Alltid när jag är ute i skogen, så får jag en känsla av att naturen har en mycket starkare verkan på oss människor än vad vi kanske anar. När jag stiger in i en stor skog känns det som jag kan andas på ett annat sätt. Som om jag får mer utrymme. Tankarna tystnar. Kroppen slappnar av. Jag kan nästan känna hur ögonen mår bra av att se på de vackra, perfekta färgkombinationerna som skapas i naturen. Solen som skiner på en vit björkstam och granarnas varma gröna färg som omringas av snön som lagt sig som som ett täcke över grenarna.
Ibland går jag fram till en gran, tar tag i en gren som om jag höll trädets hand i min, och luktar på granbarren. Det doftar så gott.

Jag brukar tänka på vilken vacker förändring som skulle kunna ske i samhället om vi lät alla barnen få vara ute i naturen, som en del av skolgången. Få vara ute i skogen. Känna. Dofta. Varva ner. Låta fantasin och leken komma fram bortom dagisgrindar och skolbänkar. Det skulle vara en lektion lika viktig som matematik och språk. Idag är de få förunnat att leva nära naturen. Idag är det inte en naturlig del av vårt liv längre, utan snarare något vi kanske upplever på ett lov eller en semester. Och jag tycker det märks i vårt samhälle.
Att vi saknar naturen.

Jag önskar att alla människor hade möjlighet att få känna skogens lugn. Om så bara någon gång ibland. Få möjlighet att dofta på en gran, och få uppleva känslan av att allt vibrerar av liv. Varje trädstam, varje löv. Jag tror det skulle få oss att må bra. Jag tror det skulle göra underverk. Vi behöver naturen, också.