har härliga dagar ute i sommarvärmen!
KRAM ♥

En kärleksvisa till Sverige

Hej mina vackra vänner!
Idag är det Sveriges nationaldag, och jag har gjort en egen liten version av nationalsången. En hyllning till vårt vackra land med sina oändliga skogar och sjöar. Hav, ängar och berg.
Frisk luft och rent vatten. Ett land som jag är så tacksam att ha fått växa upp i.
En liten plats här på jorden, som har gett mig friheten att vara den jag är.

Här kommer min kärleksvisa till Sverige ♥

Jag önskar er alla en underbar dag♥

Stunder av lycka

Hej på er!

Åh äntligen har jag tid över att sätta mig ned och skriva lite. Sista två veckorna har varit så otroligt intensiva, det är därför det har varit lite glest med blogginlägg här. Samtidigt så har det varit så otroligt vackert ute nu när våren kommit, så jag har bubblat av inspiration och känt att jag vill dela och visa så mycket. Men ibland räcker tiden inte riktigt till. Idag hade jag en deadline på ett stort jobb som skulle in (ni vet det där filmprojektet jag jobbat med) och det var en enorm lättnad i natt när jag blev klar och skickade in allt. Nu kan livet återgå lite till det vanliga igen, och ibland är det väldigt skönt.

Förra veckan var så häftig på något vis. Varje dag var ett litet äventyr. Mycket jobb och många tidiga morgnar och mycket jagande efter ljus och vackra ställen. Men åh så många fina minnen förra veckan gav både mig och Johan. Ja, Johan var ledig hela förra veckan. Egentligen på grund av en jobbig händelse som jag tyvärr inte kan berätta mer om precis just nu. Men vi valde att göra något positivt av det hela istället och begav oss bland annat iväg på en liten spontan resa till vackra Saxnäs!
Det var första gången som jag och Johan åkte till fjällen tillsammans. Det kändes så underbart att äntligen få visa honom några av mina absoluta favoritställen på jorden, och att få uppleva dom med honom vid min sida. Han blev lika förälskad i platserna kring Saxnäs som jag själv är.
Som alltid när jag är i Saxnäs bor jag jag på vackra Marsfjäll Mountain Lodge. Har ni varit där någon gång? Jag känner ägaren Ingela sen tidigare, och hon måste vara en av de mest underbara människorna på jorden. Så glad och så otroligt trevlig!! Jag känner mig alltid så välkommen, trots att jag ALLTID kommer hit när det är lågsäsong haha. Men det passar mig perfekt. Jag gillar lugnet.
Och nu fick vi ett så himla fint rum med underbar utsikt över bergen. Utsikten och värmen gjorde att både jag och Johan fick känslan av att vi var utomlands.
Mysiga Marsfjäll Mountain Lodge.
Första dagen i Saxnäs ägnade vi hela kvällen åt att åka runt till olika vackra platser så att jag kunde fota och filma till filmprojektet. Det var så otroligt vackert överallt att det nästan tog andan ur mig. Här är vägen mot Marsliden.
Vackraste solnedgången jag sett på länge.
Jag och Johan stannade till några timmar vid den här platsen där det även fanns en grillplats och ett vindskydd. Vi grillade mat och kokade kaffe över elden samtidigt som vi tittade ut över de vackra, storslagna vyerna. Det kändes nästan som att vi befann oss i en vacker film.
Den här känslan. Ren och skär lycka ♥
När vi kom tillbaks till hotellet vid midnatt lyste himlen fortfarande upp av solen. Finns det något vackrare än det nordiska nattljuset? Som jag saknat det. Nu har vi den där vackra tiden framför oss ♥
Utsikten från balkongen. Det är något väldigt speciellt med snötäckta fjäll i vårens nattljus.
Nästan morgon utanför lodgen. Vi drack kaffe och gjorde oss redo för ännu en härlig dag ute. Dock skulle vi åka hemåt senare på eftermiddagen. Hade jag inte haft så ont om tid skulle vi nog stannat minst en natt till. Eller kanske köpa en fjällstuga vid sjön? Vi drömde stort och utan gränser när vi körde omkring bland de vackra platserna.
Vid den här platsen intill forsen stannade vi i flera timmar. Det var nog den bästa dagen på hela det här året. Allt var liksom perfekt. Omgivningen, värmen och ljudet av den lekande forsen och vyerna som omgav oss. Johan, solen, dofterna. Friheten.
Vi drack kaffe i våra vackra kåsor som vi köpte på vägen upp till Saxnäs i Vilhelmina på Risfjells sameslöjd. Jag har alltid velat ha en riktig kåsa i trä. Visst är de vackra? Och det kändes ännu mer speciellt eftersom vi även träffade och fick en trevlig pratstund med Sven-Åke Risfjell som gjort dessa vackra hantverk. De här kåsorna hoppas jag vi kan ha med oss på alla våra framtida fjällvandringar. Och i dom ska vi många, många gånger framöver få dricka rent vatten från en dansande fjällbäck.
Innan vi åkte hemåt passade vi på att ta årets första dopp! Det var nog inte många grader i vattnet, för det kändes likadant som när vi badade isvak förra året. Men det var så fantastiskt uppfriskande! Jag har länge längtat efter att bada riktigt kallt. Det blir lite som att rena sig på något vis. Känslan efteråt går liksom inte att beskriva. Har ni badat något i år än?

Hoppas ni har en fantastiskt fin måndag! KRAM på er! ♥

Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥