Solen var på väg ner och trots att mina fingrar nästan förlorat känseln av kylan ville jag inte ge upp och gå in. Jag försökte några minuter till. Och precis när solen låg vid trädtopparna så fick jag äntligen hjärtstenen att balansera på toppen. Ett lyckorus spred sig i kroppen och jag skuttade runt av glädje en stund innan jag kom på att jag kanske skulle ta ett foto.
Solen  gick ner bakom skogen och hjärtat lyste upp i det varma ljuset. Det här stentornet får tillägnas det största och finaste i livet; Kärleken 🙂