Once in a lifetime

Hej mina kära vänner!

Vill bara börja med att säga TACK för alla fina ord och allt stöd ni gett mig den här veckan. Ni anar inte vad det betytt mycket!
Så kul också att läsa era kommentarer efter fotbollsgalan. Det värmer så otroligt mycket i hjärtat att ni tyckte om mitt framträdande. Har också fått respons från några av er som faktiskt var där på plats, t.ex Leif här i kommentarerna. TACK! ♥

Alltså åh, det känns så skönt nu när jag kommit hem till Grundtjärn igen med denna häftiga upplevelse från Fotbollsgalan i bagaget. Är så lättad att allt gick bra.
Det var världens bästa människor backstage som var så underbara och peppande, och min kontaktperson Sara som tog hand om mig hela dagen och såg till att jag inte behövde tänka på något alls förutom det jag skulle göra. Det var guld värt!

Jag hoppas snart att TV4 sporten kommer lägga ut inslaget med mig på YouTube så alla från olika länder också kan se. Men än så länge hittar ni det HÄR. Vill ni gå direkt till klippet så spola fram till 01:06 (alltså en timma in i programmet).

Jag ville ju såklart göra ett blogginlägg nu direkt när jag kom hem men har inte lyckats få tag i en enda bild från framträdandet! Tills nu ikväll, när jag fick mail från en Sofia Drevemo som var med på galan då hon jobbade med LED skärmarna som var vid scenen. Hon hade tagit några superfina bilder från framträdandet som jag fick lägga ut här. Blev SÅ glad!

Foto: Sofia Drevemo

Jag kan ju säga att jag var rysligt nervös innan. Ca 5 minuter innan jag skulle upp på scenen så slog mitt hjärta så hårt att det gjorde ont. Jag var rädd att jag skulle svimma på scenen i direktsändning.

Men sen, när jag väl skulle upp, så kändes allt så mycket bättre. Mycket tack vare att programledaren Rickard Olsson presterande mig när jag klev ut på scenen och liksom gjorde stämningen sådär lättsam och härlig. Han berättade t.ex att det var jag som tagit drönarfilmerna som skulle spelas i bakgrunden. Ni som tittade på TV:n fick aldrig se det, eftersom det just då var reklampaus.
Men det gjorde så himla mycket. Nervositeten släppte efter det, och jag fick stå där på scenen i ca 1 minut innan jag skulle köra igång, och hann liksom lugna ned mig.
Så när det var dags, så kände jag mig väldigt lugn. Jag darrade inte ens, som jag gjorde på genrepet.
Istället kunde jag faktiskt njuta av det.

Jag minns att jag blev väldigt rörd när sedan inslaget om Durmaz satte igång. Jag fick en stund att liksom känna in allting, titta mig omkring, och tänka att det här kommer nog aldrig ske igen. Just nu är jag med om en “once in a lifetime” grej. Och det var så härligt att bara ta in det av hela mitt hjärta.

Foto: Sofia Drevemo

Jag vet att många av er skrivit och vart besvikna över att jag var med så kort stund i TV-rutan. Jag blir såklart jätteglad att ni hade velat se mer av mig! ♥ Och att ni tyckte om det lilla jag var med. Det gör mig så himla glad ska ni veta!
Att jag skulle vara med som en liten del i det här inslaget om Durmaz, var faktiskt en av anledningarna till att jag tordes tacka ja till detta. Att få ett helt nummer själv hade jag nog inte klarat av i detta skede. Det hade blivit ett alltför stort steg att ta.

Plus att det kändes så otroligt ärofyllt att få vara med på ett hörn i det här inslaget som handlade om en väldigt viktig fråga. Det fanns ju en tanke bakom den här lite melankoliska versionen av nationalsången tillsammans med ett inslag som handlar om rasism och om hur kärleken övervinner allt. Och jag gillade starkt den tanken.
Idag fick jag ett meddelande från Durmaz, där han tackade för att jag gjorde inslaget så bra. Och det värmde i hjärtat! ♥

Foto: Sofia Drevemo

Såhär efteråt, så känns allt lite overkligt. Det var en himla häftig upplevelse. En fantastisk rolig dag!
Och en rolig kväll där jag fick umgås och lära känna lite nya människor. Och så fick jag lite snabbt säga hej till Linnea Henriksson, som är en helt fantastisk sångare och artist, och en människa jag ser upp till!
Hon hade logen intill mig, och ett tag under eftermiddagen så låg jag i soffan med frossa pga nervositet, och låg och lyssnade till Linnea och hennes kör som övade inför framträdandet med låten “Hero“. Det var så vackert!

Jag är tacksam att jag fick vara med om den här kvällen på Fotbollsgalan. Något jag alltid kommer minnas såklart. Det gav mig också lite mer kött på benen och lite lärdomar om mig själv.
T.ex så kände jag väldigt starkt efteråt att jag inte kommer sikta på ett artistliv med musikframträdanden. Inte som jag känner just nu i alla fall.
Det är som sagt häftigt att få vara med om detta, men när det gäller musik och skapande så känns det ändå så rätt att fortsätta på det spåret jag gör just nu.

Som Ferdinand brukar säga, “jag trivs bättre här“.
Att få sitta i min lilla studio i den gamla kiosken här ute i Grundtjärn, under stjärnorna, och spela in och redigera filmer och beröra människor via mina egna plattformar, det är det jag älskar att göra allra mest. Att sitta och knåpa ihop låtar mitt i natten och samarbeta med en musiker på håll, och inte behöva träffa en enda person för att komma i land med mina projekt, det passar mig perfekt. Det är så jag känner mig som allra mest kreativ, och jag tror inte att det någonsin kommer förändras.

Att få hålla på med t.ex musik, och lägga ut något som når ut till massvis av människor på nätet, utan att jag ens behöver lämna mitt hem, det är liksom det perfekta av två världar. Jag trivs så bra med det, och det är skönt att komma fram till den insikten också. Att jag är där jag vill vara, och inte känna en desperat strävan efter något annat.


Tack igen älskade ni för allt stöd dessa dagar! Nu är jag tillbaks i skogarna igen! Och i morgon ska vi ÄNTLIGEN åka och hämta nycklarna till vår stuga i Marsfjället.
Längtar som en galning.

Hoppas ni har en fin vecka! KRAM PÅ ER!! ♥