Nu är jag i Vaxholm. En mysig liten stad i skärgården en timma från Stockholm. I kväll har jag strosat runt bland de vackra husen, parkerna, havet och butikerna. Det är märkligt det där, att vart jag än är måste jag alltid ta en “paus” från allt och alla, komma ut och försöka hitta någon slags oas att andas ut en stund. Vara helt själv. Ladda batterierna. Landa.
Jag är van att ha allt det där utanför dörren. Bara skog och ängar. Och när jag befinner mig i en stad eller någon annanstans i civilisationen så är alltid min första instinkt att försöka hitta en plats ute där jag är helt ensam. Där ingen kan se mig. Haha.
Men efter en stund släpper det och jag anpassar mig. Och istället så njuter jag plötsligt av att vara där “allt händer”. Att möta andra människor på kvällspromenaden är ju näst intill exotiskt nu. Nästan så att det känns konstigt till en början. På vardagar hemma i Grundtjärn, om jag inte åker för att handla i någon närliggande by, så är det inget ovanligt att jag inte träffar en endaste människa på flera dagar om jag inte avsiktligt hälsar på någon granne. Vi är ju bara tio pers där. Så på kvällspromenaden vore det konstigt om jag mötte någon, i alla fall under vinterhalvåret då inga sommarboende är där.
För en månad sedan så hände det. Nära midnatt var jag ute och gick och såg en man i mörkret som kom vandrande på vägen och visslade. Jag blev så rädd att jag hukade mig ner i en snödriva och gömde mig, och trodde helt seriöst att det var något riktigt mystiskt som hänt. Tills jag någon vecka senare fick höra att det var min granne som var ute och gick.
Bara så ni skulle få ett perspektiv på hur illa det är haha 😉
Därför känns det konstigt till en början när jag är i stan, att möta så många människor. Varje sekund går man förbi någon utan att ens möta varandras blickar. Det är något fascinerande i det. Att inte vara någon alls förutom en förbigående människa. Att två människor, som under någon sekund för första gången i livet korsar sina vägar på denna jord, och antagligen aldrig mera ses igen, inte ens säger hej. Man ses för första och sista gången. Då kan jag ibland nästan känna en sorg över det haha.
Sådana tankar har jag givetvis bara första timmarna i stan. Efter ett stund sätts det liksom in ett filter och de där “sinnena” stängs ner. Jag har ju bott mitt i centrala Göteborg och inte tänkte jag på sådant då. Men jag gillar den där första stunden, innan jag blivit van med tempot, människorna och allt som händer omkring mig. Det är en stund av hög mottaglighet. Helt öppen inför allt som händer. Ett intresse inför alla människor jag ser och känslan av att vilja möta deras blick.
Det är minsann lite snö i Stockholm nu. Ser riktigt mysigt ut med snön och alla upplysta hus.
Tappade min ena vante när jag tog upp kameran och fotade. Märkte det inte förrän långt efteråt, så jag var tvungen att gå tillbaks hela vägen. Blev så glad när den låg kvar. Den såg så söt ut i all sin ensamhet.
Haha jag skrattar när jag inser att alla bilder jag tagit från min promenad är tom på folk. Jag som skrivit så långt om att möta människor i stan. Men det har en förklaring. Jag är så konstig när det gäller att fota inför folk. Jag liksom omedvetet inväntar att ingen människa ska vara inom synhåll för att jag ska kunna fota “i lugn och ro”. Det är nästan så jag tycker det är pinsamt om någon ser mig fota. Hur knäpp får man bli? Jag insåg detta tydligare efter dessa bilder haha.
Gick in på affären och handlade choklad och glass! Nu blir det lite fest i kväll igen. Det är ju faktiskt lördag 😉
Lite miljöombyte då och då skadar inte. Både för att få nya intryck och för att bättre kunna uppskatta det där hemma som man annars inte tänker på för att det är vardagen.
Även om byn jag kommer ifrån är större än Grundtjärn så kan jag faktiskt, till viss del, känna igen mig i det du skriver. Hemma där jag kommer ifrån är vi ändå ca 35 personer + intilliggande byar men ändå har man stenkoll på hur allas bilar ser ut, vem som äger vilka djur osv. Om det åker förbi en sprillans ny bil är det stora frågetecken i hemmet, vem äger bilen?! Det kan till och med vara så att en kikare åker fram så att föraren kan identifieras haha.
En annan händelse som ditt inlägg påminde mig om var i höstas när jag också några kompisar vandrade Skåneleden i 3 dagar då det även var lite kasst väder, med andra ord så mötte vi knappt någon alls längst vägen. När vi sedan åkte hem till Malmö och klev in på centralstation i en enorm folkmassa (egentligen var det inte fler än vanligt) så undrade vi lite “men vad gör alla dom här människorna här?”. Jag kände mig till och med trängd och obekväm med så många omkring mig och längtade tillbaka ut i naturen. Underligt hur snabbt människan vänjer av sig vid att ha folk omkring sig och sedan blir helt shockad av att möta dom igen.
Hej Jonna!
Känner ingen mig riktigt mycket i det du skriver! Kommer ihåg när jag skulle flytta ensam till Norrköping för att gå i gymnasiet när jag var 16. Jag kom från en liten by utanför Kalix, mer människor där än i Grundtjärn men där var det inte heller vanligt att möta människor på kvällspromenaderna. När jag kom ner dit med min mamma så höll jag ett järngrepp i min väska och tittade ont på alla jag mötte, jag trodde att alla skulle försöka råna mig! Det var människor ÖVERALLT och jag vart så snurrig av alla intryck. Fast när jag såg vars jag skulle bo så vart jag lite lugnare, det var en liten bit utanför stan och nära till “skogen” som egentligen var mer små skogspartier och sedan bara en massa åkrar 🙂 Så I know the feel!
Mysigt! Var rädd om Dej!
Kram!
Här i lilla Sjöland har vi koll på bilarna som kör på byvägen här. När man hör en bil på vägen måste man ju kolla vem det är. Är det någon bil man inte känner igen undrar man så vem det kan vara haha!
Sista bilden är lite kul, vid en snabb första blick vid skorna ser det ut som om du svävar lite ovanför marken. Är nog skuggan man lurar sig på, eller så har du blivit riktigt bra på att sväva 🙂
haha kul att du sa det, la inte märket till det först!
🙂 Yeah, you are “completely unhinged” 😀
I know it well, i’ve got a slightly milder version of the ‘too much time in the woods disorder’ 😉
Enjoy the choklad!
När jag ser dessa bilder och läser ditt inlägg så tror jag att du också skulle kunna göra en intressant blogg om att leva i storstan. Grundtjärn är ändå bäst! 🙂
Du har flytande guld i ditt bläckhorn 🙂 …Må det aldrig sina. Det nya året har bjudit på många inlägg med hög igenkänningsfaktor. En fantastisk förmåga att slå huvudet på spiken i både ord och bild. Tack för det!
Kan aldrig bli fel med glass och choklad en lördag 🙂
Bor själv i en mindre by och här hälsar man om man råkar stöta på någon under en promenad eller dyl. Därför tycker jag det är så märkligt när man kommer till en större stad och man förväntas att bara gå förbi varandra utan att hälsa och absolut inte titta personen i ögonen. Känns alltid lite obekvämt till en början. Men annars tycker jag det är rätt skönt, att bara få smälta in liksom. Längtar efter att gå i affären och slippa stöta på folk man känner. Orkar inte alltid vara social, ibland vill jag bara göra det jag ska, då t.ex handla. Och konstigt nog är det enklare i en större stad än i en by.
Åh vad mysigt att besöka Vaxholm på vintern! För mig är det sommarstaden som vi tar båten till från ön för att handla. Men det är säkert otroligt vackert där på vintern!
Trevligt med miljöombyte.
För mig räcker en dag i en storstad sen vill jag hem.
Sâ fint skottade trottoarer….där riskerar man inte att halka omkull 🙂 Vem skottar trottoarerna i Sverige ??? Vaxholm i vinternatten…..brrrr…jag fryser och springer in pâ ett fik för att utbyta nâgra ord med nân levande människa över en kopp kaffe. Pâ sommaren är det fint därute. Luften är frisk och ren.
Har man aktivt valt landet, så tror jag att man också väljer en annan livsrytm. Jag har aktivt valt mer tid och därför inte måste vara supereffektiva. Det gör att jag inte måste gå jättefort för att hinna eller prata och vara på det sociala internet jättefort. Det kan nästan bli en kulturkrock om man umgås med människor som verkligen annamat storstadslivet rytm. Jag har tid att tänka och att bara vara.
“Därför känns det konstigt till en början när jag är i stan, att möta så många människor. Varje sekund går man förbi någon utan att ens möta varandras blickar. Det är något fascinerande i det. Att inte vara någon alls förutom en förbigående människa. Att två människor, som under någon sekund för första gången i livet korsar sina vägar på denna jord, och antagligen aldrig mera ses igen, inte ens säger hej. Man ses för första och sista gången. Då kan jag ibland nästan känna en sorg över det haha”.
Tack Jonna…
Hej Jonna! Åh så fascinerad och trollbunden jag blivit av din blogg! Jag är så otroligt imponerad av dig; du verkar vara fullständigt trygg i dig själv, och vilket harmoniskt och mysigt liv du lever i ditt hus i ensligheten 🙂 Ja jag blir glad att läsa din blogg 🙂 Får jag fråga om du någonsin längtar efter t ex man och barn? Eller känner du att du trivs med dig själv och dina djur?
Att fika och ströva runt i svensktalande Borgå tätt på Helsingfors är alltid lärorikt. Favorittidningen “Hubbla” Hufvudstadsbladet är läsvärd, ger ett annat perspektiv på tillvaron.
Känner igen mig, upplever samma sak när jag kommer in till stan. Blir en stunds omställning innan jag stängt av, som du säger. föredrar helt klart att ha alla antenner påslagna. 🙂
Håller tummarna som tusan för dig 🙂 Kommer gå fin fint i Finland för Jonna Jintonen 😉
Läst “Tankar om vindkraft”, blev bygget av? Kan även bara hålla med, efter några veckor i Hälsingland upplever jag det du upplevde.
Åh vad roligt att du är här nere Jonna! Jag bor rätt nära Vaxholm, nämligen i Åkersberga och jag är faktiskt från Västernorrland från början, där du bor nu. Dock inte riktigt i Grundtjärn, men från ett mindre samhälle som heter Fränsta (ligget ca 8 mil väst från Sundsvall). Det är så roligt att få läsa din blogg och drömma om ett enklare liv på landet. Justn u är man student och hyr ett rum, men en dag så ska min dröm förverkligas också! Kanske flyttar man tillbaka till Fränsta 🙂
Åååh, jag behöver den där ensamheten också..förstår precis 🙂
Har inga problem att vara ensam väldigt länge 😉
Jag har även upplevt den där sömngrejen du pratade om. 2 ggr.
Första gången låg jag med armarna i kors över bröstet och försökte somna, men var alldeles för pigg. Helt plötsligt låser sig allt och det känns som att kroppen går i vågor? Jag kan inte öppna ögonen och känner mig helt förlamad, samtidigt som det kommer starka signaler från alla håll. Ambulanser, polisbilar och sirener. Som en trafikerad gatan i NY fast i Stockholm. Fick panik.
2:a gången det hände var det inte så starkt 🙂 utan väldigt kort, men samma sirener och låsning och att kroppen gick som i vågor.
Första gången trodde jag att det var ett varsel, så jag var övertygad om att ngn nära hade omkommit eller råkat ut för något.
Kram på dig!
Hej!
Fina stämmningsfulla bilder! Perfekt exponering och vitbalans. Da känner man lust att ga i stan och fotar.
Hälsningar fran Tyskland, Ralph
Nästan två dygn utan ett inlägg!
Min värld håller på att gå under 😉 😮
Får ta och börja läsa om arkivet igen. ^_^
Älskar att vanten fortfarande låg kvar! Det kändes lite otippat faktiskt.