Igår när jag rotade igenom mina saker så hittade jag alla mina gamla dagböcker. Jag hade nästan glömt bort dem. Självklart blev jag sittandes där på golvet framför alla tiotal dagböcker i säkert en timma och bläddrade igenom dem. Det kändes nästan som en timmes resa tillbaks i tiden. Jag liksom upplevde sakerna på nytt, och det blev som en känslokarusell. Ibland skrattade jag så jag fick ont i magen och ibland kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag blev verkligen förundrad över hur snabbt man glömmer saker man gjort, känt och vart med om. Jag skrev dagbok från den dagen jag lärde mig skriva. Det är jag så glad för, för det är så kul att få läsa igenom allt och minnas. Man ser sig själv från ett annat perspektiv, och man ser så tydligt hur man utvecklats genom åren. Det är verkligen något värdefullt.

Jag tog några bilder för att visa er lite av min dagbokssamling 🙂

Dagböcker

Det här var min allra första dikt! Jag var 7 år och hade precis lärt mig skriva. Jag minns att jag hade tittat på något tv program som handlade om dikter, och då blev jag så inspirerad så jag ville skriva en egen dikt. Jag satt länge och tänkte och ville verkligen skriva något vackert. Såhär blev den haha! 😀 "Fågeln flyger allt är tyst"

10 år äldre, 10 gånger allvarligare 😀

Det skulle nog ta flera dagar att läsa igenom allt jag skrivit.

När jag var 12 år hade jag två guldfiskar som hette Zookim och Zasha. En dag dog Zasha och jag blev helt förkrossad. Då skrev jag denna dikt till henne. Notera alltså att denna dikt handlar om en guldfisk haha! 😀