Efter att jag berättade här på bloggen om Johan så har jag fått många frågor och önskemål om att jag ska skriva och berätta mer om hur det känns att bo ihop med någon när jag är så van att vara själv. Valde ut en av dessa kommentarer här som jag tänkte svara på, eftersom jag själv tycker att det är en väldigt bra fråga som det finns mycket att skriva om.

“Hej Jonna!
Jag har funderat lite på hur du resonerar kring ”egentid” nu när du har flyttat ihop med Johan. Du har ju tidigare beskrivit hur dessa egna stunder i naturen eller av kreativitet behövs för att du ska må bra och jag känner igen mig i det. Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus.. Och ändå så märker jag att jag verkligen behöver de där stunderna för mig själv. Hur gör du? – Malva”

Först och främst, tack för din fråga Malva. Det här är något som jag själv funderat på jättemånga gånger, speciellt innan jag träffade Johan. Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp! Jag har stundtals tänkt att jag kanske aldrig kommer passa att leva ihop med någon, just eftersom jag verkligen behöver den där egentiden för att må bra.

Jag har bara bott ihop med John i snart två månader, men har redan fått så mycket svar på mina frågor och fått så mycket nya insikter och andra perspektiv på det hela. Så jag tänkte dela med mig lite nu av hur jag ser på det här med egentid, och hur man får ihop sin kärlek till ensamheten med kärleken till sin partner eller den man lever ihop med.

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle bli en enormt stort förändring i mitt liv den dagen som jag flyttar ihop med någon. Att det skulle bli ett starkt kontrast till min annars ensamma och fria vardag. Det trodde jag med, och därför har jag egentligen inte riktigt längtat efter tvåsamhet, därför att jag inte ville förlora den delen av mitt liv. Jag har velat undvika att bli kär så att jag kan få fortsätta vara själv och lägga all min tid på det jag vill.

Två månader har jag bott ihop med Johan nu, och vet ni vad? Allting har skett så naturligt att jag knappt känt övergången från att vara ensam till att vara två. Det blev aldrig någon stor förändring i mitt liv eller mindre tid till det jag vill. Ingenting har egentligen förändrats på det sättet, förutom alla underbara känslor, och den starka kärleken som varje dag förgyller mitt liv nu. Men just när det gäller den där egentiden som jag var så rädd att förlora, så känns den alldeles orörd. Den har jag kvar, på grund av att jag och Johan är så himla lika när det gäller den biten. Vi behöver båda egentid för att må bra, och därför blir det aldrig någon grej av det. Jag har inte ens känt eller tänkt den tanken att “nu behöver jag egentid“, för det får jag så naturligt hela tiden att det liksom sköter sig själv.

Den största anledningen till att jag trodde att egentiden och ensamheten skulle försvinna om jag flyttade ihop med någon, beror helt enkelt på tidigare erfarenheter. Jag har i tidigare förhållanden stundtals känt mig väldigt kvävd eftersom den andre personen inte alls varit i behov av att vara själv lika mycket som jag, och inte heller haft en förståelse för mitt behov av att vara själv. De få gånger jag försiktigt bett om att få vara själv så blir det istället till ett problem där personen tror att jag vill vara själv för att jag inte längre tycker om den eller för att undvika personen osv. Då skär det sig ganska snabbt och det blir obalans. Det blir ett problem av något som inte är ett problem.

Jag minns i början av mitt och Johans förhållande, hur jag nästan tippade på tå och ville be om ursäkt om jag t.ex behövde gå in i arbetsrummet och sätta mig och jobba en stund på kvällen. Jag var van med tanken på att det skulle bli besvikelse, sura miner och kanske till och med ett bråk på grund av en sådan sak. Jag blev alltid lika förvånad när jag såg hur Johan bara log och sa att det var bra att jag gjorde det jag behövde göra. Det var en sådan lättnad. I början gick jag ofta ut till Johan i köket stup i kvarten bara för att se så allt var okej och försäkra mig om att han inte var sur på mig. Haha. Idag känns det helt absurt, nu när jag istället vant mig vid den förståelse, respekt och kärlek som Johan ger mig.

Men det är ju så det ska vara, mellan två personer som lever tillsammans. Att kunna ge varandra utrymme är så viktigt. Om båda ger varandra utrymme att vara precis sig själv, så blir det aldrig något problem av det. Istället tycker jag att egentiden gör att tiden man har tillsammans bara blir ännu mer underbar. Som en god cirkel.

Däremot finns det ju en annat perspektiv på den här frågan “Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus…” som Malva skrev.
Hon satte faktiskt ord på något som jag verkligen kan känna igen mig i. Och det har ju inget att göra med att man inte får det utrymme man behöver. Det kan vara tvärtom, som i mitt fall, att jag verkligen får utrymme till hur mycket egentid jag vill. MEN, när det finns någon i närheten som man älskar och som man helst bara vill vara med hela tiden, så vill man inte ens vara själv.
Det blir liksom tvärtom, att man prioriterar bort egentid för att kunna vara ännu mer med den man lever ihop med, vilket egentligen bara är fint.

I början så hade jag väldigt svårt för att slita mig från Johan, även om jag egentligen behövde det. Speciellt på kvällarna när han kom hem från jobbet. Eftersom jag inte har ett jobb med fasta tider så brukar jag se kvällarna som en tid då jag är som allra mest kreativ och egentligen jobbar som mest. Men när Johan fanns där hemma så kändes det nästan omöjligt att stänga in mig i arbetsrummet själv och jobba. Den fokusen försvann lite eftersom det kändes mycket mysigare att bara vara med honom. Allt annat suddades liksom ut, men som istället ledde till att jag sköt upp saker till nästa dag och som tillslut kunde göra mig lite stressad. Men det blev bättre och lättare efter ett tag och jag lärde mig att bli lite mer hård när det gäller rutiner och tider.

Egentid är en förutsättning för att jag ska kunna vara kreativ, och eftersom hela mitt jobb är beroende av min kreativitet så måste jag få vara själv för att få saker gjorda. Men den biten har löst sig väldigt bra och jag tycker att jag kommit in i en rytm nu som känns bättre än vad jag någonsin haft det.

Jag är ju själv hela dagarna eftersom Johan jobbar på annan ort, och då får jag ju hur mycket egentid som helst. Mina dagar ser inte så mycket annorlunda ut än när jag bodde själv. Jag brukar försöka hinna göra klart så mycket som möjligt under dagen så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra på kvällarna, och jag tycker om att ha det lite som en “morot”. Eftersom vi kliver upp vid 4 på morgonen då Johan pendlar långt så brukar inte kvällarna bli så långa. Och ibland går jag och lägger mig tidigt med honom, men om jag vill vara uppe hela natten i ateljén så gör jag det. Jag mår väldigt bra av den här balansen av att kunna välja precis själv samtidigt som jag har Johans rutiner att falla in på som en slags utgångspunkt. Så egentiden som jag behöver för att må bra löser sig själv hela tiden. Det är inget som jag ens måste fundera på utan allting faller på plats naturligt.

Som jag skrev tidigare så blev det aldrig någon stor förändring i mitt liv när jag flyttade ihop med Johan. Inte vad gäller den biten i alla fall. Det är ju en stor förändring vad gäller mitt liv i stort sett, att plötsligt ha någon att dela allt med och någon som jag ser hela min framtid med. Att få vakna och somna med den jag älskar varje dag, och att få dela alla mina funderingar med någon. Att få älska och bli älskad. Det är ju mitt livs största och vackraste händelse.

Jag tror att det är så det blir när det är rätt. Som min tremänning Åsa sa en gång “När det är rätt, så är det lätt“.
Allt som jag tidigare var rädd för att förlora om jag levde ihop med någon, har jag fortfarande kvar. Jag känner inte att jag behövt offra någonting eller ändra mitt sätt att vara eller leva. Det har bara flätats samman med Johans liv och skapat en vardag och ett liv i balans. Det är som om jag fått det bästa av två världar. Jag har fått behålla kärleken till ensamheten och all min egentid, samtidigt som jag har hittat mitt livs stora kärlek att dela mitt liv med.
Ja, det bästa av två världar ♥

Skulle vara jätteroligt om ni ville dela med er av era tankar och känslor kring detta ämne. Är ni också i behov av mycket ensamtid och kanske lever ihop med någon? Hur gör ni för att det ska funka? Eller har ni också varit med om situationer när det inte funkat alls? Eller bor ni kanske ihop med någon som behöver mycket egentid? Skulle var intressant att höra era tankar ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)

Jag har flera gånger tidigare skrivit om detta. Om ensamheten. Om att tycka om att vara själv. Men ändå känner jag att det finns så mycket mer att säga om det. Och att det borde lyftas fram mer.

Det är ändå den absolut vanligaste frågan jag får. Känner du dig inte ensam?

Det kanske jag gör? Men i så fall älskar jag den känslan.
Helt ärligt så jag har aldrig under mina fem år i Grundtjärn känt en negativ känsla av att vara mycket själv.
Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omge sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor.

Ändå finns det så himla många som inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på dom. Att det är något negativt. En nackdel. När det är precis tvärtom.

Jag tillhör utan tvekan de som älskar att vara själva. Men jag upplever mig inte vara osocial för det heller. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, och det får jag i helt lagom dos i det livet jag lever idag. För mig är det mycket viktigare med kvalitet när det kommer till det sociala, istället för kvantitet.
Jag behöver inte vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Jag behöver inte bo i en storstad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig ingenting. Tvärtom så kan det däremot trigga igång en känsla av ensamhet hos mig.

Varje gång jag får frågan om jag känner mig ensam så brukar jag svara med att jag ju visst träffar mycket folk, och att jag tycker att jag lever ett mycket rikare socialt liv idag än tidigare, för det tycker jag verkligen!

Men, jag vill inte tystna ner hur mycket jag älskar ensamheten. Eller självsamheten, som någon smart person kom på att det kan heta. Alla de stunder när jag känner mig som allra lyckligast så är jag själv. När jag får leva ut mitt inre liv och mina idéer och göra precis vad jag vill utan att behöva bli ifrågasatt.

Många säger att delad glädje är dubbel glädje. Och det kan ju säkert stämma. Men jag gillar inte när vissa påpekar att det man upplever inte blir på samma sätt om man inte får dela det med någon annan. Det stämmer ju inte för alla. Jag fullkommligt älskar att vara ute själv och uppleva magiska stunder på olika vis. Och det hade inte varit samma sak för mig om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet.
Så de gånger jag upplever något vackert och andra är med, så tänker jag ofta ”Jag önskar jag hade fått uppleva detta ensam”. Jag vet att det säkert låter konstigt för vissa, men jag vill vara helt ärlig. Det är så jag funkar.

Det är många saker jag älskar att göra själv, som jag ”borde” tycker mer om att göra tillsammans med andra.
Jag ser hellre på en film alldeles själv än med någon annan. Det är samma sak där, det känns som om jag kan ta in filmen mycket djupare om jag får vara själv.
Jag njuter mer av god mat om jag får äta den helt själv. Då slipper jag tänka på att prata samtidigt. I princip allt jag tycker om, så upplever jag det starkare om jag är själv.

Jag blir väldigt lätt uttömt på energi i vissa sociala situationer. Absolut inte alla. Men speciellt tillställningar av olika slag, när man ska träffa många nya människor och ”finprata” och mingla och bete sig så normalt som möjligt. Jag kan bli fruktansvärt nervös av sådana stunder och ofta så krävs det enormt mycket kraft från mig bara för att koncentrera mig på vad jag ska säga.

Det är en stor del i min nervositet. Vad ska jag säga?
Det gör att jag ibland bara trycker fram ord bara för att, och det blir inte alltid så bra.
Helst vill jag bara vara tyst om inget kommer till mig naturligt, men då tror ju folk att man inte är intresserad av att prata eller lära känna någon.

Jag har alltid känt att jag har svårt för den typen av sociala situationer. Jag gör ofta bort mig på olika sätt, för att jag blir nervös.
Jag upplever det som att man idag måste vara väldigt kvick och snabbtänkt för att kunna t.ex möta ett ironiskt skämt och säga något bra tillbaks.
Det är som en social lek som jag inte tycker om så mycket. Därför att jag helt enkelt är kass på det.

Jag behöver ofta någon sekund extra för att ta in det som någon sagt. Som om jag behöver bearbeta det lite. Men i vissa fall så går tempot så fort att jag inte får den tiden på mig, och då är det som gjort för att det ska bli missuppfattningar. Det kan bli väldigt roligt och jag brukar bjuda på det, men ibland så gör det mig ledsen. Det är i många fall jag upplevt att folk då tycker jag är ointelligent, när det verkligen inte handlar om det.
Och väldigt ofta så försvinner mitt fokus iväg. Det är som om mina hjärna delar upp sig om jag är nervös, och tar in information i olika kanaler istället för att göra en bra sammanfattning. En del av mig lyssnar på vad någon säger medan den andra delen sitter och tänker på helt andra saker som ibland inte har med något av stunden att göra. Speciellt om jag måste göra något samtidigt. Då kan jag spåra ur totalt.

Till och med mina nära vänner har fått bevittna hur svårt det ibland kan vara för mig att bara svara, vara social och lyssna samtidigt som jag ska koka kaffe och ta fram fika. Men det händer bara om jag är nervös.
Det är för att den sociala biten tar upp så mycket kraft och så många procent av min hjärna i den stunden att det knappt finns något kvar för att göra fika. Och då går allt fel. Ibland så blir det kortslutning och jag har inte ens kunnat ta in vad någon sagt och samtidigt inte ens kunnat koka kaffe. Haha. Jag skrattar när jag tänker på det.

Ofta när jag befinner mig någonstans där det är mycket människor och man ska prata mycket osv så går jag gärna in på toaletten några gånger då och då, endast för att bara vara själv en stund. Ladda energi. Landa. Göra mig redo för att gå ut igen.
Nästan som om min kropp upplever det som ett slagfält där jag måste kämpa och lägga extrem fokus på att klara mig undan så smidigt som möjligt.
Nu låter det här väldigt extremt. Men det är bara för att jag går in på detalj och berättar hur jag känner i vissa stunder. Det är ju upplevelsen från min sida. Jag är säker på att ändå andra upplever mig som väldigt bra på att prata och föra mig helt normalt i sociala situationer, men det är ju för att det inte syns utåt hur mycket kraft som går åt.
Måna sociala situationer dränerar mig. Efteråt kan jag känna mig helt tomt och orkeslös. Och tvärtom brukar det vara för folk som mår väldigt bra av att vara i sociala situationer, då de brukar känna sig fyllda med energi.

Men för mig funkar det inte så. Jag får energi av att vara själv.
Och jag vet att det finns så himla många andra som kan känna igen sig i detta. Det har jag fått bevis för innan. Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Förut kunde jag känna mig konstig men det gör jag inte längre. Tvärtom så ser jag det som en tillgång. Något som jag tycker om hos mig själv, därför att det gör mig väldigt lättroad. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv.

Och jag hoppas verkligen att fler därute som kan känna igen sig i detta ser fördelarna med det istället för nackdelarna.
Det finns en hel värld inuti oss som vi bara kommer åt att upptäcka när vi är ensamma ♥