Nu har jag något viktigt att säga

Hej kära ni!
Nu har årets kampanj för Världens Barn dragit igång, och i år har jag valt att vara med och engagera mig och sprida ordet om det ovärderliga arbete som Radiohjälpen gör för barns rättigheter över hela världen.

Jag har stundtals känt mig helt förkrossad dessa dagar när jag förberett mig inför kampanjen. Först kändes det bara som en viktig och bra grej att göra. Sen kändes det helt plötsligt livsviktigt och som om hela världens liv hängde på detta.
Och ja, på ett sätt kanske det gör det.

Det dör 15 000 barn i sviterna av krig och fattigdom, varenda dag. Och om vi inte gör något så riskerar 176 miljoner barn att leva i extrem fattigdom år 2030. Och 70 miljoner barn kommer aldrig att få uppleva sin femårsdag.
Denna fakta har verkligen satt sig som en kniv i hjärtat på mig.
Varje gång jag tar in den informationen, så vill gråten pressa sig upp i halsen.

Även om jag såklart vetat innan att situationen i världen är fruktansvärd, så känns det helt overkligt att få se dessa siffror.
Att sen tänka sig in i att varenda siffra är ett liv. Ett oskyldigt barn.
Det är så hjärtskärande.

Senaste två nätterna har jag inte kunnat sova och bara legat och tänkt på hur sjutton jag ska göra för att kunna samla in så mycket pengar som möjligt. Plötsligt kändes det som det var mitt ansvar att se till att så många barn som möjligt blir räddade.

Men jag har fått inse att den gamla klyschan stämmer ganska bra.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Det är många tunga och stora problem som behöver lösas i världen innan fattigdom och krig kan få ett slut. Något som vi känner oss ganska hjälplösa inför. Och något som en kaffeslant definitivt inte kan lösa.
Men, en liten slant kan i alla fall se till att barn som lider just nu på grund av att vuxna människor inte kan sluta kriga för mark, religion och pengar, kan få hjälp. En liten slant kan se till att ett barn får ett mål mat. Eller en vinterjacka och ett par skor. Eller en medicinkur som annars skulle kostat dom livet. En liten peng kan rädda liv. 

Så vi får tänka så. Många bäckar små. 

HÄR hittar ni min insamlingsbössa till förmån av Världens Barn. 
Ni kan också gå in på Världens Barn och hitta andra sätt att engagera er på, och läsa om vilka biståndsorganisationer som Världens Barn samarbetar med, och vad pengarna går till. Min insamlingsbössa kan tyvärr bara ta emot gåvor från Sverige (så jag missar ca 90% av min totala följarskara) men jag hoppas att jag når ut till så många som möjligt och att vi kan hjälpas åt att sprida ordet om Världens Barn och deras arbete för barns rättigheter.

Tack fina ni för att ni tog er tid att läsa detta! ♥

Att lära sig andas igen

Hej på er mina solstrålar!

Först vill jag bara tacka så innerligt mycket för era stöttande och peppande kommentarer på mitt förra inlägg. Jag är så tacksam för alla era fina råd och värmande ord. Det betyder så himla mycket! 
Nu var det ju några dagar sedan jag skrev sist. Det har varit minst sagt intensiva dagar som jag ska berätta lite om i nästa inlägg, så det är därför jag inte hunnit uppdatera er något än.

Jag vet att många undrat hur det gick hos läkaren i torsdags när jag skulle få kolla upp mina stämband (på grund av röstsvårigheterna just nu).
Först och främst, jag är verkligen så tacksam att jag fick tid så fort. Det trodde jag knappast.

Och åh, det gick verkligen jättebra i torsdags! För det första så fick jag träffa en helt otroligt duktig läkare som verkligen var kunnig på området. Bara det var en lättnad, att få sitta och förklara hur jag kände det för någon som förstod och verkligen tog en på allvar. Först ställde hon en massa frågor där jag fick förklara hur det började och hur rösten kändes just nu osv.
Sen ställde hon frågan “Gnisslar du tänder?
Det roligare är att jag alldeles nyligen fick reda på att jag antagligen gnisslat tänder under nätterna  i flera år. Var till tändläkaren för första gången på typ….10 år haha.
Jag har gnisslat tänder såpass mycket att mina tänder är väldigt nedslipade, och jag ska nu få en bettskena i augusti.
Så ja, mitt svar var ju naturligtvis ja.
Och senaste tiden har jag verkligen känt hur jag gnisslat. Jag vaknar på natten och nästan känner grus i munnen och ömhet käkarna.
Jag trodde dock inte att det på något sätt kunde påverka min röst.

Nu fick jag återigen lära mig hur viktigt det är med avslappning och andning. Hon förklarade att stämbanden påverkas av hela muskulaturen kring axlar, käken och hals. Allting sitter ihop på sätt och vis. Det är därför det bland annat är så viktigt att inte vara spänd när man ska sjunga.

I alla fall, hon kunde direkt se och känna att jag var väldigt spänd i hela muskulaturen kring halsen. Sen tog hon sig en titt på mina stämband för att kolla så de inte hade några sår eller liknande. Så jag fick en lång sladd med kamera nedkörd i näsan ned till halsen. En upplevelse som hade kunnat vara ganska otäck. Men efter blodproppen i höstas så kollade dom mitt hjärta genom att köra ned en ännu tjockare slang med röntgenutrustning i halsen via munnen. Det var den mest otäcka fysiska upplevelse jag någonsin haft. Som att konstant kvävas, få kväljningar och sätta i halsen i tio-femton minuter. Så tack vare den erfarenheten kändes detta hur lätt som helst.

Till min stora lättnad var stämbanden helt oskadda. Det var så skönt att höra. Jag har varit så rädd att de var skadade på något vis.
Däremot sluter de inte tätt i högre toner, och det är bland annat det jag känt när jag sjunger nu att det blir ett skrapigt ljud.
Det är när stämbanden sluter tätt som man får till rena, starka toner. Både i prat och sång. Annars blir det luftigt, svagt och skört. Och det är precis det jag känt. Att min röst är skör och knastrig.

Allt på grund av att jag varit spänd och överansträngt rösten och helt enkelt använt rösten för intensivt mot vad den varit van med sen innan. Det var i alla fall vad läkaren trodde var orsaken till detta.

Så vad händer nu?
Jag har fått med mig massor av avslappningsövningar och andningsövningar som jag ska jobba med nu några gånger varje dag. Jag ska få bettskena så att jag slutar gnissla tänder under nätterna, så att muskulaturen kan slappna av. Jag ska också få träffa en logoped som ska hjälpa mig komma på banan med rösten igen och få råd och tips om röstteknik (alltså inte sångmässigt).
Och sen, kanske viktigaste just nu, att slappna av kring allt detta nu och inte oroa mig och spänna mig över att rösten är dålig. Ta det lugnt och njuta av sommaren och veta att allt kommer bli bra igen.

Det känns som mitt senaste år i stort sett varit som en enda stor prövning och lärdom att lyssna på kroppen och lära mig koppla av.
Kanske en av de viktigaste saker vi lär oss här i livet. I alla fall som världen och samhället ser ut idag. Ett måste för att vi ska kunna överleva.

Tänk om människorna för 5000 år sedan fick veta det om framtidens människor. Att dom kommer behöva lära sig de mest självklara saker.
Som att andas.
Jag är väldigt glad och tacksam över att den jobbiga känsla jag bar på förut nu ersatts mot en bra känsla. Jag ser fram emot den här sommaren och vad den kommer ge. Och som alltid kommer sen hösten att komma med nya friska vindar.

Jag hoppas att ni mår bra allihopa och att ni har jättefina dagar i sommarvärmen ♥
KRAM på er!

Att inse sina begränsningar och släppa taget

För exakt en vecka sedan blev jag tvungen att ta ett beslut som just då kändes så himla jobbigt och fel. Och det är något som smugit sig på och som jag mått dåligt över i tja…nog två månader nu. Det är egentligen ingen stor grej. Knappt något som några utanför märker av. Men för mig är det en ganska stor grej. Mest kanske känslomässigt.

Jag har blivit tvungen att på obestämd tid nu ha en “röstvila”. Jag kommer alltså inte kunna sjunga och kula på ett tag. Jag har förmodligen överansträngt min röst under lång tid och har helt tappat kraften och klangen i min röst. Det har känts lite som om jag tappat en bit av min själ.
Jag har blivit ledsen varje gång jag sjungit…eller försökt sjunga, för att min röst helt enkelt inte längre bär upp den känsla jag vill förmedla. Den orkar inte.

Bara att prata har senaste månaden känts ansträngt och jag går runt med konstant lite ont i halsen hela tiden.

Många av er vet ju att jag i år håller på att spela in och göra en skiva. En skiva med främst kulning. Något jag gått och drömt om att göra ganska länge. Så i år bestämde jag mig för att satsa mycket tid på just det här projektet, för att förhoppningsvis kunna bli klar med skivan i slutet av 2018.
Och jag fick dessutom turen att få samarbeta med en riktigt duktig musiker. Att kombinera kulning och sång med nyckelharpa och andra gamla instrument…det blir magi! Det blir precis den känslan jag önskar.

Så många av er kanske märkt av att jag t.ex inte bloggar lika mycket som annars eller är lika aktiv på andra sociala kanaler. Jag gör inga samarbeten och tackar nej till i princip alla förfrågningar och jobbmöjligheter. Det är helt enkelt för att jag främst fokuserar på skivan i år.
Ja, bara den biten har varit sjukt lärorikt, att liksom, tacka nej till alla spännande möjligheter hela tiden.
Trots att det är lockande så har jag hela tiden behövt gräva i mitt hjärta och fråga mig själv “Vad är viktigast för mig nu? Vad vill jag lägga min tid på nu?“. Och då har jag alltid kommit fram till att jag hellre vill lägga tid på mitt musikprojekt. Hur jobbigt det än känns att säga nej till något som jag kanske också drömt om att få göra. Men det känns som en bonuslärdom jag får av det här året.

Att också våga backa, att våga säga nej, att inte behöva följa strömmen av framgång.
Det har varit tungt vissa gånger. Jag har känt mig osäker. Förstör jag min “karriär” nu när jag säger nej till precis allt för att jag vill göra den här skivan?
Men sen har jag ändå alltid landat i mig själv. Påmint mig om att det viktigaste man gör är att välja det som känns rätt i hjärtat.

Jag gillar att tänka “Om jag hade dött nu…precis just nu…vad skulle jag då ångrat att jag inte gjort?
Då hade jag bland annat tänkt “Fasiken också att jag inte hann klart med min skiva. Jag hade ju så gärna velat att mina sånger fick leva vidare och skänka lugn och styrka till människor” För ja, människors reaktioner på min musik och min kulning är en av de största inspirationskällor jag har till den här skivan.
Jag tror nog det är därför den blev så himla, himla viktig för mig. Det blev som ett kall.

Jag kommer alltid minnas den morgonen för något år sedan när jag låg i sängen och snoozade. Jag kände mig trött och lite nere. Ingen inspiration överhuvudtaget. Jag tog upp mobilen och läste mailen. Då hade jag fått ett mail av en amerikansk man som var före detta soldat i Afghanistan.
Han led av något som kallas PTSD (Post traumatic stress disorder). Något som är väldigt vanligt bland just de som varit ute i krig.
Han berättade att han inte kunnat sova en hel natt på flera år och att han led något fruktansvärt.

Men, så hade han upptäckt en av mina kulnings-videor på YouTube, och han berättade att han brukade lyssna på kulningen varje kväll innan han gick och la sig, och för första gången på flera år så kunde han slappna av och somna gott. Han skrev och tackade mig innerligt, och sa att om jag någonsin skulle ge ut en skiva, så ville han köpa en.

Efter att jag hade läst hans mail så var det som om något vaknade inom mig. Jag kände mig djupt berörd, och djupt inspirerad. Jag minns att jag kravlade mig upp ur sängen, satte fötterna på golvet med ett duns och sa högt;

Tack, nu vet jag vad jag ska göra!”

Att göra den här skivan har definitivt varit mitt mest…utmanade kreativa projekt jag någonsin hållit på med. Dels tror jag det beror på att skapa musik är något helt nytt för mig, men också för att sättet att jobba på är helt nytt för mig. Jag har behövt pusha mig själv fram lite. Och sen har jag gjort tusen misstag på vägen.
Som att t.ex sätta krav och press på mig själv. Jag borde vi det här laget vetat att jag aldrig, aldrig kan skapa något genuint vackert om jag måste göra det under press. Det har tagit mycket tid och kraft att bara hitta fram till rätt sätt som funkar för mig. Att skapa musik är bland det roligaste jag gjort, men också svåraste.
Men det blir lättare hela tiden. Jag lär mig något varje dag som jag ägnar med musiken.

Det var faktiskt inte förrän ganska nyligen nu som jag kände att jag hittade rätt känsla för hela projektet. Mycket blev lättare nu när jag kunde ha min studio här hemma på gården också. Allt blev tillgängligt och jag kände mig mer fri i allt.
Jag fick också så mycket förståelse från musikern jag samarbetar med. Han delar helt hållet mina tankar om hur den skapande kraften bäst kommer fram. Han vet att jag inte kan göra bara en enda sak i ett år. Han är helt med på att jag går in och ut ur musiken precis som jag vill. Och det gav en lättnad i själen. En frihet. Att inte känna att jag måste.

För ja, att samarbeta med en annan är också något nytt för mig. När det gäller det kreativa så har jag alltid varit urusel på att göra något kreativt där någon annan är beroende eller påverkas av det jag gör. Då sjunker självförtroendet som en sten. Det är bland annat därför jag aldrig tar på mig beställda fotojobb eller liknande.
Jag skulle aldrig orka dra runt på den tunga stenen som blir i mitt hjärta när någon förväntar sig något av mig.
Då tappar jag nyckeln till dörren som leder in i den magiska kreativa världen.
Men jag är så enormt tacksam att jag hittat rätt person att jobba med. Någon som fungerar på samma sätt och som värderar känsla över effektivitet. För ja, effektiv har jag inte varit. Bara i mitt huvud.
Hade jag jobbat med ett skivbolag hade jag förmodligen haft kniven mot strupen vid det här laget. Och då hade det aldrig blivit en endaste låt kan jag lova.
Men så kom nu det här med rösten. Jag kände det redan tidigt i våras för första gången. Att rösten liksom inte riktigt hade samma styrka längre. Men jag tänkte såklart att jag bara måste öva ännu mer. Göra ännu mer övningar.
Det blev inte bättre. Men jag hade inte tid att ta hand om rösten, tänkte jag. Jag kör på ändå.

Speciellt som jag fick möjligheten att kula på Skansen på nationaldagen. Jag tackade först ja. Och jag tror nog att mycket av stressen kom i den vevan. Jag var inte alls redo för att uppträda för hela svenska folket. Jag var inte alls redo att stå på en scen och kula i en mikrofon.
Men där kom den där rädslan. “Jag kan ju inte tacka nej till den möjligheten!!!
Det lät ju skitroligt, men samtidigt…ville jag ju egentligen inte. Jag visste att jag inte har tillräckligt med erfarenhet för att ta på mig det ärofyllda uppdraget nu. Jag har aldrig stått på scen och uppträtt. Jag kände mig svimfärdig av den tanken att stå där inför alla.

Jag kände att nu måste jag öka växeln lite här. Snabba på min utveckling och se till att ha tillräckligt med erfarenhet till 6 juni.
Och i samma veva så började jag komma igång med skivinspelningen efter en sjukdomens vinter som hela tiden drog ut på tiden. Jag övade och övade. I april ångrade jag mig och tackade nej till Skansen. Jag grät några tårar den kvällen.
Mest av lättnad, att jag inte längre behövde vara nervös. Nu kunde jag återgå till skivan i lugn och ro.
I maj månad blev jag besviken nästan varje morgon när jag åkte ut i skogen för att kula och rasta Nanook. Så som jag alltid brukar göra om somrarna. Jag kunde inte längre ta de där höga tonerna som jag annars med lätthet kunde ta.
Min röst började låta hes efter varje gång jag sjungit och värmt upp. Jag kände inte samma styrka och kraft längre.
Snarare tvärtom. Innan jag skulle sjunga något så kände jag att jag liksom behövde spänna mig för att överhuvudtaget få det att låta ok.
I min senaste kulnings-film när jag kular på Stjärna (i maj månad) så var det på nöd och näppe att det gick. Ni hör kanske inte, men där var 70% av kraften helt borta. Jag kämpade för att kunna göra några fåtal fraser utan att rösten skulle brista.

Och sen dess har det bara blivit värre. Jag har som sagt konstant ont i halsen hela tiden och det känns som om stämbanden liksom är svullna. Rösten känns knastrig och svag. Jag kan prata normalt (om jag inte sjungit innan) men det känns mycket mer ansträngande än annars. Det känns som jag måste till med mer kraft för att få fram ljud, och då tär det på stämbanden. Hade egentligen velat vara helt tyst. Eller bara viska.

Förra veckan tog jag kontakt med en läkare. Jag fick nog och insåg att jag behövde ta itu med detta problemet. Jag insåg att min röst nog har fått sig en törn och den behöver vila. Men jag ville rådfråga med en läkare.
Jag fick en remiss till Sundsvall och i morgon ska jag dit och träffa en läkare som är just speciallist på stämband. Jag är så otroligt tacksam att jag fick en tid nu innan semestertiderna. Förhoppningsvis kanske det bara är någon slags överansträngning, men när det konstant gör ont och känns svullet så känns det värt att kolla upp. Har man otur kan man ju skada rösten ordentligt.
Och jag vill verkligen kunna fortsätta sjunga och få tillbaks min röst igen, så jag hoppas att jag kommer hem i morgon med lite mer vetskap om vad som hänt och hur jag ska göra för att rösten ska läka så bra som möjligt.
Jag påbörjade faktiskt en fantastiskt sångkurs online i våras som heter “Free your voice“. Den leds av sångpedagogen Anna Elwing.
Kursen började i april men man kunde ta det i den takt man själv ville. Tyvärr så började jag med kursen lite försent. Inte förrän i maj, när jag redan började känna problem i rösten.

De två första veckornas teman och lektioner handlar enbart om avslappning och andning. Därför att det helt enkelt är det allra viktigaste när det kommer till att utveckla sin sångteknik.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag hoppade över dom två första veckornas lektioner helt och hållet, för det tyckte jag inte att jag hade tid med.
Bara det säger väldigt mycket om att jag verkligen inte börjat i rätt ände. Jag har pushat lite för mycket.
Hoppat över det som jag allra mest behövde.

Det roligare är att i kursen så berättar Anna om att hon varit med om en väldigt liknande situation, där hon övade och övade och rösten blev bara sämre och sämre. Tillslut fick hon rådet av sin sångpedagog att bara ta en lång paus, och inte sjunga eller öva rösten över huvudtaget. Men efter den långa röstvilan kunde hon sjunga bättre än hon någonsin gjort.
Jag rådfrågade Anna om det här med mitt röstproblem och hon berättade att det är väldigt vanligt bland sångare att råka ut för en överansträngning, speciellt om man vill väldigt mycket på kort tid. Och det känner jag verkligen igen mig i.
Jag är väldigt tacksam att jag gick just den här kursen just nu, så att jag kunde få hjälp och råd nu när jag fick problem med rösten. Annars hade jag nog varit helt förstörd och livrädd att jag kanske aldrig mer skulle kunna sjunga.
Det är så himla skönt ibland att få känna igen sig i något. Att någon upplevt eller gått igenom samma sak.
Så sedan en vecka tillbaks har jag nu “röstvila”. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att behöva pausa som det kändes för en vecka sedan. Jag har accepterat att läget är som det är, och inser också att det nog inte är så konstigt att detta har hänt. Det finns nog mycket lärdom att ta även av detta.

Ja vet inte hur länge jag kommer behöva ha en röstvila, men det känner jag nog. Jag får se i morgon vad läkaren säger och ser. Det viktigaste just nu är att stämbanden får läka ifred så att jag inte börjar “riva i såren” sen när jag börjar igen.
Så nu under den här månaden så ska jag helt enkelt göra annat istället. Fota, bada, måla, gå igenom de två missade veckornas lektioner på sångkursen. Slappna av.  Finna lite ny inspiration, och på något sätt så känns det som jag redan gjort det.
Mitt i allt så kan den här pausen nog leda till något riktigt bra i slutändan. Det ska jag se till att den gör.

Oj vad det här inlägget blev långt! En eloge till er som läst allt.
Kan tänka mig att detta är ett ämne som inte intresserar alla. Men det kändes så himla skönt att bara få berätta lite om det här. Prata ut och dela lite tankar och känslor. Jag har ju faktiskt inte visat eller skrivit så mycket om mitt jobb med skivan här på bloggen, men skivan har varit något som varit i mina tankar nästan hela tiden det här året. Så det är en ganska stor del av det jag gör just nu.

Tack underbara ni för att det alltid känns så skönt att dela saker och ting med er! Ni är bäst!
Vill också passa på att tacka mina prenumeranter på Patreon, som betytt otroligt mycket för mig under mitt jobb med skivan. Ja, i alla delar av mina kreativa projekt faktiskt. Vilken frihet jag fått i mitt skapande, när jag inte längre är beroende av att göra samarbeten med företag! Jag får ägna min tid åt det jag själv vill skapa, och det är jag så evigt tacksam för!

Nu ska jag gå och ta ett dopp i sjön, för jag sitter här i min lilla studio som blir som en bastu under varma sommardagar.
Hoppas ni har en fantastiskt fin vecka, och tack igen för allt ni ger.
KRAM på er! ♥

Platser som får själen att dansa

Hej på er!

Igår eftermiddag kom jag och Johan tillbaks till Grundtjärn igen efter en underbar liten roadtrip under helgen. Det är inte klokt vad mycket det ändå går att uppleva på nästan bara en dag. För ja, fredagen gick till att resa (vi började inte förrän sent på kvällen) och på söndag åkte vi hem. Så lördagen spenderade vi på olika vackra platser.

Vi hade egentligen inget specifikt mål med resan. Vi ville bara ta bilen och fara ut och se något nytt. Gärna mot fjällvärlden. Och eftersom vi inte hade så mycket tid på oss begav vi oss mot Marsfjällen, så bara ligger några timmar bort. Fast när vi började resan visste vi inte att vi tillslut skulle hamna där. Det enda ställe vi visste att vi ville besöka var Hällingsåfallet vid Håkafot nära Gäddede. Sedan blev det automatiskt att vi fortsatte mot Stora Blåsjön, Stekenjokk och Marsfjällen. Det är som om hjärtat alltid dras dit. 
Ända sedan vi var där i maj månad så har jag och Johan nästan dagligen drömt och fantiserat om att vi har en stuga där, någonstans vid Marsfjällen. Vi nästan låtsas det, för det är så mysigt att bara tänka sig in i känslan att ha en stuga att rymma till ibland när man bara vill komma bort ett slag.

Nu kommer en hel drös med bilder från resan. Kanske följde några av er oss på Insta-stories? Jag hade då och då väldigt dålig täckning så en hel del stories försvann.
Men det blev några små klipp ändå, som ni även kan titta på nu i efterhand HÄR. De är allt från nattkörning, myggproblem, bilfrukost, nakendopp, stenstränder och mys vid brasan.
Vi började resan väldigt sent på fredagkväll, för först hade vi spenderat kvällen hemma hos Johans storebror Mikael i Örnsköldsvik och firat hans födelsedag. Så vi startade från Örnsköldsvik exakt klockan 22:11 (jag minns tiden för jag älskat att se dubbelnummer sådär, det tycker jag tyder på något gott!). Vi handlade lite och sedan for vi iväg, och eftersom vi skulle inåt landet igen mot Gäddede så blev det att vi först liksom fick åka samma väg hem igen. När vi hade kört i två timmar ungefär nådde vi Junsele, som bara ligger 3 mil ifrån Grundtjärn. Så vi skrattade och skämtade lite om det, för det kändes som vi hade kört så himla länge och bara kommit hem, eftersom vi redan sammanlagt kört över 20 mil den kvällen haha.

Så det var mitt i natten när vi lämnade Junsele och for vidare. Men åh, jag älskar att köra i de ljusa sommarnätterna. Jag är så mest pigg då och vägarna känns så fria och rena. Det känns som man liksom flyger fram och det är knappt en enda bil ute på vägarna. Och Johan sov så gott bredvid mig.
Jag lyssnade på radion och åt gott&blandat.
Ungefär en och en halv timma innan Håkafot stannade vi för natten. Nästa morgon körde vi vidare och nådde vårt enda bestämda mål för resan. Detta vackra vattenfall, kallat Hällingsåfallet.
Även om jag hade sett det på bild innan så var det så mycket mäktigare och större i verkligheten. Så otroligt mäktigt!

Vi tog en kaffe där men kände sen att vi ville dra vidare. Jag är inte så mycket för att besöka kända turistmål, även om dessa platser ofta såklart är väldigt vackra.
Men jag känner så mycket mer för att uppleva naturen utan färdiga stigar, skyltar och fikabord. Och i juli månad är det ju verkligen fullt med folk på just sådana här turistplatser.
Då tappar jag lite känslan för naturen runt omkring, eftersom det mer känns som en nöjespark. Och Johan känner likadant.

Jag minns att vi både kände så när vi var i Yosemite nationalpark. Det var såklart en stor och häftigt upplevelse, men jag insåg efteråt att jag kan få mycket mer energi av naturen genom att bara gå ut i skogen utanför mitt eget hus.
Det var de mest spektakulära naturscener och berg i Yosemite, men att stå på vissa utsiktsplatser med hundratals andra människor samtidigt och att behöva köa för att komma till ett visst ställe, det gör att känslan försvinner för just de platserna, hur vackert det än är.  Det kan såklart vara kul och vackert att se och uppleva och liksom bocka av i meritlistan. Men, det jag blir mest berörd av och det som ger mig mest inspiration, de är ofta ospecifika platser i naturen. En bit utanför vägarna och stigarna. Där det inte finns någon “färdig aktivitet” att göra och där det inte finns något som påminner om att det är ett ställe för människan att roa sig på. Bara naturen helt enkelt.
Kanske känner några av er igen er i det?
Vi åkte vidare och nådde sen Stora Blåsjön. Vi stannade med en gång och rusade ut på den stora, vackra stranden. Vi fick en känsla av att vara utomlands.
Jag och Johan undrade först om det var förbjudet att springa ut på stranden. Det var ju smockat med husbilar överallt, men inte här. Vi hade hela stranden för oss själva. Vilken lycka!
Stora Blåsjön har verkligen något speciellt. Både jag och Johan vart helt fascinerade av både sjön, utsikten och alla vackra stenar.
Vi blev som förtrollade av stenarna på stranden, och satt mest såhär och beundrade alla färger och former.
Hur kan något bara bli såhär vackert? Och alla stenarna hade ett skimmer över sig. De liksom glittrade i silver.
Det var som att gå på en strand med miljoner små konstverk. Världens största konstutställning. Jag fick så mycket inspiration. Både jag och Johan hade kunnat stanna en hel vecka där på stranden vid Stora Blåsjön. Vi bestämde oss för att åka tillbaks hit någon gång snart, och spendera minst en hel dag här.
Så vackert ställe! Som en bladning av en strand vid medelhavet och en skog i Norrland.
Sen åkte vi vidare, och bestämde oss för att åka mot Stekenjokk. Innan Stekenjokk finns ett annat vattenfall som heter Gaustafallet. Jag har faktiskt aldrig stannat till där och många av er bloggläsare har tipsat om det stället (som jag sa, så struntar jag ofta i platser som har en skylt haha) men jag är himla glad att vi stannade till här nu. Tack för tipset!!!
Och här var det faktiskt tomt på besökare konstigt nog. Vi gick ned vid den lilla stigen, och att bara få se utsikten med skogen och Stekenjokks fjäll i bakgrunden gjorde mig alldeles lyrisk!
Här har vi det vackra Gaustafallet. Det här vattenfallet var lite mindre men ändå så otroligt mäktigt, och det var så mycket lättare att gå runt här och fota. Det gick att gå nedanför fallet och även sitta på klipporna intill vattnet.
Så underbart vacker plats.
Sen åkte vi vidare mot Stekenjokk, en av mina favoritplatser här på jorden. Det är som att komma upp i himlen en stund.
Men, just nu är området skyddat på grund av fåglarna. Jag hade ingen aning om detta, och trots att vi först såg massa skyltar överallt så tänkte vi inte mer på det, förrän vi hade hittat en vacker plats att ställa bilen på över natten och läste på skylten intill. Man fick inte gå utanför vägbanan nu fram till 10 juli. Stekenjokk har ju tyvärr drabbats hårt i många år utav äggtjuvar. Ja, folk som går och snor ägg från olika fågelarter. Så fruktansvärt hemskt.

Så nu får man helt enkelt hålla sig på vägen medan fåglarna häckar. Det är ju såklart bra, så att fåglarna får vara ifred. Men samtidigt så otroligt sorgligt att det ska behöva bli så.
Johan, som aldrig varit i Stekenjokk innan, blev helt förälskad i fjällen och de öppna vidderna. Jag hade så önskat att vi kunnat spendera lite mer tid där men vi bestämde oss för att lämna Stekenjokk för denna gången och återkomma när det var fritt att vandra utanför vägbanan igen.
Åh…dessa vyer ♥
Vi åkte vidare förbi Saxnäs och letade efter en vacker plats att övernatta. Eftersom vi inte har ett tält ännu så känns det viktigt att ställa bilen på ett mysigt ställe, men det är svårt att hitta lediga platser såhär års. Men vi hade så tur och hittade en liten väg ned till forsen där vi var helt ensamma och kunde spendera resten av vår tid på resan. Det kändes nästan som om det var menat att vi skulle vara här. Mysigare ställe gick knappast att hitta!
Vi tog ett uppfriskande bad på kvällen. Nu var det mycket varmare i vattnet än när vi sist badade i den här forsen medan snön fortfarande låg på backen och isen på sjöarna.
Resten av kvällen och natten spenderade vi framför elden. Vi lyssnade på musik och pratade om allt och ingenting. Åt lite gott och drack varsitt glas vin. Så himla mysigt.
Nästa morgon ( alltså igår, söndag) kokade vi kaffe och åt frukost nere vi forsen. Vi satt här länge för att verkligen se till att njuta det sista av vår lilla resa. Här hade jag kunnat spendera hela dagen. Men jag kände mig så glad och nöjd när vi sedan satte oss i bilen för att fara hem igen. Det här blev ett litet smakprov på en lite längre resa som jag hoppas vi ska göra senare i sommar när vi har semester. Då blir det blanda annat lite fjällvandring!
Tack för att ni “följt” oss på den lilla resan! Hoppas ni får en underbar start på den här nya veckan!
KRAM på er! ♥

Att låta passionen styra

Hej på er!

En ny vecka är äntligen här. Och anledningen till att jag säger äntligen är för att det känns som den första “normala” veckan på så himla länge. Eller, med normal menar jag frisk. Jag kunde verkligen inte somna i natt. Jag såg så mycket fram emot denna måndag att jag var alldeles upp i varv. Jag kände mig så frisk, pigg och sugen på livet igen att jag inte kunde slappna av haha. Jag somnade på riktigt när Johan klev upp 04:50 för att åka till jobbet, så det blev en lite försenad morgon för mig idag eftersom jag sov en bra bit in på förmiddagen.

Men det gjorde inget, för det var inget speciellt som skulle hända idag, och det var också så himla skönt. Bara en helt vanlig måndag. Tänk vad jag saknat det. Ingenting jobbigt som ligger och gnager. Inget halsont och ingen feber. Förra veckan var ju också jättebra, men det kändes som om jag var tvungen att hejda mig själv hela tiden eftersom jag åt penicillin. Jag kände att jag fick tvinga mig själv till att ta det lugnt. Och det behövdes.
Men igår kväll kände jag verkligen hur jag var tillbaks i mitt naturliga “tillstånd”, fast ännu bättre. Som om jag var förnyad på något vis. Full av ny kraft och energi. Och att bara få känna det igen gjorde mig så jädra glad så jag inte kunde sova.
Helgen har varit helt fantastisk. Mycket jobb i verkstan men det har varit så himla roligt så jag hade inte velat ägna helgen åt något annat. Som ni vet så kommer vi ju starta med smyckena nu igen. Johan har ju börjat med silversmide sedan några månader tillbaks och jobbar nu fredagar i smedjan istället för sitt vanliga jobb. Han har verkligen hittat en ny passion i livet, och det är så fantastiskt roligt att se! Plus att han är så otroligt duktig att den enda förklaringen måste vara att han varit smed i ett annat liv haha.

Jag har ju själv inte så mycket tid att ägna åt smyckena, men på helgerna, speciellt lördagarna, är min jobbdag i smedjan! Och mamma jobbar med smyckena mest på vardagskvällar eller en stund på de dagarna när det är lite mindre jobb att göra i övriga företaget. (haha, hon har verkligen jobbat varenda helg och varenda kväll sedan hon blev anställd) För som det är just nu så får vi inte plats att jobba allihopa i smedjan samtidigt. Egentligen är det ens svårt att få plats med två personer, eftersom vi bara har plats för en lödstation. Det blir mycket platsbyten hela tiden och kö till olika grejer, men det funkar i alla fall. Någon dag hoppas jag att vi har en större plats för smedjan, så att vi alla kan jobba samtidigt under t.ex helger.

Vi skrattar åt det lite nu och då, när vi är tre personer här inne samtidigt. Mamma håller på att slå in paket med printar och sitter vid datorn och håller på med administrativt jobb medan jag och Johan sitter och bankar vid bänken. Tänk att ett rum på 8 kvadrat kan innehålla så mycket kreativitet samtidigt.
Den här helgen satt vi och jobbade både fredag, lördag och en del av söndagen. Så vi fick riktigt mycket gjort.
Jag ägnade nästan hela helgen åt att tillverka dessa ringar som jag kallar för “Perfect Imperfect”. Vi tillverkade och sålde sådana för några år sedan innan vi la ned smyckestillverkningen. De var då väldigt omtyckta, och jag själv har alltid älskat dessa ringar, så jag bestämde mig för att fortsätta med den designen. Tillverkade även ett armband i samma stil.
Här är ett litet smakprov på två smycken som kommer läggas ut till försäljning när smyckena lanseras. Ett silverhalsband kallat “Panacea” gjort av min mamma Anita, och armbandet “Heaven and earth” som Johan gjort. Jag tycker det är så fantastiskt roligt att vi alla tre gör smycken nu. Vissa smycken har vi till och med gjort tillsammans, som t.ex ett armband som jag började med och som Johan sedan gjorde klart.
När smyckena sedan läggs ut till försäljning så kommer vi skriva vem som gjort varje smycke.

Och den här gången kommer vi bara att lägga ut de smycken som vi tillverkat. Vi kommer alltså inte uppehålla ett sortiment och ta beställningar. Utan vi tillverkar och sedan lägger vi upp det vi har. Eftersom ingen av oss än så länge jobbar heltid med detta så gör det att vi behåller den där kreativa känslan kring silversmidet och slipper känna någon stress över att tillverka efter beställning. Efter många års erfarenhet av smyckestillverkning har vi verkligen lärt oss vad som funkar och vad vi ska undvika, och det känns så roligt nu att få göra om och göra rätt!

Föresten, vi startade ett Instagram-konto för våra smycken @jonnajintonjewelry
Där kan ni följa oss om ni är intresserade av att se mer av smyckena och få se lite mer att tillverkningen. Bland annat gjorde jag en serie stories i helgen där jag visade alla moment när jag skapar “Perfect Imperfect” ringarna. Det blev väldigt uppskattat och någon blev så inspirerad att den bokade en kurs i silversmide! Och sen tyckte många om att få hänga med i själva processen och se hantverket bakom att skapa ett smycke. De ligger både tid och hjärta bakom. De finns sparade i “höjdpunkter” om man tittar via mobilen.
Eftersom jag tillverkade ringar så ägnade Johan så otroligt mycket tid till att slipa och polera dom. Som jag berättade i mina stories så tar ofta själva efterarbetet lika lång tid, eller längre, än att göra själva smycket. Och det är också något som många inte vet. Jag själv avskyr att slipa och polera smyckena, men både mamma och Johan tycker det är ganska roligt och är väldigt duktiga på det, så jag slipper den biten haha.

Jag förstod inte hur Johan orkade sitta timma efter timma och slipa och polera ringar. Men jag var väldigt tacksam för det!
Och sen, vilken lycka att få jobba med Johan. Även om vi just nu jobbar hela helgerna inför uppstarten så finns det inget jag hellre gör eftersom jag får vara med honom. Ibland kan vi sitta tysta bredvid varandra i en hel timma och jobba på var sitt håll, men jag känner ändå hans närvaro och jag upplever det verkligen som om vi gör något tillsammans. Det är verkligen lycka för mig.

Jag drömmer om att det kommer en dag när Johan kan få jobba heltid med detta. Att han får ägna sina dagar åt att skapa och jobba med något han verkligen älskar, och jobba hemma i Grundtjärn istället för att pendla 18 mil sammanlagt varje dag. Att vi får jobba i samma företag även om vi jobbar med olika saker, och får vara nära varandra under dagarna. Vi pratar och fantiserar om det varje dag.

Och det bästa av allt, det känns inte omöjligt. Mina år i Grundtjärn har lärt mig att allting är möjligt, bara man vill tillräckligt mycket och följer hjärtats röst. Den där passionen som man kan känna för något, den har en otrolig kraft att förändra våra liv till det bättre. Låter vi passionen styra istället för vår rädsla, så kan det bara bli bra tillslut.

Därför är det bland det viktigaste vi gör här i livet. Att hitta vår passion.
Det som får oss att inte kunna somna för vi så gärna vill att det ska bli morgon så vi får fortsätta.

Att fånga isens sång och vinterns själ

Hej på er!
Idag lyser solen på en klarblå himmel och det gör mig så glad att se hur solen står tillräckligt högt på himlen för att lysa in i köket nu. Den där känslan är lika underbar varje år. Ljusets återkomst.
Den här veckan har jag ju bara varit hemma och jobbat eftersom jag vill vänta lite tills jag känner mig helt och hållet frisk igen innan jag sätter igång på riktigt med saker och ting. Så jag har inte varit i min studio i Myckelgensjö nu på nästan två veckor, förutom när jag och Johan åkte dit en kväll för att hämta hem datorn och lite annat som jag behövde för att kunna jobba här hemma istället.
Men jag ser fram emot att åka dit på måndag igen. Jag hann ju knappt vara där någonting innan jag blev sjuk igen. Jag hann liksom aldrig komma igång på riktigt. Så en del av mig tror nästan att allt var en dröm. Att min vackra studio och arbetsplats bara var något tillfälligt. En dröm som jag sedan vaknade ur, och som nu suddas bort mer och mer för varje dag.
Men så är det inte. Den finns kvar och väntar tålmodigt på att jag ska komma dit och sätta igång med mina projekt. Vilken lycka!
Istället har jag den här veckan ägnat mycket tid åt målning. Och jag är så innerligt glad att inspirationen och känslan kommit tillbaks. Nu känner jag det där flowet och den där speciella energin som krävs för att jag ska kunna måla.

Ni anar inte hur frustrerad jag känt mig under vintern nu. Jag har försökt målat flera gånger, men jag har inte kunnat! På riktigt, det har varit som om ett lock lagts över mig. Som om någon hade trollat bort allt jag någonsin lärt mig om målning. När jag försökte måla så blev det bara hemska, tunga färger i den mest fruktansvärda röra man kan tänka sig. Haha, att bara titta på målningarna fick mig att må illa! Så tillslut struntade jag i att försöka, för jag insåg att jag inte kan tvinga fram den känslan.
Jag visste inombords att det kommer en dag när inspirationen och känslan kommer tillbaks igen. När allt är i balans och när locket lyfts och energin kan flöda fritt igen.

Och den här veckan kände jag att något hände. Något kom tillbaks igen, och när jag en kväll började måla så var det som det mest naturliga jag någonsin gjort. Det kändes fjäderlätt. Som musik. Jag bara följde med och färgerna dansade på dukarna.
Jag fick en väldigt stark känsla av att jag ville måla i blått igen. Blå är min absoluta favoritfärg när det gäller att måla. Den är frisk och klar. Den är helande och stärkande. Den är kall som midvinterns vindar och djup som de mörkaste hav.

Jag har lagt märke till nu har målningarna styrs av naturens egna cykler och årstider. Nu är det vintermålningar som gäller. Jag inspireras av isens mönster. Jag inspireras av de blåa, kalla vinterljuset, snöflingor och snöstormar och vinternattens dansande norrsken och de isande vindars sus. Jag vill fånga isens sång och vinterns själ i mina tavlor.
Nordanvind ska denna nya serie tavlor heta.
När jag frågade er om vilka inlägg ni önskar att jag ska göra mer av på bloggen så var inlägg om målning det mest önskade! Jag blev så himla chockad, för det kunde jag aldrig ana. Men det gör mig väldigt glad att så många är intresserade av att börja måla eller att hitta lite ny inspiration till målning.

Jag har ju gjort inlägg innan där jag berättat om vilka färger och verktyg jag använder. Och precis som förut så använder jag mig mycket av färgerna från Golden Acrylics som heter High flow acrylics. Och jag har även börjat använda något som heter Acrylic Ink.
Innan jag börjar måla så gör jag ofta olika lager med texturer. Här har jag till exempel använt mig av något som heter Crackle Paste och som skapar sprickor när det torkar. Det finns massvis med olika medier man kan använda till målning, och det skapar häftiga effekter som sen blir extra vackra när man målar över dom.
Sen brukar jag lägga mycket tid med att blanda fram olika nyanser av färger innan jag påbörjar en målning. Jag brukar blanda färger tills jag hittar en nyans jag tycker om och sedan målar jag på ett papper och skriver upp vilka färger jag använda. Sen brukar jag döpa dom till olika namn. Den här färgen döpte jag till “Lofoten blue” och är inspirerad av Lofoten på vintern.

En vän till mig (som jag lärde känna via min Patreon) som heter Cenk och bor i Turkiet var nyligen på en resa i Lofoten. Han besökte bland annat Bleikestranda i Andøya, som några av er vet är en strand som kom att få en otroligt stark betydelse för mig. På den stranden har jag en av mina starkaste och lyckligaste minnen någonsin. Ni kan läsa om varför och se filmen HÄR. Cenk visste hur mycket den här stranden betydde för mig så han åkte dit och skickade en massa små filmklipp från stranden på vintern, trots att det var isande kallt och blåste starka vindar och han nästan förfrös sina händer av att filma med mobilen. Och när jag fick se de här filmklippen här om kvällen så fick jag så otroligt mycket inspiration.
Det var vackert! Det såg så kallt och kargt ut, men så vackert med vattnet som strilades mellan de isiga stenarna. Och så de mörka bergen i bakgrunden. Och ljudet av vågornas kraft mot stranden och det starka vindarna. Jag blev så inspirerad att jag blandade ihop den här färgen som jag döpte till “Lofoten blue” och sedan använde till en av tavlorna jag påbörjade samma natt.
På kvällarna nu så lyser kvällssolen in i ateljén, och det blir ett så magiskt vackert ljus. Ljuset kommer egentligen inte direkt från solen, för fönstret är mot norr. Ljuset kommer från ett fönster från en av stugorna på andra sidan vägen. Så när solen går ned träffar ljuset fönstret som sedan reflekterar ljuset in i ateljén. Så vacker hur ljuset kan resa sådär.
Nu ska strax gå ut på en liten promenad i solen och få i mig lite D-vitamin, sen tänkte jag ägna resten av dagen och kvällen med att fortsätta måla. Det gäller ta vara på inspirationen och energin när den väl kommer!

Hoppas ni har en UNDERBAR dag allihopa! Sänder er en stor, varm kram! ♥

Så mycket att vara tacksam för

Hej på er!

Jag kom nyligen in efter att ha varit ute på ett litet vinteräventyr i skogen för att prova mina nya snöskor. Det var igår som jag gjorde ett försök att ta mig ut i skogen för att fota några vinterbilder (bland annat den nya headern som jag la upp igår) och höll nästan på att fastna i snön ute på en myr. Det var så djup snö att de gick över midjan på vissa ställen! Att ens ta mig en meter fram blev en otrolig kraftansträngning och som resulterade i många liter snö i skorna. Jag fick krypa fram och sedan försöka platta till snön så jag fick en liten plätt att stå på. Jag har aldrig varit med om så mycket snö som nu! Jag insåg då att den här vintern kommer bli otroligt svår när det gäller fotografering om jag inte kan ta mig ut i naturen.

Så kom jag att tänka på snöskor! Det är så många som tipsat om det och jag har alltid velat ha ett par snöskor. De har dock alltid känts som om prislappen är lite för hög. De brukar kosta runt 2000 :- på de ställen jag kollat på. Så då har jag alltid tänkt att det kan vänta till senare. Men igår kände jag att det var dags att köpa ett par snöskor, så jag skulle kunna ta mig ut i skogen och fota i snön!
Jag blev så överraskad att de ändå var så “små”. Jag hade väntat mig att de skulle vara enorma och väldigt klumpiga att gå i. Men de var ju inte jättemycket större än skorna, vilket gjorde att de kändes smidigare. Dock kände jag en liten tvekan inför att dessa skulle klara av den djupa snön i skogen. Anade att den här modellen av snösko kanske inte riktigt var gjord för det jag hade tänkt.
Den här bilden tog jag i morse, glatt ovetande om vilket otroligt träningspass som väntade ute i snön senare.
Man kan ju säga att snöskorna fick sig ett rejält test. I början när jag skulle ta mig ut i skogen från vägkanten gick det jättebra. Jag blev SÅ glad. Men det var för att snön längs vägkanten var packad på grund av snöplogen, så snöskorna sjönk inte ned. Så fort jag sedan kom ut en bit i skogen så blev snön mer porös och mjuk och då hjälpte inte snöskorna så mycket. Det gick såklart mycket lättare än om jag bara hade haft skor, speciellt när det gäller att undvika att få snö innanför skorna och byxorna, eftersom själva snöskon gör ett bra hål i snön. Men jag sjönk ändå ned 50 cm -1 meter i snön på många ställen, så det gick inte så lätt som jag hade önskat.
Många gånger blev det istället såhär…
Att försöka resa sig upp när man sjunkit ned över en meter i snön och sen inte har något att hålla i sig i, det är verkligen en utmaning. Jag var helt slut efter denna lilla skogspromenad.
Jag tror nog dessa snöskor funkar jättebra till lite mer lindrigare snöområden. Kanske för att vandra på en skoterled eller annat. Men att gå i djupsnö mitt i skogen, då är det nog bara skidor som gäller. Men nu vet jag det i alla fall. Och snöskorna kommer säkert till användning de gånger som jag inte kan ta med mig skidorna.
Det blev i alla fall en härlig stund i skogen! Och jag passade på att starta en liten livesänding också, för mina prenumeranter på Patreon. Kom på nu att jag ju inte ens skrivit om min Patreon sida här på bloggen än, det ska jag göra snart! Det är en sida där man kan prenumerera på en kreatör och få tillgång till bland annat extra material och annat smått och gott. Det har på bara två månader förändrat mitt yrkesliv och gjort mig mer fri i mitt arbete. Bland annat gett mig en möjlighet att få jobba med kulningen och göra klart min skiva i år. Är så obeskrivligt glad och tacksam för det.
En del av er bloggläsare har redan hittat dit och blivit prenumeranter trots att jag inte skrivit om det här än. Har massor att skriva och berätta om Patreon, så det blir ett eget inlägg snart!
I alla fall, livesändningen blev lite kaotisk. Två gånger föll jag ned i djupa snöhål och så kom det in snö i mikrofonen på mobilen. Men den klarade sig! Sen förfrös jag nästan fingrarna innan jag hade tagit mig till bilen. Men det blev i alla fall en rolig och händelserik promenad, och kul att få dela den live med andra.
Trots den djupa snön och svårigheten att ta sig fram så kändes det så skönt att få komma ut i skogen. Det har blivit alldeles, alldeles för lite av det senaste tiden. Naturen påverkar oss på ett sådant fantastiskt sätt. Tänk om vi alla fick en sådan här stund varje dag. Det skulle göra gott…!
När jag kom hem igen möttes jag av Johan och Nanook, och en mysig brasa i kaminen. Johan var hemma på lunch. För ja, tro det eller ej, men från och med nu så jobbar han hemma i Grundtjärn på fredagar. Det känns nästan overkligt fortfarande. Kan ni gissa med vad? Silversmide! Det var ju inte längesedan som han satte sig vid arbetsbänken för första gången och smidde sin första ring. Efter det var det som om han fann en ny passion i livet. Den första veckan kunde han inte ens sova på nätterna för han bara ville att det skulle bli morgon så han kunde fortsätta haha. Det var så häftigt att få se. Och vilken naturbegåvning! Bara den första veckan gjorde han helt otrolig vackra smycken, som han bland annat gav bort som julklappar. Jag fick en vacker silverring, och det går knappt att förstå att han nyss lärt sig detta.

Nu när vi kommer börja med smyckena igen (förhoppningsvis kommer de första smyckena ut i februari) så kommer det inte bara vara jag och min mor Anita som tillverkat och designat smyckena. Även Johan! Och det känns så fantastiskt roligt. För bara någon månad sedan så existerade inte ens den tanken. Och nu kommer han jobba fredagar med detta, så han har gått ned till 80% som elektriker. Jag tycker det är otroligt modigt att ta det steget. Men det är ju så. Livet är för kort för att tveka. Det gäller att våga hänga med när möjligheterna öppnar upp sig. Och följa hjärtat. Följa sin passion!

Det ska bli så roligt att få visa upp lite mer av detta sen. Under helgen tänkte jag också sätta mig och jobba lite i smedjan, och påbörja ett silverarmband som jag länge gått och tänkt på. Det var längesedan sist, som jag gjorde ett smycke. Ja, flera år sedan. Men det sitter kvar än. Sådant där glömmer man nog aldrig bort. Det är som att lära sig cykla. Kunskapen sitter kvar för alltid.
Det blev bästa lunchen på länge!
Det blev verkligen ett inlägg med allt möjligt! Men det blir så när väl inspirationen kommer tillbaks. Då kommer allt på en gång!
Nu ska jag sätta mig och svara på några av era fina kommentarer på förra inlägget! Tack för allt ni skriver och delar med er av. Blir så glad!

Nu önskar jag er alla en otroligt fin och mysig helg! KRAM på er ♥

Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥