Tag Archives: och

Att fånga isens sång och vinterns själ

Posted on by

Hej på er!
Idag lyser solen på en klarblå himmel och det gör mig så glad att se hur solen står tillräckligt högt på himlen för att lysa in i köket nu. Den där känslan är lika underbar varje år. Ljusets återkomst.
Den här veckan har jag ju bara varit hemma och jobbat eftersom jag vill vänta lite tills jag känner mig helt och hållet frisk igen innan jag sätter igång på riktigt med saker och ting. Så jag har inte varit i min studio i Myckelgensjö nu på nästan två veckor, förutom när jag och Johan åkte dit en kväll för att hämta hem datorn och lite annat som jag behövde för att kunna jobba här hemma istället.
Men jag ser fram emot att åka dit på måndag igen. Jag hann ju knappt vara där någonting innan jag blev sjuk igen. Jag hann liksom aldrig komma igång på riktigt. Så en del av mig tror nästan att allt var en dröm. Att min vackra studio och arbetsplats bara var något tillfälligt. En dröm som jag sedan vaknade ur, och som nu suddas bort mer och mer för varje dag.
Men så är det inte. Den finns kvar och väntar tålmodigt på att jag ska komma dit och sätta igång med mina projekt. Vilken lycka!
Istället har jag den här veckan ägnat mycket tid åt målning. Och jag är så innerligt glad att inspirationen och känslan kommit tillbaks. Nu känner jag det där flowet och den där speciella energin som krävs för att jag ska kunna måla.

Ni anar inte hur frustrerad jag känt mig under vintern nu. Jag har försökt målat flera gånger, men jag har inte kunnat! På riktigt, det har varit som om ett lock lagts över mig. Som om någon hade trollat bort allt jag någonsin lärt mig om målning. När jag försökte måla så blev det bara hemska, tunga färger i den mest fruktansvärda röra man kan tänka sig. Haha, att bara titta på målningarna fick mig att må illa! Så tillslut struntade jag i att försöka, för jag insåg att jag inte kan tvinga fram den känslan.
Jag visste inombords att det kommer en dag när inspirationen och känslan kommer tillbaks igen. När allt är i balans och när locket lyfts och energin kan flöda fritt igen.

Och den här veckan kände jag att något hände. Något kom tillbaks igen, och när jag en kväll började måla så var det som det mest naturliga jag någonsin gjort. Det kändes fjäderlätt. Som musik. Jag bara följde med och färgerna dansade på dukarna.
Jag fick en väldigt stark känsla av att jag ville måla i blått igen. Blå är min absoluta favoritfärg när det gäller att måla. Den är frisk och klar. Den är helande och stärkande. Den är kall som midvinterns vindar och djup som de mörkaste hav.

Jag har lagt märke till nu har målningarna styrs av naturens egna cykler och årstider. Nu är det vintermålningar som gäller. Jag inspireras av isens mönster. Jag inspireras av de blåa, kalla vinterljuset, snöflingor och snöstormar och vinternattens dansande norrsken och de isande vindars sus. Jag vill fånga isens sång och vinterns själ i mina tavlor.
Nordanvind ska denna nya serie tavlor heta.
När jag frågade er om vilka inlägg ni önskar att jag ska göra mer av på bloggen så var inlägg om målning det mest önskade! Jag blev så himla chockad, för det kunde jag aldrig ana. Men det gör mig väldigt glad att så många är intresserade av att börja måla eller att hitta lite ny inspiration till målning.

Jag har ju gjort inlägg innan där jag berättat om vilka färger och verktyg jag använder. Och precis som förut så använder jag mig mycket av färgerna från Golden Acrylics som heter High flow acrylics. Och jag har även börjat använda något som heter Acrylic Ink.
Innan jag börjar måla så gör jag ofta olika lager med texturer. Här har jag till exempel använt mig av något som heter Crackle Paste och som skapar sprickor när det torkar. Det finns massvis med olika medier man kan använda till målning, och det skapar häftiga effekter som sen blir extra vackra när man målar över dom.
Sen brukar jag lägga mycket tid med att blanda fram olika nyanser av färger innan jag påbörjar en målning. Jag brukar blanda färger tills jag hittar en nyans jag tycker om och sedan målar jag på ett papper och skriver upp vilka färger jag använda. Sen brukar jag döpa dom till olika namn. Den här färgen döpte jag till “Lofoten blue” och är inspirerad av Lofoten på vintern.

En vän till mig (som jag lärde känna via min Patreon) som heter Cenk och bor i Turkiet var nyligen på en resa i Lofoten. Han besökte bland annat Bleikestranda i Andøya, som några av er vet är en strand som kom att få en otroligt stark betydelse för mig. På den stranden har jag en av mina starkaste och lyckligaste minnen någonsin. Ni kan läsa om varför och se filmen HÄR. Cenk visste hur mycket den här stranden betydde för mig så han åkte dit och skickade en massa små filmklipp från stranden på vintern, trots att det var isande kallt och blåste starka vindar och han nästan förfrös sina händer av att filma med mobilen. Och när jag fick se de här filmklippen här om kvällen så fick jag så otroligt mycket inspiration.
Det var SÅ vackert! Det såg så kallt och kargt ut, men så vackert med vattnet som strilades mellan de isiga stenarna. Och så de mörka bergen i bakgrunden. Och ljudet av vågornas kraft mot stranden och det starka vindarna. Jag blev så inspirerad att jag blandade ihop den här färgen som jag döpte till “Lofoten blue” och sedan använde till en av tavlorna jag påbörjade samma natt.
På kvällarna nu så lyser kvällssolen in i ateljén, och det blir ett så magiskt vackert ljus. Ljuset kommer egentligen inte direkt från solen, för fönstret är mot norr. Ljuset kommer från ett fönster från en av stugorna på andra sidan vägen. Så när solen går ned träffar ljuset fönstret som sedan reflekterar ljuset in i ateljén. Så vacker hur ljuset kan resa sådär.
Nu ska strax gå ut på en liten promenad i solen och få i mig lite D-vitamin, sen tänkte jag ägna resten av dagen och kvällen med att fortsätta måla. Det gäller ta vara på inspirationen och energin när den väl kommer!

Hoppas ni har en UNDERBAR dag allihopa! Sänder er en stor, varm kram! ♥

Uppäten och vissen – men full av nya insikter

Posted on by

Hej mina vänner!
Den här veckan har verkligen varit en av de värsta på länge. I mitt senaste inlägg som jag gjorde i måndags så berättade jag ju att jag blivit sjuk igen, men det var verkligen bara början. Jag hade redan då på känn att det rörde sig om något än ännu en förkylning. Mest på grunden av de blodiga såren jag fick i näsan.
För varje dag som gick så fick jag sår på fler ställen. På munnen. I munnen. Ont i öronen och halsen.
Infekterat tandkött som gjorde så fruktansvärt ont. Ända in i käkbenet. Det värsta av allt var ändå näsan. Varje dag som jag vaknade upp så var det som om någon skärt med en kniv i näsan. Har aldrig haft så ont på så många ställen samtidigt.

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna ♥
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg ♥

Insnöad och utan kontakt med omvärlden

Posted on by

Åh vad jag har längtat efter denna stund när jag äntligen kan komma ut på internet igen och skriva ett inlägg. Det känns som om det gått en vecka sedan sist!
Jag vill bara skynda mig att lägga upp det här så inte internet försvinner igen. Just nu vågar jag inte lita på att det faktiskt kommer fungera. Men i en halvtimma har vi nu äntligen fått kontakt med omvärlden igen.

Under tisdagen så försvann plötsligt internet och mobiltäckningen här. Som vanligt tänkte jag att det nog bara skulle vara borta en kort stund.
Men nej. I över två dygn har vi varken kunnat ringa eller gå in på nätet, på grund av en avklippt kabel någonstans. Jag har aldrig varit med om att det tagit så lång tid att åtgärda. För mig som är helt beroende av nätet för att kunna jobba så har det känts riktigt jobbigt att behöva vänta såhär länge. Snacka om att man anpassat sig till att alltid kunna vara uppkopplad! Om vi behövde ringa ett samtal så var vi tvungna att åka nästan två mil utanför byn för att få mobiltäckning.
Mitt i allt så blev det också snöstorm idag. Det var egentligen meningen att min lillebror Filip skulle komma hit till Grundtjärn och hälsa på idag och stanna över helgen, men på grund av snöstormen så vågade vi inte ge oss ut på vägarna för att åka till Sollefteå och hämta upp honom. Så det får bli en annan helg istället. Det kändes så himla tråkigt att det skulle hända precis just nu. Och ett tag nu så trodde jag att elen snart skulle försvinna också, på grund av blåsten. Men än så länge funkar det.
Bilden ovan tog jag från fönstret idag när stormen drog in.
Det är en märklig känsla att vara utan internet så länge. Eftersom vi inte kunde göra något åt det så försökte vi göra något bra av det istället. Igår kväll så var vi till verkstaden hemma hos min mamma, där Johan fick lära sig att smida i silver och göra sin allra första silverring. Jag hade en känsla av att han säkert skulle vara väldigt duktig på det och det var han verkligen. Han lärde sig jättefort och tyckte det var riktigt roligt.
Så vi ägnade några timmar åt skapande i verkstaden igår. Jag påbörjade ett silverarmband, och det var en märklig känsla att vara tillbaks vid arbetsbänken igen. Har inte hållit på med silversmide alls sedan vi la ned smyckestillverkningen 2014. Men det var väldigt roligt att få greja med det igen. Som alltid får man så otroligt mycket idéer när man kommer in i verkstaden och ser alla verktyg och allt silvermaterial. Och eftersom vi har tankar på att börja med smycken igen längre fram så kändes det kul att fräscha upp minnet lite.

Nu vet nu i alla fall varför det varit så tyst här senaste dagarna. Nu ska jag skynda mig att lägga ut det här inlägget så inte internet hinner försvinna igen.
Jag hoppas ni har det jättebra allihopa! Vi hörs snart. KRAM på er ♥

Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Posted on by

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

En sång bland skogar och dimmor

Posted on by

Natten vaknar till dimmornas dans,
till röster och sånger från flera tusen år
En värld bortom bergen, som ingen trodde fanns
en plats så avskild, dit bara ekon når.

Här kommer en liten godnatt-visa till er såhär på kvällskvisten, som jag spelade in en helt magisk natt för någon vecka sedan. Ibland känns det verkligen som om jag hamnar i en annan värld för en stund. Just denna natten var en sådan.
Jag spenderade flera timmar vid den här skogstjärnen men det kändes som ett ögonblick.

Jag filmade. Fotade. Kulade. Snubblade över den mjuka, blöta myren i min långa vita klänning. Gjorde glädjetjut som ekade över berg och dal. Betraktade allt det vackra som levde runt omkring mig.
Sådana här nätter…det är ren och skär magi för mig. Och jag lägger min själ i att försöka fånga det så att jag kan återberätta det på ett sätt så ni så verkligt som möjligt kan få uppleva att ni också är där. Mitt i skogens magiska skådespel.

En liten kulning i skogen, med Mats Pettersson på mandola i slutet. En fantastisk musiker som jag har äran att få samarbeta med i den kommande kulnings-skivan som jag kommer jobba stenhårt med nu till hösten och vintern.  Det är verkligen min största dröm att få till skivan precis sådär som mitt hjärta önskar, och jag längtar efter den dag under 2018 när den är klar och redo släppas fri.

Nu önskar jag er en riktigt fin kväll allesammans. God natt och dröm vackra drömmar ♥

Natten i Lofoten

Posted on by

Godkväll på er allihopa!
Dagens inlägg blev visst lite försenat några timmar. De ljusa kvällarna gör mig lite förvirrad vad gäller tiden. Det känns inte alls som om klockan är halv tio på kvällen just nu. Det känns som om dagen ljust övergick till kväll. Men jag älskar ändå den här tiden så väldigt mycket. Jag brukar inte komma i säng förrän runt 2 på natten som det är just nu, men jag har så galet mycket energi på kvällarna nu så jag låter mig bara följa med i den här rytmen istället för att tvinga mig i säng när jag inte är trött.
Så trots att klockan är mycket, så har min kväll bara börjat.

Idag är det ju nationaldagen och jag har tagit helt ledig idag och bara varit ute på gården och grejat. Det blev så otroligt fint. Vill bara gå runt ute i trädgården nu och titta på hur fint det blev. Häggen har så smått börjat slå ut nu också, vilket gör att det doftar gudomligt gott. Denna tiden alltså. Magi.

Nu tänkte jag visa några bilder från när jag var i Lofoten förra veckan. Det var två väldigt intensiva dagar så jag hann inte blogga så mycket därifrån innan jag åkte hem igen. Så jag tänkte göra det nu såhär i efterhand. Det var verkligen så fantastiskt vackert, och jag hoppas jag får chans att åka dit framöver igen med lite mer tid på mig, och med en bil så att jag kan åka till en massa olika ställen och öar. Finns mycket att upptäcka i Lofoten.
Jag var under båda dagarna i en liten fiskeby som heter Henningsvær och som är flera öar (som sitter ihop med broar) som ligger vid den södra kusten av Austvågøya i Lofoten. En otroligt fin liten by med ca 500 invånare.
Ni kunde ju läsa om min första dag i Lofoten i ett tidigare inlägg. Den andra dagen så var jag mest på hotellet och jobbade under dagen, och sov sedan några timmar på eftermiddagen, för att sedan ge mig ut med kameran på kvällen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten, eftersom det nu är midnattssol i Lofoten. Den här bilden tog jag när jag gick ned till hamnen på kvällen för att fika lite, medan jag inväntade solnedgången.
Sen gick jag ned till havet vid andra sidan av ön där man fick en helt fantastiskt vy över solnedgången. Här var klockan runt 22.30 på kvällen och solen hade fortfarande en bra bit kvar innan den var vid horisonten. Ljuset var så otroligt vackert.
Jag hade gått till en bar och köpt med mig en varm kopp kaffe att ta med mig. För det var inte direkt varmt ute. Runt 7 grader och väldigt starka vindar. Kusten har verkligen en alldeles speciell kyla. Men en kopp kaffe och en magisk utsikt höll mig varm.
Här var klockan runt midnatt, och solen gick precis bakom berget.
Jag gick upp på en hög bro för att få bättre utsikt.
På andra sidan av bron. Klockan strax efter midnatt. Ljuset var så vackert aprikosfärgat. På vänster sida ser man Arctic hotell där jag bodde. En fint litet hotell med mysiga rum. Dock jobbade där en riktigt sur tant som verkligen inte borde jobba med turister. Så synd på ett annars så fint ställe med annan supertrevlig personal. Men hon fick en nästan att vilja be om ursäkt om man ville köpa en kopp kaffe.

Sista morgonen när jag skulle åka hem så skulle jag ta bussen från Henningsvær till flygplatsen och frågade vart bussen stannade någonstans. Enligt busslistan stannade den på tre olika ställen i byn och jag visste inte exakt vart det var, så jag ville fråga om närmaste “bussplats”.

“Henningsvær” svarade hon. Och jag sa “Ja, jag vet, men vart i Henningsvær?“. Hon tittade på mig som om jag var knäpp.
“I Henningsvær” svarade hon igen. Jag förtydligade “Ja, jo jag vet, men vart? Det finns olika platser den stannar på. Vart är närmaste och vart ligger det?“. Hennes blick fick mig verkligen att känna mig som dum i huvudet. Vi tog det till och med på engelska tillslut.
“Yes but where?..WHERE in Henningsvær is the busstop?” Hon var tyst i några sekunder och tittade fortfarande konstigt på mig.
Tillslut sa hon “Whäääre?” i ett försök att rätta mitt felaktiga sätt att säga where.

“Yes…yes….whäääre?” sa jag. Tillslut sa hon något om andra sidan bron. Och att man kunde vinka på bussen så att den stannade. Jag begrep inte helt och hållet vad hon menade, men jag orkade inte försöka få fram mer information. Det kändes redan som om jag hade gjort bort mig tillräckligt och jag kände nästan hur jag ville gråta haha. Så jag struntade i hotellfrukosten och tog mina väskor och gick raka vägen ut med bestämda steg och ställde mig mitt i centrum någonstans och väntade på att bussen skulle komma. Jag kände mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon surt går uppför trappan till sitt rum. Jag ville gå tillbaks och säga “Hit ska jag aldrig mer komma tillbaks” men samtidigt så fanns där så mycket annan fin personal och jag ville inte låta hennes surhet förstöra.

Den där typen av människor…jag känner igen den så väl. Hennes sätt påminde mig så otroligt mycket om olika människor som funnits i mitt tidigare arbetsliv. Chefer, kollegor och annat som verkligen bara vill göra en osäker. Vill få en att känna sig dum. Jag känner mig så himla missförstådd och tillslut så liten att rösten liksom blir pipig och en stor klump bildas i magen.
Men jag är så jäkla tacksam för dessa fåtal människor. De fick mig verkligen att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba under någon annan igen. Att bli min egen chef.

Yes. Nu fick jag ur min frustration över den där lilla händelsen haha. Det var inte tänkt att berätta om det men nu kom det av sig själv och det kändes skönt att få ur sig det.
Den här vyn var min absoluta favorit. Midnattssol och det stora bergen till höger. Och på land till höger fanns stora träställningar där de torkade torsk, som var den fisk som fiskades allra mest i den här fiskebyn.
När solen hade passerat ned bakom berget så vandrade jag ut från byn och gick på upptäcksfärd bland bergen och klipporna.
Månen kom fram vyerna var så vackra att jag inte visste vad jag skulle ta mig till riktigt.
Jag gick och gick. Jag ville ta mig fram dit man kunde se solen igen, men avstånden var så enorma. Jag hade velat haft en hyrbil, men samtidigt så var den här nattliga promenader helt underbar. Jag kände mig så lycklig och fri. Jag lyssnade på musik i hörlurarna och skuttade omkring. Inte en enda bil. Inte en enda människa. Det kändes som om jag hade hela Lofoten för mig själv. Och natten var så bedårande vacker. Allt var perfekt.

Jag stannade lite här och var och njöt av utsikten. Jag hade inte bråttom. Bussen skulle inte gå förrän 9 på morgonen så jag visste att jag hade hela natten och en stor del av morgonen innan jag behövde vara tillbaks på hotellet igen.

Jag försökte komma fram till vad det är med havet som jag egentligen inte gillar. Det är något med blåsten, vågorna och doften av salt. Ljudet av fiskmåsar. Synen av öppet hav. Havet som bara slukar. En känsla som gör mig rädd, fast jag kan inte förklara det i ord riktigt. Ni kan läsa lite om min rädsla för havet i det här inlägget från när jag även då var i Nordnorge för två år sedan. Den här natten ville jag dock försöka ändra min känsla för havet. Och det kändes verkligen som jag gjorde det.
Jag försökte sätta mig in i vad det är med havet som många människor älskar. Jag tänkte på alla små fiskebåtar här som ger sig ut på öppet hav. På sjömännen, som valt att leva sitt liv på havet. Vilken kärlek de måste känna, till det som jag känner rädsla inför.

“Jag älskar havet” var mitt mantra denna natten. Och jag var inte rädd. Jag tog djupa andetag. Kände doften av det vilda havet. En smak av salt i munnen. Fiskmåsarna skrattade åt mig natten igenom och jag uppskattade deras närvaro. De har valt att leva just här, på en plats som är så vacker och så karg på samma gång. Natthimlen med sina varma, ödmjuka färger och de mörka bergen och det iskalla havet.
Jag kom sedan fram till en helt fantastiskt vacker plats som liksom fick mitt hjärta att stanna. Solen var på väg upp mellan glipan i bergen. Jag hade klättrat upp på ett litet berg och stannade där en lång stund för att fota och se hur solens strålar letade sig fram mellan bergväggarna.
Jag hittade en liten sten på berget där det var lä ifrån den starka vinden. Där fanns mjuk mossa och enris. Jag la mig där en stund för att värma mig och vila ögonen lite. När jag öppnade ögonen fick jag se den vackraste utsikt man kan tänka sig. Jag log inombords av tanken på att just jag får vara här just nu.
Jag, havet, vindarna och bergen. En natt jag aldrig kommer glömma. Tack Lofoten för dessa fantastiska stunder. Jag längtar tills jag får komma tillbaks igen och utforska mer av dessa landskap. Och tack kära ni för att ni följt mig på denna resa. Kramar i massor ♥

Vårfunderingar, tillbakablickar och massor av vinnare

Posted on by

Hej på er mina kära vänner!

Hoppas att ni hade en fin helg och att er första dag på den nya veckan varit bra. Själv har jag inte alls känt mig särskilt pigg idag. Jag vet inte om det beror på att jag vaknade till ett snötäckt Grundtjärn i morse eller om jag helt enkelt bara känt mig allmänt trött. Och det har varit så rysligt rått och kallt ute idag att jag nästan blivit sur av att gå ut på promenad haha. Och det hjälper verkligen inte att titta på gamla bilder från tidigare år i maj och insett att jag då gick barfota, tappade björksav, grejade i trädgårdslandet och doppade mina fötter i sjön där isen nyss smält. I natt ska det bli -7 grader här så jag gissar att vi bara fick ett litet smakprov på vårvärmen förra veckan.

För exakt ett år sedan hade isen på sjön smält och jag njöt av den vackra vårkvällen och de ljumma vindarna. Både jag och Johan blev alldeles chockade när vi såg tillbaks på bilder från förra året. Våren kom så mycket tidigare då och början av maj bjöd på sommarvärme. Just nu känns det så väldigt långt bort. Men den som väntar på något gott…
För tre år sedan den här tiden så hade redan knopparna på häggen blivit jättestora och nästan redo att börja brista.
Då satte jag mig under trädet i kvällssolen med en kopp kaffe och en bulle. Åh, minns denna kvällen så himla väl!
Men jag har så mycket annat att vara glad för. Som t.ex era helt otroligt vackra kommentarer på förra inlägget. Alltså, ni anar inte vad svårt ni gjorde det för mig haha. Jag har nästan gått och haft lite småångest över att välja bara tre vinnare. Det kändes helt omöjligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så drar jag mig ofta för att tävla ut grejer här i bloggen, just för att jag inte vill göra någon ledsen.

Så några timmar efter att jag la ut inlägget i fredags så kom jag på en brilliant idé tyckte jag. Det hade väl trillat in sisådär 30 kommentarer ungefär och jag var hos min mamma då när jag plötsligt sa “NU vet jag vad jag ska göra! Jag ska välja tre vinnare, men sen ska jag överraska ALLA andra som varit med och tävlat, med att de ska få vinna sin favoritbild utskriven på ett A4 format istället“.

Jag kände mig överlycklig över idén och längtade tills jag nu på måndag skulle överraska alla er läsare som varit med och tävlat med att alla utöver vinnarna också skulle få en signerad print hemskickad. Tills jag på lördagen började se att kommentarerna steg över 100 stycken. Och sedan över 180 idag. Jag insåg att det skulle bli en hel veckas jobb (minst) med att maila alla, få in allas adresser, printa ut och slå in över 180 paket. Och bara kostnaden. Skulle behöva beställa en ny pall med emballage. Och flera paket med nya fine-art papper. Och säkerligen ett gäng nya färgpatroner. Och sedan portot på allt. Jag ville så gärna, men insåg att det skulle bli ett sådant enormt projekt. Men jäklar vilken lycka att få göra alla så glada. Ni anar inte hur hårt det tog mig att behöva ge upp den idén.

Det blir liksom något speciellt med att få läsa era motiveringar kring något jag själv skapat. Det vore annorlunda om jag tävlade ut en annans företags produkt eller liknande. Men när jag får läsa om era känslor och tankar kring mina bilder så blir det så extra känsligt. Har suttit med tårar i ögonen när jag läst era vackra motiveringar.


Så TACK, tack från djupet av mitt hjärta. Jag har valt ut tre vinnare, och utöver det så valde jag 46 andra personer med mina favoritmotiveringar som jag tänkte skicka en signerad A4 print till. Tills jag insåg att jag bara hade ca 19 fotopapper kvar så jag var tvungen att lotta fram 19 personer utav de 46 jag från början valde. Haha, värsta utslagningen. Ni kan ju tänka er att den här tävlingen tagit upp i princip hela dagens tankeverksamhet.

Ett stort grattis till Dixi, Katarina Eriksson och Monnah för era vackra motiveringar. Ni har vunnit printen ni önskade, och jag kommer inom kort maila er för att få era adresser.

Av alla favoritmotiveringar så lottade jag fram 19 extra personer som kommer få en signerad A4 print i det motiv som önskades i kommentaren. Grattis Sabina Ströberg, Whit, Jorma, Ulla, Cecilia, Maria Björkman, Leif, Emmeli, Evy, PJ, Anders, Lovisa, Helena W, Sandra (Lovlilett), Marit (skicka din mail till mig!), Lars, Diana, Jonnah och Petra. Jag kontaktar er på mail inom kort ♥

Och tack alla som var med om tävlade. Det var väldigt fint att se ett sådant stort engagemang. Det värmde i hjärtat. Önskar verkligen att ni alla kunde få en print. Men hoppas på fler tävlingar snart framöver så ni får fler chanser.

Kärlek ♥

Duett med mig och Stefan Sundström

Posted on by

Hej på er allihopa!

I mitt senaste inlägg så var ju jag på Sollefteå BB och ockuperade tillsammans med Stefan Sundström. En oförglömlig dag! Stefan har ju som sagt engagerat sig enormt mycket i debatten, och för ca en månad sedan skrev han en låt som handlar om just nedläggningen av Sollefteå BB, som han kallar för “BB blues“. En helt fantastisk låt och text! De spelade upp den några gånger under ockupationen i onsdags, och jag sjöng gladeligen med. Det var då vi kom på den brillianta idén att sjunga den ihop! Så i lördags träffades vi hemma hos mina vänner Åsa och Arvid i Näsåker, och spelade in låten i deras kök!

Ni kan ju bara tänka er hur förbaskat STOLT och glad jag var över att få sitta där bredvid Stefan och sjunga! Vilken dröm alltså. Det kunde jag ju aldrig ana. Och det betyder extra mycket eftersom låten dessutom handlar om något som står mig väldigt varmt om hjärtat. Så, från mig och Stefan (och lite Malte också), här kommer BB BLUES!

ENJOY! ♥