Att komma hem

Jag skulle ha lagt upp ett blogginlägg i fredags egentligen. Jag hade nyss kommit hem från resan och ville meddela att jag åter var hemma i Grundtjärn igen. Och önska er trevlig helg förstås. Men det var precis medan jag satt och skrev blogginlägget som det fruktansvärda inträffade i Stockholm. Jag slog på live-sändningen och satt som förstelnad framför datorn med tårar i ögonen. Rädslan över att någon i min familj, eller att någon vän befann sig där. Eller ens vem som helst. Det kändes så ofattbart att det nu hände så nära. På en gata vi många säkert vandrat på många gånger.

Orden försvann och plötsligt kändes inte blogginlägget relevant längre. Även om jag ville skriva något så gick det bara inte. Helgen blev känslomässigt tung på många olika vis. Men samtidigt så fylld med ljus, kärlek och värme. Som om hela folket gått samman. Blir så rörd och så tacksam. Rörd över att mörkret bemöts med ljus. Och känner från djupet av mitt hjärta med alla som förlorade någon de älskar, och för alla som befann sig där.

Det har väckts så mycket tankar i mig de här dagarna. Känt sådan sorg och rädsla inför det som hänt, samtidigt som jag känt sådan extrem tacksamhet över att få vakna varje morgon. Tacksamhet över att jag fick komma hem, till min älskade Johan i mitt älskade Grundtjärn. Tacksamhet över att jag får möta ännu en vår här. Alla får inte det. Därför vill jag ta extra djupa andetag, och leva ut extra mycket, för alla som inte kan.
Efter resan kändes det så tryggt att komma hem igen. Till lilla Grundtjärn, omsvept i skogens trygga famn.Här hade våren verkligen kommit långt på bara en vecka. Fåglarna har börjat sjunga, och nästan all snö har smält. Det blev sådant kontrast att komma från vintern till våren.
I går kväll ägnade vi oss åt lite plantering här hemma vid köksbordet. Vi sådde lite tomater och örter. Det är alltid en speciell känsla när fröna är i jorden och man får vakna varje morgon med lite förväntan inför om fröna börjat grott.

Handlade lite mer frön idag, som vi ska ha till trädgårdslandet sedan. Lite olika salladssorter, och spenat och kål.
Och när jag kom hem låg årets vedhög klar på gården. Vi beställde ved även detta året av Staffan Edsfors i grannbyn Gjösing, så det kändes riktigt skönt att se den där högen med guld ligga där. Vinterns värme. Och det doftar så gott från veden! Så fort jag öppnar dörren känner jag lukten av färsk björk. Och så skönt att den redan är färdig. Även om det kan vara väldigt härligt att jobba med veden, så är det också så otroligt tidskrävande och kämpigt. De tidigare åren så ägnades hela våren åt skogsarbete och kapning och klyvning av ved. Så att köpa färdig ved var något av det bästa vi gjort. Nu ska den bara torka fram till midsommar, innan den ska in i vedboden.
Så nu vet ni att jag är hemma igen. Tack för att ni följde mig på resan. Ser fram emot att visa lite mer bilder och filmer som jag inte hann visa er under resans gång.

Ta hand om er kära ni. Sänder en extra stor kram till er alla ♥

Tillslut vågade jag komma ut ur garderoben

Åh jösses vilken komisk morgon det var idag.  Ni kommer tro att jag är helt galen om ni läser det här. Men det är vi alla ibland 🙂 Så jag berättar!

Jag hade varit uppe nästan hela natten inatt så jag sov ganska länge på förmiddagen. När jag sov som djupast så vaknar jag plötsligt av att Nanook skäller och springer fram mot ytterdörren. Jag hoppar upp ur sängen i ett ryck och hinner skymta en bil och några människor som är på väg mot huset. Jag är mitt emellan vakenhet och sömn, och min första reaktion blev konstigt nog ” Hjälp! Jag måste gömma mig fort!”
Innan jag vet ordet av det sitter jag inne i garderoben. Jag ville inte att någon skulle se mig genom sovrums fönstren. Nanook fortsätter skälla och tillslut hör jag hur det knackar på dörren. Jag börjar fundera på om jag låste dörren eller inte. Jag inser att jag inte hade låst dörren. Jag var liksom fortfarande nästan i drömtillstånd och började därför tänka alla konstiga tankar om vad som skulle kunna hända. Jag var livrädd och mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin! Det kändes som att befinna sig mitt i den värsta scenen i en skräckfilm. Jag hörde lite svagt att det befann sig några utanför huset. De knackade på dörren flera gånger.

Efter en stund började jag vakna till och liksom komma tillbaks till verkligheten. Mina panikkänslor började sakta att avta, och istället började jag undra vad fasen jag höll på med. Här har det kommit folk som kanske åkt långt för att hälsa på mig, kanske för att titta på smyckena, och så sitter jag och gömmer mig i garderoben. Sakta men säkert klev jag ur garderoben och gick fram till sovrumsdörren. Genom den lilla springan i dörren kikade jag ut mot köksfönstret. När jag såg att där fortfarande stod en bil fick jag panik igen och inom loppet på en sekund var jag tillbaks i garderoben. Nu kände mig riktigt fånig. De stod utanför och väntade på mig. Om jag inte öppnat dörren för dem på en kvart kan jag ju inte bara plötsligt göra det och låtsas som ingenting. Och jag kan ju absolut inte säga att jag suttit i garderoben och gömt mig i 15 minuter. Nej, jag fick helt enkelt spela rollen fullt ut och sitta kvar här och låtsas som om jag inte är hemma. Nu började jag istället bli rädd för att de skulle gå in och leta efter mig, och öppna garderobsdörren och se att jag sitter där som ett fån. Då måste de ju verkligen tro att jag är helt bakom flötet. Nanook den stackarn gick runt och undrade vad som hände. Lite då och då gick han fram till garderoben och kikade in genom springan i garderobsdörren, för att kolla så allt var okej.

När jag ändå var inne i garderoben bestämde jag mig för att klä på mig. Mörkt och trångt var det men jag lyckades få på mig ett par jeans och en tröja. För om det nu skulle vara så att de skulle hitta mig här så skulle det i alla fall vara lite bättre om jag var påklädd.
Sedan satte jag mig på den lilla skohyllan och väntade. Jag väntade och väntade. Jag ville vara helt säker på att de åkt innan jag kliver ur från garderoben. Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men säkert en halvtimma/45 minuter.
När jag tillslut kände mig ganska säker på att de åkt vågade jag mig ut ur garderoben igen. Jag gick fram till sovrumsdörren och tittade försiktigt ute genom fönstret bakom dörren. Till min lättnad så stod där ingen bil längre. Jag smög runt i huset och tittade ut genom alla fönstren för att försäkra mig om att de verkligen var borta. Det skulle ju bara vara för pinsamt om de fortfarande var kvar där ute någonstans och såg att jag visst var hemma. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och sluta smyga runt. Jag kände ju mig så himla fånig, och det skulle vara fruktansvärt om de kom på mig.

Senare när jag pratade med mamma så frågade hon om jag hade haft besök förut. “Öhh jaa…nästan. Vet du vilka det var?” frågade jag. “Ja det var ju Ulla-Britt och Börje”
Då plötsligt minns jag. Ulla-Britt och Börje är släkt till mig som bor i Sundsvall, fast som jag inte träffat innan. Ulla-Britt hade tidigare i veckan skrivit att det skulle åka förbi Grundtjärn på torsdag förmiddag, och vi bestämde då att de skulle komma hit och hälsa på mig. Nu när jag fick reda på att det faktiskt var min egen släkt som stått och knackat på medan jag gömt mig i garderoben kändes det ännu värre! Det betydde ju att jag var tvungen att komma på någon bortförklaring till varför jag “inte var hemma”, när bilen stod utanför och Nanook var inne. Vad skulle jag säga?!

Senare ringde Ulla-Britt och till min förvåning så sa jag precis som de var. Som tur är har de humor och kunde se det roliga i det hela. För nu kunde ju inte jag heller låta bli att skratta åt det. Det kändes dock hemskt att de skulle få ett sådant galet första intryck av mig. Men vid 16 tiden kom de hit och gjorde ett nytt försök. Och då öppnade jag dörren!

Så det var ju verkligen tur att de kunde komma tillbaks så jag fick en andra chans! 😀 Dessutom hade de med sig en hel påse med krusbär! Det vill man inte missa 🙂

Här är vi! Börje, Ulla-Britt och jag. Tillslut träffades vi, efter en actionfylld morgon.