Nya vägar ut

Igår vaknade vi till -13 grader här i Grundtjärn. Vi hade glömt sätta i sladden till värmeslingan under golvet så vattnet hade frusit. Jag undrar alltid hur de gjorde förr, innan det fanns el? Fast då var det väl vanligast att hämta vatten ute i brunnen istället för att ha indraget vatten i huset. Tänk vad lite vi måste kämpa idag för våra dagliga basbehov jämfört med förr. Gillar att tänka på det när saker och ting ibland känns lite extra motigt. Att jämföra med hur de hade det förr. Då känns det plötsligt inte så jobbigt längre.
Som alltid när det är väldigt kallt så är det också väldigt vackert. Vilken morgon! Det tyckte nog Nanook också när han stod och blickade ut över våra ägor.
Denna dag kom även MW bygg hit för att sätta in ett nytt fönster på övervåningen. Det var i juli när vi påbörjade en renovering på övervåningen för att äntligen skaffa oss ett vardagsrum som vi bestämde oss för att byta ut ett stort fönster som inte gick att öppna. Nästan inget fönster på övervåningen går att öppna, vilket gör att både jag och Johan håller på att kvävas av den instängda luften på övervåningen under sommarmånaderna. Det blir så varmt och kvavt. Och dessutom har jag alltid känt mig en aning instängd där uppe när det är så få fönster som går att öppna. Så vi kände att det var dags att göra något åt det. Det var då vi hörde av oss till snickaren Mats Webiörn från Myckelgensjö. I samma veva upptäckte vi vattenläckan så då var det istället prio nummer ett att få ett golv i hallen. Men fönstret blev beställt och nu äntligen var det levererat. Så igår kom dom och satte in det nya fönstret. Det blev SÅ jädrans fint!
Vi ville ha samma gammeldags stil som de fönstren som var innan, med tre fönster i rad. Det kändes viktigt att det skulle vara riktiga träfönster, och att de skulle öppnas utåt, alltså som fönster öppnades förut. Numera öppnas det oftast underifrån, men jag vill kunna ställa fönstret sådär vackert på glänt på våren när alla nattfåglarna sjunger.  Tanken är sen att vi ska skaffa oss en soffa (som vi har längtat efter en soffa!!!) och den kommer stå under fönstret. Då kan man ligga där och titta ut mot norrskenet och stjärnorna på vintern. Jag kommer visa er fler bilder från hur resultatet med fönstret blev sen! Det blev i alla fall så otroligt fint.
Eftersom det var en sådan otroligt vacker dag och ett fint snöfall så tog jag med mig Nanook en stund och gick ut i skogen.
Kan säga att mina ögon i princip är helt återställda nu. Är så glad att det gått så fort. Enda gången jag känner att allt inte är som vanligt är på kvällarna när jag ägnat mycket tid framför datorskärmen. Då brukar jag se lite halvdåligt innan jag går och lägger mig. Så jag försöker att ta mycket pauser när jag sitter vid datorn, så att de inte ska bli så ansträngda. Men annars ser jag helt som vanligt igen. Så innerligt tacksam för det.
Vackra vinter. Du är så välkommen.
Home sweet home.

Brukar nästan alltid gå ut en stund strax innan solen går ned. Det ljuset är så makalöst fint.
Tänk vad många gånger min gammelmormor Lilly har vandrat på den här vägen. Och alla mina andra släktingar från 11 generationer tillbaks. Ja, jag hade nog inte riktigt förstått att jag faktiskt är den 11 generationen i rakt nedgående led som fortfarande bor i Grundtjärn. Jag undrar vad han tänkte, min förfader Anders Andersson från 16oo-talet som var den allra första att bosätta sig och slå upp mark här. Jag hade gjort vad som helst för att få några ord med honom. Och för att tacka honom, för att han valde en sådan vacker plats.

Hoppas att ni har haft en superfin dag allihopa! Sänder er en stor kram ♥

Han kliver ut

Min kusin Niklas Karlström är musiker och har alldeles nyligen gett ut sin första singel som han även spelat live i P4. Så länge jag kan minnas har han sjungit och spelat gitarr, och de senaste åren har jag många gånger suttit med gåshud och lyssnat tills han egenskrivna låtar. Varje gång har jag tänkt att han verkligen borde satsa på musiken. Han liksom har det i blodet på något vis. Han skriver helt fantastiska texter som verkligen berör mig på djupet.

I helgen kom han hit till Grundtjärn för en liten fotosession då jag fick äran att göra omslaget till hans andra singel som ska släppas nu den 29 maj. Jag är så himla glad att han äntligen visar upp sin musik för världen!

051301

 

051302

Jag fick även den stora äran att få lägga upp hans ny singel “Han kliver ut” här på bloggen som ni kan lyssna helt fritt på! Innan den ens haft premiär! Så nu kommer ni också vara en av de få som fått höra den innan den släpps.
Jag älskar den här låten. Första gången jag hörde den fick jag nästan tårar i ögonen. Och mot slutet när han sjunger sådär kraftfullt så ryser jag.

Så, här nedan kan ni lyssna! Bara för er ♥

051303

Såhär blev omslaget till hans singel! Vad tycks? Bilden är faktiskt tagen inne i vedboden. Ljuset lyste in så fint där.

Att kasta sig ut

Då var klockan över midnatt och söndag övergick till måndag. Veckan som var är slut och det känns skönt. Det var en väldigt intensiv vecka för mig med en bergodalbana i känslor. Som vissa av er märkt har jag verkligen gjort en ”nystart” med bloggen och även i mitt liv, som jag lovade mig själv till det nya året.
Jag vill göra förändringar i livet som gör att jag lägger mer tid på det jag verkligen vill, och utvecklar det. Och lämnar bakom mig det som jag gör bara för att jag tror att jag måste det.

Denna veckan har bloggdesignen blivit helt klar. Mycket tid som lagts på att fixa alla smådetaljer som är så viktiga. Den största händelsen denna veckan var nog ändå att jag och Allehanda.se avslutade vårt samarbete efter tre år tillsammans. Vissa av er kanske märkt att deras banner försvunnit högst upp?

Det var ett ganska jobbigt och stort steg att ta. Dels för att jag verkligen tyckt om att blogga för dem, men också för att de varit min enda trygghet ekonomiskt. Den enda lilla lönen jag alltid vetat att jag kommer få i slutet på månaden. Trots det så känner jag att det är dags att prova mina egna vingar nu. Köra solo. Och se mig om efter nya möjligheter. Jag är enormt tacksam för tiden med Allehanda, och jag hoppas att dom är nöjda med mig också. Men nu går vi skilda vägar.

Den här veckan har jag både skrattat och gråtigt åt min naivitet. Min naturliga fallenhet för att bara kasta mig ut utan att veta vart jag landar. Och ofta fantisera ihop händelser som låter väldigt troligt i mitt huvud men som sedan får mig att inse att verkligheten inte alltid hinner med.
Men efter några dagar med funderingar har jag nu hunnit landa i allt. Nu känner jag mig hoppfull, glad och ser bara möjligheter. Jag vet att det kommer bli riktigt bra tillslut och jag bara älskar känslan av ”ny energi” som jag känner just nu.

Ibland måste man stänga gamla dörrar för att nya ska öppna sig. Och ibland måste man kasta sig ut för att upptäcka att man har vingar.
011901011902011903

Andas ut

Vilken härlig, rolig och händelserik vecka jag haft. Och väldigt intensiv. Många projekt som skulle göras klart. Många idéer som skulle förverkligas. Dygnen räckte inte riktigt till och innan helgen hade jag bara sovit 2/5 nätter. Men det var så värt det. Allt blev så bra i slutändan. Helgen har varit minst lika intensiv den också. Jag har till och med hunnit åka en sväng till Stockholm och tillbaks. Hälsat på min bror och hans fru, pussat på mina älskade brorsbarn och överrasknings-lussat för en vän.

Jag kom hem nu på kvällen till ett stökigt hus och en glad katt. Diskbänken överfull. Och på bänken en salig blandning av bakplåtar, vetemjöl, lingonris och stearin. Kläder i högar i badrummet och sängen obäddad. Det märktes att jag hade bråttom innan jag for till den stora staden. Men åh så skönt det var att krypa ner i sängen nu med Nanook tätt intill och en kurrande katt på magen, efter alla roliga dagar jag fått vara med om.
Hemma ♥

Nu ska jag sova och i morgon börjar en ny vecka med nya tag. Även om den redan börjat. Godnatt på er! Kramar5

Tillslut vågade jag komma ut ur garderoben

Åh jösses vilken komisk morgon det var idag.  Ni kommer tro att jag är helt galen om ni läser det här. Men det är vi alla ibland 🙂 Så jag berättar!

Jag hade varit uppe nästan hela natten inatt så jag sov ganska länge på förmiddagen. När jag sov som djupast så vaknar jag plötsligt av att Nanook skäller och springer fram mot ytterdörren. Jag hoppar upp ur sängen i ett ryck och hinner skymta en bil och några människor som är på väg mot huset. Jag är mitt emellan vakenhet och sömn, och min första reaktion blev konstigt nog ” Hjälp! Jag måste gömma mig fort!”
Innan jag vet ordet av det sitter jag inne i garderoben. Jag ville inte att någon skulle se mig genom sovrums fönstren. Nanook fortsätter skälla och tillslut hör jag hur det knackar på dörren. Jag börjar fundera på om jag låste dörren eller inte. Jag inser att jag inte hade låst dörren. Jag var liksom fortfarande nästan i drömtillstånd och började därför tänka alla konstiga tankar om vad som skulle kunna hända. Jag var livrädd och mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin! Det kändes som att befinna sig mitt i den värsta scenen i en skräckfilm. Jag hörde lite svagt att det befann sig några utanför huset. De knackade på dörren flera gånger.

Efter en stund började jag vakna till och liksom komma tillbaks till verkligheten. Mina panikkänslor började sakta att avta, och istället började jag undra vad fasen jag höll på med. Här har det kommit folk som kanske åkt långt för att hälsa på mig, kanske för att titta på smyckena, och så sitter jag och gömmer mig i garderoben. Sakta men säkert klev jag ur garderoben och gick fram till sovrumsdörren. Genom den lilla springan i dörren kikade jag ut mot köksfönstret. När jag såg att där fortfarande stod en bil fick jag panik igen och inom loppet på en sekund var jag tillbaks i garderoben. Nu kände mig riktigt fånig. De stod utanför och väntade på mig. Om jag inte öppnat dörren för dem på en kvart kan jag ju inte bara plötsligt göra det och låtsas som ingenting. Och jag kan ju absolut inte säga att jag suttit i garderoben och gömt mig i 15 minuter. Nej, jag fick helt enkelt spela rollen fullt ut och sitta kvar här och låtsas som om jag inte är hemma. Nu började jag istället bli rädd för att de skulle gå in och leta efter mig, och öppna garderobsdörren och se att jag sitter där som ett fån. Då måste de ju verkligen tro att jag är helt bakom flötet. Nanook den stackarn gick runt och undrade vad som hände. Lite då och då gick han fram till garderoben och kikade in genom springan i garderobsdörren, för att kolla så allt var okej.

När jag ändå var inne i garderoben bestämde jag mig för att klä på mig. Mörkt och trångt var det men jag lyckades få på mig ett par jeans och en tröja. För om det nu skulle vara så att de skulle hitta mig här så skulle det i alla fall vara lite bättre om jag var påklädd.
Sedan satte jag mig på den lilla skohyllan och väntade. Jag väntade och väntade. Jag ville vara helt säker på att de åkt innan jag kliver ur från garderoben. Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men säkert en halvtimma/45 minuter.
När jag tillslut kände mig ganska säker på att de åkt vågade jag mig ut ur garderoben igen. Jag gick fram till sovrumsdörren och tittade försiktigt ute genom fönstret bakom dörren. Till min lättnad så stod där ingen bil längre. Jag smög runt i huset och tittade ut genom alla fönstren för att försäkra mig om att de verkligen var borta. Det skulle ju bara vara för pinsamt om de fortfarande var kvar där ute någonstans och såg att jag visst var hemma. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och sluta smyga runt. Jag kände ju mig så himla fånig, och det skulle vara fruktansvärt om de kom på mig.

Senare när jag pratade med mamma så frågade hon om jag hade haft besök förut. “Öhh jaa…nästan. Vet du vilka det var?” frågade jag. “Ja det var ju Ulla-Britt och Börje”
Då plötsligt minns jag. Ulla-Britt och Börje är släkt till mig som bor i Sundsvall, fast som jag inte träffat innan. Ulla-Britt hade tidigare i veckan skrivit att det skulle åka förbi Grundtjärn på torsdag förmiddag, och vi bestämde då att de skulle komma hit och hälsa på mig. Nu när jag fick reda på att det faktiskt var min egen släkt som stått och knackat på medan jag gömt mig i garderoben kändes det ännu värre! Det betydde ju att jag var tvungen att komma på någon bortförklaring till varför jag “inte var hemma”, när bilen stod utanför och Nanook var inne. Vad skulle jag säga?!

Senare ringde Ulla-Britt och till min förvåning så sa jag precis som de var. Som tur är har de humor och kunde se det roliga i det hela. För nu kunde ju inte jag heller låta bli att skratta åt det. Det kändes dock hemskt att de skulle få ett sådant galet första intryck av mig. Men vid 16 tiden kom de hit och gjorde ett nytt försök. Och då öppnade jag dörren!

Så det var ju verkligen tur att de kunde komma tillbaks så jag fick en andra chans! 😀 Dessutom hade de med sig en hel påse med krusbär! Det vill man inte missa 🙂

Här är vi! Börje, Ulla-Britt och jag. Tillslut träffades vi, efter en actionfylld morgon.